Striden står om sanningen

Hur väl ett samhälle mår, avgörs av vilken roll Kyrkan har. För samhället består och leds av människor och människan behöver bottna i den gemenskap som ger mål och mening. Vad allt i grund och botten handlar om är vem som relaterar till sanningen.

Denna tes mynnar ut i de två huvudfrågorna hur håller ett samhälle ihop samt hur kan fler komma till den kristna kyrkans tro? Svaret i bägge fall är sanningen. Bara genom att börja i sanningen kan vi, som personer och samhälle; som civilisation, komma vidare. Den underliggande konflikten idag handlar nämligen om vem som ”äger” sanningen.

Ett av de största hoten är relativismen. Till och med sanningen har kommit att relativiseras. Den stora utmaningen är därför, för det första, att återerövra sanningsbegreppet. För det andra att kapitulera under den. Där är vi idag nödgade att börja både som människor och medborgare men också som kristna.


Hur ser det ut idag?

Vi önskar (i alla fall utåt) politiker och personer i ledande ställning som håller sig till sanningen. Det är en förutsättning för ett rättfärdigt styrelseskick, god och förutsägbar ordning och ett välgrundat rättsmedvetande. Sanning underbygger och borgar för sådant vi kommit att skatta högt och idag tar som naturligt, i många fall för givet; sådant som kännetecknar ett gott samhälle. Sanning är förutsättningen för ärliga mellanmänskliga relationer och för fred.

Men riktigt så ser det inte ut. Idag har desinformation kommit att bli ett allt mer diskuterat ämne. Konstruerade och osanna nyheter sprids i stor omfattning. Människor förhåller sig till nyheter och fenomen utifrån egna eller den egna lojalitetsgruppens ideologiska premisser. Folkvalda beläggs med att fara med osanning som ett medel för att diskreditera och därigenom vinna egna fördelar. ’Affärer’, som ofta har inslag av lögner och döljande av sakförhållanden, blossar upp med jämna mellanrum. Olika ideologiskt orienterade grupperingar verkar ta avstamp i diametralt motsatta verklighetsbeskrivningar (’sanningar’). Åsikter och i värsta fall känslor jämställs med sanning och alla verkar mena att just det de företräder är sant.

Problemet är att allt inte kan vara sant. Vi har som personer olika erfarenheter, olika upplevelser och passioner. Men alla bottnar inte i sanning. Sanning kan aldrig vara relativ. Ett enkelt exempel:

Om ett tänt och brinnande stearinljus är det sant att säga ”det brinner”. Det är däremot falskt att säga ”det är släckt”. Om ett stearinljus som inte brinner är det sant att säga ”det är släckt”. Det är däremot falskt att säga ”det brinner”. Antingen är ett stearinljus tänt eller så är det släckt. Det kan aldrig vara både tänt och släckt samtidigt. Relativisten säger dock att ”det beror på”, utifrån den egna önskan om vad man vill skall vara sant.

Detta exempel kan tyckas vara allt för banalt. Men det är just så det förhåller sig med sanning. Antingen är något sant eller är det inte sant. Två motsägande förhållanden kan inte vara sanna samtidigt.

Sanning en förutsättning

Människan behöver sanning. Den är en förutsättning för henne att förhålla sig till sin omgivning och allt som sker. ”Ett objektivt sanningsbegrepp är nödvändigt för att undvika relativism och hålla möjligheten öppen att begå misstag: utan sanning råder ingen skillnad mellan sken och verklighet.”[1]

Alla intryck hon får ställs i relation till (jämförs med) och värderas utifrån sanningen. Problemet idag är dock att den gemensamma förståelsen av sanning har monterats ned. Samtidigt kvarstår behovet av en sanning att förhålla sig till. Den är grundläggande och nödvändig för existensen. Men när det inte längre finns en gemensam sanning konstrueras individuella sanningar vilka genom sociala relationer (kan) anpassas till given grupp. Därför hör vi idag saker som ”min sanning”.

