Månad: februari 2017

Det våras för sanningen!

I kölvattnet av senare tids desinformationskampanjer, all alternativ fakta samt ett tacksamt uppvaknande i fråga om hur språket används för att påverka människor, verkar det ljusna i öster. Den klara sol går åter opp i form av att vi på nytt kan börja tala om sanning. Och då inte i form av individuella åsikter utan som faktiskt realitet. Kan det vara så att det senmoderna projektet (postmodernismen) äntligen kan ses som den destruktiva kraft det är?

Här på Gammalkatolsk idédebatt är Sanningen ständigt närvarande och här bjuder vi på ett urval av tidigare artiklar som bland annat tar upp vad relativismen inneburit för vår civilisation.

Red.

 

 

 

 

MSB: Mer kunskap om Muslimska brödraskapet i Sverige och Europa.

Med anledning av att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) fredagen den 2017-02-24 publicerade en beställd förstudie om Muslimska brödraskapet har artikeln ”Den förblindande likhetsivern” från december 2016 här på Gammalkatolsk idédebatt editerats genom att en länk till hela förstudien inkluderats.

MSB skriver själva på sin hemsida: ”Studien Muslimska brödraskapet i Sverige är en kortare studie som genomförts under november-december 2016. Syftet med studien har varit dels att belysa fenomenet med islamistisk påverkan och dess konsekvenser för samhällets säkerhet, dels att ge förslag på vidare studie och forskning inom området.”

Red.

 

Tid är en tillgång, inte en kostnad

”Målet med insatsen är att N.N. skall känna sig trygg i tillvaron och få en bra start på dagen.” Detta är en vanlig formulering i de beslut som dagligen fattas av biståndshandläggare landet över. Beslutet omfattar även den tid som beviljas för insatsen. Det är inte ovanligt att ett morgonbesök hos någon av alla de biståndsberättigade som exempelvis har hemtjänst, får ta maximalt tio minuter.

Den person som är beviljad hjälp och stöd kan själv välja vem som skall utföra insatsen: kommunens organisation eller någon privat aktör. Utföraren får sedan i uppdrag att uppfylla målet på tilldelad tid. Uppdraget är således att tillförsäkra den biståndsberättigade en bra start på dagen så att hon eller han känner sig trygg i tillvaron. Detta på tio minuter. Det står i beslutet.

En första fråga man bör ställa sig är vad tio minuter räcker till? Men en än viktigare är vad just denna individen har för behov. Vad behövs för att just denna människa skall få en bra start på dagen och känna sig trygg? Inte sällan omfattar ett morgonbesök att ordna med frukost, ge mediciner och att bädda sängen. Kanske behövs också ett handtag vid påklädning och toalettbesök. Har det gått tio minuter?

Samtidigt skall man veta att biståndshandläggaren jagar minuter för att spara pengar. Risken är stor att om morgonbesöket (mot all förmodan) över tid klaras av på kortare tid, så justeras beviljad tid. Också utförande organisation jagar minuter för att kunna få in så många besök som möjligt under ett arbetspass. För att spara pengar.

Sett ur ett skattebetalarperspektiv kan detta verka rimligt. Att man helt enkelt hushållar med de knappa resurser som finns i budget. För det är ju, när allt kommer kring, samma pengar oavsett det är kommunal eller privat utförare. Men om man läser alla de policydokument, planer, värdegrunder och andra kvalitetssystem som finns på alla nivåer i hela kedjan, där det inte står så mycket om minutekonomi men väl omfattar en trave vackra or, infinner sig en helt annan typ av fråga: Vem ser, när det kommer till kritan, till människan?

Ett vet vi: I en verksamhet, vars enda syfte är att verka för människor (av kött och blod!) men där ekonomi är ett primärt fokus, där blir människor desillusionerade. Såväl utförande personal som alla dem man har i uppdrag att arbeta för. När tidsstudiemän, ekonomer och statistiker – och vad de utför – tillmäts högre värde än verksamhetens kvalitet, då kommer människovärdigheten i kläm. Och detta är inte någon ny kunskap.

