Den förblindande likhetsivern

Hur vill du ha samhället i framtiden? Hur vill du att det skall fungera, för dig och dina efterlevande? Vill du att samhället skall grunda sig på islams tolkning av exempelvis rättsmedvetande och religionsutövning? Om inte så är det du som måste handla så att det inte blir verklighet.

Jag vill redan nu bekräfta att detta låter hårt och ”förenklat”. Verkligheten är mer komplex (vilket i sig är ett problem eftersom det är svårt att överblicka vad som sker). Därför behövs ibland en karg och förtätad bild. Jag vill samtidigt föregripa eventuell kritik och understryka att denna text inte har till syfte att hetsa eller uppmana till handgriplig aktivism, men väl förändringar i tanke och handling. Det jag vill belysa och i den mån jag kan även bidra till är vad vi som människor och samhälle kan (bör) göra för att räta upp situationen. Eller rädda den, om du vill.

Fiktion eller verklighet?

Michel Houellebecq skriver i sin idéroman Underkastelse (2015) om en nära framtid i Frankrike där Muslimska broderskapet får makten i allmänna val med stöd från såväl socialisterna som de borgerliga partierna. Det som sägs vara en myt besannas och den nya regimen inför sharialagar i landet. Boken är väl värd att läsas. Mycket av innehållet är igenkännbart från utvecklingen här hemma i Sverige. En av Houellebecqs förtjänster är att faktiskt diskutera skeendena utifrån trosuppfattningar, något som knappt låter sig göras här hemma men som är ett måste. I boken talas om jihadister och militanta islamister som amatörer. I stället är det den politiska grenen av islam (ofta relaterad till som ”moderata krafter”) som vinner terräng och tar sig hela vägen till det högsta ämbetet; presidentposten.

Hur ser det ut här hos oss, i verkligheten? Skriv ”islam infiltrerar politiska partier” i valfri sökmotor och du finner en lång rad länkar till tidningarartiklar som rapporterar om just detta. Ett annat klassiskt exempel, som till och med nämns vid svenska lärosäten, är omvandlingen av socialdemokratins (tidigare) kristna rörelse som nu, sedan stadgeändringar och namnbyte, är öppen för människor av vilken tro som helst, men där just islam fått en plattform. Vidare har det gjorts politiska överenskommelser med islamska organisationer som garanterar politiskt inflytande. Läs dokumentet ”An Explanatory Memorandum on the General Strategic Goal for the Group in North America” från 1991 som i detalj beskriver hur Muslimska brödraskapet skall arbeta för att infiltrera den amerikanska samhällsstrukturen, både inifrån befintliga strukturer och genom nybildning av en rad ideella organisationer. Även om dokumentet skulle vara ett falsarium är det intressant och den lista med organisationer som nämns i brödraskapets plan överensstämmer till stor del med islamska organisationer som inrättats och bildats i Sverige.

[Edit (2017-02-26): Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, publicerade på fredagen (2017-02-24) en förstudie om Muslimska brödraskapet som beskriver etableringen av MB i Sverige och Europa och styrker den bild som ges ovan.]

Bilden i media

Men i Sverige sitter det hårt inne att det är trosföreställningar (eller avsaknad av dem) som ligger i botten av utvecklingen. Ett exempel på hur det resoneras kan läsas på debattsidan i Göteborgsposten där Devin Rexvid (socionom och forskare om hedersrelaterat förtryck och våld) i augusti i år, hedervärt, beskriver situationen i Sverige men helt – som så många andra – utelämnar den Kristna Kyrkan som motpol och resurs.

Möjligen kan man ibland se förslag om införande av ämnet ”livskunskap” i skolan som svar på behovet av fördjupning. Doktoranden i sociologi, Evin Ismail, menar i dagens SvD att ett sådant skolämne skulle motverka ”de subkulturella lockelserna i de extrema ideologierna”. Hon syftar visserligen på rekryteringen till IS bland unga och vilsna män. Men även för dessa vore det gott att det samhälle de nu finns i, i första hand, bärs upp av robusta strukturer och värderingar där kyrkan är given även när det gäller integration.