Samtidigt har vi blivit mer känslostyrda. Vi får också lära oss att ”känslan leder rätt”. Den egna känslan står således över sanningen, till och med den egna, varför det som, för var och en, kan vara sant ena dagen inte behöver vara sant den andra. Sanningen anpassas löpande efter känsloläge. Sanningen har kommit att bli något relativt.

Som en ytterligare konsekvens av detta har vi, så att säga, sluppit att begå fel och misstag eftersom ens handlingar alltid kan motiveras och rättfärdigas utifrån den egna sanningen. Och eftersom aldrig några fel begås finns heller inte längre något behov av den förlåtelse som är en bärande tanke i den kristna traditionen.

Utsagan ”allt är relativt” är helt enkelt inte sann. Tid och avstånd kan, såvitt forskningen på fysikens område har rätt, vara relativa. Men sanningen är bara sann.

Och detta är egentligen vad allt rör sig om. Politik, nyhetsförmedling, viljan att kontrollera samt ha makt över människor och ting handlar om sanningsanspråk; vem som äger rätten att formulera sanningen.

”Min sanning”

Har du någon gång hört frasen ”det är min sanning”? Kanske har du själv, i någon diskussion, hävdat en ståndpunkt med att ”den är sann för mig”? Vet du; det duger inte. Varken som argument eller bärare av det som är sant.

till-sanningenMan har idag kommit att använda ordet sanning i stället för åsikt. För visst låter det mer trovärdigt att hävda ”sanning” i stället för ”jag tycker”. Även om det inte är mer än just en högst privat föreställning. Men det handlar om mer än bara språkligt slarv. Det är en nedmontering av vår förståelse av vad sanning är. För sanningen finns oberoende av vår förståelse av den.

Stor del av de villkor människan idag brottas med: vilsenhet, osäkerhet, psykisk ohälsa, egoism och individualism, har en koppling till att sanningen relativiseras. Vi lärs och förutsätts idag att själva forma våra liv utifrån egna önskemål och passioner. Och för att det skall låta sig göras krävs att den gemensamma måttstocken – sanningen – bryts ner, så att var och en, ofta utifrån känslor och trender, kan forma sin egen verklighet för att legitimera den privata sfärens beslut och handlingar.

I detta är inget heller längre heligt. Inga områden är fredade. Allt är möjligt att relativisera – inte minst vad vi definierar oss som. Detta trots att fysisk realitet och biologi visar på annat. Säger jag, exempelvis, att jag är kvinna så äger det större giltighet än vad födelseattesten säger. För att jag känner för det. Just nu. För att det är ”min sanning”.

Var börjar vi?

Det positiva är att fler uppmärksammar farorna med relativismen. Sakta ökar insikten att det inte är hållbart att var och en skall skapa och definiera sitt eget kosmos; sin egen ordning. Den utvecklingen leder till osäkerhet. Det gör att vi blir misstänksamma. Oron ökar i samhället. Det leder till splittring och förfall.

En hel värld behöver vända om och erkänna att det finns sanning och att den är universell. Men också att Sanningen inte är en konstruktion eller mänsklig idé. Sanningen är uppenbarad. Sanningen är Jesus Kristus. Det är Sanningen, född som människa, vi nu i Advent förbereder oss på att ta emot, var och en.

”Jag är [säger Kristus Jesus] vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6)

Franciskus Urban

[1] http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/sanning

5 reaktioner på ”Striden står om sanningen

  1. Ping: Den förblindande likhetsivern | Gammalkatolsk idédebatt

  2. Ping: Otryggheten i en värld bortom sanning | Gammalkatolsk idédebatt

  3. Ping: Om Sanningen (måste vi tala) | Gammalkatolsk idédebatt

  4. Ping: Hade dagens kristendom kunnat bygga ett samhälle? | Gammalkatolsk idédebatt

  5. Ping: Would today’s Christianity have been able to build a society? | Gammalkatolsk idédebatt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s