Sett ur ett marknadsekonomiskt perspektiv hävdas att konkurrensen mellan de olika utförarna har lett till att många skattekronor har sparats tack vare detta systemet. Man kan till och med diskutera om det överhuvudtaget är det offentligas uppgift att ha omsorg om gamla och sjuka. Men det är en annan debatt och nu har vi, i demokratisk ordning, bestämt att vi solidariskt skall se till att alla har en dräglig tillvaro. Men då måste man också leva upp till det!

Här på Gammalkatolsk idédebatt har vi tidigare (”Det lilla jobbiga ordet kall”) refererat till hur ”samtliga bedömare anger att minst 250 000 måste rekryteras till välfärdssektorn i vid bemärkelse fram till år 2030. Pensionsavgångar står för ungefär 60 procent och de ökade antalet yngre och framför allt äldre för 40 procent. Enbart till äldreomsorgen behövs fler än 150 000 personer.” Ett led i att lyckas rekrytera ny personal är att hela omsorgssektorn lyckas finna nya former. Det är inte svårt att begripa att få om ens någon ser sin framtid i en bransch som för många kommer att innebära besvikelse och, i värsta fall, utbrändhet.

Nuvarande modell som baseras på ekonomi som första premiss måste få ett slut. För när alla minuter är räknade, när det inte finns mer att spara in på; vad har man då kvar att konkurrera med? När de biståndsberättigade resignerat och personalen är tömd på kraft; vad är då talet om trygghet i tillvaron värt?

Det borde år 2017 (för att använda en klyscha) vara en självklarhet att den utförare som har den bäst utbildade personalen; som har de gladaste och mest empatiska medarbetarna; som hela tiden har människovärdigheten för ögonen, inte bara vinner upphandlingar och åtnjuter det bästa rykte bland dem som (enligt gällande lag) har rätt till stöd och hjälp, men också är dem som kan se sig själv i spegeln efter arbetsdagens slut.

Det är inte bara vårdbiträden och undersköterskor som skall ha ett kall. Det gäller även biståndshandläggare, schemaläggare och chefer. Tänk om vi en dag kan få se en organisation inom vård- och omsorgssektorn med devisen ”Vi räknar inte sekunder – vi räknar dig!”. Den har framtiden för sig.

Lägg märke till att detta inte enbart handlar om hemtjänsten. Samma tankemodell, där tid är pengar; där statistik är produkten; där människor bara är medel för att nå målet genomsyrar hela vård-, omsorgs- och omhändertagandesektorn. Vi måste, som samhälle, ta tag i detta på allvar!

Franciskus Urban

 

Om Sanningen (måste vi tala)

Vad syftar desinformation och vilseledning till? Målet med den sortens aktivitet är att skapa förvirring, missmod och hopplöshet; att nöta ner det mänskliga psyket. Att få människor att tvivla på det egna förnuftet och omdömet; den egna förmågan att värdera vad som är rimligt. Och syftet med att förvirra människor är att kunna öva inflytande över dem; att ta makten.

Ingen av oss går fri från det som nu händer. Frågan ligger som en våt yllefilt över samtiden: Vad är sant? Från den amerikanska administrationen rapporterades, exempelvis, under det gångna dygnet om ett terroristdåd i Sverige, vilket snabbt fick spridning i media. Va? Var? Det skapar förvirring och många arbetstimmar läggs på att bemöta, dementera och idiotförklara. – ”Men det vet ju alla idag, att man mörkar mycket av vad som sker”. Det kan alltså mycket väl ha hänt. Eller?

Samtidigt kommer en nyhet om kraftigt förhöjda värden av radioaktivitet över Skandinavien: “A massive spike in radioactive Iodine-131 over Scandinavia has sent governments scrambling to find the cause. Radiation monitors are recording 4x increases in radioactive Iodine-131 which can only come from either a Nuclear Bomb Test, or a reactor accident”
Har detta hänt? Eller är det så att ingen har valt att rapportera om det?

