Månad: december 2016

Erfarna förpassas till kökkenmöddingen

Hur kommer det sig att äldre diskrimineras, hålls utanför och behandlas som reste de i tredje klass på väg mot slutet? Hur kommer det sig att den värdefulle senioren blev bara senil? Svaret ligger i tidsandan; i att utvecklingen hävdas måste vidare och inte har plats för beprövad (mossig) erfarenhet. De äldre behandlas med misstänksamhet. Som främlingar. Som potentiella riskobjekt som skulle kunna störa och bromsa den linjära och rationella positivismen.

I Göteborgsposten skriver idag Mathias Bred på ledarplats om att alla har lika värde. Utom de äldre: ”Börjar man syna det svenska samhället hittar man snabbt många sådana tecken på hur äldre och åldrande nedvärderas, medan ungdom och ungdomlighet görs till kult.”

Diskrimineringsombudsmannen (DO) skriver på sin hemsida att ”Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering som har samband med ålder. Lagen gäller inom arbetsliv, varor och tjänster och flera andra samhällsområden.” Och vi kan ägna mycken tid åt tolkning av juridik, men vad detta i grund och botten handlar om är värderingar som, på politisk väg, förändrats från att se integrerat på mänskligheten till partikulärt där vissa, företrädesvis unga, givits företräde vilket resulterat i infantilisering och en omogen kultur.

Erfarenhet och sådant som är väl beprövat måste ges större utrymme för ett samhälle skall fungera och vara hållbart. I detta ligger att skynda långsamt. Vi måste ha viss tröghet i systemen. Eftertanke och omsorg; klokskap och vishet måste ges erforderligt utrymme för att vi inte skall drabbas av barnkalas-syndromet där alla (inbjudna) vill ha mer glass men ingen ser den som ändlig, än mindre vill diska upp. Otålig ungdom, hur kultisk den än må vara, skall inte ges ratt och roder. Det tillhör ungdomen att vänta in sin tid. Och att lära sig, vinna erfarenheter och tålamod.

Det är inte konstigt att vi i Sverige nu talar om värderingar. Somliga hävdar att det inte finns några svenska (kvar). Och kanske har de rätt? Helt säkert är att om våra erfarna inte tillåts vara med att tradera (eller återskapa) dem, så har vi stora bekymmer att vänta. Men då är barnkalaset inte det största.

Här på Gammalkatolsk idédebatt pekats på risken att se eutanasi som utväg för de äldre. En modern form av ättestupa helt enkelt. Från Holland rapporteras, exempelvis, att det under 2015 togs 5500 liv inom ramen för läkarassisterade självmord och att den lagen nu även omfattar ”socialt isolerade och ensamma personer”. Detta är, så klart, fullständigt ovärdigt och oacceptabelt och det börjar nu brinna för att hitta alternativ då befolkningen blir allt äldre samtidigt som allt färre vill ägna sin arbetsdag i äldreomsorgen och pengarna tryter.

Här är tre exempel på artiklar som tar upp mer om detta:

Diskrimineringen av äldre finns överallt. På arbetsmarknaden och i andra sammanhang. Inte minst den senaste tidens larmrapporter om vanvård och misär på äldreboenden och i hemmiljö i form av undernäring, ensamhet och understimulans visar på detta. Mitt lilla bidrag i sammanhanget är att tjänstgöra bland och för de äldre. Praktiskt. Men också genom att, som nu, bilda opinion. En viktig bit i detta är hur man med hjälp av språket kan förändra och påverka (vilket den unga kulten bevisar om och igen) och det av mina små bidrag jag berömmer mig mest om är att jag slutade kalla de äldre för ”brukare” (jo, de kallas så i den kommunala terminologin). För mig är de ”mina erfarna” eller helt enkelt de personer med de namn de en gång gavs av sina föräldrar.

heartoftencommandmentsEtt annat (betydligt viktigare) exempel på vad som givits oss och genom historien förts vidare från generation till generation är Tio Guds bud. Ett av buden lär oss att ”hedra din fader och din moder för att det må gå dig väg och du må länge leva i ditt land.” Och det är, i ett första stilla steg, inte svårare än så. Det var ju trots allt föräldrarna som dukade bordet och gjorde barnkalaset möjligt. Men jag tror kalaset är slut och att det nu är dags att vi kavlar upp ärmarna och hjälps åt med disken.

Franciskus Urban

 

Alla bubblor spricker

Kungen av Sverige pratade om det i sitt jultal. Media har skrivit spaltkilometer bara under det snart gångna året och en rad namnkunniga akademiker, gudsmän och skribenter har sedan länge pekat på det: Det är oroliga tider – det skakar och rister i samhällskroppen.

Grundläggande samhällsfunktioner vittrar sönder. Våra äldre och sjuka far illa. Kunskap nedvärderas och fakta förvrängs. Det offentliga samtalet handlar mer om glättig yta och korrekta trender än om grundläggande ordningar. Ängsligheten breder ut sig som ett virus och självcensuren ökar till följd av rädslan för kritik eller värre. Inte minst kristna har under året fått känna på detta, också inifrån – från sina egna.

Samtiden försöker i ångestfulla plågor återuppfinna sig själv men riskerar att spricka som ännu en i raden av bubblor. Och när hela tillvaron utgör en bubbla blir konsekvensen långt mer kännbar än då de vi har sett tidigare förvandlats till skärvor på existensens välpolerade golv. Detta samtidigt som vi har en tradition inom armlängds avstånd att falla tillbaka på.

Känslans tyranni

Bubblor bygger på känslor och upplevelser. Inte sällan relaterade till framgång och lycka, men även förmögenhet, välstånd och makt.

christmas-bubleSekularismen, som en frukt av modernismen, skulle kunna komma att visa sig vara en bubbla. Den har visserligen överlevt längre än både IT- och bostadsbubblor, men sett i ett längre perspektiv är dess ursprung relativt ungt. Den utgörs av en idé att människan som myndig inte behöver Gud vilket bygger på en känsla; en upplevelse av att vara fri.

Sekularistbubblan liknar i mycket den nu så omskrivna filterbubblan vilken skärmar av människan från information, relationer och kunskap som hon inte har uttryckt intresse för och som teknologins algoritmer använder för att servera stoff som bekräftar och samtidigt låser fast i invanda, snäva beteenden.

Språktidningen skrev i oktober att ”när nätjättar skräddarsyr vad individen får uppleva på nätet skapas filterbubblor. Algoritmerna är till för att välja ut innehåll som är intressant för en individ. I praktiken innebär det att få åsikter som står i strid med egna uppfattningar får någon chans. […] Sökmotorer minns vilka sökträffar som tidigare varit mest intressanta. Sociala medier lyfter fram inlägg från avsändare som tidigare fått uppmärksamhet. Och så vidare.”

Bättre spräcka bubblan själv, inifrån, än vakna för sent, förkrossad

Blir 2017 året då känslobubblan spricker och insikter väcks om att vi faktiskt är i behov av vad som givits oss i arv och som löfte: att det finns det som verkligen är sant och att verklig frihet inte har med valfrihet att göra?

Exempel på vad det skulle kunna innebära är att kritiken mot och de allt fler utträdena ur majoritetskyrkan i Sverige omsätts i praktiskt och positiv handling; att man söker genuina sammanhang där den kristna tron kan levas ut och där man växer som människa. Eller att allt larmande om islamisering inte stannar vid skramlande tunnor utan att åtgärder vidtas för att vi, stärkta, skall kunna hantera det som sker.

Detta är vår nyårsbön; att 2017 skrivs in i historieböckerna som det år då människor här i kalla Norden frigjorde sig ur förnekelsens och känslans bubbla och sökte sig tillbaka till källorna. Till det kristna arvet. Till Kristi Kyrka och till den sanning som uppenbarats. Låt det bli det året då det gamla; det väl beprövade på nytt gjordes möjligt. Låt fler hitta både hit och hem.

Med detta önskas alla läsare av Gammalkatolsk idédebatt – såväl befintliga som tillkommande – ett gott nytt och välsignat år.

Red.

Över 5000 lagligt dödade på ett år

Ikväll (15 december) kommer Sveriges television ägna programmet Opinion Live en hel rad intressanta och högaktuella teman, flera med den gemensamma nämnaren etik. Vad som skall avhandlas är situationen i Aleppo men också begreppet godhet i förhållande till tiggare samt den i mångas ögon anstötliga samvetsfriheten.

