Melodifestival – panem et circenses

När de sista tonerna klingat ut ikväll på Vida Arena i Växjö och när publiken likt lämlar tågat vidare, lämnar tomrummet som är kvar bara mer att önska. Det enda som vittnar om en stunds fest och verklighetsflykt är konfettin på golvet. Kanske en ensam ballong ännu är i rörelse av vinddraget från dörrarna som slår igen. Men ballonger tappar till slut luft. Och konfetti brinner lika bra som halm.

Har du någon gång tänkt tanken att det är samma människor som lockas till arenorna, som dagen efter skrockar om olika företeelser i samhället? Hur hänger det ihop? Man kan fråga sig hur länge detta kan fortgå. Men en än mer relevant fråga är: Varför tillåter vi att det dåliga i mänsklighetens historia upprepas om och om igen? Ibland upplevs det som att människan inte bara har dåligt minne men att det är en strategi att historien skall relativiseras och förvanskas. Ja, till och med utplånas. En människa utan rötter är lättare att kontrollera och få på fall.

Under rubriken ”Att mörda historien är att förslava mänskligheten” skriver Johan Hakelius i senaste numret av tidskriften Fokus (2017:7) om staden Palmyra:

”Drygt 200 år efter lady Hesters intåg och 1700 år efter Zenobias krigiska, men toleranta och lärda styre, är resterna efter hennes huvudstad på väg att utplånas. Daesh, som under 2015 genomförde några halvhjärtade sprängningar av de byggnader som finns kvar, drevs ut under några månader 2016. Nu är de tillbaka, med mer sprängmedel och större systematik”.

the_scene_of_the_theater_in_palmyraHan nämner också den romerska amfiteatern i Palmyra som nu är lagd i ruiner. Och när inte längre det konkreta, fysiska finns kvar som en påminnelse av historien blir det allt svårare att minnas det som en gång skedde där. Att idag, exempelvis, nämna den romerske diktaren Juvenalis och hans kritik mot de gladiatorspel som de romerska medborgarna bjöds på eller att dra paralleller till den årligen återkommande melodifestivalen känns som att vara ute i ogjort väder. Just för att kunskapen om historien inte anses viktig.

Juvenalis myntade uttrycket ”bröd och skådespel” (latin panem et circenses).[1] Han talade hånfullt om de gåvor i form av livsmedel som den romerska aristokratin erbjöd de lägre klasserna i samband stora skådespel. Dessa gåvor; bröd och cirkus, var ett sätt att distrahera människor från att engagera sig i eller ens fundera över de då rådande samhällsproblemen och den styrande elitens överflöd och metoder. Man mutade helt enkelt vanligt folk med underhållning för att undvika obehagliga frågor och protester.

Känns det igen?

Det försåtliga med att låta sig distraheras är att man hela tiden kräver mer. Ett beroendeframkallande gift. För när bruset upphör och tystnaden infinner sig börjar människan att fundera över sin existens; över frågor som livets mening och uppkomst; om vad som händer sedan tiden här i världen tar slut. Frågor om det eviga väcks; frågor om himmel och helvete. Frågor om Gud. Och att hantera detta är en förmåga som, likt Palmyra, är lagd i ruiner. För det anses farligt att människor tillber någon annan än kejsaren.

Franciskus Urban

[1] Nationalencyklopedin, bröd och skådespel. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/bröd-och-skådespel (hämtad 2017-02-18)

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s