”No one can look at the history of Western civilization during the present century without feeling dismayed at the spectacle of what modern man has done with his immense resources of new knowledge and new wealth and new power.” (Christopher Dawson, ‘The Recovery of Spiritual Unity’ i Christianity and European Culture, 1998, sid 232)
Den brittiske oberoende forskaren i kulturhistoria och kristendom, Christopher Dawson, som dog 1970, skriver detta någon gång i mitten på 1900-talet. Han är skarp i sin kritik över hur den västerländska civilisationen utvecklats. Det är, skriver han, ett spektakel som utspelar sig. Och det trots de enorma resurser vi har i form av ny kunskap, rikedom och makt.
Allt för få lyssnade till Dawson då. Och när vi idag, århundradet efter, konstaterar att det sannerligen inte har blivit bättre har vi ett ännu tyngre lass att hantera. Det är hög tid att lyssna till de tänkare som idag arbetar i Dawsons efterföljd. De saknas sannerligen inte men problemet är det samma som då: Hur får man människor att ta till sig kunskap och använda den för att återupprätta den västliga civilisationen?
Saken är den att det inte bara handlar om kunskap. Vi har aldrig ägnat så mycket tid åt utbildning; aldrig haft så mycket kunskap som idag. För att förändra den destruktiva utvecklingen behöver vi, som individer och samhälle, gå djupare. I grund och botten är krisen för den västerländska civilisationen spirituell. Det är en moralisk kris och det är en troskris. Dawson skriver i samma essä:
”Whatever may be the ultimate cause of this crisis, it is certain that it is a spiritual one, since it represents the failure of civilized man to control the forces that he has created. It is due above all the loss of common purpose in Western culture and the lack of a common intelligence to guide the new forces that are changing human life. Yet this failure is certainly not due to the neglect of education in modern society. No civilization in history has ever devoted so much time and money and organization to education as our own. And it is one of the most tragic features of the situation that our failure has been the failure of the first society to be universally educated, one which had been subjected to a more systematic and completely national education than any society of the past.” (Christopher Dawson, ‘The Recovery of Spiritual Unity’ i Christianity and European Culture, 1998, sid 233)
Nutida inspiratörer och sanningssägare
Dawson har gått ur tiden men hans arbete och texter lever kvar. Men det finns faktiskt nu levande personer vi har tillgång till. Till och med i lättillgänglig massmedial form. Senast igår intervjuades historikern Timothy Snyder i programmet Skavlan (Säsong 18, avsnitt 2). Han är aktuell med boken Om tyranni (vilken vi kommer att återkomma till här på GID) och började att prata om sanning och att det är ytterst viktigt att ”tro på sanningen”. Fascismen, menade han, slog ut sanningen genom ett karismatiskt förhållande mellan ledare och folk. Kommunismen dödade sanningen genom utopiska drömmar. Nutidens tyrann slår ut sanningen med lögn, desinformation och cynism, sade Snyder och hintade åt den nutida ryska regimen.
Snyder relaterade också till de många och högljudda samtidskritikerna vi har runt oss. Men, menade han, ”att vara i opposition är inte alltid att bara negera, utan att faktiskt tänka. Den som ständigt negerar och kritiserar har inte tid för att tänka”. Viktigt är det med eftertanke och att ägna sig åt ”något så omodernt som att läsa böcker”.
Ett annat exempel på lättillgängligt material är det andra avsnittet av en intervju med Paul Lillrank som sändes idag (lördagen den 23 september). Han är doktor i sociologi och professor vid Aalto universitet i Finland. Lillrank är även återkommande krönikör i Hufvudstadsbladet.Ingången i intervjun är ”snällismen” och ”den banala godheten” och varifrån de kommer. Frågan ställs varför den har slagit rot i just Sverige? Lillrank tar sin utgångspunkt i Jonathan Haidt som är socialpsykolog och professor i etiskt ledarskap vid New York University. Han har en teori om moralen som bestående av fem grundpelare: Att värna de svaga, rättvisa, lojalitet mot sin grupp, hierarki och auktoritet samt känslan för vad som är heligt och orent.