Ämnet samvetsfrihet är aktuellt i den offentliga debatten och väcker starka reaktioner. Bland annat för att det påstås att samvetsfrihet strider mot såväl förnuft som människans frihet, något som är djupt missvisande. Tvärt om så är samvetsfriheten nödvändig och en princip som är viktig att stå upp för. Inte minst för att behålla värdigheten och vårda principen om livets okränkbarhet i samhällets många sektorer och livets olika skeden.

Tidigare har det här på Gammalkatolsk idédebatt publicerats artiklar om samvetsfrihet (”Blott Sverige krusa för etik som inte bär” samt ”Mera samvetsfrihet”) och jag vill här fortsätta resonemanget och vidga horisonten genom att flytta fokus från barnmorskans domäner till bland annat läkarens. Förhoppningen är att lyckas peka på principerna i stället för den känslostyrda politiken.

Var står du?

Skulle du mena att det är varje enskild människas rätt att, utan medicinska skäl, kräva förskrivning av narkotiska preparat av en läkare? Eller skulle det anses mer korrekt att läkaren säger nej till en sådan begäran utifrån en bedömning att preparaten är skadliga och vanebildande? De flesta skulle nog hålla med om att det senare är en sundare hållning, såväl etiskt som medicinskt, trots att det går emot patientens vilja och önskan.

Beslutet att inte förskriva narkotiska preparat utan medicinska skäl bottnar högst sannolikt i den etiska kod varje läkare har att förhålla sig till och som säger att läkarens roll är att skydda sina patienter samt rädda och upprätthålla liv.

Vidare: Vad skulle du säga om en så grotesk tanke att någon kommer till en vårdinrättning och kräver av jourhavande kirurg att, helt utan annan anledning än personlig önskan, amputera dennes ben? Även om motivet skulle vara att den sökande inte har behov av sina ben, hade du sannolikt tyckt det vore acceptabelt att kirurgen, hänvisande till samvetsfrihet, vägrar utföra ingreppet utifrån etiska principer. Detta trots att de går emot en uttryckt vilja och önskan.

Tänk nu om läkaren och kirurgen skulle bli av med sina anställningar på grund av att de nekar de sökandes vilja och önskan. Trots att de upprätthåller medicinsk etik och hävdar samvetsfrihet med stöd i internationella konventioner och inhemsk lag. Trots att de utgår från att skydda sina patienter.

Det kan tyckas vara två överdrivna exempel, men det som här är viktigt är principen. Principen! En princip är något som alltid är giltigt trots enskilda önskemål, lokala eller andra omständigheter. Ungefär som begreppet demokrati – något som, i principens namn, sägs gälla alla i ett givet samhälle.

Var befinner sig samhället?

Begreppet samvetsfrihet diskuteras för närvarande flitigt. Inte minst i samband med barnmorskors yrkesutövning. Jag har tidigare, i detta sammanhang, tagit läkarassisterat självmord (aktiv dödshjälp) som exempel och jämfört det som framförs som krav, att alla barnmorskor skall tvingas medverka vid abort, med att tvinga alla läkare att medverka till utsläckande av liv. Den jämförelsen har av somliga avfärdats som osannolik och så långt från verkligheten att det problemet aldrig kommer att aktualiseras. Men nu skall du höra!

I Kanada pågår just nu, sedan landet tidigare i år legaliserade läkarassisterade självmord, just den debatten. Och faktum är att det inte bara är en debatt; det händer i själva verket på riktigt. Sedan juni månad har över 200 läkarassisterade självmord genomförts bara i Kanada och nu hotas läkare med uppsägning om de inte accepterar att utföra eller medverka till aktiv dödshjälp.

I Holland togs förra året över 5500 liv aktivt inom ramen för det i lag understödda programmet för eutanasi (läkarassisterade självmord) och i Daily Mail rapporteras om hur drogberoende och psykiskt sjuka ser detta som enda utväg. Tidningen rapporterar vidare att den holländska lagstiftningen numera även omfattar människor som är ”socialt isolerade och ensamma”.

Också i vårt land lever många i ensamhet. Fler och fler lider av social isolering. Det sluttande planet är enligt somliga ett tramsargument, men den outhärdliga tanken slår mig: när blir dödshjälp en accepterad form av äldrevård i vårt land?

(Holländska Patients Rights Council har en sammanställning av ytterligare fakta och länkar om effekterna av eutanasi och läkarassisterade självmord här.)

Hög tid att sätta ner fötterna!

Detta handlar om värderingar och kan inte avfärdas så enkelt som att hävda individens självbestämmande och vilja. Det är fråga om principer som rör hela samhället. Samvetsfriheten är inskriven i internationella konventioner. Den är också en princip. Om vi sedan grundar ett ställningstagande på ”bara” etiska principer eller hävdar en kristen dygdetik är mindre viktigt. Men säkert är att samvetsgranna läkare och barnmorskor, precis som journalister och poliser, är något fundamentalt för en värdig utveckling i samhället.

Det skall bli mycket intressant att se kvällens avsnitt av Opinion Live. Inte minst doktorn i etik, Ann Heberlein, som skall medverka, har gjort sig känd för att hävda principer och för att argumentera principiellt och sammanhängande. Frågan är hur det tas emot och om programledaren har förstånd att låta henne och förespråkaren för samvetsfrihet tala till punkt, eller om känslorna på nytt tillåts styra.

Franciskus Urban

 

Den förblindande likhetsivern

Hur vill du ha samhället i framtiden? Hur vill du att det skall fungera, för dig och dina efterlevande? Vill du att samhället skall grunda sig på islams tolkning av exempelvis rättsmedvetande och religionsutövning? Om inte så är det du som måste handla så att det inte blir verklighet.

Jag vill redan nu bekräfta att detta låter hårt och ”förenklat”. Verkligheten är mer komplex (vilket i sig är ett problem eftersom det är svårt att överblicka vad som sker). Därför behövs ibland en karg och förtätad bild. Jag vill samtidigt föregripa eventuell kritik och understryka att denna text inte har till syfte att hetsa eller uppmana till handgriplig aktivism, men väl förändringar i tanke och handling. Det jag vill belysa och i den mån jag kan även bidra till är vad vi som människor och samhälle kan (bör) göra för att räta upp situationen. Eller rädda den, om du vill.

Fiktion eller verklighet?

Michel Houellebecq skriver i sin idéroman Underkastelse (2015) om en nära framtid i Frankrike där Muslimska broderskapet får makten i allmänna val med stöd från såväl socialisterna som de borgerliga partierna. Det som sägs vara en myt besannas och den nya regimen inför sharialagar i landet. Boken är väl värd att läsas. Mycket av innehållet är igenkännbart från utvecklingen här hemma i Sverige. En av Houellebecqs förtjänster är att faktiskt diskutera skeendena utifrån trosuppfattningar, något som knappt låter sig göras här hemma men som är ett måste. I boken talas om jihadister och militanta islamister som amatörer. I stället är det den politiska grenen av islam (ofta relaterad till som ”moderata krafter”) som vinner terräng och tar sig hela vägen till det högsta ämbetet; presidentposten.

Hur ser det ut här hos oss, i verkligheten? Skriv ”islam infiltrerar politiska partier” i valfri sökmotor och du finner en lång rad länkar till tidningarartiklar som rapporterar om just detta. Ett annat klassiskt exempel, som till och med nämns vid svenska lärosäten, är omvandlingen av socialdemokratins (tidigare) kristna rörelse som nu, sedan stadgeändringar och namnbyte, är öppen för människor av vilken tro som helst, men där just islam fått en plattform. Vidare har det gjorts politiska överenskommelser med islamska organisationer som garanterar politiskt inflytande. Läs dokumentet ”An Explanatory Memorandum on the General Strategic Goal for the Group in North America” från 1991 som i detalj beskriver hur Muslimska brödraskapet skall arbeta för att infiltrera den amerikanska samhällsstrukturen, både inifrån befintliga strukturer och genom nybildning av en rad ideella organisationer. Även om dokumentet skulle vara ett falsarium är det intressant och den lista med organisationer som nämns i brödraskapets plan överensstämmer till stor del med islamska organisationer som inrättats och bildats i Sverige.

