Värdegrund. Är det ens värt att försöka?

Jag vill inleda med att tacka två personer. Det är Ann Heberlein och Helena Edlund som idag skriver, var för sig, i två olika kanaler. Men det finns en koppling mellan deras texter, vilken jag tolkar som vår tids törst efter beständighet, sanning och – i det – någon form av sunt förnuft.

Vad som från början fick mig att läsa Edlunds text på den opinionsbildande sajten Det goda samhället var inledningen:

”Ett av de mest genomgripande besluten under den franska revolutionen var att avskaffa kristendomen som religion. Kloster stängdes, kyrkor vandaliserades och präster och ordensfolk avrättades på löpande band. Äntligen skulle folket befrias från vidskepelse och andligt tvång!”

Min första tanke var att detta var upptakten till en text om sekularisering, vilket det i princip är. Men vad hon sedan upplyser om är att det i Sverige finns en statlig ”värdegrundsdelegation”. Föga förvånad men väl överraskad över dess existens (visste du att den finns?) gör jag ett besök på deras hemsida och möts som det första av beskedet att ”Värdegrundsdelegationen främjar förtroendet för staten”. I övrigt måste jag säga, vilket också Edlund påpekar, att det innehållsmässigt ekar tämligen tomt där. För vem kan överhuvudtaget göra reda i detta med ”värdegrund” när man har börjat på fel grund, med fel premisser. Be någon att förklara den värdegrund alla pratar om så märker du svårigheterna. Eller varför inte försöka själv.

Värdegrund, vad är det?

Frågar man Nationalencyklopedin (NE) kan man läsa:
”värdegrund, de grundläggande värderingar som formar en individs normer och handlingar”.

På Wikipedia skrivs att värdegrund är ett svenskt och i viss mån norskt begrepp som började användas under 1990-talet i diskussioner kring framför allt ett kollektivs gemensamma etiska grundvalar eller värderingar; exempel på kollektiv är en nation, institution, förening, eller folkrörelse. Begreppet kan även ha den vidgade innebörden att syfta på de mest grundläggande principerna inom en politisk ideologi eller religion.”

Blev någon klokare? Vi kan nog med detta, i alla fall, konstatera att det kan finnas olika ”värdegrunder” i olika sammanhang. Men vad är då den allmängiltiga och övergripande värdegrund som det talas om? Den finns inte att finna på den statliga Värdegrundsdelegationen, så var finns den? Finns den alls?

Vi skall strax fråga den instans i världen som, väl, borde ha svaret, nämligen Förenta Nationerna. Men innan dess vill jag titta lite på ordet värde som, trots allt, är det centrala i den så kallade värdegrunden. En ny titt i NE, således:

Värde, allmänspråkligt och filosofiskt begrepp. Något är ett värde eller att något har värde.”

Detta verkar inte gälla människor, utan ting. Men visst, det skulle – om exempelvis staten ser oss som bor inom landets gränser som ting – kunna vara en början. Värdegrund är då något som används för att beskriva människans värde som en sak, jämförbar med en ekonomisk enhet.

Svenska Wikipedia ger vid handen att värde inom matematiken är det tal som fås när ett uttryck beräknas. Värde inom ekonomi är ett fundamentalt begrepp och att att värde är ett begrepp inom filosofin (exempelvis intrinsikalt värde. Men också instrumentellt värde ”då något har ett värde på grund av sina effekter”) och, slutligen, värde inom sociologin som tydligen i stället använder begreppet värdering vilket förklaras vara ”en uppfattning om önskvärdheten hos ett visst tillstånd”.

Åter till sökträffssidan i NE finns också begreppet intrinsikalt värde. Det brukar användas i akademiska sammanhang, inte minst inom etiken, för att beskriva människans absoluta och okränkbara värde:

”Intrinsikalt värde, det värde något har enbart i kraft av sina inre egenskaper, sin egen natur, och alltså oberoende av sina konsekvenser och andra yttre omständigheter.”

Är vi något på spåret här? Kanske, men det verkar ändå som att det är ett begrepp som är allt för allmänt och som inte gör skillnad på ting och mänskligt liv. Dessutom heter det inte ”intrinsikalvärdegrund”. Och tack för det.

Ett högre plan?

Så, låt oss konsultera Förenta Nationerna och, mer specifikt, FN:s stadga för de mänskliga rättigheterna som finns här. Första artikeln lyder:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Bara för skoj skull, studerar vi även den engelska lydelsen:

“All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.”