Beroende av sanning
Att det finns krafter som är intresserade av att förvränga och sprida desinformation (och gör det) visar på sprängkraften i lögnen men också sanningen som sådan. Det enda som rår på osanning och lögn är sanning. Och att människor håller sig till den. Vi är, som samhälle, beroende av sanning för att hålla ihop.

Ur Nationalencyklopedin: ”Ett objektivt sanningsbegrepp är nödvändigt för att undvika relativism och hålla möjligheten öppen att begå misstag: utan sanning råder ingen skillnad mellan sken och verklighet.”

Extra sårbara
I en kultur där allt relativiseras; där var och en inte bara förväntas skapa sin egen sanning utan också gör det; där det inte längre finns en sammanhållande berättelse får desinformation och påverkansoperationer lättare grepp. Där vi inte längre är överens om vad som är sant slår lögnen lätt in sin kil.

Vad säger det oss när en stor tidning som Svenska dagbladet har ”varningstexter” på debattsidor med lydelsen ”Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.” Men är övrigt innehåll i tidningsspalterna utan ärende?

Ett återerövrande av sanningsbegreppet
Menar vi alls allvar när vi pratar om att värna Sverige (mot inre och yttre hot) eller att rädda en västlig civilisation är det imperativt att börja med sanningen; att på nytt komma överens om vad som är sant.

Men för att alls kunna prata om sanning måste man ställa sig frågan om det finns en absolut sanning. För som vi har konstaterat har begreppet sanning devalverats till att handla om åsikter och känslor. Ett första steg är därför att enas kring att det finns sanning, oberoende av vad olika individer tycker eller känner för stunden.

Problemet med den absoluta sanningen blir sedan det samma som med sanning i allmänhet: vems sanning? Även om man, vilket jag gör, hävdar att det finns en absolut sanning uppstår frågan om vem som skall definiera den. Just där och då begås det stora felet, för ingen av oss är förmögen att göra just det.

Objektiv sanning
Det högsta idag tycks vara det objektiva. Men är det något att förlita sig till? Objektivitet är, enligt Nationalencyklopedin ”saklighet, opartiskhet (motsats subjektivitet), term som i filosofi, samhällsvetenskap och allmän debatt används i ett flertal betydelser.” Men också detta tillsynes högsta visar sig vara föränderligt då ”deras betydelser har ändrats under tidens gång. Under senantiken och skolastiken användes det latinska ordet subjectum (det underliggande, det underkastade) för den underliggande bäraren av alla egenskaper, medan objectum användes för det som föreställt eller tänkt. Från slutet av 1700-talet kom objekt att få en ny betydelse: de föremål som subjektet är ställt emot.”

Det finns ingen objektivitet. Ingen kan redovisa en objektiv bild av, exempelvis, ett händelseförlopp eller ett historiskt skeende. Alla som återberättar något är färgade. Därför blir det som återges alltid färgat av den som berättar. Och det leder till slutsatsen att objektivitet inte är det bästa som gemensam grund. Sanning, däremot är alltid sanning. Men inte ens sanningen är objektiv eller värdeneutral. Sanning är sanning. Sanningen är ingen gyllene medelväg. Sanningen har ett ärende och det är att göra oss fria från lögnen.

Vad är då absolut sanning? Fråga är felaktigt ställd. Fråga inte vad utan vem. Vem är Sanningen?

Jag är vägen, sanningen och livet.” (Joh 14:6)

…till Sanningen

Sant kan ingenting bli
Bara förhålla sig till;
i ritning till eller från

Sant kan ingenting bli
Blott verka i relation till;
antingen för eller emot

Sant kan ingenting bli
som inte är av evighet
och före allt…

Franciskus Urban

Mer att läsa:

Melodifestival – panem et circenses

När de sista tonerna klingat ut ikväll på Vida Arena i Växjö och när publiken likt lämlar tågat vidare, lämnar tomrummet som är kvar bara mer att önska. Det enda som vittnar om en stunds fest och verklighetsflykt är konfettin på golvet. Kanske en ensam ballong ännu är i rörelse av vinddraget från dörrarna som slår igen. Men ballonger tappar till slut luft. Och konfetti brinner lika bra som halm.

