Månad: oktober 2016

Die Zeitgeist

magne-v-kristiansen-2012

Kan hende leseren blir trøtt av denne stadig kretsing om hvorfor, hva og hvordan. Jeg tenker på kunsten. Denne uro og problematisering av hva man skal male og hvorfor en gjør det og hvordan?

Hvordan
handler om trening og atter trening. De tekniske utfordringene er i seg selv stimulerende og morsomme, ikke sjelden frusterende. Men så, endelig å knekke koden og vite at bare en har en god modell og tid og gode pensler og farger, så er det mulig å imitere naturen ned til minste detalj.

Jeg holder et tidskrift som heter International Artists og det er ikke grenser for hvor langt ned i mikroskopiske detaljer en dyktig tekniker kan trylle fram hvert lille mikrofiber i det lille dunet som vi kanskje kan få øye på mellom stein og grus, som også er samvittighetsfullt skildret.

4
Ester Curini
«Cogito» 2011 Utsnitt Acrylic on canvas, 70×50 cm
http://www.estercurini.com

Kunst uten kropp
I kontrast til den minutiøse imitasjon har vi den rene formalisme. For jeg vet ikke om publikum har oppdaget det, men et malt lerret er og blir en flat, preparert tøybit spendt på ei blindramme. Så er det klistret noen pigmenter kombinert med linolje på denne flate biten. Lager en de rette mønster og former og rette valører og farger i disse kombinasjonene ser det ut som noe vi har sett før.

Men alt er illusjon.

Griper vi etter det vakkert, modelerte eplet kræsjer fingrene mot det flate lerretet. Snur vi så bildet på hodet mister vår hjerne alle gjenkjennelige holdepunkter og bildet blir plutselig det det i virkeligheten er: Et bilde, en dekorasjon, et mønster. Følger vi kunsthistorien gjennom 1900-tallet forsvinner det figurative mer og mer inntil det som er igjen er rene formale prinsipp. Geometri og abstraksjon. En slags ultimat åndelig kunst, frigjort fra stofflighet og kropp.

6
Piet Mondrian «Komposisjon i blått, rødt og gult» 1930

Opprøret mot kvistmaleriet
Men la oss ta en av modernistene som hadde vært over 150 år gammel om han hadde levd i dag. (Modernismen begynner å bli nokså gammel med andre ord). Munch, vår kjære ekspresjonist, som forlengst var lei av å male spiker og kvist og heller ville uttrykke noe med sin kunst. Hans fetter Gustav Wentzel fikk sitt pass påskrevet av den moderne Munch. Munch kalte han for kvistmaler og de som har sett Wentzels tidlige arbeider vet hva jeg sikter til.

Her er det intet som unnslipper mikroskopet. Smulene på bordet, den syltynne sprekken i speilet, refleksene i porselenet osv. i sannhet en sann «kvistmaler». Munch ville ikke distrahere sin fortelling med slikt. Han var psykolog og et ektefødt barn av sin tid som nå hyllet modernisme og realisme og opprøret mot en hver vedtatt sannhet.

7
Edvard Munch «Skrik» 1910

Realist betyr ikke at man var fotografisk, men en søkte bare den umiddelbare ytre virkelighet. Etter at Marx, Freud, Darwin og Nietzsche hadde uttalt seg om livets mysterier var alle mysterier dampet vekk. Tilbake sitter det melankolske menneske på stranden med seg selv, dypt hensunket i tidens tomhet, sjalu på kvinnen i sitt liv som hengir seg til en annen inne i skogen og det reiser seg opp og gjør anskrik. Likgrønn i ansiktet skriker det mot oss, godt sekundert av en blodig himmel. Det er ikke grenser for behovet for å uttrykke seg – derav det litt mer kunstfaglige ekspresjonisme. Alle mysterier var ikke løst likevel. Opplysningtstiden fikk plutselig et hekseskudd i disse tider. Nå ble folk plutselig nyromantiske igjen og begynte å tyde drømmer og møttes i skyggefulle rom og ble spiritister.

Men det er jo bare en impresjon…
sa en kunstkritiker da Monet stillte ut sine bilder. Så var det begrepet skapt. I Frankrike var man opptatt av inntrykkene, altså impresjon. De er heller ikke opptatt av kvist og spiker og sprekker i speil. De sanser tilværelsen som flommer på med lys og farger. De sitter med sløret blikk og filtrerer vekk detaljer. Alt som slipper inn er store forenklede masser og gjennomsnittsfarger, generaliseringens store kunst. Et stadie en hver billedskaper må gjennom og mestre, spesielt de som er opphengt i småtterier, spesielt den som har som program å imitere hver detalj i livet, må lære seg stiliseringens kunst.

8
Theodor Kittelsen «Prinsessa og Kvitebjørn kong Valemon» 1912

Der troll er troll
En av de mest fullkomne stilister vi har hatt i norsk kunst er kanskje den «uopplyste» Theodor Kittelsen, han med alle trollene. Pussig nok er han fortsatt populær. Selv påsto han han hadde sett dem, derfor ble de så godt tegnet. Kittelsen er ikke fragmentert eller overgitt til trollskapen. Han gjør dem så grimme de skal være og prinsessa så vakker som vi drømmer om. Han skildrer tross alt en ordnet tilværelse med myk hånd, et inkluderende blikk, fortellinger i gråtoner som vet forskjell på sort og hvitt.