[Edit (2017-02-26): Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, publicerade på fredagen (2017-02-24) en förstudie om Muslimska brödraskapet som beskriver etableringen av MB i Sverige och Europa och styrker den bild som ges ovan.]

Bilden i media

Men i Sverige sitter det hårt inne att det är trosföreställningar (eller avsaknad av dem) som ligger i botten av utvecklingen. Ett exempel på hur det resoneras kan läsas på debattsidan i Göteborgsposten där Devin Rexvid (socionom och forskare om hedersrelaterat förtryck och våld) i augusti i år, hedervärt, beskriver situationen i Sverige men helt – som så många andra – utelämnar den Kristna Kyrkan som motpol och resurs.

Möjligen kan man ibland se förslag om införande av ämnet ”livskunskap” i skolan som svar på behovet av fördjupning. Doktoranden i sociologi, Evin Ismail, menar i dagens SvD att ett sådant skolämne skulle motverka ”de subkulturella lockelserna i de extrema ideologierna”. Hon syftar visserligen på rekryteringen till IS bland unga och vilsna män. Men även för dessa vore det gott att det samhälle de nu finns i, i första hand, bärs upp av robusta strukturer och värderingar där kyrkan är given även när det gäller integration.

Idag skriver Ledarsidorna.se (Islam – oviljan och oförmågan att underordna sig) om hur svensk domstol i ett diskrimineringsmål böjer sig för en islamsk argumentation i strid mot hygienföreskrifter. Problemet med denna text är dock, liksom med den också dagsaktuella krönikan på Det goda samhället som även den behandlar islamism, är att islam tillsammans med ”PK-ismen” och kristendom (äldre än den som utvecklades från 1500-talet) utgör ett ekvivalent hot (sic.).

Sekulariseringen lämnar oss med saffransbullar och blaskigt kaffe

Det tycks råda en uppfattning om att det är ”religionerna” som utgör hotet mot det upplysta och moderna; mot en humanistisk utveckling i sekulär tappning. Det är här vi finner ett av de grundläggande problemen som måste adresseras: den sammansmältning av religiositet man från politiskt håll tenderar att verka för i syfte att kunna kontrollera åsikter som kan stå i strid med den världsliga makten. Det är inget nytt: kung Gösta (Gustav Vasa) var tidigt ute!

De flesta som engagerat sig mot islamismen, terrorismen, förföljelsen av kristna i mellanöstern och mot islams utbredning i största allmänhet tycks inte argumentera med ett kristet förhållningssätt eller för den kristna kyrkan som motvikt. De tycks inte vara för något alls. De är mest emot. Kanske är det därför de får bära etiketter som ”islamofober” och ”rasister”? för att de har en negativ angreppsvinkel.

Den kanske viktigaste orsaken till att framför allt vi, men även Frankrike och Europa i övrigt, står dåligt rustade inför det som nu sker är sekulariseringen. Enkelt uttryckt: Då vi efter reformationen och i upplysningens namn kastade ut tron på Treenig Gud och därmed successivt förpassade den kristna kyrkan allt längre ut i periferin med motiveringen att tro är något privat, rycktes samtidigt mattan undan för oss; den matta – den väv av gemensamma värden, moral, rättesnören och traditioner – som är grundläggande för ett samhälle att i längden kunna hålla ihop. Det behövs djupare och mer grundade traditioner än att, som just denna dag, samlas i ottan för att äta saffransbullar och njuta av ett luciatåg med rötterna i det sena 1800-talets Sverige.

Vi tillber alla samma gud?

En annan intressant dimension i detta är begreppet ”de tre abrahamitiska religionerna”. Detta har mer och mer kommit att förstås i termer av att vi alla (egentligen) har samma gud och att det (egentligen) inte spelar någon roll [för frälsningen] om man kallar sig muslim eller kristen. Detta är ett mantra i den politiska rörelse som verkar för religionernas sammansmältande, bland annat genom statsbidragsfördelning. Men detta har också givit att det är religiositeten (den ”fundamentalistiska”!) som skall bekämpas. Hotet mot vår civilisation består alltså inte bara i islam (det vore ju diskriminerande) utan mot all radikal religionsutövning. Inte minst i form av ”kristendom före 1500-talet”.

Men varifrån kommer idén om de tre abrahamitiska religionerna som varande ekvivalenta? Den går att spåra till den tyske filosofen och dramatikern Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) som 1779 skrev och satte upp verket Nathan den vise. I pjäsen symboliseras judendomen, kristendomen och islam av tre ringar. Minst två av ringarna är kopior av det original som sägs ha särskilda egenskaper. Det är fadern och ägaren till den ursprungliga ringen, som gått i arv i generationer, som på sin dödsbädd låter göra identiska ringar för att ingen av hans tre söner skall behandlas orättvist. Frågan uppstår dock om vilken av ringarna som egentligen är den sanna. Osämja uppstår men dramat får en lycklig samförståndslösning där alla ringarna förklaras bära bilden av de ursprungliga egenskaperna. Man resonerade sig alltså fram till en lösning som idag inte ses som anmärkningsvärd. Tvärt om; tillrådlig och rättvis! Men den innebar att människan satte sig själv över sanningen. Helt i enlighet med tidsandan! Men så var Lessing ingen mindre än upplysningens främste representant i Tyskland.

Tryggare kan ingen vara

Föreställningen om de abrahamitiska religionernas ekvivalens är alltså en frukt av upplysningstiden. Precis som sekularismen. De är samma andas barn och den anda som vi nu måste förstå har gjort oss fattiga. När hoppet om frälsningen bara lever kvar i form av bilder och julspel har vi som civilisation inte längre någon motståndskraft när samhällets strukturer bryts samman och vi riskerar att ätas upp inifrån av en kraft som har en helt annan tolkning av mänsklig värdighet och sanning.

Vad kommer människor i ett avkristnat samhälle göra när trycket från islam ökar och det samtidiga budskapet från de styrande är att det inte spelar någon roll om man bekänner sig till Muhammed eller Kristus Konungen? Vi ser redan nu hur framför allt kvinnor här i Sverige konverterar till islam. Det som driver dem är ett uppdämt behov av stabilitet; av mål och riktning. Detta beskrivs i avhandlingen ”Vi blev muslimer. Svenska kvinnor berättar. En religionssociologisk studie av konversionsberättelser” av Madeleine Sultán Sjöqvist, teologie doktor i religionssociologi. I årets novembernummer av tidskriften Kvartal finns en sammanfattning av avhandlingen (”Vi valde islam”).

Min analys är att risken för att allt fler skall konvertera till islam – somliga, likt kvinnorna ovan, i jakt på ett stabilt uttryck för fromhetsliv, andra av rädsla för att komma på kant med utvecklingen och utsättas för obehag – ökar i takt med att kunskapen om kristen tro, lära och tradition dör med den generation som skulle kunna föra spåren av den vidare. Majoritetskyrkan i Sverige är inte en kraft att räkna med i detta som den är styrd av den världsliga makten och förfäktar många av upplysningens ideal.

Kvar att bära ansvaret är den lilla traditionella kristenhet med ortodox teologi som bland annat återfinns i den ursprungliga gammalkatolska rörelsen och som vi idag ser växer. Inte bara till följd av inflyttning utan för att fler upptäcker att det verkligen finns mat för hungrande; stabilitet för vilsegångna och torr, fast mark att rädda sig på under flodvågen.

Inte som att välja fotbollslag

Men vi kan inte tillåta oss att detta sker! Vi kan inte lämna vidare till kommande generationer ett samhälle i upplösning eller att stabiliteten skulle skänkas oss genom islam. Men sekularismen är inte svaret eftersom den i sig är tom och bär på en törst efter det heliga. Människan behöver den himmelska dimensionen – det ingår i att vara människa. Och eftersom inte både islam och kristen lära kan vara sann (Se: ”Striden står om sanningen”), kommer vi, var och en, att tvingas välja. Alternativet och garanten för den samhällsordning vi säger oss vilja ha är den Kristna Kyrkan. Men det räcker inte att tycka det. Det är inte tillräckligt att säga det. Vi måste leva det.