Den tes Lillrank har är att västerlandet, sedan 50-talet och i takt med att välfärdssamhället etablerades, inte längre ansåg sig behöva de fyra moraliska grundpelare som rör människans överlevnad. Kvar var bara den biologiskt betingade moraliska pelaren att värna de svaga. Den är biologiskt betingad för att det i grund handlar om nyfödda barn, men har nu på grund av att de övriga fyra pelarna inte längre behövs förvandlats till den enda moraliska grunden. Moral idag, menar han, går enbart ut på att värna de svaga grupperna och individerna. Detta har skapat en ”snällism” och en ”banal godhet” och därmed ett mycket smalt moraliskt register där den inlärda [och överförda] moralen tynar bort.
Lillrank menar att detta är orsaken till hur, exempelvis, vuxna män som kommer till Sverige anses vara barn. För barn är skyddsvärda. Ett annat exempel är sexuella minoriteter som är en svag grupp och därför måste ha hjälp.Med samma moral kan vi därför också höra hur pedofili jämförs med depression och ADHD vilket leder till att ännu en ”svag grupp” har skapats och vi därför känner oss moraliskt förpliktigade att tycka synd om pedofiler:”Prof Derek Perkins is a consultant forensic psychologist and has set up treatment programmes for sexual offenders: ’It’s a recognised mental disorder and it’s something that people don’t choose to have. It’s a condition in the same way that someone might have depression or ADHD’” (BBC, 11 september 2017)Lillrank pratar också om ”den vite mannens börda” och syftar på kolonialism och historiens korståg. Det skapar en undermedveten känsla att ”den västerländska civilisationen är ond” och att det därför är ”moraliskt rätt att den västerländska civilisationen skall gå under”.Denna moraliska förskjutning; att moral bara handlar om att värna och hjälpa svaga är också, menar Lillrank, förklaringen till att Svenska kyrkan är så positiv till islam. Han förklarar detta med att Svenska kyrkan ”desperat försöker göra sig nyttig för den världsliga makten” och ”eftersom snällismen är rådande, vill Svenska kyrkan vara bäst i klassen” och blir därmed ”den mest extrema snällisten”.Förhållandet till islam hänger också ihop med att Svenska kyrkan tappat tron till sig själv. Man har ingen vision om sin egen teologi etcetera utan är ”ett tomt skal” säger Lillrank. Samtidigt hyser man en ”pervers beundran” för islam eftersom dess imamer fortfarande tror att de har något att komma med. Lillrank menar att ”den moralbärare som [svenska] kyrkan skulle kunna vara, bara är ett tomt skal”.
Se hela intervjun här:Ytterligare ett exempel på nutida tänkare som vänder sig mot den rådande postmodernistiska hegemonin är britten Sir Roger Scruton. Han är filosof och har gjort sig känd som försvarare av den västerländska kulturen och då inte minst, som estet, den arkitektoniska modernismen.I ett radioinslag på BBC säger han bland annat att ”det europeiska samhället, i hög takt dumpar sitt kristna arv och har inte funnit något att ersätta det med, mer än mänskliga rättigheter.– ”European society”, says Sir Roger Scruton, ”is rapidly jettisoning its Christian heritage and has found nothing to put in its place save the religion of human rights”.Lyssna på inslaget här
Så, vad kan vi lära av allt detta?Vad denna enkla översikt visar är hur lättillgänglig kunskapen om alternativet till den utveckling vi ser är. Den sätter också fingret på hur viktigt det är med moraliska diskussioner samt att vi är i behov av att återta hela det moraliska registret. Vi förstår samtidigt vilken enormt viktig del Kyrkan har i civilisationsbygget. Tack och lov finns det alternativ till det Lillrank pratar om, som kan matcha islam och dess imamer. Vad vi också lär oss är att arbetet med Gammalkatolsk idédebatt ges såväl luft under vingarna som rätt i den kamp vi ser oss som en del i. För som Christopher Dawson skriver:-”Whatever may be the ultimate cause of this crisis, it is certain that it is a spiritual one, since it represents the failure of civilized man to control the forces that he has created.”
Ett första steg är att faktiskt förstå att vi som lever nu inte har någon skuld i kolonialismen. Det finns ingen ”vit mans börda”, utan vi som lever i Europa och västvärlden har en rätt till vår historia och kultur. Och rätten att värna den. Det är vår moraliska skyldighet för att överleva.Franciskus Urban