Men hva skal en stakkars billedskaper i 2016 gjøre når alt er gjort før? Begrepet nyskaping er jo så slitsomt. Sette seg ned å finne på noe? Nei, aldri i livet. Det er patetisk. Overgi seg til en uendelig imitasjon av stoff og kropp, det som har vært gjort i årtusner? Jo, en er jo i en lang tradisjon der da, men man er alltså ikke fotograf. Enn så lenge er jeg dedikert imitasjonen, ordnet i solide klassiske, formale prinsipp. Stadig skjele til Harriet Backers sine grunnsolide komposisjoner. Det er dame med integritet.

Bli vill og galen
og bli en Munch nr. to? Ja en kan jo drømme. Eller vår norske «Rembrandt», Odd Nerdrum. Jo, Nerdrum er en pussig skrue. Han kan jo ikke si en eneste setning uten å virke snål. Si ett eller annet om jordens livmor og universets dødsmesse eller noe slikt metafysiskfilosofisk. Og så male noen brungule landskaper bebodd av steinaldermennesker med guns. Så universelt uttryker han seg at han får plass på museer for samtidskunst i USA.

Die Zeitgeist
For en blir ikke samtidskunstner av å produsere geometri på lerretet eller stille ut pissoarer. Nei, en må være i takt med samtiden, derfor er ikke jeg samtidskunstner. En må ha tatt innersvingen på «Die Zeitgeist» – Tidsånden, et begrep en eller annen postmoderne filosof tenkte ut for et par hundre år siden. Det vil si, det er vel die Zeitgeist som tar innersvingen på oss. Ingen slipper unda.

Tidsånden må en stå på godfot med denne maskerte ridder som styrer samtidsmennesket sine holdninger og tenkesett. Går vi f.eks. til nasjonalromantikken, «Opplysningstidens ungdom», så var de ikke opptatt av å lage vakre naturscener, de var opptatt av å finne det typisk norske. Tidens ånd la bisselet i munnen på dem for å lete etter kjernestoffet i norsk natur så Europa skulle få øynene opp for den norske karakter og nordmennene skulle få ryggrad til å bygge sin nasjon. Når vi kommer fram til realismen handler det heller ikke nå om å lage glasserte idyller. Det som nå var die Zeitgeist var å få feiet ut de metafysiske myter. Det var «her og nå» som var livet, virkeligheten slik ekte eksistensialister så den. Det fantes ikke lenger Èn bortenfor vår tilværelse som kunne fortelle oss sannheten lenger.

Så var veien kort til den fragmenterte kunst, som nok en gang speilet die Zeitgeist. Picasso med sine kuber og forvridde mennesker og diktere som laget slike titler som «Trette menn» og oder som «Her er så underligt, jeg er visst kommet på feil klode.» (Garborg og Obstfelder). I dag er det rockerne som vræler dette fra sine blafrende scener som pumper røyk. Jo mørkere jo bedre. Og Odd Nerdrum som maler gale mennesker som roper ut sine «ve» i apokalyptiske landskaper.

Skal jeg da våge å ta ordet «tidløs» i min munn? La hele Tidsånden flakse med sine forfengelige vinger, skrike sine fortvilte skrik etter sammenheng? Søke det som ikke forgår? For det er en viktig nervebane i kunsten at den håper å overleve de ulike tidsånder som flyr gjennom våre hoder. Det har alltid hørt med til kunstneres ære å bruke pigment som skal tåle noen århundrer, lysekte pigment som ikke slukner i tider som kommer.

Liksom den gamle, trege Kirke som bruker et par-tre hundre år på å bestemme seg når trendene krever svar. Og når die Zeitgeist har famlet seg fram i tåkehavet og gått i ring, sliten, medtatt, grønn i ansiktet, under en blodrød himmel, på feil klode, er tilbake til start etter to hundre år, vil Kirken si, uten snev av skadefryd forhåpentligvis: «Velkommen, vi har ventet på deg!»

5
Odd Nerdrum «After the flood»

Kunst produseres ikke på samlebånd eller i smarte laboratorier hvor de siden 1920-tallet har forsket på planlagt for-elding. For en kan produsere lyspærer som holder i to hundre år, men det er selvsagt ikke lønnsomt. Dessuten, en produserer da ikke kunst, er ikke det noe som fødes som min gamle tegnelærer på ungdomskolen sa?

Det skjønne, det sanne
Imitator, ekspresjonist, impresjonist, formalist, symboliker, synthetiker? Hva skal jeg velge? Jeg velger det skjønne, det vakre. Enn så lenge kan jeg bare imitere det, forenkle og åpne opp, være på lag med Det gyldne snitt. Kanskje jeg og en dag gjør en ny oppdagelse, men ingen kan bestemme seg for slikt. Realistene mistet den store sammenheng i sin rene immanente beskrivelse av livet. Men også de var grepet av skjønnheten og sannheten.