Franciskus Urban

Byen som mistet julen – et juleeventyr

Av: Magne V. Kristiansen (tekst og illustrasjon)

Det var en gang en by som feiret jul. De pyntet gatene med lys, de dekorerte pepperkaker, hogde små granbusker som de pyntet og satte inn i stua. På skolen sang de julesanger om et lite barn i en krybbe og de små barna gledet seg til julaften, for da fikk de pakker.

Det gjorde kjøpmennene og, de ble veldig rike i julen og det var det mange fromme mennesker som mislikte, for de sa at julen egentlig var falsk slik byen nå feiret den. Men kjøpmennene leide inn et stort orkester som spilte alle de kjære julesangene på butikkene sine og da fikk de solgt enda mer.

Det som irriterte de fromme var at alle skulle til kirke julaften.
– Hvor er folka resten av året, spurte de fornærmet?

Også Leve-enkeltforeningen var harme på all julesløsingen og juleølet og sa det var ikke rart Nordpolen smeltet sånn som folk fyret i peisen og brente av pengesedlene. Både de fromme og Leve-enkeltfolka var skjønt enige, bare de fikk flertall i bystyret skulle de redusere julen til et minimum. Ingen julepresanger, julekonserter, julebasarer og julenisser. I kirken skulle de gjøre det enkelt, lese juleevangeliet og synge «Et barn er født i Betlehem.» Leve-enkeltfolka trodde egentlig ikke på Jesusbarnet, så de arrangerte marsj for de fattige i verden og sa Julepartiet burde skamme seg.

Men den politiske alliansen mellom Fromhetspartiet og Leve-enkeltpartiet vant. Julefolka skammet seg skikkelig. De våget ikke lenger å slakte julegrisen, de sluttet med julenissefjaset og plukket ned lenkene av lys på gesimser og takskjegg på husene. Noen modige hang opp ei julestjerne, men tilslutt blei også dette flaut. Bare de aller frommeste kom nå til kirke julaften og juledag var enda mer folketom enn før i kirkebenkene. Protestmarsjene til Leve-enkeltfolka var heller ikke noe å skryte av, sant og si mistet de liksom motoren da julen forsvant.

Vanlige folk var nå ganske triste og lei seg. Før hadde de hatt mange dager fri i jula, de klappet i hendene og gikk over sjø og land og åt julemarsipan, men Penge-ekspertene som før hadde tjent seg rike i julen, sa at folk måtte arbeide mer og fortere for at samfunnet kunne opprettholde pengestrømmen. De truet nå med at alle butikker skulle være åpne hver dag, og lang på natt, hele året og slik ble det. Det samme sa Pliktpartiet. Saken var at det nå kom en mengde partier i bystyret som stadig fant på nye tiltak og krevde rapporter for å utvikle byen og gjøre den profesjonell på alle plan. Nå måtte folk jobbe alle dager. Å ha fri søndagen kunne umulig være økonomisk ansvarlig.

Alle begynte å grue seg til desember. Spesielt de ensomme. De ensomme var jo ekstra ensomme i desember den gangen byen feiret sin overdådige jul og, men nå var det blitt enda fler ensomme og barna som før laget julebråk i skolen, bare bråkte videre uten jul. Stakkars barn, de visste ikke lenger noe som helst om julegløgg, Betlehemstjernen og vise menn fra Østerland. Og Barne-ekspertene passet nøye på at alle barn ble skjermet mot usunn julepropaganda.

Da kom det en prest til byen fra Sibir. Han hadde langt hvitt hår og et bugnende skjegg. Han lurte på om det var råd å kjøpe litt juleøl og en akevitt, han ville lage et lutefiskparty, som han sa. Men før det ville han arrangere en juletrefest for barna i byen. Han kjøpte inn mandariner og en sjokolade som han pakket i små poser og gikk rundt i den åndelig forkrøplede, men meget moralske byen med sekken sin.

– Er det noen slemme barn her som har lyst å bli snille, humret han på russisk?

Ja gjett om det var mange slemme barn der i byen. De løp etter presten som for anledningen hadde tatt på seg en sid, rød kåpe og en slags høy spiss hatt. I hånda hadde han en lang stav som bøyde seg fint i toppen.

Barna løp etter han og ropte:
– Nikolas, Nikolas Nikolas!

For presten het så og det var et helt vanlig navn i Sibir. Han var tipptipptipp…oldebarnet til en gammel, gammel biskop i Patara som og het Nikolas.

Folk var i sjokk, men en tåre vokste i øyekroken til en gammeltroende mann som sto der på fortauet. Minnene rannt fram. Og han stavret skjelvende etter barnetoget som nå gikk til kirke og juletrefest. Flere tittet ut, el-bilene stanset og himmelen ble mørkeblå og snøen begynte å dale. Den gamle kirketjeneren var ikke ensom mer, han løp opp i kirketårnet og kimet med klokkene og folk rotet i kott og kre, fant fram julestjerner og julekrybber og sang:

«På låven sitter nissen», for det var den eneste julesangen som var lov å synge i skolen ved solsnu.

Nikolas var en klok biskop, for biskop var han, han lot folk gaule på om fjøsnissen, for toget han ledet, gikk nå til kirke igjen. Ikke bare slemme barn, men også slemme voksne og lure kjøpmenn som gned seg i hendene.

Men Nikolas gikk med rak rygg og faste steg til den plassen som forvandler triste og slemme barn så de blir glade og finner på gode ting helt av seg selv på en måte.

jesusbarnet-magnevkristensen
En gammel kone som husket hvor julekrybben sto, hadde skyndet seg å arrangere hele stasen i kirkens kor. Der lå den lille gutten og smilte til Maria møy. Hun bøyde seg ømt over den lille, men ynket seg litt over den vesle kroppen som hun fryktet ville få det vondt i denne verden.

Det hadde både Josef og vise menn fra øst drømt om, men i Maria sang englene sine julehymner, de samme hymner som noen hyrder sang for det lille barnet, for det var englene som hadde lært dem å synge:

– Evdokia, Evdokia, Evdokia!
– Evdokioa, sa den gamle konen som kunne litt gresk, betyr «Guds velbehag»!

Hyrdene hadde jo ikke så flotte gaver som De hellige tre konger, men deres gaver av gull var deres undring og tilbedelse av Kongebarnet. Deres røkelse var inderlige bønner om Gud Faders vern over barnet. Deres myrra var varme kyss på Kriste rene lepper. Han lo til dem alle, så gråt han og Guds mor trykket ham barmhjertig til sin unge barm.

Da biskop Nikolas sa amen var det helt stille en liten stund i kirken. Selv fjøsnissen som satt gjemt bak en takbjelke, funderte på om han skulle bli en kristen, men slo det fra seg. Han kom i hug at han i morgen skulle holde foredrag i byrådet om «Nye strategier for en bærekraftig julefeiring».

Huff var han blitt skrullete og overåndelig? Nei her gjaldt det å mobilisere troppene så ikke alt dette Nikolasvesenet tok alldeles overhånd.

Han la ansiktet i dype, bekymrede rynker og sa alvorlig og krenket:
– Hedenskapet er nå i dyp krise.

Men alle de slemmesnille barna lekte de var hyrder og vismenn og engler. Ei lita jenta fikk være Maria møy og kjøpmennene bestemte de ville pynte butikkene med glitter og spille Betlehemshymner igjen. De stengte butikkene på søndager og delte ut gratis julebukkmasker til barna. Det hadde de liksom tenkt ut helt av seg selv de også. at de ville gi noen gaver siden det var jul og ikke bare tjene seg rike.

Da rev fjøsnissen seg i den lodne og flokete manken og satt og furtet helt til «Tjuende dag jul.»

– Folk, ja selv barn, mangler respekt for oss underjordiske nå for tiden, snøftet han. Tenk å holde narr av mine frender på den måten. Han var meget indignert.

Magne V. Kristiansen

Hva vil det si å være kirke?

Av biskop Roald Nikolai Flemestad

Vår samtids utfordring

Hva er det som foregår rundt oss? Ikke bare tømmes kirkene, men daglig hører vi om en eller annen kirkelig krise – hva enten teologisk eller økonomisk. For å få et perspektiv har man undertiden sammenlignet situasjonen med det som skjedde ved Romerrikets oppløsning. Til tross for stor motstand og forfølgelser fikk kristendommen den gang til slutt innpass, idet et omfattende kulturelt skifte gjorde de daværende religiøse forestillinger hjemløse. Et lignende skifte pågår idag for våre øyne. men denne gang gjelder det altså kristendommens sammenfall.

