Månad: januari 2017

Sekularismen får vatten på sin kvarn genom islamismen

(Uppdaterad 2017-02-26)

Sekularismen har många ansikten. Gemensamt för dess olika schatteringar är att Gud eller föreställningar om honom inte skall ges inflytande i eller över det offentliga rummet; att en gudstro är något helt privat och helst inte skall ta sådan plats att den riskerar att påverka andra människor som inte redan (råkar) omfattas av den.

Sekularismens slagord och retorik bygger på att förminska och fördumma människor med gudstro. En tes är att denna tro inte går ihop med förnuft; att den strider mot vetenskaplig metod. Sekularismen menar att en gudstro begränsar människans möjligheter till ett gott liv och att värden som frihet, människovärdighet och jämlikhet enbart bygger på juridik och världsliga institutioner. Den rörelse som bland annat vill göra sig känd som sekulära humanister får nu, i takt med islamismens allt mer våldsamma härjningar, vatten på sin kvarn. De sekulära krafterna stärks i sin uppfattning genom den bild som, genom islamismen, förmedlas av vad det innebär att ha en gudstro. Men detta är försåtligt. Och det blir kortvarigt.

Detta har även en omvänd effekt på så vis att bland annat politiska grupperingar ”i många år har fungerat som sekulärt stöd åt islamisterna i MB:s [Muslimska brödraskapet, red. anm.] nätverk.” Genom ett okritiskt användande av exempelvis begreppet ”islamofobi” samt drivandet av tesen att ”islamofobi” är det ”avgörande problemet för muslimer och samtidigt förneka förekomsten av islamism är det många som ger sitt stöd till MB:s totalitära tankegångar.” (”Muslimska brödraskapet i Sverige”, förstudie av Dr. Magnus Norell m.fl, utgiven av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, februari 2017, s 20)

Den högt skattade friheten, den syn på människan vi har – med fri vilja och med ett absolut och okränkbart (intrinsikalt) värde – är varken sprungen ur slump eller något intet. De värderingar vi förlorat och nu vilset jagar med strålkastare i en allt mörkare samtid har en källa. Men den har vi i sekularismens namn lagt locket på. Många i hopp om att den för all tid skall hållas i glömska.

Samtidigt utgör sekularismen ett för islamismen minst lika stort ”problem” som kristendomen. Men med den skillnaden att sekularismen inte kan erbjuda det som krävs för att möta och bemöta en annan uppfattning om den gud som driver dem som vill störta den sekulära ordningen.

Det är på ett sätt ironiskt att många av de mest islamkritiska röster som hörs i olika medier inte är kritiska för att islam är en villolära (för att prata med Grundtvig). I stället handlar det om att islam över huvud taget inbegriper föreställningar om en gud. Det är alltså inte i första hand kristna som har invändningar utan människor som i första hand inte har någon gudstro alls.

Som kristna har vi att älska alla människor. Men också att vända oss emot och bekämpa irrläror. Det finns alltså inga motsättningar mellan att å ena sidan älska och å andra att vara kritisk. Inte ens om kritiken är högljudd. Precis lika lite som det finns motsättningar mellan tro och förnuft. Det är nämligen både kärleksfullt och förnuftigt att bekämpa det som leder bort från Treenig Gud.

Den som menar att islam kommer att påverka det samhälle vi befinner oss i och att den påverkan är negativ måste också, på allvar, ta kristendomen på allvar. Den som pekar ut islamismen som ett hot mot västvärldens värderingar måste också – med samma energi – omhulda grunden för civilisationen; den vi lärt oss uppskatta och i generationer levt i och vårdat. Ett sekulärt system kommer nämligen aldrig att vare sig klara eller orka stå emot trycket.

Franciskus Urban

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Engelska kyrkan dör, varnar drottningens tidigare kaplan

Den engelska drottningens tidigare kaplan tvingades avgå efter att ha kritiserat att koranen reciterats i Sankta Marias katedral i Glasgow under festdagen för Epifania tidigare i år. Texterna som reciterades förnekade uttryckligen Kristi gudomlighet. Detta rapporterar tidskriften The Conservative Woman på torsdagen (2017-01-26). Nu varnar den före detta kaplanen, Dr. Gavin Ashenden, att den engelska kyrkan (Church of England) håller på att dö.