Och här döljer sig något; en skillnad som jag menar utgör en öppning. I den svenska lydelsen används ordet värde, men i den engelska finner vi ordet dignity som betyder värdighet. Motsvarande ord finns i exempelvis den franska lydelsen av stadgan: dignité.

Vad innebär då värdighet? Vi går tillbaka till uppslagsverket och får oss till livs följande:

”Moraliska, etiska, juridiska och politiska diskussioner använder värdighetskonceptet för att uttrycka idén om att ett väsen (en människa) har en medfödd rätt att vara uppskattad, respekterad och att behandlas med respekt (ethical treatment).”

Det engelska ordet på slutet fick vara med då jag översatte från engelskan. Jo, jag fick bekväma mig med att översätta från engelskspråkiga Wikipedia eftersom ordet värdighet inte fanns med på svenska Wikipedia, vilket i sig skulle kunna vara en indikation på sakernas tillstånd.

Värdighetens betydelse

Spelar det då någon roll om det kallas värde eller värdighet? I allra högsta grad, skulle jag vilja säga. Värdighet rör mänskligheten medans värde leder tankarna på andra vägar. Och även då ordet värde används om människan, bör det medvetet bottna i hennes värdighet.

Ann Heberlein, doktor i etik vid Lunds universitet, skriver idagLedarsidorna.se om de vanliga och skötsamma människorna i samhället, de som ofta glöms bort:

”De bränner varken bilar eller flyktingförläggningar och startar inga Twitterdrev. De tillhör LO-kollektivet eller är småföretagare. Det är män och kvinnor som i hög utsträckning struntar i genuspedagogik, hbtq-certifieringar, normkritik och mångfaldsfrågor, men som på sin fritid arbetar ideellt som fotbollstränare för knattelaget, sjunger i kyrkokören och är engagerade i sina barns läxläsning.”

De strävar helt enkelt efter att leva sina liv i värdighet. Hennes anslag är att det är dessa som gjort sin röst hörd i det amerikanska presidentvalet. Donald Trump, skriver hon, ”har sett alla de människor som det vi brukar kalla etablissemanget – journalister, politiker, tyckare och kändisar – förnekat och föraktat. Trump återupprättar dem som makten i åratal ignorerat.”

Lästips: Core-träning i nytt ljus, om värdighet, genus- och hbtq-frågor

Är det inte värdighet människor söker? Är det inte just bristen på respekt från det så kallade etablissemanget som rör upp alla dessa känslor? Men frågan är om det är Trump som kan återupprätta dem. Eller om det inte, ännu en gång, kommer att mynna ut i att handla om värde. Hur vi än vänder oss så är det inte den världsliga makten som kommer med sanningen eller som på djupet gör oss fria.

Thomas à Kempis skriver: ”Vain [fåfäng] is the man who puts his trust in men, in created things.” (Avoiding false hope and pride, i The imitation of Christ)

Värdigheten togs ifrån oss genom världsliga institutioner och politiska ismer. Den fördes bort med vinden, knappt märkbart, och ersattes med prat om någon allmän värdegrund som dogm i en ny statsreligion. För något saknades. Något saknas och att idag läsa Jobs bok kan, på flera plan, skapa igenkänning:

”Spolingar sätter sig upp mot mig
och knuffar mig åt sidan.
De banar väg för ofärdens anlopp.
De river upp min väg för att få mig att falla,
ingen hindrar dem från att rycka fram.
De kommer som genom en bred bräsch
och väller fram i brak och dån,
fasor störtar över mig.
Min värdighet förs bort av vinden,
min lycka upplöses som ett moln.”
(Job 30:12-15)

Vi behöver tala om dessa ting. Även om det ibland kan kännas lönlöst. Men jag försöker. Det är för människans värdighet jag i alla fall försöker.

Franciskus Urban

 

4 reaktioner på ”Värdegrund. Är det ens värt att försöka?

  1. Ping: Jag hade fel! Hjälp mig, visa mig rätt | Gammalkatolsk idédebatt

  2. Den gamla värdegrunden. För oss då alla självklara, eller den nya av revolutionärer, med oskyldigas blod på händerna, framsprungna och idag av de moderna omhuldade. Mitt ,som troende apostolisk katolik, val blir enkelt: det gamla.
    F Andreas

    Gilla

  3. Ping: Det är kulturen som bär politiken | Gammalkatolsk idédebatt

  4. Ping: Kyrkan och ofriheten i den liberala demokratin. Om släktbanden med kommunismen. | Gammalkatolsk idédebatt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s