I vår situasjon melder spørsmålet seg straks om forholdet mellom årsak og g virkning. Selv om kirkesøkningen kollapser rundt oss, behøver det ikke bety at det er noe i veien med kristentroen som sådan. Den dramatiske nedgang i kirkesøkningen kan like gjerne skyldes at de kristne under det ytre press har tapt sin trosidentitet ettersom de ikke har maktet å avgrense seg mot samtidskulturens tenkesett og livsstil.

Gjennom århundrene har kristentroen preget den européiske kultur på en slik måte at det er vanskelig å si hvor det ene går over i det andre. Båndene mellom kirke og samfunn har vært så tette at sekulariseringen av kulturlivet nødvendigvis måtte trekke kirkelivet med seg. Slik får symbiosens sammenbrudd til følge at troen ikke bare blir hjemløs i samtidskulturen. men at den også mister sitt sosiale feste. Det er særlig den siste problemstilling som er mitt anliggende i det følgende.

“Usynlig” kirke

Konfrontert med det pågående kulturskifte blir utfordringen etter mitt skjønn å gjenvinne en bibelsk forståelse av hva det vil si å være kirke. For at dette skal kunne skje, må vi ta et oppgjør med vår tids privatreligiøsitet. I vår sammenheng dreier det seg først og fremst om den religiøse individualisme som særlig har preget reformatorisk kristendom. Lutherdommens budskap om “nåden alene” adresseres til den enkelte og vidnesbyrdet om frelsen krever ingen annen sosial formidling enn det som sies fra prekestolen. Denne adskillelse av det åndelige fra det sosiale usynliggjør nødvendigvis trosfellesskapet som institusjonell ramme om evangeliet. Som åndelig realitet tar “kirken” form når og hvor evangeliet forkynnes slik at det vekkes til tro. Forståelsen av at troslivet ikke er avhengig av bestemte ytre former, skulle så i statskirkesystemet føre til at “kirkevesenet” ble redusert til kerygmatiske og kultiske funksjoner i borgersamfunnet. I fraværet av reelle menighetsfellesskap søkte vekkelsesbevegelsene i det attende århundre å forankre troen i det borgerlige samfunns foreningskultur. Men denne religiøse samfunnsmodell utviskes idag i takt med oppløsningen av den borgerlige livsform.

I denne situasjon må det første skritt for å komme videre være en ny besinnelse på den bibelske samfunnstanke. Spørsmålet blir kort sagt: Hvilke er de sosiale strukturer som ligger til grunn for de kristnes åndelige samkvem?

Ulike betegnelser på det kristne fellesskap

De første kristne omtalte seg selv med ulike sosiale kategorier. Alene i Apostlenes gjerninger finner vi skiftende benevnelser som “brødrene” (1:15), “disiplene”(6:1), de “kristne” (11:26), “de troende” (19:18), “de som tilhører veien” (9:2, 24:22). Alle disse uttrykk inkorporerer de troende i en konkret sosial sammenheng.

Den viktigste betegnelse er likevel ordet “kirke” – ekklesia – som i Det nye testamente særlig forekommer i de paulinske brev, men også i andre miljøer forbundet med apostelens virke, som når vi leser i Apostlenes gjerninger at Paulus pålegger presbyterne fra Efesos å være “hyrder for Guds ekklesia som han (Kristus) vant seg ved sitt eget blod” (Ap gj. 20:28). Menigheten henter altså sin begrunnelse i Kristi korsdød og ikke i de troendes eget initiativ.

Guds eiendomsfolk

Når Paulus, i likhet med den av ham påvirkede anonyme forfatter av Hebréerbrevet, betegner det kristne fellesskap som “ekklesia”, har han hentet ordet fra den greske oversettelse av Det gamle testamente hvor “ekklesia”, som i gresk dagligtale betyr “folkeforsamlingen”, anvendes for å gjengi det hebraiske uttrykk «qahal» som betegner Israel som Guds utvalgte eiendomsfolk (2 Mos 19:6, 5 Mos 7:6; jfr Heb 2:12, 12:23). Ordbruken i Det gamle testamente var imidlertid så meningsbærende også for de første kristne at det anvendes som fremmedord også på latin – ecclesia – for derved nettopp å fremholde de kristnes status som Guds eiendomsfolk i den nye pakt (jfr 1 Pet 2:9).

Kirke og menighet

Meningsfylden i ordet «ekklesia» utviskes imidlertid i våre norske bibeloversettelser som med nydannelser i germanske språk gjengir det snart som «kirke» (gotisk), snart som «menighet» (tysk). Denne differensiering, basert på størrelse og geografi, kan nok til en viss grad lette lesningen, men den gir også rom for alvorlige misforståelser. En saksvarende oversettelse av «ekklesia» ville være at man istedenfor, avhengig av konteksten, skjelner mellom “storkirke” og “lokalkirke”.

Enheten og forskjellen mellom disse to typer av forsamling kommer klart til uttrykk hos Paulus når han i Korinterbrevene snart bruker “ekklesia” om den verdensvide kirke (1 Kor 10:32, 15:9, jfr Gal 1:13), snart om den lokale menighetsforsamling (1 Kor 1:1, 2 Kor 1:1). Bruken av ordet «ekklesia» som fellesbetegnelse på det hele skal understreke at det er den ene og samme kirke som manifesteres på de ulike steder. Det er altså ikke summen av delene som utgjør kirkens enhet, men helheten kommer til uttrykk ved at hver del for seg og tilsammen er Guds ekklesia – den nye pakts eiendomsfolk.

Korintermenigheten som problembarn

Derved blir det misvisende å anse «menigheten» som en slags selvstendig underavdeling av «kirken» som den overordnede samlebetegnelse for kristen virksomhet. Den “strukturelle” enhet mellom menighetene i kirken utelukker lokal uavhengighet; alle lokalkirkene forutsettes å utvise den samme åndelige identitet som storkirken. Denne grunnleggende forståelse av hva det vil si å være menighet som del av den større helhet, ble tilspisset aktualisert i Pauli tilrettesettelse av menigheten i Korint.

Påvirket av “gnostisisme” – en blanding av jødedom, hellenisme og orientens religiøsitet – hadde denne menighet havnet i noe som kan minne om vår tids New Age-religiøsitet. Mettet av ekstatiske opplevelser mente en ledergruppe av “karismatikere” å ha nådd en slik grad av åndelighet at de anså seg selv som “fullkomne” (1 Kor 13:10). I deres livsførsel hadde de derfor “lov til alt” (6:12,10;23). Opplevelsesjakten førte likeledes til at troen på Kristi oppstandelse ble redusert til en bisak i deres fromhetsliv. Paulus avviser denne form for åndelighet ved å gjøre gjeldende at deres tro er meningsløs all den stund deres liv og lære ikke samsvarer med evangeliet (1 Kor 15:14-19).

Den paulinske kristendomsforståelse

Apostelens tilrettevisning av korinterne kan oppsummeres i fire hovedpunkter:

  • Kirkens apostoliske embede
  • Kirkens felles tro
  • Dåpens betydning for fellesskapet
  • Nattverdfellesskapet som kirkens synlige uttrykk

paulus-undervisar-efesierna
Mosaikk fra Ravenna: Paulus taler til presbyterne fra Efesos (Ap Gj 20:18).

1) Kirkens apostoliske embede

Paulus underkjenner det lokale lederskaps myndighet ved å anføre at om de enn måtte ha tusen åndelige ledere i deres midte, er de som menighet underlagt hans autoritet som apostel (1 kor 1:1). Han er deres åndelige far og forbilde (1 Kor 4: 1,15f). Når han formaner som apostel, er det med fullmakt fra Herren (2 Kor 10:1ff). Pauli undervisning skal derfor mottas i lydighet som Herrens bud (1 Kor 14:37, 2 Kor 1:4,2:9,5:20), og i apostelens fravær er det hans åndelige sønn, Timoteus, som skal undervise dem (1 Kor 4:17). Det er Timoteus’ oppgave å påminne korinterne om Pauli retningslinjer, slik han lærer “over alt, i alle menigheter” (4:17). Som stedfortreder utfører Timoteus den samme Herrens gjerning som Paulus selv og han skal derfor mottas med den samme respekt (16:10f). Det gies altså en apostolisk myndighet i kirken som videreføres til neste generasjon. Guds menighet i Korint kan derfor ikke gjøre krav på profetisk innsikt som om det var fra dem Guds ord gikk ut eller det kun var til dem det er nådd frem (1 Kor 14:36).