Engelska kyrkan tillhör, tillsammans med de nordiska lutherska kyrkorna (däribland Svenska kyrkan), Borgå-gemenskapen – ett samarbete mellan samfund som står varandra nära teologiskt, pastoralt och praktiskt. Borgåöverenskommelsen undertecknades 1992 och tar sig bland annat uttryck genom att en medlem i exempelvis Svenska kyrkan tas emot i Engelska kyrkan och att deras respektive präster kan tjänstgöra hos varandra. Också Svenska kyrkan har på senare tid närmat sig och erbjudit utrymme för islamsk religionstolkning i sin verksamhet. Dock utan lika vittgående konsekvenser som den nu rapporterade.

Bakgrunden till det inträffade i England är, bland annat, att monarkin – som nu förbereder sig för tronskifte – möter svårigheter. Monarkin har länge setts som kristendomens främste försvarare. Inför att prins Charles, efter drottningens död, kommer att krönas till kung, försöker sekulära krafter att tvätta bort det djupa kristna innehållet i en kröningsceremoni. Och islam väntas troligt kräva ett motsvarande erkännande, skriver The Conservative Woman.

I intervjun i tidskriften får Dr. Gavin Ashenden en fråga om hur vanliga kristna människor som strävar efter att vara trogna Evangeliet bör agera gentemot det liberala prästerskapet som förkunnar heresier?

  • ”Lämna ditt nuvarande sammanhang för att i stället söka ett som bevarat historiska, apostoliska och bibliska värden”, svarar Dr. Ashenden och säger vidare att:
  • ”Demografiskt och finansiellt är kyrkan [Church of England] döende. Samma väg verkar även det spirituella vara på väg. Jag ser inte riktigt meningen med en kyrka som bara vill bli accepterad som ’inte fullt så irriterande’ i den sekulariserade och hedonistiska kulturen. Jag önskar stanna som trogen anglikan, men med ökande insikt verkar det bara vara möjligt utanför Church of England som har tagit ställning för ett slags spiritualiserad socialism och feminism som står i opposition till det Evangelium som gavs genom vår Herre Jesus Kristus. Nytt liv ges i omvändelsen men inget tyder på att Engelska kyrkan är beredd att ta den vägen.”

Det finns många paralleller och likheter mellan Borgå-gemenskapens medlemskyrkor. Men ännu har väl ingen utanför England pratat så öppet om den förestående döden även om demografisk statistik talar sitt tydliga språk. Glädjande är dock att det här, precis som i England, finns just det artikeln tipsar om: en historisk och apostolisk tradition att komma hem till.

Läs mer om det gammalkatolska här.

Red.

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Till de 86 000 hemlösa

Detta är till dig och alla kristna hemlösa. Inte hemlös i betydelsen i avsaknad av fysiskt tak över huvudet utan i avsaknad av ett andligt hem. Du bekänner dig som kristen; som följare av Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre och Frälsare – Han som har funnits i alla tider (Joh 1:1-4). Du håller fast vid den ursprungliga trosbekännelsen i vilken tron på Treenig Gud; Fader, Son och Helig Ande uttalas i gemenskap med hela den enda, apostoliska och katolska kyrkan. Du håller fast vid att det är vår (gemensamma) tro och inte en individuell akt.

Du har kanske aldrig funnit dig hemma i någon församling. Eller så tillhör du någon av de 86 000 som under 2016 valde att lämna det sammanhang du döptes in i. Lämnade just på grundval av att du är kristen.

Du är kanske arg på hur utvecklingen har varit. Besviken över att det som var din hemvist inte (längre) är i samklang med hur du förstår kyrkan och Hennes inre och yttre liv.

Tragiken i detta är obeskrivlig eftersom det är hart när omöjligt att leva som kristen utanför gemenskapen. Att inte ha tillgång till sakramenten och det liturgiska livet. I synnerhet i en tid då trycket på och emot kristna ökar. Inte minst från de sekulariserande krafterna. Detta är djupt tragiskt att bevittna med vetskapen om att så många döpta själar tar klivet ut i ovisshet. För här har vi själva essensen i den kristna tron: att rädda själar till evigt liv. Och kyrkan som vår Herre instiftade är en nödvändighet, som Kristi kropp, både i det eviga och här i världen.

Det är inte min sak att kritisera ditt eller någons beslut att lämna ett sammanhang. Inte heller att påverka. Vad jag önskar är att kunna få bidra med att peka på att det finns en annan väg.