3
Claude Monet «Impresjon, soloppgang» 1873

Og vi som stadig illuderer virkelighet på flate lerreter må innse at et bilde er alri så virkelig som når det bare er det det er: Et bilde, et mønster, en dekorasjon, fordeling av skjønne pigmenter i komplekse mønster som vi tidsvis kjenner igjen. Teologene i antikken konkluderte at Gud må være uendelig skjønn, siden hans skapning er det. «Han som skapte øyet, ser han ikke, Han som plantet øret hører han ikke?» spør profeten og vi kan umulig tvile på svaret.

Du som har deg selv meg givet,
La i deg meg elske livet,
Så for deg kun hjertet banker,
Så kun du i mine tanker
Er den dype sammenheng!

Magne V. Kristiansen

Du umistelige Gud

Du som troner over engleskarer og som vet nøyaktig
avstanden mellom stjernehoper og galakser.
Du som bor i det høye og ser ned i det dype,
som lar flo og fjære ustanselige stige og synke
og som bor hos den som er fattig i ånden.

Spør vi i hele din skapning hvem du er lik, er det ingen som kan svare.
Spør vi Orion og Andromeda om de er skapt i ditt bilde, rister de på hodet.
Spør vi Jupiter eller Saturn eller ditt ypperste skaperverk, Jorden, hvem ligner dere,
så kan ingen si: Gud.

Heller ikke de mektige eikene eller palmene eller de raske antilopene
eller de lekne delfinene eller ørnene høyt der oppe,
ingen eller intet har fått den ære å være Guds bilde.
Alle overgår de mennesket i alder, høyde, styrke, hurtighet og eleganse,
men ingen av dem er verdiget å kalles Guds bilde.

Men spør vi mennesket, dette dødelige kryp, denne opphopning av av lidenskap og
lengsel, av dyder og laster, av adel og morken ved, så hviskes det gjennom hele
universet: Menneske – du er skapt i Guds bilde.

Lenge før du ble til, var du til i Ham, Det sanne Menneske som er født av Faderen
før alle tider og som steg ned i alt vårt ved jomfru Maria.

Vet du menneske hva det er å være Gud?
Du tenkte kanskje du skulle bli stor og allmektig?

Så skjedde det motsatte.

Du møtte en Gud hvis kongekrone ikke er av diamanter, men av torner.
Hans vugge var en krybbe, hans dødsleie et kors.
Han fant intet å helle sitt hode til da han vandret blant oss
og ingen kunne han betro seg til.

Likefullt skammet han seg aldri over å kalle oss brødre og søstre.

For vi er Hans bilde, Den sanne Gud og Det sanne Mennesket, Jesus Kristus!

Amen!

Magne V. Kristiansen

Etter inspirasjon fra ”Homilier over Høysangen” av Gregor av Nyssa. (Olivier Clément KÄLLOR s. 79. Artos)

Förlåtelse – ett ord på utdöende

Gammalkatolsk idédebatt vill ta sig an de många frågorna som berör samhället och människans värdighet. En sådan fråga, förlåtelse, var temat för en föreläsning på Litorina folkhögskola, torsdagen den 27 oktober.

Det är inte det lättaste att återge en föreläsning, men här följer bearbetade delar som återspeglar det huvudsakliga innehållet.

Det finns mycket att säga om förlåtelse; mycket mer än vi hinner med här idag. Men vi skall beröra såväl ordet i sig som betydelsen av det och, kanske särskilt, effekten av förlåtelse. Vad jag vill är att så något litet frö till att tänka vidare och kanske ännu djupare framöver om just förlåtelse. Vidare vill jag lyfta och sätta in förlåtelsen i ett större sammanhang. För visst är det så att vi många gånger kanske använder ordet förlåtelse lite slentrianmässigt; lite slarvigt – utan att tänka på vad det egentligen innebär. (du vet: ”ja, ja, förlåt då!”)

Och kanske är det så – i alla fall är det min upplevelse och erfarenhet – att ordet förlåtelse är ett av alla som är på utdöende, för det används allt mer sällan. Precis som ordet ”tack”. Men det får vi ta en annan gång.

Ingen tycker om att ha eller göra fel. Man vill ju gärna både ha och göra rätt. Hur har vi lagat för att låta så många som möjligt slippa erfara att de har fel? Jo, en tyst överenskommelse breder ut sig som på förhand ger alla rätt – sin egen rätt. Och då alla har rätt behöver ingen ha fel (sic.). Om ingen har fel, behöver ingen heller bemöda sig om att erkänna fel eller be om förlåtelse. Detta är konsekvensen av vår tids uppfattning om begrepp som sanning, dygd, ansvar och plikt. Detta är frukten av individualism och nedmonterad känsla för det gemensamma samhället.

Och det finns ett samband mellan att ha/göra fel och att be om förlåtelse.

Ordet förlåtelse
Av grunden ’förlåt’, eller, om vi uttalar det lite annorlunda: för-låt. Slår vi upp ordet finner vi: ’förhänge’, ’gardin’, ’täckelse’; något som döljer något annat.

En synonym till ordet förlåtelse är försoning. Ursprungsbetydelsen hos hebreiskans vanliga ord för ”sona” (kippér) antas vara att man ”täcker över”, eller, enligt en annan härledning, ”torkar bort” synd eller orenhet och följderna därav.

