Vem stillar stormen?

Det blåser. Alla tycks prata om hur stormigt det är; hur oron växer. Det blåser i och omkring människan. Och människor vänder sig till sina olika gudar med klagosång: Politiker av olika färg avkrävs lösningar. Ordningsmakten gör för lite. Världsledare också. Ideologier beskylls eller åkallas. Gemensamt har de alla att det är någon annans fel och i detta är avgudarna många.

Under rubriken ”Bibelns utmanande ord tröstar mer än mindfulnesskurser” frågar Josefin Holmström i fredagens kulturkrönika (SvD 20170203) ”vad människan ska göra med sin hopplöshet och osäkerhet?”

”Allt är öppet och oklart. Universitetet, till brädden fyllt av internationella studenter och akademiker från mängder av EU-länder, står och stampar. Man känner lukten av den, en metallisk lukt som när ett tåg hastigt bromsar in: osäkerheten.”

Utifrån ett besök i den akademiska världen, som hon menar vill ”pracka på studenterna mindfulnesskurser” gör hon något så ovanligt som att i svensk press berätta om att vända sig till den heliga Skrift:

”Själv vänder jag mig hellre till Bibeln, med böcker skrivna under tusentals år av människor som genomlevt ännu osäkrare tider än vi, skrivna för människor som lidit, människor på flykt. Här finns Predikarens lugn som kanske kan tyckas resignerat, men som mynnar ut i en tro på en allsmäktig Gud. Här finns Jesu ord till människan: ”Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Det är utmanande ord, men också ord som har stått sig genom århundraden av osäkerhet. Och det är något att luta sig mot.”

Läs hela kulturkrönikan i Svenska dagbladet här.

Säkert var det många med mig som förundrades över denna krönika och som med flera miljarder kristna i världen stämmer in i ett rungande Ja! – att Guds Ord är att luta sig mot.

Som av en händelse (!) var temat i kyrkan denna femte och sista söndag i Epifania (uppenbarelsetid) ”Jesus stillar stormen”. Och det är ofta så att kyrkoårets söndagliga teman äger relevans i vår tid. Man behöver inte bli politisk eller lägga ting till rätta; man behöver inte anstränga sig för att ”vara relevant”. Bibelns texter bjuder ännu i våra dagar insikt och tröst. Och detta talar för att det är klokt att inte stanna vid att läsa sin Bibel hemma på kammaren, utan att faktiskt ta sig till kyrkan för att också få texterna förklarade och samtidigt tillgång till Ordet.

Första läsningen denna söndag var hämtad ur Jona och i den boken upptakten till den välkända berättelsen om hur Jona hamnar i valens buk. Han befinner sig tillsammans med flera andra på en båt då det blåser upp till storm. Alla är skräckslagna och Jona avkrävs att falla in i veropen och att anropa sin gud liksom de andra männen i båten åkallade sina olika gudar. Men Jona visste att det var hans bortvändhet från Herren Gud som var orsaken till stormen; att aldrig så många rop till mänskliga gudar skulle hjälpa. Jona visste att hans bortvändhet medförde konsekvenser.

Det blåser. Och så frågar många varför inte Gud styr upp eländet? Varför Han tillåter allt ont vi ser, ske? Men frågan studsar omedelbart tillbaka till oss. Vi fick i skapelsen uppdraget att förvalta våra egna liv och det gemensamma. Skillnaden mellan oss och Jona är att han hade vett att inse sin skuld och att vår räddning är garanterad genom Jesus Kristus, bara vi vaknar och vänder åter till ordningen.

Klarar vi då att stilla stormen själva? Nej, vi behöver hjälp i vår nöd; i vårt förvaltarskap. Vi behöver den hjälp Gud av kärlek och i sin stora nåd har försett oss med. Och då förstår vi det meningslösa i att människan vänder sig till politiker och avgudar. Bara Jesus Kristus; han som är vårt fasta hopp, kan rädda oss. Bara i Hans namn kan stormar stillas i oss och runt oss.

Har vi inte länge nog försökt på egen hand?

Intressant i det som berättas i Jonas bok, är att han hade fått ett uppdrag från Gud att bege sig till Nineve för att predika Herren Guds ord att ”om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.”[1] Så när han, via valens mage, anländer till Nineve gör han just det.

Människorna i Nineve vaknade och ångrade hur de hade levt. Också kungen i Nineve lyssnade till Jonas profetia och befallde: ”Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör.”[2] När Gud såg denna omvändelse kom inte Hans vrede över staden.

gud-ordEn profetisk röst i vår tid skulle säga att det är hög tid att lämna högmodet; lämna hatet och kärlekslösheten och lämna avgudarna för i dem finns inget hopp och istället ropa till Treenig Gud. En profetisk röst av idag hade citerat den helige evangelisten Markus: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”[3] Jesus Kristus är vårt hopp, han skall rädda oss. Bara genom Honom kan det ske.

Som Josefin Holmström skriver i sin krönika har känslan av hopplöshet en påtaglig lukt. Men varken oro eller stormar stillas av avgudar och politiker. Lösningen ges inte i mindfulness eller andra bedövningskurer. Hoppet finns i det vakna – i Guds Ord; i den kristna tron och traditionen.

Franciskus Urban

[1] Jon 3:4

[2] Jon 3:8

[3] Mark 1:15

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s