Många jag talar med har lämnat i längtan efter det ursprungliga, både i lära och hur den levs och uttrycks. Att tron på att Jesus Kristus omformar och förnyar människor och därigenom det omgivande samhället. Man vill bli tagen på allvar och samtidigt veta att kyrkan står upp för det hon alltid lärt.

Vad är det du har saknat i det du lämnade?

flight_into_egypt_12_sinaiMånga har gjort samma resa tidigare. Också jag. Men för mig blev lämnandet en konsekvens av att jag fann just det sammanhang som står i det ursprungliga och odelade; som håller fast vid vad som lämnats vidare från de första apostlarna och den tidiga kyrkan; som tar människan på värdigt allvar och som inte väjer varken för sekularismen eller irrläror.

Många före dig har hungrat och törstat. Och funnit.

Den brännande frågan i detta sammanhang måste ställas: Ser du lämnandet som en konsekvens eller som det slutgiltiga målet? Se det som en ökenvandring. Men där finns en rad faror. Sök källan; finn dig hem.

Franciskus Urban

 

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Lösningen: Kyrkan som parallell storhet

Flera artiklar här på Gammalkatolsk idédebatt har det gemensamt att de tar upp samtidens problem. Inte minst de två senaste (”Svaret på krisen…” samt ”Otryggheten i en värld bortom sanning”) i vilka det till och med talar om kris. Vad som nu behövs är att på nytt tala om hoppfulla lösningar.

I de senare texterna har skolan, försvaret och polisen fått utgöra exempel på områden där det, utan att överdriva, råder oro och till och med kristillstånd. Ytterligare ett område där vi och hela västvärlden står inför mycket stora utmaningar är hotet om islamisering.

Jag skrev för något år sedan boken ”Kyrkan – garanten mot islamisering”. I den förs ett resonemang om vad vi behöver för att kunna rusta oss inför, hantera och stå emot just islamisering. Det intressanta är att samma resonemang är applicerbart även på andra områden i samhället. För vad det handlar om är värderingar. Men värderingar kommer aldrig från ingenstans, utan de har alltid en källa som i vår kultursfär är den kristna tron. Och om källan sinar upphör flödet. Den enda instans som överhuvudtaget kan (eller borde kunna) upprätthålla detta är Kyrkan. Summan är att sekulariseringen är roten till dagens kris.

Tidigare idag fick jag en länk till en film med den anglikanske biskopen Michael Nazir-Ali. Det han, under dryga timmen, säger motsvarar i hög grad innehållet i min bok. Filmen är väl värd att se och för att ge en försmak vill jag citera honom i vad han, 36 minuter in i inslaget, säger om sekularisering (min översättning):

”Problemet, så klart, är den rådande sekularismen med sin tynande version; sin grunda version av judeo-kristna värderingar för vilka den inte kan redogöra […] Den rådande sekularismen är oförmögen att möta de utmaningar [vi står inför]. Den besitter inte modellen eller det spirituella ramverk som gör det möjligt för oss att möta denna utmaning.”

Vad som behövs är att Kyrkan intar en plats som parallell och jämbördig storhet till staten. Inte under eller avhängig staten. Inte beroende av staten. Inte styrd av det politiska. Hon är fri och obunden; som en spirituell och moralisk kompass i samhället. Bara så kan människor beredas tillgång till sanning och en fast grund för att kunna stå fast.

Samtidigt rapporterar Sveriges television idag om preliminär medlemsstatistik för majoritetskyrkan i Sverige. Den visar på rekordtapp för Svenska kyrkan för året 2016. Över 85 000 medlemmar lämnade och det förutsägs att år 2030 kommer endast 45 procent av befolkningen tillhöra samfundet. Vad som inte redovisas är vart alla dessa människor tar vägen i stället. Är utträdena konsekvenser av konversion? Är det resultatet av den ”lutherska sekularismen” eller bara rena protestyttringar?

Läs mer om känslostyrda utträden här

Frågan på det nya året borde därför vara: Vart tar du vägen för att kunna stå fast? Till vad?

Franciskus Urban

Otryggheten i en värld bortom sanning

I gårdagens artikel här på Gammalkatolsk idédebatt (Svaret på krisen är…) trycktes på att det är du och jag som är lösningen på den kris vi just nu upplever på en rad områden. Detta vill säga att det är människor som bär ansvaret för att den värld vi är satta att förvalta tas om hand på bästa sätt. Inga pengar, inga lagar är i sig någon lösning på problemen, men väl värderingar som grund för en fungerande sammanhållning och riktning. Och det är bara människor som kan vara bärare av värderingar.

