Det lilla jobbiga ordet kall

Det råder krisläge på en rad områden. Inte minst inom äldreomsorgen. Andelen äldre i befolkningen ökar. Fler kommer i framtiden att behöva hjälp och insatser. Samtidigt är det svårt att rekrytera personal till exempelvis hemtjänsten. Detta är en ekvation som inte går ihop. Men det är inte främst pengar som behövs för att lösa krisen. I stället handlar det om att damma av det skamfilade kallet. Vad som behövs är att fler förmår se utanför den egna personen.

Man har under hösten kunnat följa hemtjänsten i serien ”Sveriges bästa hemtjänst”. Och i kväll (måndagen den 7 november 2016) sändes en avslutande debatt om äldreomsorgen på SVT. Det går att se debatten i efterhand via SVTPlay men också att följa det vidare samtalet i sociala medier via #svthemtjanst

En rad politiker, forskare och experter var samlade jämte såväl vårdtagare som personal i äldreomsorgen. Bland annat medverkade professorn i geriatrik, Yngve Gustafson, som hävdade att ”äldre systematiskt diskrimineras” genom att inte erbjudas den vård och omsorg de borde ha rätt till.

Allt mer resurser för vård av våra äldre har över åren flyttats från äldreboenden till att insatserna skall genomföras hemma. Det är säkert så att många av de äldre önskar bo kvar hemma så länge som möjligt och såväl högre genomsnittsålder som förbättrad hälsa talar för det. Ändå vittnar många om att de gärna hade flyttat till någon form av äldreboende. I detta sammanhang försvaras ibland en växande hemtjänst, på bekostnad av platser på äldreboenden, med att det är en billigare lösning för kommunerna.

Greger Bengtsson från organisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) fick frågan just om det blir dyrare med äldreboenden jämfört med att ge vård- och omsorgsinsatser i de äldres egna hem. Han menade att det inte är självklart billigare med hemtjänst och menade att en utbyggnad av de olika boendeformer som finns (vårdboende och trygghetsboende) är ”bra för äldreomsorgen och bra för de äldre”.

Pengar är inte lösningen
Som vanligt är det pengar och resurser man väljer att fokusera på. Dessutom höjs röster för att höja lönen för de anställda för att behålla och kunna nyrekrytera personal. Men att pengar i alla lägen är den enda saliggörande lösningen är en myt. Samtidigt är det lättare att prata om och gömma sig bakom budgetposter än att ta tag i de bakomliggande orsakerna till krisen.

Samma tendenser har vi sett avseende motsvarande kris i skola och inom polisen där det (alltid) verkar vara så att högre löner leder till bättre resultat. Men högre lärarlöner kommer inte att leda till högre ranking i PISA-undersökningar. Högre lärarlöner kommer inte att stimulera kunskapsbildning och lärande. Inte heller finns det någon automatisk koppling mellan högre polislöner och lägre brottslighet.

Högre löner, i sig, löser inga kriser!

Hur ser framtiden ut?
Statistiska centralbyrån (SCB) skriver på sin hemsida att det i ”framtiden väntas betydande brist på vård- och omsorgsutbildade. Även om intresset bland gymnasieungdomar skulle öka och betydligt fler skulle examineras från komvux är risken stor att antalet utbildade inte når upp till efterfrågan år 2035.”

”Sedan år 2000 har antalet personer som är 80 år eller äldre ökat med cirka 10 procent, vilket är i ungefär samma omfattning som den övriga befolkningen. Nu när den stora gruppen 40-talister blir äldre står vården, och framförallt äldreomsorgen, inför en stor utmaning. Mellan åren 2015 och 2035 väntas gruppen som är 80 år eller äldre öka med 76 procent, från cirka 500 000 personer till närmare 890 000. För att klara av vård och omsorg enligt dagens nivå krävs en omfattande expansion av äldreomsorgen.” Länk till SCB

En bild av hur många som kommer att behöva rekryteras i en nära framtid presenterade Svenska kommunalpensionärernas förbund, SKPF, i en rapport:

”Samtliga bedömare anger att minst 250 000 måste rekryteras till välfärdssektorn i vid bemärkelse fram till år 2030. Pensionsavgångar står för ungefär 60 procent och de ökade antalet yngre och framför allt äldre för 40 procent. Enbart till äldreomsorgen behövs fler än 150 000 personer. […] Under samma period växer arbetskraften med endast 280 000 personer. I princip behövs hela ökningen av arbetskraften för att tillgodose de framtida personalbehoven endast i välfärden, utan några ambitioner om kvalitetsförbättringar.” Detta rapporterade Göteborsposten

Vi behöver förebilder med kall
Läser man dessa siffror verkar det hopplöst. Desto viktigare är det då, för att det skall bli så bra som möjligt, att samhället tar tag i problemet i grunden och att alla aktivt verkar för en förändring av värderingar och känsla för det gemensamma. Här har föräldragenerationen en synnerligen viktig roll. Och det som möjligen kommer att svida är att de inte bara måste prata utan också verka som föregångsmän och -kvinnor.

I skolans värld heter lösningen respekt för och intresse för att vilja lära sig. Det handlar om ordning och reda. Det handlar om disciplin. Det handlar om grundläggande värderingar. Det handlar om att värdesätta både kunskap och lärare. Och det motsvarande gäller för vård och omsorg, men också polisväsende och det militära skyddet av vårt territorium.

Och så har vi det lilla men hatade ordet ”kall”, något som vi måste damma av och lära oss lyssna till. Det som behövs är människor som vill gå utanför sig själva och göra tjänst för andra, för det som är större än den egna personen. Där måste vi våga börja. Där finns lösningen.

Så, vad är ditt kall?

Franciskus Urban

 

2 reaktioner på ”Det lilla jobbiga ordet kall

  1. Ping: Svaret på krisen är: Du och jag | Gammalkatolsk idédebatt

  2. Ping: Tid är en tillgång, inte en kostnad | Gammalkatolsk idédebatt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s