Månad: november 2016

Je suis ”X” – hur länge orkar vi stå emot?

I januari 2017 är det två år sedan attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Frankrike. I attentatet, som utfördes av två bröder som en hämnd för att tidningen varit kritisk mot jihadism och islamism, dog fem av tidningens medarbetare. När de efter attacken sprang ut från redaktionen ropade de ”Vi har hämnats Muhammed. Vi har dödat Charlie Hebdo”!

En av tidningens tidigare redaktörer, Philippe Val, intervjuas den 5 december 2015 i tidningen Paris Match. Han får frågan om han kunde föreställa sig att Charlie Hebdo skulle försvinna? Det skulle, svarar han, ”innebära början på Michel Houllebecq’s ’Underkastelse’”

Prästen, Fr. Ottar Mikael Myrseth, skriver i en krönika i norska Dagen (1 oktober 2015) att den franske författaren Houllebecq var på omslaget till Charlie Hebdo den dagen terroristerna slog till i januari. I sin roman ”Underkastelse” beskriver Houllebecq hur Frankrike förvandlas till en islamisk stat efter valet 2022. Houllebecq’s tanke är att ingen kultur kan överleva med en värdegrund som saknar en himmelsk dimension i livet. Den europeiska kulturen, som i allt större omfattning präglas av resignation och pessimism, har tappat denna dimension genom att avskriva betydelsen av den kristna tron. Upplysningstiden med dess ideal om förnuft och självförverkligande har avskaffat Gud och människan håller på att gå under i ensamhet och förtvivlan i universum. Huvudpersonen i romanen lämnar kristendomen och går i stället över till politisk islam. Romanen utmanar Europa att ta nytt avstamp i kristendomen och åter väcka sin religiositet. Annars riskerar denna dystopiska berättelse att bli verklighet.

charliehebdoTidningen Charlie Hebdo har, enligt journalisten Giulio Meotti, sedan attacken upphört att vara en kritisk röst och i stället börjat ägna sig åt mer strömlinjeformad satir, exempelvis, häcklande av det judeo-kristna arvet. Bland annat hade man som förstasida året efter attacken en bild på Gud med texten ”mördaren är fortfarande där ute”.

Bild: Charlie Hebdo
Text: “The assassin is still out there” (”mördaren är fortfarande lös”)

Är det så att vi har skrämts till tystnad? Har vi nått dit hän att vi låter oss tystas för att undgå kritik, eller ännu värre: hot och våldsaktioner? Vad hände med de modiga uttalandena Je suis Charlie, Paris, Père Jaques Hamel, Bruxelles, Nice etcetera? Orkar vi inte längre stå emot? Var det bara en läpparnas bekännelse?

I Frankrike tystnar kyrkklockorna. Skolor och andra offentliga lokaler i flera traditionellt katolska länder tvingas ta ner kristna symboler. Vad händer här hemma i Sverige? Här har vi också i media hört om förslag att det kristna korset skall plockas bort från en kyrka för att visa välvilja. Här kritiseras kampanjen ”Mitt Kors” av företrädare för majoritetskyrkan. Här tar nyandlighet och yoga över med stöd av myndigheter och skolans rektorer.

Frågan vi måste ställa oss är vad vi har kvar att ta spjärn mot för att över huvud taget kunna stå emot. För det är så, att i samma stund som vi kastar ut tron och den himmelska dimensionen så står vi där ensamma och förtvivlade i universum; utan fast grund, utan himmel och utan hopp.

Tack och lov är det Advent. Tack och lov har vi ännu ett arv som kan återväckas. Tack och lov har vi det löfte som ger kraft att stå emot. Men det fordrar att vi tar förnyat avstamp i kristendomen och ger nytt liv åt den religiositet vi en gång gavs och stod i. Detta är vårt hopp.