Idag skriver Ledarsidorna.se (Islam – oviljan och oförmågan att underordna sig) om hur svensk domstol i ett diskrimineringsmål böjer sig för en islamsk argumentation i strid mot hygienföreskrifter. Problemet med denna text är dock, liksom med den också dagsaktuella krönikan på Det goda samhället som även den behandlar islamism, är att islam tillsammans med ”PK-ismen” och kristendom (äldre än den som utvecklades från 1500-talet) utgör ett ekvivalent hot (sic.).

Sekulariseringen lämnar oss med saffransbullar och blaskigt kaffe

Det tycks råda en uppfattning om att det är ”religionerna” som utgör hotet mot det upplysta och moderna; mot en humanistisk utveckling i sekulär tappning. Det är här vi finner ett av de grundläggande problemen som måste adresseras: den sammansmältning av religiositet man från politiskt håll tenderar att verka för i syfte att kunna kontrollera åsikter som kan stå i strid med den världsliga makten. Det är inget nytt: kung Gösta (Gustav Vasa) var tidigt ute!

De flesta som engagerat sig mot islamismen, terrorismen, förföljelsen av kristna i mellanöstern och mot islams utbredning i största allmänhet tycks inte argumentera med ett kristet förhållningssätt eller för den kristna kyrkan som motvikt. De tycks inte vara för något alls. De är mest emot. Kanske är det därför de får bära etiketter som ”islamofober” och ”rasister”? för att de har en negativ angreppsvinkel.

Den kanske viktigaste orsaken till att framför allt vi, men även Frankrike och Europa i övrigt, står dåligt rustade inför det som nu sker är sekulariseringen. Enkelt uttryckt: Då vi efter reformationen och i upplysningens namn kastade ut tron på Treenig Gud och därmed successivt förpassade den kristna kyrkan allt längre ut i periferin med motiveringen att tro är något privat, rycktes samtidigt mattan undan för oss; den matta – den väv av gemensamma värden, moral, rättesnören och traditioner – som är grundläggande för ett samhälle att i längden kunna hålla ihop. Det behövs djupare och mer grundade traditioner än att, som just denna dag, samlas i ottan för att äta saffransbullar och njuta av ett luciatåg med rötterna i det sena 1800-talets Sverige.

Vi tillber alla samma gud?

En annan intressant dimension i detta är begreppet ”de tre abrahamitiska religionerna”. Detta har mer och mer kommit att förstås i termer av att vi alla (egentligen) har samma gud och att det (egentligen) inte spelar någon roll [för frälsningen] om man kallar sig muslim eller kristen. Detta är ett mantra i den politiska rörelse som verkar för religionernas sammansmältande, bland annat genom statsbidragsfördelning. Men detta har också givit att det är religiositeten (den ”fundamentalistiska”!) som skall bekämpas. Hotet mot vår civilisation består alltså inte bara i islam (det vore ju diskriminerande) utan mot all radikal religionsutövning. Inte minst i form av ”kristendom före 1500-talet”.

Men varifrån kommer idén om de tre abrahamitiska religionerna som varande ekvivalenta? Den går att spåra till den tyske filosofen och dramatikern Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) som 1779 skrev och satte upp verket Nathan den vise. I pjäsen symboliseras judendomen, kristendomen och islam av tre ringar. Minst två av ringarna är kopior av det original som sägs ha särskilda egenskaper. Det är fadern och ägaren till den ursprungliga ringen, som gått i arv i generationer, som på sin dödsbädd låter göra identiska ringar för att ingen av hans tre söner skall behandlas orättvist. Frågan uppstår dock om vilken av ringarna som egentligen är den sanna. Osämja uppstår men dramat får en lycklig samförståndslösning där alla ringarna förklaras bära bilden av de ursprungliga egenskaperna. Man resonerade sig alltså fram till en lösning som idag inte ses som anmärkningsvärd. Tvärt om; tillrådlig och rättvis! Men den innebar att människan satte sig själv över sanningen. Helt i enlighet med tidsandan! Men så var Lessing ingen mindre än upplysningens främste representant i Tyskland.