Har du någon gång tänkt tanken att det är samma människor som lockas till arenorna, som dagen efter skrockar om olika företeelser i samhället? Hur hänger det ihop? Man kan fråga sig hur länge detta kan fortgå. Men en än mer relevant fråga är: Varför tillåter vi att det dåliga i mänsklighetens historia upprepas om och om igen? Ibland upplevs det som att människan inte bara har dåligt minne men att det är en strategi att historien skall relativiseras och förvanskas. Ja, till och med utplånas. En människa utan rötter är lättare att kontrollera och få på fall.

Under rubriken ”Att mörda historien är att förslava mänskligheten” skriver Johan Hakelius i senaste numret av tidskriften Fokus (2017:7) om staden Palmyra:

”Drygt 200 år efter lady Hesters intåg och 1700 år efter Zenobias krigiska, men toleranta och lärda styre, är resterna efter hennes huvudstad på väg att utplånas. Daesh, som under 2015 genomförde några halvhjärtade sprängningar av de byggnader som finns kvar, drevs ut under några månader 2016. Nu är de tillbaka, med mer sprängmedel och större systematik”.

the_scene_of_the_theater_in_palmyraHan nämner också den romerska amfiteatern i Palmyra som nu är lagd i ruiner. Och när inte längre det konkreta, fysiska finns kvar som en påminnelse av historien blir det allt svårare att minnas det som en gång skedde där. Att idag, exempelvis, nämna den romerske diktaren Juvenalis och hans kritik mot de gladiatorspel som de romerska medborgarna bjöds på eller att dra paralleller till den årligen återkommande melodifestivalen känns som att vara ute i ogjort väder. Just för att kunskapen om historien inte anses viktig.

Juvenalis myntade uttrycket ”bröd och skådespel” (latin panem et circenses).[1] Han talade hånfullt om de gåvor i form av livsmedel som den romerska aristokratin erbjöd de lägre klasserna i samband stora skådespel. Dessa gåvor; bröd och cirkus, var ett sätt att distrahera människor från att engagera sig i eller ens fundera över de då rådande samhällsproblemen och den styrande elitens överflöd och metoder. Man mutade helt enkelt vanligt folk med underhållning för att undvika obehagliga frågor och protester.

Känns det igen?

Det försåtliga med att låta sig distraheras är att man hela tiden kräver mer. Ett beroendeframkallande gift. För när bruset upphör och tystnaden infinner sig börjar människan att fundera över sin existens; över frågor som livets mening och uppkomst; om vad som händer sedan tiden här i världen tar slut. Frågor om det eviga väcks; frågor om himmel och helvete. Frågor om Gud. Och att hantera detta är en förmåga som, likt Palmyra, är lagd i ruiner. För det anses farligt att människor tillber någon annan än kejsaren.

Franciskus Urban

[1] Nationalencyklopedin, bröd och skådespel. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/bröd-och-skådespel (hämtad 2017-02-18)

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

500 års kamp – men det går inte att värja sig mot sanningens nedslag.

Efter artikeln om reformationen som den stora sekulariseringen finns det anledning att gräva ytterligare i synen på kyrka och kultur. I SvD skriver bland annat Svenska kyrkans kulturarvssamordnare Henrik Lindblad att ”i det sekulariserade Sverige är det allt färre som går in i en kyrka för att möta Gud – men känslan av helighet består liksom viljan att skydda byggnaden. Religionen har lämnat plats för kulturarvet.” (SvD 2014-02-23)

Bara det faktum att Svenska kyrkan håller sig med en kulturarvssamordnare uppmärksammades av biskop Roald Nikolai i en krönika om den kyrkliga kulturen. Han pekar bland annat på att det kristna har trängts ut ur (stats-)kyrkan till förmån för det allmänt kulturvårdande. Kulten har helt enkelt bytt föremål och i detta kan skönjas tre tydliga mönster. Byråkratisering, politisering och avsakralisering.