Franciskus Urban

Som vore förfallet en nödvändighet

”’Så säger Herren, Herren: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv.’ Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara.” (Hes 37:9-10)

 

– ”Folkkyrkan är ingen folkkyrka om den inte hänger med sin tid”, säger Wanja Lundby-Wedin i en intervju i Kyrkans tidning (25 november 2016). Detta efter det nyss avslutade mötet i Svenska kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet, där det är politikerna som har rösträtt.

Det kan idag upplevas som att man som människa med traditionella värderingar bara är en enslig hög med förtorkade benknotor. Men många menar att de värden som format vår civilisation och är normerande för exempelvis moraluppfattning ännu äger giltighet, även om det skakar i grunden. Vi bevittnar hur den traditionella och grundläggande förståelsen av och synen på livet, som varit en framgångsfaktor i århundraden, bryts ner. Detta har skett (och sker) parallellt med att kristen tro, för såväl individer som gemenskap tillmäts allt mindre betydelse.

Det heter att det nu är nya tider. Och, grundat i de frågor som hamnar på agendan i politiskt styrda församlingar, står det inte på förrän vi har låtit det skena ytterligare. Ett exempel är polygami (månggifte eller, som man idag avdramatiserat presenterar det: antalsneutrala ”äktenskap”) som diskuteras som en ”framtidsfråga” (SvD, 23 april) och kan bli lagligt. Via demokratiska beslut och genom lagstiftning formas den bredare allmänheten att tycka att det är bra. En annan fråga rör eutanasi (läkarassisterat självmord, aktiv dödshjälp) och ytterligare en är den om selektering av ofödda barn. Samma mönster upprepas och i sammanhanget motarbetas den så självklara samvetsfriheten för flera yrkesgrupper.

Vi ser det nästan dagligen i media. Vad som talar för att vi nu står inför risken för detta att inträffa står att finna i vår nära historia. Det är inte så länge sedan könsneutrala ”äktenskap” först legaliserades och sedan har kommit att accepteras och försvaras av allt fler med argument som likabehandling och andra nutida, sekulära markörer. Men detta har inte skett av sig själv. Tiden innan och efter lagstiftning har kantats av ivrigt och medvetet lobby- och påverkansarbete. Samma gäller exempelvis frågan om assisterad och offentligt finansierad befruktning som först var förbehållet barnlösa par (man och kvinna) men nu även omfattar ensamstående kvinnor. Det vi bevittnar inträffar inte av en slump. Det ligger mycket arbete och kapital bakom dessa attitydförskjutningar. Ofta på bekostnad av traditionella uppfattningar och alltid på människovärdighetens.

Vad som är viktigt, ja helt nödvändigt, att diskutera är detta med tidsandan; den föränderlighet vi ständigt förväntas anpassa oss efter. Som om den vore en naturlag. Många gånger används förändringen och ”den nya tiden” som premisser i logiska argument för att få acceptans för anpassning. Som om den förändring som skett har varit en nödvändighet. Som om den har gjort det av sig själv eller är resultatet av en högre makts inverkan.

Vad vi måste inse är att de förändringar i omvärlden det ofta relateras till, inte minst avseende synen på djupt liggande, livs- och frälsningsavgörande frågor, inte är något annat än resultatet av människors egen påverkan, bestämd och styrd av passion eller ideologi. På tvärs med den ordning vi är satta att förvalta.

Det är lätt att känna sig uttorkad i denna miljö. Tyvärr också ensam eftersom all sannings sans har förpassats till den dal med benknotor som Hesekiel profeterade om. Ingen orkar ensam stå emot. Men förfallet är ingen nödvändighet och du inte är ensam! ”Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv.”

Franciskus Urban

Ny forskning: Den hemliga ingrediensen för kyrklig tillväxt

I en helt färsk forskningsrapport från Kanada, där kyrkor med ortodox teologi och syn på exempelvis Bibeln har jämförts med kyrkor som har en liberal tolkning, har man konstaterat att de mer konservativt orienterade växer i motsats till de liberala.