Tryggare kan ingen vara

Föreställningen om de abrahamitiska religionernas ekvivalens är alltså en frukt av upplysningstiden. Precis som sekularismen. De är samma andas barn och den anda som vi nu måste förstå har gjort oss fattiga. När hoppet om frälsningen bara lever kvar i form av bilder och julspel har vi som civilisation inte längre någon motståndskraft när samhällets strukturer bryts samman och vi riskerar att ätas upp inifrån av en kraft som har en helt annan tolkning av mänsklig värdighet och sanning.

Vad kommer människor i ett avkristnat samhälle göra när trycket från islam ökar och det samtidiga budskapet från de styrande är att det inte spelar någon roll om man bekänner sig till Muhammed eller Kristus Konungen? Vi ser redan nu hur framför allt kvinnor här i Sverige konverterar till islam. Det som driver dem är ett uppdämt behov av stabilitet; av mål och riktning. Detta beskrivs i avhandlingen ”Vi blev muslimer. Svenska kvinnor berättar. En religionssociologisk studie av konversionsberättelser” av Madeleine Sultán Sjöqvist, teologie doktor i religionssociologi. I årets novembernummer av tidskriften Kvartal finns en sammanfattning av avhandlingen (”Vi valde islam”).

Min analys är att risken för att allt fler skall konvertera till islam – somliga, likt kvinnorna ovan, i jakt på ett stabilt uttryck för fromhetsliv, andra av rädsla för att komma på kant med utvecklingen och utsättas för obehag – ökar i takt med att kunskapen om kristen tro, lära och tradition dör med den generation som skulle kunna föra spåren av den vidare. Majoritetskyrkan i Sverige är inte en kraft att räkna med i detta som den är styrd av den världsliga makten och förfäktar många av upplysningens ideal.

Kvar att bära ansvaret är den lilla traditionella kristenhet med ortodox teologi som bland annat återfinns i den ursprungliga gammalkatolska rörelsen och som vi idag ser växer. Inte bara till följd av inflyttning utan för att fler upptäcker att det verkligen finns mat för hungrande; stabilitet för vilsegångna och torr, fast mark att rädda sig på under flodvågen.

Inte som att välja fotbollslag

Men vi kan inte tillåta oss att detta sker! Vi kan inte lämna vidare till kommande generationer ett samhälle i upplösning eller att stabiliteten skulle skänkas oss genom islam. Men sekularismen är inte svaret eftersom den i sig är tom och bär på en törst efter det heliga. Människan behöver den himmelska dimensionen – det ingår i att vara människa. Och eftersom inte både islam och kristen lära kan vara sann (Se: ”Striden står om sanningen”), kommer vi, var och en, att tvingas välja. Alternativet och garanten för den samhällsordning vi säger oss vilja ha är den Kristna Kyrkan. Men det räcker inte att tycka det. Det är inte tillräckligt att säga det. Vi måste leva det.

Franciskus Urban

4 reaktioner på ”Den förblindande likhetsivern

  1. Ping: MSB: Mer kunskap om Muslimska brödraskapet i Sverige och Europa. | Gammalkatolsk idédebatt

  2. Ping: Hade dagens kristendom kunnat bygga ett samhälle? | Gammalkatolsk idédebatt

  3. Ping: Would today’s Christianity have been able to build a society? | Gammalkatolsk idédebatt

  4. Ping: Helige Olaf och Europas märkliga död | Gammalkatolsk idédebatt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s