Samer, judar och vitböcker. Reformationen som den stora sekulariseringen.

I söndagens upplaga av pratprogrammet Idévärlden i SVT avhandlas religionen. Rubriken är ”Sekulariseringen är kristen” och inbjudna att samtala är professorn och religionssociologen Eva Hamberg, Dalademokratens chefredaktör Göran Greider samt teologen och professorn i filosofi Bengt Kristensson Uggla, som också bidrar med avsnittets teori.

Att SVT har valt att satsa på denna typ av programformat; där några få personer ges möjlighet att under en timmes tid prata till punkt, är mycket glädjande. Samtidigt är det lika mycket anmärkningsvärt att det är dessa tre som skall tala om kristen tro. Ingen av dem representerar nämligen den instans som bäst uttolkar kristen tro och lära, nämligen kyrkan. Kristen tro är, när det kommer till kritan, ingen akademisk produkt eller disciplin. Kristen tro är tradition och utlevd Gudserfarenhet.

Nåväl. Kristensson Uggla presenterar sin teori om förhållandet mellan det religiösa och det sekulära. Han tar utgångspunkt i 1800-talets berättelse om Christofer Columbus (som ju levde och verkade på 1400-talet!) och menar att moderniteten, för att komma loss från en ”medeltida kyrklig överhöghet över (bland annat) den akademiska världen” behövde konstruera en berättelse; en sekulariseringsberättelse.

Om att berättelsen om Columbus, så som vi kommit att känna den, är en efterhandskonstruktion har jag inget att säga. Tvärt om! Det är säkert så att denne påstått målinriktade och rationelle upptäcktsresande i själva verket inte alls var så strukturerad. I själva verket var han en djupt troende människa som, vilket Kristensson Uggla påtalar, famlande gav sig ut på haven utan den blekaste aning om var han befann sig. Men modernismen behövde portalfigurer och Columbus gjordes på 1800-talet till en av dem; för att ge underbyggnad till ett rationalistiskt och modernt samhällsbygge präglat av bland annat social ingenjörskonst.

Detta skapade (!), så klart, motsättningar mellan tro och vetande. Helt enligt plan. Man ville skapa en bild av ”den korkade och religiösa medeltidsmänniskans platta värld” för att vinna sympatier för moderniteten; för vad man menade var ”förnuftet”. Människans värld, som förr var fylld med mening, kom att avmystifieras för att i stället förklaras i rationella termer som tillståndens orsak och verkan.

Kristensson Uggla gör den, på ett sätt, häpnadsväckande iakttagelsen att ”reformationen är den stora sekulariseringen.” Och i stort har han rätt: utan reformationen med början i 1500-talets Europa hade modernismen inte kunnat få ett sådant genomgripande fäste.

Som om inte detta räcker går Kristensson Uggla ännu ett steg längre i sitt resonemang då han säger att ”man kan vara kristen fullt ut och samtidigt sekulariserad fullt ut.” Vad han, för att sammanfatta, menar är att sekularisering är kristendomens logiska förlängning och krön.

Jag håller med Kristensson Uggla i att reformationen banade väg för sekulariseringen. Men han begår ett generalfel då han använder Luther och den protestantiska rörelsen som generell måttstock för vad kristendom är. Och med det sagt öppnas, som ett sidospår, frågan (”Pandoras ask”?) huruvida produkten av reformationen över huvud taget kan anses vara kristen? Hur som är det oerhört snävt att göra det lutherska till den kristna lärans kärna. Som om 1517 skulle vara ett ”år noll”.

Göran Greider håller, föga förvånande, med om att den nu modernistiska tappningen av kristendom är något positivt; att människors kamp har lyckats bryta ner den förment medeltida synen på tron – som om medeltiden var alltigenom mörk, ond och människofientlig.

Intressant blir det att se vad den modernism och rationalitet, som Kristensson Uggla menar är en produkt av reformationen och som den protestantiska kyrkan medverkade till att bära fram, utmynnat i. Här kan vi gå till sociologen och filosofen Zygmunt Bauman som lämnade oss i januari i år. Han föddes i Poznań i Polen och var av judisk börd. Han ägnade stor kraft åt tankar kring moderniteten och hävdade bland annat att Förintelsen, vars offer vi högtidlighöll den 27 januari, inte var en avvikelse men en logisk produkt och följd av, just, den modernistiska rationaliteten.

”Den moderna civilisationen var inte ett tillräckligt villkor för Förintelsen; men den var förvisso ett nödvändigt villkor. Utan den skulle Förintelsen vara otänkbar. Det var den moderna civilisationens rationella värld som gjorde Förintelsen möjlig. ’Nazisternas massmord på de europeiska judarna var inte bara en teknologisk bedrift av ett industrisamhälle, det var också en organisationsmässig bedrift av ett byråkratiskt samhälle.’ Låt oss fundera över vad det var som krävdes för att göra Förintelsen unik bland alla de massmord som markerat människosläktets historiska framsteg:
– Statsförvaltningen genomsyrade de andra hierarkierna med sin pålitliga planering och byråkratiska grundlighet. Från armén hämtade förintelsemaskineriet sin militära grundlighet, disciplin och okänslighet. Industrin gav sig till känna i den starka betoningen på bokföring, sparsamhet och återanvändning liksom i dödslägrens fabriksmässiga effektivitet. Partiet, slutligen, skänkte hela maskineriet en ’idealism’, en känsla av att ha ett ’kall’ och en föreställning om att historia skapades. Detta var i själva verket det organiserade samhällets i en av sina specialfunktioner. Trots att den var invecklad i ett massmord av oerhört stor omfattning, visade denna väldiga byråkratiska apparat omsorg om ett korrekt byråkratiskt förfarande, om skärpan i de exakta definitionerna, om de byråkratiska bestämmelsernas minsta detaljer och om att följa lagen…” (Zygmunt Bauman, ’Auschwitz och det moderna samhället’, Daidalos, 1998)

Under innevarande år (2017) firas 500-årsminnet av reformationen. På sina håll används benämningen ”reformationsjubiléet”, d v s festen till minnet av den kyrkosplittring som ledde fram till bildandet av nya världsligt kontrollerade kyrkor och, enligt Kristensson Uggla, sekulariseringen. Svenska kyrkans ledare, Dr. Jackelén betecknade, i ett panelsamtal under konferensen Folk & Försvar (Se tidigare artikel), vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” (sic.) och hänvisade samtidigt till den som varande ”post-truth”, alltså tiden efter sanningen. Vi skall heller inte glömma att det jubileum som nu skall firas också omfattar upphovsmannens (Luthers) bok ”Om judarna och deras lögner” i vilken han går hårt åt det judiska folket och judendomen.

Här finns mycket att göra upp med. Vågar man hoppas på en vitbok om hur svenska folket snuvades på sitt kristna arv i modernismens namn? Man lyckades ju tidigare producera en vitbok avseende Svenska kyrkans övergrepp mot samerna, en nation som helt apropå firar sin nationaldag just idag.

Franciskus Urban

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

En reaktion på ”Samer, judar och vitböcker. Reformationen som den stora sekulariseringen.

  1. Ping: 500 års kamp – men det går inte att värja sig mot sanningens nedslag. | Gammalkatolsk idédebatt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s