I texten refererades till årets upplaga av rikskonferensen Folk och Försvar med en gissning att ”inte heller där, när några av landets mest insatta strateger samlas, tar man tag i att lösningarna behöver bygga på värderingar.”

Föga anade jag att ledaren för Svenska kyrkan, Dr. Antje Jackelén, senare skulle äntra scenen och representera det så kallade civilsamhället. Sida vid sida med bland andra professorn i historia, Lars Trädgårdh, levereras analysen att människor idag har blivit individualiserade på bekostnad av band till familj, släkt, hembyn, kulturellt arv och kyrka – något som skiljer oss från vad som är vanligare i Syd- och Östeuropa. Jackelén betecknade vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” (sic.) och hänvisade samtidigt till den som varande ”post-truth”, alltså tiden efter sanningen.

Detta levereras i en paneldiskussion om vår oroliga tid; om rädslans psykologi och behovet av tillit. Mycket annat sades också i samma andemening, men det som framför allt förtjänar uppmärksamhet är att i samma stund som man hävdar att vi lever i en tid då sanningen är något relativt och passé (”post-truth”) så tar man också på sig ett enormt ansvar för att antingen förklara fördelarna med en relativistisk förståelse av sanning, eller att ställa till rätta. I synnerhet om man uttalar sig som kyrklig ledare och auktoritet.

English Oxford Dictionaries utsåg 2016 begreppet ”post-truth” till årets ord. Och slår man, i samma verk, upp det så finner man att det ”rör eller anger förhållanden under vilka objektiva fakta är mindre inflytelserika för att forma den allmänna opinionen än sådana som tilltalar känslor och personliga övertygelser”.

Sanningsbegreppet, liksom Sanningen själv, är ett kärt och ständigt återkommande tema. Och det av uppenbara skäl eftersom det är relativiseringen av den som är grunden till den kris vi nu har att hantera. Samtidens ständigt upprepade fras, att var och en äger sin sanning är förödande. Är det något som skapar osäkerhet så är det när människan berövas tillgången till sanning.

Läs gärna den tidigare artikeln ”Striden står om sanningen

Franciskus Urban

Svaret på krisen är: Du och jag

Varför kan inte krisen i, exempelvis, skolan lösas med pengar och lagstiftning? Svaret är enkelt: för att varken pengar eller lagstiftning håller samman en kultur.

Den 25 november intervjuas Lorentz Lyttkens på DGS-TV. Han är filosofie doktor, författare och samhällsdebattör och det som avhandlas i inslaget är bland annat vad politiker vill, skolan och andra aktuella frågor i det politiska landskapet. Lyttkens poängterar att politiker (riksdagen) har två instrument att jobba med. Det är pengar och lagstiftning. Men, säger han: ”skolans problem handlar inte om pengar.” Vad det handlar om är att skolan ”omges och präglas av en kultur som är djupt destruktiv” och att ”vi betalar ett högt pris för detta”:
– ”Eleverna går ur skolan med väldigt konstiga attityder.”

Det är något annat än bristande finansiering som är grunden till problemet i skolan. Inte heller lagstiftningen står egentligen i vägen. Då står inte heller lösningarna att finna i detta. I stället handlar det om kulturella betingelser och om värderingar. Och det handlar om att var och en känner och tar ansvar för helheten genom att finna sitt kall. Svaret på krisen är, i grund och botten, du och jag.

Se tidigare artikel om det lilla jobbiga ordet kall

Detta rör inte bara skolan. Vi ser idag liknande mönster i sjukvården, äldreomsorgen och försvaret för att ta några exempel. Det handlar bland annat om svårigheter att rekrytera och behålla personal. Och detta grundar sig, bland annat, på den tidstypiska uppfattningen att mer pengar och högre lön är svaret. I dagarna genomförs den årliga konferensen Folk och Försvar och jag vågar gissa att inte heller där, när landets mest insatta strateger samlas, tar man tag i att lösningarna behöver bygga på värderingar.

Lorentz Lyttkens är inte den första att likt katten tassa runt den heta gröten. I hans fall tror jag inte det handlar om feghet, men väl ovilja att inse vari svaret ligger. Frågan som nu måste ställas är varför den kristna tron som, genom Kyrkan, utgjorde det mycel som är förutsättningen för ett samhälle att hålla ihop, avfärdades. Det är bara Kyrkan som kan vara den stabila botten som får dig och mig, men också Sverige, Norden och Europa, att hålla ihop.

Franciskus Urban

Barmhärtighet, sanning och toleransen

Denna text publiceras med en särskild hälsning till alla vänner – bekanta och obekanta – som vid Epifaniatidens början samlas på Gran i Norge för att, som det har sagts, dricka gravöl. Sjung Grundtvigs hymn ”Reis op dit Hoved, al Christenhed!/Opløft dit Øie, slaae ei det ned!” Och mins att Sanningen är evig.

 

I en tid då svart tenderar att bli vitt och vitt därför blir svart är det svårt att tala om och göra reda för sanning. Det är ingen slump men väl beklagligt att vi samtidigt upplever mer oreda och osäkerhet än på länge. Den eftertänksamme funderar med naturlighet över om här finns ett samband: När sammanhållningen behövs som bäst uppmanas var och en att skapa sin egen värld.

Detta gäller på såväl individnivå som i det stora. Människor sluter sig liksom nationer, med den egna rätten som motiv. Det blev så när allt gjordes till futtig politik; när den som är skäl till allt och allt förhöll sig till stoppades i glömskans påse. När sanningen relativiserades kom jag att bli rädd för din ’sanning’ och du för min. Rädsla kan förvisso förena i stunden men det är destruktivt att samlas kring. Rädda skapelser är farliga ting. Såväl stora som små.

Och som plåster på detta sår ordineras snällhet. Brottet skall spjälas med tolerans. Men slik läkedom, som inte bygger på sanning men på ängslighet, har inget med godhet eller med barmhärtighet att göra. Snällhet skyler likt ett plåster men den som till följd av såren drabbas av kallbrand hade hellre hört sanningen i tid.

Liksom vitt blev svart kom det sanna goda att bli det nya onda. Det som förr enade och höll ihop förklarades vara exkluderingens och intoleransens hemort. Toleransen blev det rationellas verktyg att ta till då problemen kom upp till ytan. Och det har de gjort med följden att ännu större doser förskrivs med sanningsresistens som följd.

Den i inledningen nämnde Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (1783-1872) var präst, teolog, författare och – inte minst – folkbildare. Han var verksam i Danmark och verkade för människans värdighet, demokratins uppbyggnad och bildningens skatter. Och han opponerade sig ivrigt mot rationalismens ideal till förmån för Guds skapelses ordning och det levande Ordet (Sanningen) som, enbart, kan ena och samla – i medgång och motgång; i hälsa och sjukdom.

”Man ser da lettelig, vi komme her som altid til at spørge: er godt og ondt, sandhed og løgn uforsonlige modsætninger? Thi er de det, da kan det dog i grunden ingen tvivl være underkastet, om godt skal hade ondt, om sandhed skal hade løgn, ligesom det er åbenbart, at det onde må hade det gode, at løgn må hade sandhed; forskellen er kun den, at det godes og sandhedens intolerance er god og lovlig, det ondes og løgnens derimod syndig og ond, ja synden og løgnen selv […] Hvad jeg vil vinde ved denne udvikling, er blot, at man ej, hildet i dunkle begreber, skal anse det for noget ondt at være intolerant, før man har undersøgt mod hvad, eller lovprise tolerance, som jo kan være det skændigste forræderi mod sandheden og menneskeslægten.” (N. F. S. Grundtvig: ’Om den rette tolerance’, 1814)

När det nu samlas till liturgi i uppenbarelsetid (Epifania), på Gran eller annorstädes, mins då att Sanning inte är av mänsklig hand. Den är uppenbarad för oss. Sanningen är inte rationell men given oss – för oss att lära känna; för oss att komma nära.

“Important is thus the transformative power which is found in the Christian faith. This power is the work of God, the living word of God, the Holy Spirit. It is found in human history from creation on, and it is found in the living word which can be heard in the sacraments. So, for Grundtvig, the Christian liturgy is a renewal of the divine acts of deliverance.” (”’In all its Splendour now the Sun shines’ – The Dynamics between Popular Culture and Christian Theology in four Hymns written by N.F.S. Grundtvig (1783-1872)”, Utrecht University, 2007)

Franciskus Urban