2) Kirkens overleverte tro

I forhold til privat åndelighet foreligger det en kirkelig orden som skal gjelde i alle de helliges menigheter. Gud er ikke uordens Gud, men fredens Gud (14:33). Regelverket som Paulus pålegger korinterne er uttrykk for denne kirkens alminnelige ordning – det som han gir “pålegg om i alle menighetene” (7:17). Derfor må korintermenigheten i alle ting fastholde de overleveringene som han har gitt videre til dem (11:2). Dette gjelder også instruksjonen om hvordan nattverden skal feires (11:23). Livet som kristen fordrer følgelig lydighet mot trosoverleveringen (2 Kor 2:9,10:5ff). Den åndelige disiplin som derav gir seg, fører til en avgrensning mellom “de som er innenfor” og “de som står utenfor” menigheten (1 Kor 5:12, jfr Kol 4:5,1 Tess 4:12).

Men når Paulus på denne måte tegner en demarkasjonslinje mellom menigheten og de ikke-troende omgivelser, innordner han samtidig korintermenigheten i en større kirkelig sammenheng. Det gies her i verden en universiell “Guds kirke” som Paulus karakteriserer som den tredje menneskehet ved siden av jøder,og grekere (1 Kor 10:32,15:9). Dette Guds folk er en gitt sosial virkelighet her i tiden på vandring mot det himmelske Jerusalem. Utfordringen underveis, understreker Paulus overfor korinterne, er at “vi vandrer i tro, uten å se” (2 Kor 5:6f). Pilegrimsskaren “går i vår fader Abrahams fotspor” (Rom 4:1:12) og hendelsene under uttoget fra Egypt peker frem mot kirkens liv i verden ved å vise ikke bare advarende eksempler, men også hvordan Gud underveis gav folket åndelig mat og drikke (1 Kor 10:6,11).

På veien mot det himmelske mål styrkes likeledes kirken av nattverdfeiringen som en ihukommelse av Jesu død og oppstandelse inntil han kommer (1 Kor 11:26). Til tross for trengslene under pilegrimsgangen mister vi ikke motet, oppmuntrer apostelen korinterne, idet vårt indre menneske fornyes dag for dag (2 Kor 4:16). Slik lar han budskapet om Kristi død og oppstandelse motivere og legitimere de troendes livsvandring, individuelt og som fellesskap ( 2 Kor 5:14ff, jfr 1 Tess 2:13f).

3) Dåpen som inkorporering i fellesskapet

Samtidig understreker Paulus den enkeltes frihet og ansvar for sitt trosliv. Den troendes livsferd skal finne sted i lyset av Guds frelseshandling for Kristi død og oppstandelse innebærer en nyskapelse av mennesket: “Derfor, hvis noen er i Kristus, er han en ny skapning. Det gamle er forgangent, se, alt er blitt nytt”, forklarer han korinterne (2 Kor 5:17, jfr Gal 2.20), Kristi død og oppstandelse setter slik avgjørende skille mellom et før og et etter (1 Kor 15;15:iff), jfr Kol 3:1ff).

Med hva som antas å være en henvisning til dåpsritualet i Antiokia (Ap gj 11:26), forklarer Paulus korinterne: “Ingen kan si Jesus er Herre uten i Den Hellige Ånd” (1 Kor 12:3). Dette gir den døpte frihet: “Herren er Ånden og Ånden gir frihet” (2 Kor 3:17). Åndens nærvær gir seg også ved at “den ene og samme Ånd” deler ut sine gaver til hver enkelt (1 Kor 2:11). Dette betyr at den enkelte selv må ta ansvar for sin livsførsel som troende: “Ransak dere selv om dere er i troen, prøv dere selv! Eller merker dere ikke at Jesus Kristus er i dere?” (2 Kor 13:5). Paulus understreker at selvransakelse er særlig påkrevet i forbindelse med deltagelse i nattverdfeiringen (1 Kor 11:28).

Fremhevelse av den enkeltes verdighet og ansvar må imidlertid ikke forståes som en løsrevet indivdualisme i moderne betydning. Ingen skal leve for seg selv for gjenfødelsen i dåpen oppretter en ny enhet mellom de døpte på tvers av sosiale skillelinjer: “For med én Ånd ble vi alle døpt til å være ett legeme enten vi jøder eller greker slaver eller frie.” (1 Kor 12:13). Inkorporeringen i dåpen får således til følge at individ og fellesskap utgjør to sider ved det samme brorskap: “Dere er Kristi legeme, og hver enkelt er dere hans lemmer” (12: 14,12:27). Ordet “legeme” – soma – betegner på gresk i overført betydning såvel familien som fellesskapet av frie borgere i bystaten, jfr vårt uttrykk “samfunnslegemet”.

4) Nattverdfellesskapet som kirkens synlige uttrykk

Den samme legemstanke ligger til grunn for Pauli undervisning av korinterne om nattverden, idet apostelen understreker sammenkomstens karakter av å være fellesskapets samhandling med hva som tydeligvis er et fast uttrykk: ”Når dere kommer sammen som menighet” (1 Kor 11:17f, 20,j14:23, jfr Ap gj 20:7, Rom 16:5, Heb 10:15). Det er altså menighetsfelleskapet som er den handlende aktør ved nattverdfeiringen, men samtidig påpeker apostelen at menigheten ikke av den grunn møtes på eget initiativ. Korinterne ”samles i Herren Jesu navn”. Følgelig oppfordres korinterne til å opptre i samsvar med at ”vår Herre Jesu kraft” er med dem (1 Kor 5:4).

For konkret å hjelpe korinterne til rette med nattverdfeiringen, påpeker Paulus at det ligger en gitt ordning til grunn for sammenkomsten. Denne er han selv blitt instruert om og han har gitt den videre til dem under hans opphold i Korint i begynnelsen av femtitallet (11:23). Gangen i sammenkomsten består i å gjøre hva Jesus gjorde i den natt han da ble forrådt for derved i ord og handling innfri Jesu gjentagelsesbefaling om å gjøre dette til minne om ham (11:24f).

Etter så på nytt å ha instruert om innstiftelsens to handlingsaspekter – det å spise og drikke óg det å be takkebønnen – påpeker apostelen at handlingssekvensen innsetter og innlemmer menigheten i den store frelseshistoriske sammenheng: ”For så ofte som dere spiser dette brødet og drikker av kalken, forkynner dere Herrens død, inntil han kommer” (11:26). Ved slik å gjennomføre Jesu gjentagelsesbefaling i ord og handling, forvandles brødet og vinen til “Herrens eget legeme og blod” (11:27,29). Brødet som brytes, fremstår slik som Jesus sa ved nattverdinnstiftelsen til “mitt legeme som er for dere”. Tilsvarende er kalken ”den nye pakt i mitt blod” (11:24f).

Derved er korsofferet gjort nærværende “ved Herrens bord” og menigheten får “del i det som skjer ved alteret” (1 Kor 10:21,10:18), slik Paulus forklarer korinterne: ”Velsignelsens beger som vi velsigner, gir det oss ikke del i Kristi blod? Brødet som vi bryter, gir det ikke del i Kristi legeme? Fordi det er ett brød, er vi alle ett legeme. For vi har alle del i det ene brød” (1 Kor 10:16f).

Foreningen av Kristi sakramentale og ekklesiale legeme i nattverdbrødet, får til følge at nattverdfeirigen er noe langt mer enn en liturgisk seremoni som, alt etter som det måtte passe, kan tas med eller ikke i søndagsgudstjenesten. Fellesskapet ved “Herrens bord” er kirkekonstituerende ikke bare lokalt, men det er den samme Guds kirke som alle steder kommer sammen for å feire Herrens måltid (jfr 1 Kor 11:20). Dette får til følge at livet i kirken, “overalt, i hver menighet”, må følge det samme mønster (1 Kor 4:17, 1:2, 23).