Att förlåta kan alltså ses som att man hänger för; döljer eller (vilket för-låt också kan indikera) låter något gå före. Men hur skall vi förstå detta? Vad är det som hängs upp och skall dölja den oförrätt eller det fel som förlåts? Och hänger man en gardin för en fläck, kan ju samma gardin tas ner och (på nytt) blotta fläcken. Är innebörden av förlåtelse att man skall kunna lätta på förlåten; lyfta på täckelsen och låta det som en gång förläts åter bli synligt?

Nej, men bilden av att hänga något för det som gjorts fel är så talande eftersom förlåtelse inte gör något ogjort. Det som är gjort är gjort. Men det försvinner inte. Det är alltså möjligt att dra undan förhänget och på nytt blotta såret. Samtidigt gäller att har man fått förlåtelse, så har man.

Så vad är det för något som hängs upp och täcker? Vad är det man låter gå före fortsatt upprördhet, ovänskap, misstänksamhet eller rent av hämndlystnad?

Ja någon form av känsla för att det som hänt bör läggas bakom; bör lämnas åt det förgångna och, kanske, med tiden blekna och glömmas. Det som händer när förlåtelse ges; när felet täcks över, är en hjärtats handling. Det är nåden och kärleken som går före.

Frågan är varför det är så svårt med förlåtelse. Både att ge och be om.

Jag tror, som sagt, att i en tid då var och en förväntas veta och kunna (allt) själv, och så (till och med) skapa – i bemärkelsen definiera – sig själv kommer alla att mena sig ha rätt. Därmed kommer heller inga att (behöva) ha fel. Behovet av att be om och få förlåtelse är därmed upphävt.

Betydelsen av ordet förlåtelse
Ett annat tänkbart svar är föreställningen om att man, då förlåtelse ges, också ger den andre rätt. Och idag, då det förväntas av oss att vi alltid har rätt själva, blir det omöjligt att ge bort den rätten. Samtidigt är det många gånger en massa känslor inblandade och att då ge den som gjort fel rätt, blir för känslomässigt kostbart.

Men att förlåta handlar inte om att rättfärdiga. Att förlåta handlar inte om att fel blir rätt. Att förlåta innebär inte, som vi nyss sade, att felet görs ogjort. Vad det handlar om är att skapa en situation som kan användas som språngbräda att gå vidare. En omstart. En vändpunkt.

Förlåtelse kräver (oftast) två parter: en som ångrar och en som ger förlåtelse. En som erkänner fel och en som kan tacka för att det visas uppriktighet.

Effekten av förlåtelse
I en situation där det skulle behövas förlåtelse finns (oftast) en part som har dåligt samvete och en annan som känner sig förorättad (eller ”kränkt” som man säger idag).

Att erkänna ett fel; att erkänna att jag har fel är befriande.

Att be om förlåtelse innebär att man går till den som kanske är sårad och erkänner sitt fel och föreslår att man gemensamt hänger ett draperi för det som skett. Den som ger förlåtelsen är också den som hänger upp draperiet och låter nåd och kärlek gå före vidare känsla av att vara sårad.

Den som ger förlåtelse kan också lämna det hela bakom sig.

Det är inte fråga om att sopa under mattan. Det handlar inte om att skyla över. Det är, för att man skall kunna tala om förlåtelse, en handling som bygger på ärlighet där två personer med gemensamma krafter tar sig ur en dålig situation för att var och en skall kunna gå vidare. Friare i tanke. Friare till sinnes.

Nu har vi uteslutande berört mellanmänskliga relationer. I den kristna världen finns motsvarande i förhållandet mellan människa och Gud. Vi vet, som kristna, att Gud förlåter allt. Men det fordrar att jag erkänner mina fel som jag begår i tankar, ord, gärningar och underlåtelser (alltså sådant jag inte gör). För detta har Kyrkan till och med en rituell handling som kallas bikt (botens sakrament) där den som biktar sig får förlåtelse från Gud. Det blir här mer genomgripande då det som förlåts med en gång försvinner i glömskans hav.

Effekten av förlåtelse är, var än den praktiseras, stor. Den är så stor att vi inte förstår hur stor den är. Och för att försöka måla en bild av hur betydelsefull förlåtelsen är för oss människor vänder vi oss till den samling böcker vi känner som Bibeln. Där berättas om Jesu under.

Ni har alldeles säkert hört talas om de mirakler som Jesus gjorde: hur han går på vattnet, förvandlar vatten till vin, botar sjuka människor, uppväcker döda, ger synen tillbaka till blinda etcetera. De är alla alldeles otroliga. Man kan knappt tro att de skulle vara sanna: de strider mot naturlagarna.

Men det är just och precis vad ett under är: det är otroligt; något som går utanför det vi är vana vid. Annars hade det inte varit något under. Men, det intressanta är att ställa sig frågan VARFÖR Jesus gör dessa under. Det är för att han vill visa att han är kapabel att göra det otroliga. Och bland det mest radikala – det mest otroliga – i hans lära; i det evangeliet berättar, är förlåtelse. Jesu under pekar på förlåtelsen.