Forskningsrapporten kommer från Wilfrid Laurier University och visar att den ”hemliga ingrediensen” hos växande kyrkor är att kleresi (ämbetsbärare: präster, diakoner etcetera) och församling bekänner sig till de historiska sanningarna i den kristna tron och att den är uppenbarad, medans ett liberalt förhållningssätt är en indikator för regression.

Bland rönen i den nya forskningsrapporten märks bland annat att:

  • 71 procent av kleresiet i de växande kyrkorna läser Bibeln varje vecka jämfört med 19 procent bland exempelvis präster i de kyrkor som krymper.
  • 93 procent av kleresi och 83 procent av de troende i växande kyrkor instämde i påståendet att ”Jesus uppstod från det döda med sin riktiga kropp av kött och blod och lämnade en tom grav efter sig”. Detta jämfört med 67 procent av de troende och 56 av kleresiet i de kyrkor som krymper.

Rapporten kan kanske bidra till att förklara den nedgång i medlemstal och kyrkobesök vi ser bland många stora kyrkor och samfund.

I Church of England (Storbritannien) var kyrkobesökarna 2015 bara hälften så många som 1980. Statistik från oktober månad visade att knappt en miljon vuxna och barn, alltså mindre än 1,5 procent av befolkningen, deltog i gudstjänst i kyrkan varje vecka.

Pew Research Centre rapporterade förra året att församlingar tillhöriga protestantiska kyrkor i USA minskade med upp till en miljon medlemmar per år. Samma trend märks i Kanada vars fyra största protestantiska mainstreamkyrkor har halverats i medlemstal sedan mitten av 1960-talet samtidigt som befolkningen nästan har fördubblats.

I en intervju med engelska The Guardian säger David Haskell, ledaren för det kanadensiska forskarlaget som gjort den nya studien, att den inte är beställd av någon organisation eller intressegrupp men att den lär ses som kontroversiell: – ”Om du tillhör en mainstreamkyrka och den kyrkan är döende, och du just har fått höra att den teologiska position du har sannolikt är vad som dödar den, så kommer du inte att vara särskilt glad.” Haskell sade också att ”Teologisk orientering skär in till själva kärnan hos religionsutövaren.”

Red.

Källor:

 

Föreläsningar om icke-papal katolicism

Vid två tillfällen i Adventstid kommer öppna föreläsningar om icke-papal katolicism att hållas. Dels i Stockholm, dels i Karlskrona. Det är biskopen i Nordisk-katolska kyrkan, teologie doktor Roald Nikolai Flemestad, som ger en fördjupad bild av det gammalkatolska arvet; om ortodox kristendom i väst och hur vi kan förstå Petrusämbetet (”påvemakten”) ur den odelade Kyrkans perspektiv.

Stockholm, lördagen den 26 november, klockan 16:00.
Plats: Västerlånggatan 45 (Länk till ytterligare upplysningar)

Karlskrona, lördagen den 10 december, klockan 13:00
Plats: Scandic hotell, entréplanet. (Länk till ytterligare upplysningar)

Red.

 

Berörs inte av avtalet mellan Svenska kyrkan och Utrecht-unionen

Med anledning av att Svenska kyrkan och gammalkatoliker tillhöriga Utrechtunionen, onsdagen den 23 november 2016, ingick avtal om full kyrkogemenskap, går idag biskopen för Nordisk-katolska kyrkan tillsammans med biskopsvikarien för Sverige ut med en kommuniké:

– ”Vi vill göra detta förtydligande för att undvika eventuella missförstånd samt bidra till ökad kunskap om det gammalkatolska arvet.”

I kommunikén skrivs bland annat:

”Nordisk-katolska kyrkan bär arvet av den ursprungliga gammalkatolska läran, uttryckt i Utrechtdeklarationen av 1889 och förtydligad i Scrantondeklarationen. Nordisk-katolska kyrkan berörs inte av den överenskommelse om kyrkogemenskap som nu ingåtts.”