Fördjupningsläsning: Hva er kultur og hva er kirkens kulturoppgave

Så, när det under året firas femhundraårsminne av Luther och reformationen, kan det vara på sin plats att ställa frågan vilken roll denna har spelat i att forma vårt samhälle. Biskopen i Västerås, Mikael Mogren, vet på svar: ”En viktig förhistoria till det Sverige vi har i dag är reformationen.” Detta skriver han i en kulturkrönika i Västerås länstidning (VLT 2017-02-10)

Mogrens överordnade kollega, Dr. Antje Jackelén, har ju beskrivit vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” och att vi lever i tiden efter sanningen (”post-truth”). Innebörden av detta är att allt går att relativisera och att ett kommande steg på den vägen är total nihilism. Baksidan är att där allt är giltigt blir till slut allt likgiltigt. Det Mogren gör i sin krönika är inget annat än att bekräfta det som skett; hur kyrkan vid reformationen togs över av den världsliga makten, omformades till ett lydigt departement för att till slut bli ett museum för sin egen sotdöd. Och att såväl historia som sanning relativiseras och anpassas. Byråkratisering, politisering och avsakralisering.

Mogren: ”På riksdagen i Västerås 1527 tog reformationen fart och på riksdagen i Västerås 1544 blev den befäst. Det var en blodig tid: Västerås belägrades, upproren avlöste varandra ute i stiftet, och både biskopen och domprosten avrättades på kungens befallning.”

Luther var inte ensam i tankesmedjan men brukar anges som den store reformatorn. Även om han som person inte kan beskyllas för allt som skulle komma att ske, var han en möjliggörare för kungar och världsliga ledare runt om i Europa att lägga beslag på kyrkan och sätta sig över både henne och läran. Nej, Luther menade sig vara en god katolik och Mogren redovisar att ”Martin Luther från början var juridikstudent, men sadlade om och blev en hängiven augustinermunk.”

staccoto_lightningDå har man liksom fått med en from ådra; en kontaktyta till det gamla på vägen in i det nya och moderna som Mogren menar har att tacka reformationen. Men varför avbröt Luther sina juridikstudier? Efter avlagd bakkalar-examen (ung. ’kandidatexamen’) hade man som student rätt att bära värja. Och Luther, menar flera forskare, inte bara bar sin värja som juridikstudent utan visste att använda den. Han var, hävdas det, involverad i två dueller och att han i den sista skulle ha dödat sin studiekamrat Hieronimus Buntz. Ångest över detta och inför en egen ”plötslig död” skulle enligt Dietrich Emme, som har forskat i saken, ligga till grund för inträdet i klostret.

Jag nämner detta eftersom den berättelse som vanligtvis berättas är att Luther hamnade i ett kraftigt åskoväder och att han lovade gå i kloster om han överlevde. Hans omvändelse kom under alla omständigheter med blixtens hastighet.

En sammanfattning på svenska av första delen av Dietrich Emmes ”Martin Luthers Weg ins Kloster”, (Regensburg 1991) finns här. Emmes bok i PDF-format här samt ytterligare en text av Emme själv här.

Vad mer har reformationen bjudit? Mogren, igen: ”Hon har visat vilken kvinnokraft som kom loss i och med reformationen. Överhuvudtaget är det svårt att tänka sig kvinnorörelsens sentida landvinningar med kvinnor som poliser, domare, präster, militärer, utan detta första steg.”

Som om det inte finns kvinnliga domare i katolskt sinnade länder, eller dito poliser och militärer i exempelvis Frankrike, Spanien, Polen och Ryssland – länder i vilka inget har begåvats med den lutherska reformationens garantier för kvinnorörelsen. Däremot fanns det då och ännu i våra dagar kyrkligt drivna skolor, sjukhus och bibliotek; verksamheter som involverar såväl kvinnor som män. Mogren vill tillskriva reformationen även dessa institutioner.