I evangeliet, så som Lukas skriver, kan vi höra: ”Vilket är lättast, att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Stig upp och gå?” (Luk 5:23)

Detta tar sig, bland annat, uttryck i den kristna tron i en mycket känd bön: Vår Fader (”Fader vår”): ”…och förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåta dem oss skyldiga äro”. I bönen uttrycks en bön om förlåtelse för de skulder jag [som ber] är skyldig till och att jag [som ber] också skall förlåta dem som har gjort något tokigt mot mig.

Också i trosbekännelsen, den centrala text som sammanfattar den kristna tron, finner vi förlåtelsen: ”Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse”

Avslutning
Detta är något radikalt. I synnerhet idag, i den relativistiska och individualistiska epok vi lever. Och det intressanta är att ordet radikal inte betyder det man vanligen tänker på, alltså något som är totalt avvikande, annorlunda och lite upproriskt. Men visst, förlåtelse i en tid där alla har rätt [på sitt vis] och aldrig fel, blir det upprorisk. Det blir avvikande och annorlunda.

Men ordet radikal kommer från det latinska ordet radix. Rotsaken rädisa kommer därav (engelskans radish). Och så är det: radix betyder rot; det ursprungliga och grundläggande. Och om vi så ser förlåtelse som ett grundläggande behov vi har som människor blir bilden av ett annars slentrianmässigt uttryck helt annorlunda. Och visst är det lite upproriskt, att bryta den nya tidens egna normer…

Franciskus Urban

Observera att texten inte får återges utan tillstånd, men länka gärna hit.

På Litorina folkhögskolas hemsida kan du se bilder samt läsa deras eget referat

 

 

Påven kommer. Alla tycks vilja ha en inteckning.

Vatikanen och Lutherska världsförbundet står värdar för det stundande mötet i Lund som skall markera inledningen på ett jubileumsår till minne av reformationen. Till mötet kommer såväl ledare för världens lutheraner som ledaren för Vatikanen och den romersk-katolska kyrkan, påve Franciskus.

Media har med stegrande intresse, allt sedan arrangemanget blev känt, rapporterat om detta historiska möte. Mest uppmärksamhet har riktats och riktas mot biskopen av Rom. Det heter bland annat att inget större har hänt sedan medeltiden, åtminstone inte i lärdomsstaden och det forna ärkebiskopssätet, Lund.

Bortom huvudgästen och dennes stjärnglans kan det läsas om såväl närmanden och samförstånd mellan Rom och Svenska kyrkan, som illvillighet och tjuvnyp. Bland annat har media rapporterat om hur Svenska kyrkan varit rädd för att påven skall få för mycket uppmärksamhet på bekostnad av den egentliga tilldragelsen – att den romersk-katolska kyrkans egna och separata mässfirande i Malmö därför förpassades till en utomhusarena.

Det må vara rykten. Allt kan, som det heter, vara utrett. Men faktum är att det finns djupt liggande skillnader mellan katolsk och protestantisk/luthersk lära. Och med tanke på att det samförstånd som sägs föreligga koncentrerar sig på saker som miljöfrågor och mänskliga rättigheter, kan man undra vad det egentligen är som skall firas under ett helt år? Om det är vägar till enande borde man istället ägna sig åt sådant som på riktigt kan samla kristna, nämligen synen på sakramenten, ämbetssyn och ecklesiologi (läran om kyrkan, särskilt kyrkosyn, d v s tolkning eller praktik gällande kyrkans uppgifter och verksamhet).

Tyvärr har såväl kunskap som erfarenhet av slikt effektivt raderats, eller stulits, från oss. Detta som följd av reformationen och följande tid av modernistisk politik med sekularisering som följd vilken har gått på djupet och effektivt nått familjen, ja ända in i hushållens sovrum. Kvar är ytlighet vilket nu avspeglas i att det främst är en ”världskändis” som kommer på besök; en som till och med omhuldas av Svenska kyrkan. Alla tycks vilja ha en inteckning i det som skall ske. Och i påven.

Ett tragiskt faktum är att den som är lite mer än genomsnittligt påläst – och alltså förstår att det finns något bortom Svenska kyrkan – lever i tron att Vatikanen representerar det ursprungliga och att allt katolskt har prefixet ”romersk”.

Vi har en stor folkbildaruppgift framför oss och ett första faktum som måste förstås är att ordet ”katolsk” inte är en organisatorisk term. Det är inte heller en geografisk definition vilket man lätt kan tro i förhållande till att ortodoxa kyrkan skulle vara geografiskt östlig och den katolska västlig. Begreppet ”katolsk” bör i stället förstås som en kvalitetsbestämning. Vincent av Lérins förklarar på 400-talet epitetet ”katolsk” som ”det som tros överallt och har trotts av alla i alla tider”.

Kyrkan – som är en, helig och apostolisk – är samtidigt ortodox och katolsk. De ortodoxa och gammalkatolska kyrkorna har sålunda aldrig gett upp rätten att kalla sig katolsk.

