Jag hade fel! Hjälp mig, visa mig rätt

Att ha fel. Att erkänna för sig själv och kanske andra. Att ändra sig. Att ändra sig. Detta är kopplat till den förlåtelse som är priset. Inte att betala, men att få. I ett samhälle där invånarna står stadigt och delar grundläggande normer är människan frikostig med förlåtelse. Förlåtelse är också, i sig, en byggsten i detta samhälle.

Men just det där att ändra på sig verkar bli allt svårare. Kanske hör det samman med inte bara föreställningen utan också det upplevda kravet att man alltid skall ha rätt. Kanske är det så att det hänger samman med uppmaningen att hävda sin rätt och som har glidit över i att också ta sig rätt. Och att man därför inte bör ha fel. Eller ens kan ha fel?

Och denna rätt söker man sedan stöd och bevis för. Man söker på alla vis rättfärdiga sin egen ståndpunkt och sin egen rätt. Men denna rättfärdighet som söks blir ofta självrättfärdig och vittnar inte sällan om osäkerhet.

Och hur svårt har det inte blivit att ställa uppriktiga frågor? Med den självrättfärdigade rätten har frågor baserade på nyfikenhet och vilja att lära sig förpassats till avskrädet. Idag ställs inte frågor. Idag hävdas det. Idag uttalar sig alla med säkerhet utifrån rätten till den egna sanningen. Frågan har blivit överflödig i mognadsprocessen och istället blivit ett instrument för kritik.

Menar du verkligen det?!

Ja. Jag vet inte om jag har rätt. Har jag fel så tillrättavisa mig gärna. Hjälp mig; visa mig rätt.

Kan det vara så att detta också har samband med en känsla av maktlöshet? Att man upplever sig som en bricka i det stora globala spelet? Hänger det samman med idén om människan som konsument? Att man fyller en funktion, äger ett värde, så länge man är förmögen (!) att konsumera och spendera.

Känslan av maktlöshet driver in människan i sin egen bubbla där den egna rätten råder. Där, i alla fall, har jag rätten att ha rätt. Rätten överförs sedan till det omgivande samhället; till det sammanhang man befinner sig. Om man alls upplever sig delaktig i något sammanhang.

Samtidigt har omgivningen svårt att hantera när andra ändrar sig. Förändras. Utropet ”vad förändrad du har blivit!” är inte alltid positivt menat. Beständigheten är på ett vis nödvändig för att kunna orientera sig och veta var man har sina medmänniskor. Jag tror det ligger i generna, behovet av stabilitet, av fast grund. Kanske är också det ett hinder för att låta sig förändras – man är osäker på hur omgivningen skall ta det; hur de skall se på mig.

Att utvecklas, att växa och mogna är att förändras. Det är en del av livet. Frågan är varför jag skall överlåta åt tidsanda, självhävdelse och oförsonlighet att sköta i vilken grad jag skall mogna. När det finns väl beprövad erfarenhet att luta sig mot. Att ropa till.

Det är snart Advent. En tid för återhållsamhet, men också hopp om en bättre, ljusare tillvaro. I en av de mest kända hymnerna under denna tid sjungs ”Hosianna!” Det är ett rop på hjälp; ett rop som riktas till den vi inväntar: rättfärdighetens förste.

Franciskus Urban

 

En reaktion på ”Jag hade fel! Hjälp mig, visa mig rätt

  1. Ping: Striden står om sanningen | Gammalkatolsk idédebatt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s