Denne sammenfallende gudstjenestefeiring ved de ulike alterbord innebærer dernest en avgrensning fra all annen åndelighet (1 Kor 10:21, 2 Kor 6:15, jfr Heb 13:9). Som kirke – som “menigheten av de førstefødte” – har vi “vårt eget alter” som andre ikke kan spise fra, skriver også forfatteren av Hebréerbrevet. Derved uttrykker og virkeliggjør de troendes “lovprisningsoffer” kirkens nærvær i verden i sosiale og kultiske kategorier (Heb 12:28,13:10,15).

Kirkens institusjonelle kjennetegn

Hva det vi si å være kirke, presenteres for oss i Apostlenes gjerninger med et idealbilde av det kristne fellesskap, når vi leser om urkirkens åndelige liv: “Trofast holdt de seg til apostlemes lære og samfunnet, til brødsbrytelsen og bønnene” (2:42). Det kristne fellesskap, her kalt – “koinonia” – karakteriseres slik ved tre sammenbindende kjennetegn: 1) apostlenes lære, 2) nattverdfeiringen og 3) de faste (tide-) bønnene. Tre hundre år senere ved konsilet i Nikea ble den indre samenheng mellom kirkens sosiale og åndelige liv sakssvarende presisert med mer abstrakte formuleringer som “én, hellig, apostolisk og katolsk kirke”.

Urkirkens “fire b’er” – brorskap, bibel, bønn og brødsbrytelse – må simpelt hen forstås som kirkens institusjonelle kjennetegn. Der hvor man er blitt enig om en felles målsetning med omforente regler for samvirke, står vi overfor en “institusjon” i sosiologisk forstand. Ved å gi rammen for dialogen mellom deltagerne skal den institusjonelle orden sikre måloppfyllelsen samtidig som samholdet styrkes gjennom identifikasjon ved felles symboler og formålsenlig praksis. Derved opprettholdes den institusjonelle identitet slik at virksomhetsidéen kan formidles over tid i møtet med skiftende situasjoner og utfordringer.

Som institusjon utfordres kirken under hennes pilgrimsgang. I likhet med alle andre sosiale fellesskap står også kirkelivet overfor spørsmålet om hvordan “de fire b’er” skal skunne hevdes over tid. Pauli undervisning av korintermenigheten gir nettopp retningslinjer som skal sikre at en ung menighet bevarer sin åndelige identitet I møte med indre og ytre utfordringer. Formaningen oppsummeres i apostelens oppfordring til sin åndelige sønn Timoteus: “Ta vare på det som er deg overgitt” (1 Tim 6:20).

Institusjoner under press

Den tidløse utfordring for enhver institusjon er å finne balansegangen mellom det å sikre seg gjennom avgrensning eller strategisk tilpasning til nye situasjoner. I hvilken grad en instituasjon skal og må fastholde sin identitet over tid, vil selvfølgelig også avspeile formålet. Det er forskjell på gjøremålene til en idrettsklubb og et kirkessamfunn; dermed blir også spillerommet for omstilling annerledes. I dagens omskiftelige samfunn har en rekke institusjoner tilsynendelatende tapt virksomhetens “hvorfor” og som derfor mer eller mindre vellykket søker seg inn på nye baner.

Et kreativt eksempel i så måte er Norges Husmorforbund. Slik navnet lyder som fungerte det hele vel så lenge det var hjemmeværende husmødre. Organisasjonen ble stiftet i 1915 som “Hjemmenes vels landforbund”, men kaller seg idag “Norges kvinne- og familieforbund” for å vise at målgruppen er mer enn hjemmeværende husmødre. Virksomhetens formål angies nå på feministiske premisser som “anerkjennelse av kvinners ulike valg gjennom livsfaser”. Uttrykt gjennom navne- og formålsendringene er organisasjonens tilpasningsevne imponerende, men nyorienteringen må til syvende og sist måtte bekreftes ved at lokallagenes virksomhet opprettholdes på de nye premissene.

Enhver institusjonell omstilling reiser nødvendigvis spørsmålet om hvor langt man kan endre selvforståelsen uten at man lyver om seg selv. Kultursosiologen Jean Baudrillard gjør gjeldende at institusjonene i dagens samfunn er å ligne med en mann som har tapt sin skygge. Man blir enten gal eller faller sammen.

Tapet av sosiale strukturer

Hva er så det I tidens åndelige klima som fremtvinger denne krise? Da institusjonene i den vestlige kultur gjennom 1970-årene begynte å tape sin sammenbindingskraft, ble situasjonen med et nytt uttrykk karakterisert som “postmodernisme”. Nydannelsen skulle synliggjøre at samfunnsmodellen fra den franske revolusjon var i ferd med å oppløses innenfra.

Revolusjonens politiske visjon var saksvarende sammenfattet med slagordene “frihet, likhet og brorskap”, men denne demokratiske ideologi er uheldigvis selvmotsigende. Frihet og likhet er i praksis gjensidig ekskluderende rettigheter, mens brorskap på den annen side angir en gjensidig forpliktelse. Den innebygde motsetningen mellom rettigheter og forpliktelse tydeliggjøres ved at samfunnsmodellen hviler i forestillingen om en tenkt kontrakt mellom to sosiale aktører – Staten og borgeren. I dette forhold fremstår statsmakten som den sterkere part. Det desto mer som borgerne foholder seg som individer ikke bare til hverandre, men også til statsmakten. I denne “masseindividualisme” levnes det liten plass til sivilsamfunnet.

Samspillet mellom borgerne bygger strengt tatt på funksjonelle nyttehensyn, idet de gjenkjenner hos andre et faktisk sammenfall av felles interesser. Disse kombinatoriske interessefellesskap er imidlertid funksjonelle; de hviler ikke i overgripende, meningsbærende ordninger. I fraværet av institusjonelle bånd gjenstår det som statens oppgave å regulere motsetninger mellom individer og grupper. Behovet for dette maktmonopol blir særlig tydelig i et fremvoksende “multikulturelt” samfunn hvor individfokuseringen får til følge at det offentlige rom fragmenteres.

Institusjonalisert individualisme

Det videre problem er at individualismen over tid også vil tære på statens makt slik at de politiske institusjonene mister sin autoritiet og sammenbindingskraft. Bestående av “hopen” av enkeltpersoner er samfunnet ikke lenger bærer av en felles kultur som kan formidle en overgripende sammenheng i livsførselen. For hverken individuell livserfaring eller følelsen av gruppetilhørlighet kan uttrykke en sentralverdi av moralsk art. Ettersom den enkeltes identitet ikke hviler i et kulturelt hele, må individet søke å realisere seg selv på egne premisser.

I denne “Culture of Narcissism”, for å sitere en kjent boktittel. orienterer man seg ikke ved hjelp av kunnskap, meninger og ordskifte, men med empati. Med begrunnelser som “jeg opplever at/jeg føler at” tolkes omverdenen – “den ytre virkelighet” – som en forlengelse av den private livsverden. Forankret i gruppen av likesinnede blir følelser og personlige erfaringer de grunnleggende kommunikasjonsmidler i møtet med andre.

Uten å vite hva man skal holde seg til i livsferden, må den enkelte under påvirkning av skiftende trender og egne erfaringer finne seg selv; et skiftende selvbilde settes sammen som en “patchwork personality” slik det illustreres i slagordet fra en plakat i Oslo for noen år tilbake “Unn deg selv et år som homofil”. Slik fører det fristilte individs krav om selvutfoldelse til sosial og kulturell desintegrasjon. Samfunnet består til slutt av individer som søker frihet til å realisere seg selv så vidt mulig på egne premisser.

Kirkeløs religiøsitet

Fraværet av overgripende fellesskap som kan målbære en identitetsskapende vertskapskultur umuliggjør også religiøs konstans og kontinuitet. Derved underkjennes også tanken om at det er legitimt å innordne seg under en gitt dogmatisk autoritet. Rimeligvis kan kristentroens åndelige forestillingsverden tjene som en inspirasjonskilde, men det er individet selv som gir gyldighet til sine følelser. I dette perspektiv har heller ikke Bibelen noen autoritet i seg selv og bokens vitnesbyrd leses heller ikke i menigheten som et fortolkningsfellesskap. Troen handler om selvrealisering I form av et godt liv og gir seg uttrykk som religiøs selvfordypelse og løftning. Sannheten om Gud er en privatsak som ikke kan uttrykkes objektivt eller institusjonelt. Enhver blir salig i sin tro. Derved er også det kirkelige fellesskap overflødig som annet enn pragmatiske interessefellesskap av religiøst likesinnede.