Detta kan tyckas vara hårklyveri. Det kan också uppfattas som svårforcerad terräng. Men för var och en som säger sig vara för Kyrkans enhet bör det vara av intresse att börja bena i begreppen och inse att mycket i vår egen historia har dolts för oss. Det är en besk medicin att svälja för undersåtar i en ”humanitär stormakt”. Men det är nödvändigt för att kunna göra verkliga framsteg på försoningens väg.

Franciskus Urban

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/19/katolsk-vad-betyder-det/

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/15/katolicitet-som-utmaning/

Mera läsning: Tillbaka i försoning

Den trolösa anpassligheten

Vi står, som samhällskropp och som individer i den, inför en rad frågeställningar som är direkt hänförliga till vilken syn vi har på livet. Vissa av dem är redan på agendan, andra kommer sannolikt att kvala in. Det är dock allt för lätt, för att inte säga tafatt, att alltid förskjuta beslut och ansvar till offentliga institutioner i form av riksdag och regering. Det är vi människor som måste ställa oss frågan: Vill vi ha det så? Är vi beredda att ge upp vår värdighet? Är inte kroppen värd mer?

”Lagar är de medel vi har i dag att påverka människors syn och attityder.” Detta sades av en professor emeriti i straffrätt, i SVT:s Gomorron Sverige (2016-02-22) med slutklämmen: ”… i synnerhet som vi inte längre har Gud och djävulen att skrämma med.” Detta borde, även hos dem som (ännu) inte vunnit en gudstro, väcka oro och mana till eftertanke.

Vad som diskuterades i morgonsoffan var bland annat frågan om eutanasi (aktiv dödshjälp), en av flera etiska frågor som, inte minst efter Liberala ungdomsförbundets i Stockholm besked att de vill legalisera incest och nekrofili, kommer att ha avgörande påverkan på vår civilisation. Det är frågor som speglar vilken syn samhället har på människan och hennes värdighet.

Konsekvensen av detta förhållningssätt, att vi nu skulle vara hänvisade till att stifta lagar för att människor ska hålla sig på rätt väg, tyder på idel uppgivenhet och moralisk upplösning. Men än värre signalerar det att staten genom lagstiftning ser sig bemyndigad att styra över hur människor ska tänka och förhålla sig till, som det brukar heta: de stora frågorna. Hennes uttalande stödjer också trenden att i Sverige står lag över rätt.

Så vad händer den dagen då en majoritet av riksdagens ledamöter är för aktiv dödshjälp? Eller är för att syskon (efter samtycke, N.B.) ska få ha sex med varandra? Eller att så kallade antalsneutrala ”äktenskap” (månggifte) ska vara lagligt? Svaret måste bli att nya lagar stiftas, vilka per den nya definitionen gör saken rätt. Till detta har folket bara att anpassa sig och, med hot om straff, också lära sig tycka är korrekt.

Men inget annat var väl att vänta i en nation där staten ser sig hotad av Gud och helst vill göra sig av med den kristna tron och läran, alternativt [kanske genom lagstiftning] att all religionsutövning ska ske under samma tak och myndighet, i ordnade former.

Helt klart är, att då Gud kastas ut lämnas allt öppet för djävulen.

Franciskus Urban

(Texten är tidigare publicerad i Världen idag, den 23 mars 2016)

 

Katolsk – vad betyder det?

Av Roald Nikolai Flemestad:

Slik ordet «katolsk» ofte brukes i dagens kirkelige debatt, kan man ledes til å tro at uttrykket betegner Den romersk-katolske kirke i motsetning til luthersk eller ortodoks kirkeliv. Bruken av «katolsk» som konfesjonsbetegnelse er imidlertid noe nytt. De ortodokse og gammelkatolske kirkene har aldri oppgitt retten til å kalle seg katolsk. Og på luthersk hold begynte man først i det 17. århundre da pietismen og opplysningsteologien gav reformasjonskirkene en ny selvforståelse, å tale om «det lutherske» i motsetning til «det katolske». Inntil da hadde man nokså konsekvent omtalt seg selv som tilhørende den egentlig katolske kirke i motsetning til papistene. Både Luther og Melanchton bekjente seg til den katolske kirke og dette forpliktet også deres tilhengere.

Forpliktelsen på kirkens store tradisjon
Når man ikke brukte ordet «luthersk» om seg selv, avspeilte dette at man ikke ville fremstå som forsvarer av et slags særstandpunkt som «Luther-tilhenger».  Det samme anliggende kommer tydelig til uttrykk i Den augsburgske bekjennelse fra 1530, hvor reformatorene gjør krav på å forsvare den opprinnelige vesterlandske katolisisme mot datidens villfarelser. Således ble det understreket at den reformatoriske lære «ikke avviker fra den alminnelige kirke (ecclesia catholica) i noen trosartikkel, men bare gir opp noen få misbruk, som er nye, og som er blitt opptatt ved et mistak gjennom tidene mot kirkelovenes mening …». I forhold til pavens mange nydannelser gjør man altså gjeldende at ens eget lærestandpunkt «ikke avviker fra Skriften eller fra den alminnelige kirke eller fra romerkirken (ecclesia catholica vel ab ecclesia Romana), slik som vi kjenner den fra kirkefedrene» (Augustana XXI:1).

Troens fylde
Denne forståelse av katolisitet som forpliktelsen til å holde i hevd kirkens historiske overlevering, griper tilbake til kirkefaderen Vincent av Lérins’ definisjon i år 432:  «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider». Definisjonen videreførte Oldkirkens forestilling om at det gis en felles trosoverlevering er forpliktende for kirkens åndelige liv overalt og til alle tider.  En slik oppfatning av det katolske gir seg også etymologisk. Ordet er avledet av den greske ordsammensetningen katha (i følge) + holos (hel). Begrepet «katolsk» – kath-holon – betegner da «det som overensstemmer med helheten». I betydningen «fullstendig» eller «fullkommen» tegner ordet for oss forestillingen om en idealtilstand: «Det som er som det skal være».
At uttrykket «katolsk» allerede i kirkens første tid hadde fått et særegent betydningsinnhold, avspeiles i vanskelighetene man hadde med å finne et sakssvarende uttrykk på andre språk.

En teknisk term
Det er påfallende at man i den latinske oversettelse av både den apostoliske og nikenske trosbekjennelse valgte å beholde «katolsk» (catholicam) som lånord fra gresk. Som kjennetegn på kirken hadde ordet fått en særegen betydning og kunne ikke erstattes med det latinske uttrykk «alminnelig» (universalis). Poenget er at kirken ikke skal være alminnelig forekommende, men at hun er «fullstendig» i åndelig henseende.
Likesom de andre kjennetegnene på kirken i trosbekjennelsen som «én», «hellig» og  «apostolisk» uttrykker også attributtet «katolsk» en uoppgivelig side ved kirkens liv i verden. Begrepet betegner derfor ikke et spesielt kirkesamfunn, men et kvalitetskrav. For å kunne kalles katolsk må kirkens tro og ordninger være i samsvar med helheten; overalt og alltid må det åndelige liv fremstå som det virkelig skal være. Allerede rundt år 100 anvender kirkefaderen Ignatius således kriteriet på såvel den universale kirke som på lokalmenighetens åndelige liv (Polykarps martyrium 8:1, 16:2). Kriteriet på katolisitet er entydig: «Den katolske kirke er der, hvor Kristus Jesus er» (Ad smyrn. 8:2).

Selvbestemt religiøsitet og katolsk tro
Alternativet til denne katolisitet er heresiet – vranglæren, som vil skape seg sin egen sannhet. Det greske ordet for vranglære «heresi» er avledet av verbet «hairéomai» («jeg velger meg») i betydningen: Jeg gjør meg selv til høyeste autoritet i mitt religiøse liv. Private erfaringer, tilfeldige kirkelige beslutninger eller politisk press kan ikke styre det åndelige liv. Mot enhver form for vilkårlig religiøsitet fastholder katolsk kristendom at det aldri kan gis en kristendom som bare er min eller samtidskulturens trosforestillinger. Troen bryter jeg’ets trange grenser ved å føye den enkelte inn i alle troendes «vi», idet hver og en bekjenner troen på Treenigheten sammen med den katolske kirke overalt og til alle tider.

Katolsk som nedsettende slagord
I det protestantiske Norge er det å være «katholsk udi Hovedet» helt siden dansketiden blitt brukt som ensbetydende med det å leve i fordummet mørke. Denne talemåte henger nøye sammen med at reformasjonen ble innført i Norge 1537 i kjølvannet av den danske okkupasjon. Kong Christian III ønsket fullt brudd med den katolske kirke som hadde vært den fremste forsvarer av Norges uavhengighet. Lutherdommen som Kongens religion ble følgelig fremstilt, ikke som en reform av det forgangne, men som kristendommens egentlige komme til Norge. 200 år senere erstattet pietismen denne statsreligiøsitet med  opplevelsesbasert fromhet. Fratatt en forpliktende læreoverlevering førte utviklingen til en almen protestantisme hvor persondyrkelsen av «høvdinger i Guds Rike» låner autoritet i trosspørsmål. Det er vanskelig å unngå det inntrykk at vivaret i dagens kirkeliv kaller på katolisitet som norm.

Romersk selvhevdelse
Etter mitt syn betyr det ikke at Den romersk-katolske kirke skulle være et entydig alternativ. Både formelt og i praksis kommer Rom selv til kort i katolisitetskravet. Bruken av epitetet «katolsk» som eksklusiv konfesjonsbetegnelse på egen virksomhet er en historisk tilsnikelse. Det er videre mer enn frimodig å gjøre krav på at man for å være katolsk også må være underlagt pavestolen (Katekismen, § 2089).
Ikke mindre utfordrende er selvforståelsen om å være societas perfecta – et fullkomment og selvtilstrekkelig samfunn som andre troende ydmykt må slutte seg til for å være sanne kristne. Den empiriske virkelighet gjør denne selvforståelse til platonske realiteter. Den senere pave Benedikt erkjente da også under korsvandringen i Roma i 2004 at finnes ondskap i kirken. Siden den gang har utallige avisoverskrifter dessverre bekreftet dette. Den romersk-katolske kirke har således en stor utfordring foran seg for igjen å kunne fremstå som attraktiv i katolsk forstand.

