Politik, ideologi, heresi

Idag, 7 december, firar kyrkan den helige Ambrosius av Milano (339–397). Han föddes i Trier men flyttade i tonåren med sin mor till Rom där han började studera klassiska ämnen som grekiska, latin och juridik. Det rådde vid tiden religiösa oroligheter och stridigheter och när den arianske biskopen i Milano dog, utsågs Ambrosius till ny biskop.

Med kraft och allvar uppträdde han till försvar för ortodox troslära inte bara mot kvarlevande hedniska element, utan även mot arianer, apollinarister och priscillianer.

Det var också genom ”Ambrosius förkunnelse som den store kyrkofadern Augustinus fick impulsen att ta det sista steget in i kyrkan för att med tiden bli västerlandets normerande teolog.”[1]

”Inom kyrkohistorien har Ambrosius framför allt blivit bekant som kyrkofrihetens konsekvente och ibland hårdföre försvarare i en tid när kyrkan var starkt beroende av kejsarmakten.”[2]

När man läser sin kyrkohistoria och om kyrkofäderna slås man av hur mycket av det som beskrivs lika gärna kunde vara hämtat från vår egen tid. Inte minst i fråga om heresier eller kyrkans roll i samhället och förhållandet till den världsliga makten. Mycket handlar så klart om okunskap men är också en form av omvänd kyrkotukt, det vill säga samtidens och maktens önskan att äga inflytande över det som sägs och lärs i kyrkan.

Senast idag kan man i en krönika Det goda samhället läsa om ”kristendomen före 1500-talet som fundamentalistisk” för att lite senare i samma text ta del av ett citat av Jesus som varande en sekulär vishetsguru. Som om Kristus Jesus inte är själva fundamentet utan kom till oss någon gång i höjd med reformationen.

Men det är ett intressant exempel som pekar på exakt vad begreppet heresi innebär, nämligen att själv välja utifrån sina egna preferenser.

Ordet heresi kommer från grekiskans hairesis (haireomai, ”välja”, ”plocka ut”), vilket betyder att själv välja i förhållande till det som är normer och dogma. Irenaeus av Lyon (ca 130–202) behandlar detta i sitt verk Mot heresierna där han beskriver och argumenterar mot irrlärorna i den tidiga kristna kyrkan.

Dogma är ett grekiskt ord som betecknar en oföränderlig sanning som är allmänt erkänd genom tron och bindande för kristna (ordets grundläggande betydelse är ‘lag’ eller ‘beslut’). I modernt språkbruk har orden dogm och dogmatisk kommit att få negativa övertoner och betecknar något stelnat och livlöst. I den ortodoxa traditionen däremot har dogma en positiv betydelse, och betecknar den kristna trons grundläggande trossatser.”[3]

En intressant fråga, denna festdag, är om det finns några heresier i vår egen tid? En vägledning finner vi i den katalog med heresier som Irenaeus tar sig an. Där återfinns olika sekter men även arianism och gnosticism.

”Gnosticism kommer från det grekiska ordet gnósis, kunskap, ofta med en bibetydelse av vishet och insikt. Ordet i sig hade inte någon negativ laddning i det tidiga kristna språket. Klemens av Alexandria, som var Irenaeus samtida, hävdade vikten av att utveckla en kristen gnosis, det vill säga en fördjupad tro. Men under det andra århundradet togs ordet alltmer över av spekulativt anlagda kristna som ville omvandla den kristna tron till en exklusiv visdomslära, tillgänglig endast för ett fåtal utvalda. Irenaeus kallar detta för ’den falska kunskapen’ i motsättning till den sanna kunskapen om Gud som man finner i Skriften och i den apostoliska traditionen. De gnostiska riktningarna var inbördes rätt olika, men man kan alltid urskilja vissa gemensamma drag. Viktigast var en radikal åtskillnad mellan himmelskt och jordiskt och en nedvärderande inställning till allt kroppsligt. Det kunde resultera i en radikal asketism eller tvärt om i en lika radikal lössläppthet.”[4]

Gnostikerna, som kallade sig kristna, hade med andra ord en föreställning om att besitta särskild kunskap; kunskap som inte är inkluderad i vare sig tradition eller Skrift; kunskap som bara dessa med större visdom hade insikt i.

Här finns slående likheter med vad vi ser idag, då ideologiskt eller politiskt drivna krafter förstår sig äga denna högre vishet och med den önskar förändra den apostoliska och nedärvda grundläggande (fundamentala) tron. Den kyrkofrihet som den helige Ambrosius slogs för är ännu i våra dagar hotad. Till och med när dessa ideologer, de som säger sig besitta högre kunskap i så vitt skilda frågor som kyrkans ämbete, äktenskapets sakrament, familje- och samliv och för att inte tala om grunden själv – Jesus Kristus; Kristi natur, finns inga gränser. ”När de överbevisas av Skriften, anklagar de själva Skriften som om den inte hade rätt eller var trovärdig utan flertydig.”[5].

Franciskus Urban

[1] Ambrosius av Milano – Om sakramenten, om mysterierna, Artos (2001)
[2] Ibid
[3] Hilarion, Alfeiev, Tons mysterium, Artos/Anastasis (2010)
[4] Irenaeus, Mot heresierna, Artos (2016), s. 19-20
[5] Ibid, s. 134

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s