– ”Nordisk-katolska kyrkan står i den odelade kyrkans tro och lära vilket kommer till uttryck i ‘The Road to Unity’ som är slutdokumentet från den ortodox-gammalkatolska teologkomissionens mångåriga arbete.” säger biskop Roald Nikolai.

Hela kommunikén finns att ta del av på portalsidan för Nordisk-katolska kyrkan i Sverige samt på kyrkans skandinaviska hemsida.

Red

 

”Dödshjälp”. Ser du inte det tokiga?!

Det har åter igen bildats ett nätverk i Sveriges riksdag i syfte att verka för aktiv dödshjälp (eutanasi). Initiativtagare är riksdagsledamoten Staffan Danielsson. Han skriver på sin egen blogg, tisdagen den 22 oktober, att ”i Finland visar en doktorsavhandling att 85% är för dödshjälp, och 24 finska parlamentsledamöter frågar regeringen om den vill göra dödshjälp lagligt. Stenen är i rullning!”

Det har tidigare skrivits här på Gammalkatolsk idédebatt om detta, men även andra stora frågor som rör människans liv och värdighet. Bland annat har pekats på det djupt problematiska i att via lagstiftning påverka värderingar. En professor emeriti i straffrätt konstaterade tidigare i år att ”lagar är de medel vi har i dag att påverka människors syn och attityder”. Är det ingen som ser hur tokigt detta är?

(Se gärna artikeln Den trolösa anpassligheten som tidigare även publicerats i Världen idag)

Ja, stenen är i rullning sedan länge!

Frågan om dödshjälp – aktiv eller inte, i livets början eller slutskede – är så genomgripande. Den är ett yttersta vittne om vilken människosyn man omfattar. Antingen är livet okränkbart och heligt, eller något individen själv råder över och som kan väljas bort i likhet med annat i ett valfrihetssamhälle.

Samtidigt som eutanasi diskuteras men tyvärr också görs laglig i olika länder i Europa, har Europarådet antagit en resolution som vittnar om en bred förståelse för det orimliga i att släcka mänskligt liv:

”Eutanasi, i betydelsen att avsiktligt döda, genom handling eller underlåten handling, en avhängig människa till hans eller hennes påstådda nytta, måste alltid vara förbjudet”. Det är ordalydelsen i den resolution (1859, 2012) som antogs av Europarådets parlament (PACE), som består av parlamentariker från alla 47 medlemsländer.

Resolutionen är inte bindande för medlemsländerna men utgör en god grund att stå på, i ett världsligt perspektiv, i det motstånd som nu måste till för att hålla ondskan stången. Stenen får inte rulla vidare och ödelägga mer av de goda värden som ligger till grund för Europas civilisation.

Inre motståndskraft

När jag ställer mig frågan hur det är möjligt att värja sig mot det som nu utspelar sig och vad jag kan göra för att vara del i motståndet, är Europarådets resolution en god början i det yttre motståndet. Samtidigt är det nödvändigt att bygga upp inre motståndskraft. Det för att inte själv falla den dag det eventuellt öppnas upp för medicinsk ättestupa i fler länder.

Ett delsvar på frågan, hur vi i vår civiliserade kultur ens kan tänka tanken att inom ramen för vården släcka liv, levererar Staffan Danielsson själv i en intervju i tidningen Världen idag:

– ”Jag är själv kristen, men rätten till en värdig död bryter inte på något vis mot min kristna tro.”

Min kristna tro. Min! Det enda som kan rädda detta och bygga upp en inre motståndskraft är att lämna min och i stället vända om till vår. Ty vår Kristna tro lämnar inga öppningar för att med berått mod släcka mänskligt liv. Inte ens om det, vilket hävdas, sker av barmhärtighet.

Franciskus Urban