Kjærlighetens dialog
Samtidig inngir pavestolen også nytt håp. I encyklikaen «Ut unum sint» innbyr Pave Johannes Paulus II kristenheten til en ny ekumenisk dialog basert på hva han kaller «den udelte kirkes tro i det første årtusen» (§§ 55, 61). Denne dialog, skriver han med henvisning til Romerbrevet 5:5, fordrer at vi renser sinnet fra fortidens stridigheter og møtes i kjærlighet, idet vi ikke bare gjensidig utveksler teologiske standpunkter, men også vår åndelige gaver (§§ 28, 60). – La oss alle forplikte oss på en slik kjærlighetens dialog.
Roald Nikolai Flemestad

(Artikeln är tidigare publicerad i Dagen, 12 oktober 2012)

Gör några underverk!

På den opinionsbildande sidan Det goda samhället skrev Patrik Engellau om svårigheterna med att orientera sig i tillvaron. Han satte fingret på något viktigt och jag kände mig manad att, i ett svar, föra vidare det samtal han hade påbörjat. Därför skickade jag en text som resulterade i följande konversation:

Det goda samhället: ”Jag gillar vad du skriver, men jag tycker inte vi kan ta in vad som känns som kyrkoreklam hur värdig och angelägen tjänsten än är.”

Jag: ”Jag får, så klart, böja mig för din bedömning att inte publicera. En reflektion i sammanhanget: Du, liksom många andra, uttrycker kritik mot vad som föregår inom Svenska kyrkan; dess flathet, förslag om att ta bort kristna symboler etcetera. Det är kritik som jag vet många menar är befogad. Samtidigt är det oerhört svårt att få utrymme för att visa på att det finns något annat; att det faktiskt finns Kyrka som står fast vid ursprung och grundade värden – då ses det som reklam. Har du som arbetar professionellt med och i media några tankar om detta? Kanske några tips?”

Det goda samhället: ”Jesus gjorde mirakel för att folk skulle fatta att det var något speciellt med honom. Så problemet är väl etablerat. Gör några underverk.”

Gör några underverk! Två dagar senare sattes Gammalkatolsk idédebatt upp – inget underverk i sig, men det kanske, med Guds hjälp, kan bidra till det underverk det hade inneburit att den utveckling vi ser vänder.

Så, tack för ditt svar, Patrik. Här kommer det som var mitt svar till dig och din oro:

 

Patrik Engellau refererar, onsdagen den 12 oktober, i en krönika (Det goda samhället) till Den heliga Skrift, närmare bestämt Predikaren; en av vishetens böcker i gamla testamentet (GT). För det skall han ha tack. Liksom för det konstaterande han gör mot slutet av sin text, att ”självklara sanningar ständigt måste upprepas”.

Detta bjuder så klart till eftertanke för var och en men också till att vi tar vid där Patrik slutar och fortsätter tala om detta. I synnerhet i den tid han beskriver som osäker och svårnavigerad. Problemet vi har att hantera och som jag menar har tagit sådana proportioner att vi nått gränsen för vad som är sunt, är pluraländelsen i ordet sanning. Relativismen, bland annat uttryckt i att alla bär på ”sin sanning”, har tagit oss till randen för upplösning.

Vi måste förstå att det finns Sanning, att den är större än och ligger utanför oss själva. Det är där vi måste börja.

Men detta är inget nytt. Varken det eller att människan om och om igen blundar för sanningens ordning. Av fåfänga och i tron att vi själva kan göra allting nytt.

Uttrycket ”intet nytt under solen” kommer från Predikaren: ”Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.” (Pred 1:9) Och den tomhet det refereras till kan översättas med förgänglighet och, helt riktigt, fåfänglighet.

I en av de texter som kommer att läsas i kyrkan kommande söndag [16 oktober] uppmanas vi passande till ”bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta [frihalsade!] och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim 2:3-4)

Det jag läser in i Patriks text är ett behov av stadig grund i tider av oro och osäkerhet. Jag anar en försiktig fråga efter vilken väg man bör ta; om Kyrkan kan vara denna klippa för nuvarande och framtida släkte? Står den kvar, frågas med en hänvisning till flera tusen års tradition:

Tänk på kyrkan som läst Fader Vår i runt tvåtusen år. Inget nyhetsvärde, ingen innovationshöjd och ändå håller de på. Gör de? Jag har inte varit där och kollat på jättelänge. Kanske har de lagt av med Fader Vår ungefär som de vill gömma sina kors för att inte reta muslimer. Man vet inget och förstår inget. Man är bara skeptisk.” (Ref.)

Och trots det radikala budskapet är svaret lika självklart som det är utan nyhetsvärde: Ja! Vi finns kvar. Vi håller fast vid (bland annat) Herrens bön och den bekännelse som formulerades under de första århundradena. Vi blir kvar vid Korsets fot. Vi gör det inte för att reta någon, men skulle vi göra det viker vi ändå inte en tum från Sanningen.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige
 

För den som önskar läsa mer om att förhålla sig till och orientera i samtiden, rekommenderas en predikan där orienteringssporten tas som utgångspunkt för att hitta hem.