Hur ser det då ut med Svenska kyrkans lokaler i denna vår lutherskt sekulariserade tid? Jag drar mig till minnes hur olika kulturella yttringar bara de senare åren har fått ta plats. Alltifrån magiska Harry Potter-mässor till stå upp-komedi på temat ”rosta Gud”. Jo, i det invigda kyrkorummet. Och nu bekräftar Mogren förståelsen av kyrkobyggnaden som en kulturarvsinstitution och ett museum:
”Det räcker att titta på domkyrkan så upptäcker vi vad rikedomarna från berggrunden kunde bekosta: Fem magnifika altarskåp av yppersta klass förvaras sedan senmedeltiden i domkyrkan. Det är en exceptionell samling, även internationellt, och som forskningsfält står altarskåpen bokstavligt öppna för framtida undersökningar.”

För att travestera en aforism som de käcka inspiratörerna (som drar stor publik i Svenska kyrkans lokaler) brukar sig av är att ‘oavsett hur du tror, så får du rätt’. Och Mogren är sannolikt inget undantag: ”Katedralernas och riddarnas tid hade nått zenit, även i Västerås, när Luther satte reformationen i rullning.”

Jag tror han har rätt – Det som skulle bli den Lutherska kyrkan föll för samma värja som ridderligheten. Redan när ovädret rullade in över oss.

Franciskus Urban

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Samer, judar och vitböcker. Reformationen som den stora sekulariseringen.

I söndagens upplaga av pratprogrammet Idévärlden i SVT avhandlas religionen. Rubriken är ”Sekulariseringen är kristen” och inbjudna att samtala är professorn och religionssociologen Eva Hamberg, Dalademokratens chefredaktör Göran Greider samt teologen och professorn i filosofi Bengt Kristensson Uggla, som också bidrar med avsnittets teori.

Att SVT har valt att satsa på denna typ av programformat; där några få personer ges möjlighet att under en timmes tid prata till punkt, är mycket glädjande. Samtidigt är det lika mycket anmärkningsvärt att det är dessa tre som skall tala om kristen tro. Ingen av dem representerar nämligen den instans som bäst uttolkar kristen tro och lära, nämligen kyrkan. Kristen tro är, när det kommer till kritan, ingen akademisk produkt eller disciplin. Kristen tro är tradition och utlevd Gudserfarenhet.

Nåväl. Kristensson Uggla presenterar sin teori om förhållandet mellan det religiösa och det sekulära. Han tar utgångspunkt i 1800-talets berättelse om Christofer Columbus (som ju levde och verkade på 1400-talet!) och menar att moderniteten, för att komma loss från en ”medeltida kyrklig överhöghet över (bland annat) den akademiska världen” behövde konstruera en berättelse; en sekulariseringsberättelse.

Om att berättelsen om Columbus, så som vi kommit att känna den, är en efterhandskonstruktion har jag inget att säga. Tvärt om! Det är säkert så att denne påstått målinriktade och rationelle upptäcktsresande i själva verket inte alls var så strukturerad. I själva verket var han en djupt troende människa som, vilket Kristensson Uggla påtalar, famlande gav sig ut på haven utan den blekaste aning om var han befann sig. Men modernismen behövde portalfigurer och Columbus gjordes på 1800-talet till en av dem; för att ge underbyggnad till ett rationalistiskt och modernt samhällsbygge präglat av bland annat social ingenjörskonst.

Detta skapade (!), så klart, motsättningar mellan tro och vetande. Helt enligt plan. Man ville skapa en bild av ”den korkade och religiösa medeltidsmänniskans platta värld” för att vinna sympatier för moderniteten; för vad man menade var ”förnuftet”. Människans värld, som förr var fylld med mening, kom att avmystifieras för att i stället förklaras i rationella termer som tillståndens orsak och verkan.

Kristensson Uggla gör den, på ett sätt, häpnadsväckande iakttagelsen att ”reformationen är den stora sekulariseringen.” Och i stort har han rätt: utan reformationen med början i 1500-talets Europa hade modernismen inte kunnat få ett sådant genomgripande fäste.

Som om inte detta räcker går Kristensson Uggla ännu ett steg längre i sitt resonemang då han säger att ”man kan vara kristen fullt ut och samtidigt sekulariserad fullt ut.” Vad han, för att sammanfatta, menar är att sekularisering är kristendomens logiska förlängning och krön.