Guds kirke er sannhetens støtte og grunnvoll

Det er denne åndelige kulturrevolusjon som forklarer kristendommens kollaps i dagens vesterlandiske kultur. All den stund den sviktende kirkegang er det sted hvor sammenbruddet fremstår som mest truende, blir den umiddelbare utfordring å legge et nytt grunnlag for menighetslivet. Dette kan imidlertid ikke løses ved å erstatte søndagsgudstjenesten med hverdagskonserter. Menighetslivet må bygges opp på basis av “de fire b’er” i form av fellesskap som vet på hvem de tror. På denne grunnvoll av “levende stener” kan vi – Deo volente – gjenvinne den paulinske forståelse av kirken som apostolisk institusjon, som “den levende Guds menighet, sannhetens støtte og grunnvoll” (1 Tim 3:15, jfr Pet 2:4ff, 9ff).

Roald Nikolai Flemestad

Striden står om sanningen

Hur väl ett samhälle mår, avgörs av vilken roll Kyrkan har. För samhället består och leds av människor och människan behöver bottna i den gemenskap som ger mål och mening. Vad allt i grund och botten handlar om är vem som relaterar till sanningen.

Denna tes mynnar ut i de två huvudfrågorna hur håller ett samhälle ihop samt hur kan fler komma till den kristna kyrkans tro? Svaret i bägge fall är sanningen. Bara genom att börja i sanningen kan vi, som personer och samhälle; som civilisation, komma vidare. Den underliggande konflikten idag handlar nämligen om vem som ”äger” sanningen.

Ett av de största hoten är relativismen. Till och med sanningen har kommit att relativiseras. Den stora utmaningen är därför, för det första, att återerövra sanningsbegreppet. För det andra att kapitulera under den. Där är vi idag nödgade att börja både som människor och medborgare men också som kristna.


Hur ser det ut idag?

Vi önskar (i alla fall utåt) politiker och personer i ledande ställning som håller sig till sanningen. Det är en förutsättning för ett rättfärdigt styrelseskick, god och förutsägbar ordning och ett välgrundat rättsmedvetande. Sanning underbygger och borgar för sådant vi kommit att skatta högt och idag tar som naturligt, i många fall för givet; sådant som kännetecknar ett gott samhälle. Sanning är förutsättningen för ärliga mellanmänskliga relationer och för fred.

Men riktigt så ser det inte ut. Idag har desinformation kommit att bli ett allt mer diskuterat ämne. Konstruerade och osanna nyheter sprids i stor omfattning. Människor förhåller sig till nyheter och fenomen utifrån egna eller den egna lojalitetsgruppens ideologiska premisser. Folkvalda beläggs med att fara med osanning som ett medel för att diskreditera och därigenom vinna egna fördelar. ’Affärer’, som ofta har inslag av lögner och döljande av sakförhållanden, blossar upp med jämna mellanrum. Olika ideologiskt orienterade grupperingar verkar ta avstamp i diametralt motsatta verklighetsbeskrivningar (’sanningar’). Åsikter och i värsta fall känslor jämställs med sanning och alla verkar mena att just det de företräder är sant.

Problemet är att allt inte kan vara sant. Vi har som personer olika erfarenheter, olika upplevelser och passioner. Men alla bottnar inte i sanning. Sanning kan aldrig vara relativ. Ett enkelt exempel:

Om ett tänt och brinnande stearinljus är det sant att säga ”det brinner”. Det är däremot falskt att säga ”det är släckt”. Om ett stearinljus som inte brinner är det sant att säga ”det är släckt”. Det är däremot falskt att säga ”det brinner”. Antingen är ett stearinljus tänt eller så är det släckt. Det kan aldrig vara både tänt och släckt samtidigt. Relativisten säger dock att ”det beror på”, utifrån den egna önskan om vad man vill skall vara sant.

Detta exempel kan tyckas vara allt för banalt. Men det är just så det förhåller sig med sanning. Antingen är något sant eller är det inte sant. Två motsägande förhållanden kan inte vara sanna samtidigt.

Sanning en förutsättning

Människan behöver sanning. Den är en förutsättning för henne att förhålla sig till sin omgivning och allt som sker. ”Ett objektivt sanningsbegrepp är nödvändigt för att undvika relativism och hålla möjligheten öppen att begå misstag: utan sanning råder ingen skillnad mellan sken och verklighet.”[1]

Alla intryck hon får ställs i relation till (jämförs med) och värderas utifrån sanningen. Problemet idag är dock att den gemensamma förståelsen av sanning har monterats ned. Samtidigt kvarstår behovet av en sanning att förhålla sig till. Den är grundläggande och nödvändig för existensen. Men när det inte längre finns en gemensam sanning konstrueras individuella sanningar vilka genom sociala relationer (kan) anpassas till given grupp. Därför hör vi idag saker som ”min sanning”.

Samtidigt har vi blivit mer känslostyrda. Vi får också lära oss att ”känslan leder rätt”. Den egna känslan står således över sanningen, till och med den egna, varför det som, för var och en, kan vara sant ena dagen inte behöver vara sant den andra. Sanningen anpassas löpande efter känsloläge. Sanningen har kommit att bli något relativt.

Som en ytterligare konsekvens av detta har vi, så att säga, sluppit att begå fel och misstag eftersom ens handlingar alltid kan motiveras och rättfärdigas utifrån den egna sanningen. Och eftersom aldrig några fel begås finns heller inte längre något behov av den förlåtelse som är en bärande tanke i den kristna traditionen.

Utsagan ”allt är relativt” är helt enkelt inte sann. Tid och avstånd kan, såvitt forskningen på fysikens område har rätt, vara relativa. Men sanningen är bara sann.

Och detta är egentligen vad allt rör sig om. Politik, nyhetsförmedling, viljan att kontrollera samt ha makt över människor och ting handlar om sanningsanspråk; vem som äger rätten att formulera sanningen.

”Min sanning”

Har du någon gång hört frasen ”det är min sanning”? Kanske har du själv, i någon diskussion, hävdat en ståndpunkt med att ”den är sann för mig”? Vet du; det duger inte. Varken som argument eller bärare av det som är sant.

till-sanningenMan har idag kommit att använda ordet sanning i stället för åsikt. För visst låter det mer trovärdigt att hävda ”sanning” i stället för ”jag tycker”. Även om det inte är mer än just en högst privat föreställning. Men det handlar om mer än bara språkligt slarv. Det är en nedmontering av vår förståelse av vad sanning är. För sanningen finns oberoende av vår förståelse av den.

Stor del av de villkor människan idag brottas med: vilsenhet, osäkerhet, psykisk ohälsa, egoism och individualism, har en koppling till att sanningen relativiseras. Vi lärs och förutsätts idag att själva forma våra liv utifrån egna önskemål och passioner. Och för att det skall låta sig göras krävs att den gemensamma måttstocken – sanningen – bryts ner, så att var och en, ofta utifrån känslor och trender, kan forma sin egen verklighet för att legitimera den privata sfärens beslut och handlingar.

I detta är inget heller längre heligt. Inga områden är fredade. Allt är möjligt att relativisera – inte minst vad vi definierar oss som. Detta trots att fysisk realitet och biologi visar på annat. Säger jag, exempelvis, att jag är kvinna så äger det större giltighet än vad födelseattesten säger. För att jag känner för det. Just nu. För att det är ”min sanning”.

Var börjar vi?

Det positiva är att fler uppmärksammar farorna med relativismen. Sakta ökar insikten att det inte är hållbart att var och en skall skapa och definiera sitt eget kosmos; sin egen ordning. Den utvecklingen leder till osäkerhet. Det gör att vi blir misstänksamma. Oron ökar i samhället. Det leder till splittring och förfall.

En hel värld behöver vända om och erkänna att det finns sanning och att den är universell. Men också att Sanningen inte är en konstruktion eller mänsklig idé. Sanningen är uppenbarad. Sanningen är Jesus Kristus. Det är Sanningen, född som människa, vi nu i Advent förbereder oss på att ta emot, var och en.

”Jag är [säger Kristus Jesus] vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6)

Franciskus Urban

[1] http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/sanning