Jag håller med Kristensson Uggla i att reformationen banade väg för sekulariseringen. Men han begår ett generalfel då han använder Luther och den protestantiska rörelsen som generell måttstock för vad kristendom är. Och med det sagt öppnas, som ett sidospår, frågan (”Pandoras ask”?) huruvida produkten av reformationen över huvud taget kan anses vara kristen? Hur som är det oerhört snävt att göra det lutherska till den kristna lärans kärna. Som om 1517 skulle vara ett ”år noll”.

Göran Greider håller, föga förvånande, med om att den nu modernistiska tappningen av kristendom är något positivt; att människors kamp har lyckats bryta ner den förment medeltida synen på tron – som om medeltiden var alltigenom mörk, ond och människofientlig.

Intressant blir det att se vad den modernism och rationalitet, som Kristensson Uggla menar är en produkt av reformationen och som den protestantiska kyrkan medverkade till att bära fram, utmynnat i. Här kan vi gå till sociologen och filosofen Zygmunt Bauman som lämnade oss i januari i år. Han föddes i Poznań i Polen och var av judisk börd. Han ägnade stor kraft åt tankar kring moderniteten och hävdade bland annat att Förintelsen, vars offer vi högtidlighöll den 27 januari, inte var en avvikelse men en logisk produkt och följd av, just, den modernistiska rationaliteten.

”Den moderna civilisationen var inte ett tillräckligt villkor för Förintelsen; men den var förvisso ett nödvändigt villkor. Utan den skulle Förintelsen vara otänkbar. Det var den moderna civilisationens rationella värld som gjorde Förintelsen möjlig. ’Nazisternas massmord på de europeiska judarna var inte bara en teknologisk bedrift av ett industrisamhälle, det var också en organisationsmässig bedrift av ett byråkratiskt samhälle.’ Låt oss fundera över vad det var som krävdes för att göra Förintelsen unik bland alla de massmord som markerat människosläktets historiska framsteg:
– Statsförvaltningen genomsyrade de andra hierarkierna med sin pålitliga planering och byråkratiska grundlighet. Från armén hämtade förintelsemaskineriet sin militära grundlighet, disciplin och okänslighet. Industrin gav sig till känna i den starka betoningen på bokföring, sparsamhet och återanvändning liksom i dödslägrens fabriksmässiga effektivitet. Partiet, slutligen, skänkte hela maskineriet en ’idealism’, en känsla av att ha ett ’kall’ och en föreställning om att historia skapades. Detta var i själva verket det organiserade samhällets i en av sina specialfunktioner. Trots att den var invecklad i ett massmord av oerhört stor omfattning, visade denna väldiga byråkratiska apparat omsorg om ett korrekt byråkratiskt förfarande, om skärpan i de exakta definitionerna, om de byråkratiska bestämmelsernas minsta detaljer och om att följa lagen…” (Zygmunt Bauman, ’Auschwitz och det moderna samhället’, Daidalos, 1998)

Under innevarande år (2017) firas 500-årsminnet av reformationen. På sina håll används benämningen ”reformationsjubiléet”, d v s festen till minnet av den kyrkosplittring som ledde fram till bildandet av nya världsligt kontrollerade kyrkor och, enligt Kristensson Uggla, sekulariseringen. Svenska kyrkans ledare, Dr. Jackelén betecknade, i ett panelsamtal under konferensen Folk & Försvar (Se tidigare artikel), vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” (sic.) och hänvisade samtidigt till den som varande ”post-truth”, alltså tiden efter sanningen. Vi skall heller inte glömma att det jubileum som nu skall firas också omfattar upphovsmannens (Luthers) bok ”Om judarna och deras lögner” i vilken han går hårt åt det judiska folket och judendomen.

Här finns mycket att göra upp med. Vågar man hoppas på en vitbok om hur svenska folket snuvades på sitt kristna arv i modernismens namn? Man lyckades ju tidigare producera en vitbok avseende Svenska kyrkans övergrepp mot samerna, en nation som helt apropå firar sin nationaldag just idag.

Franciskus Urban

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk