Om Sanningen (måste vi tala)

Vad syftar desinformation och vilseledning till? Målet med den sortens aktivitet är att skapa förvirring, missmod och hopplöshet; att nöta ner det mänskliga psyket. Att få människor att tvivla på det egna förnuftet och omdömet; den egna förmågan att värdera vad som är rimligt. Och syftet med att förvirra människor är att kunna öva inflytande över dem; att ta makten.

Ingen av oss går fri från det som nu händer. Frågan ligger som en våt yllefilt över samtiden: Vad är sant? Från den amerikanska administrationen rapporterades, exempelvis, under det gångna dygnet om ett terroristdåd i Sverige, vilket snabbt fick spridning i media. Va? Var? Det skapar förvirring och många arbetstimmar läggs på att bemöta, dementera och idiotförklara. – ”Men det vet ju alla idag, att man mörkar mycket av vad som sker”. Det kan alltså mycket väl ha hänt. Eller?

Samtidigt kommer en nyhet om kraftigt förhöjda värden av radioaktivitet över Skandinavien: “A massive spike in radioactive Iodine-131 over Scandinavia has sent governments scrambling to find the cause. Radiation monitors are recording 4x increases in radioactive Iodine-131 which can only come from either a Nuclear Bomb Test, or a reactor accident”
Har detta hänt? Eller är det så att ingen har valt att rapportera om det?

Beroende av sanning
Att det finns krafter som är intresserade av att förvränga och sprida desinformation (och gör det) visar på sprängkraften i lögnen men också sanningen som sådan. Det enda som rår på osanning och lögn är sanning. Och att människor håller sig till den. Vi är, som samhälle, beroende av sanning för att hålla ihop.

Ur Nationalencyklopedin: ”Ett objektivt sanningsbegrepp är nödvändigt för att undvika relativism och hålla möjligheten öppen att begå misstag: utan sanning råder ingen skillnad mellan sken och verklighet.”

Extra sårbara
I en kultur där allt relativiseras; där var och en inte bara förväntas skapa sin egen sanning utan också gör det; där det inte längre finns en sammanhållande berättelse får desinformation och påverkansoperationer lättare grepp. Där vi inte längre är överens om vad som är sant slår lögnen lätt in sin kil.

Vad säger det oss när en stor tidning som Svenska dagbladet har ”varningstexter” på debattsidor med lydelsen ”Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.” Men är övrigt innehåll i tidningsspalterna utan ärende?

Ett återerövrande av sanningsbegreppet
Menar vi alls allvar när vi pratar om att värna Sverige (mot inre och yttre hot) eller att rädda en västlig civilisation är det imperativt att börja med sanningen; att på nytt komma överens om vad som är sant.

Men för att alls kunna prata om sanning måste man ställa sig frågan om det finns en absolut sanning. För som vi har konstaterat har begreppet sanning devalverats till att handla om åsikter och känslor. Ett första steg är därför att enas kring att det finns sanning, oberoende av vad olika individer tycker eller känner för stunden.

Problemet med den absoluta sanningen blir sedan det samma som med sanning i allmänhet: vems sanning? Även om man, vilket jag gör, hävdar att det finns en absolut sanning uppstår frågan om vem som skall definiera den. Just där och då begås det stora felet, för ingen av oss är förmögen att göra just det.

Objektiv sanning
Det högsta idag tycks vara det objektiva. Men är det något att förlita sig till? Objektivitet är, enligt Nationalencyklopedin ”saklighet, opartiskhet (motsats subjektivitet), term som i filosofi, samhällsvetenskap och allmän debatt används i ett flertal betydelser.” Men också detta tillsynes högsta visar sig vara föränderligt då ”deras betydelser har ändrats under tidens gång. Under senantiken och skolastiken användes det latinska ordet subjectum (det underliggande, det underkastade) för den underliggande bäraren av alla egenskaper, medan objectum användes för det som föreställt eller tänkt. Från slutet av 1700-talet kom objekt att få en ny betydelse: de föremål som subjektet är ställt emot.”

Det finns ingen objektivitet. Ingen kan redovisa en objektiv bild av, exempelvis, ett händelseförlopp eller ett historiskt skeende. Alla som återberättar något är färgade. Därför blir det som återges alltid färgat av den som berättar. Och det leder till slutsatsen att objektivitet inte är det bästa som gemensam grund. Sanning, däremot är alltid sanning. Men inte ens sanningen är objektiv eller värdeneutral. Sanning är sanning. Sanningen är ingen gyllene medelväg. Sanningen har ett ärende och det är att göra oss fria från lögnen.

Vad är då absolut sanning? Fråga är felaktigt ställd. Fråga inte vad utan vem. Vem är Sanningen?

Jag är vägen, sanningen och livet.” (Joh 14:6)

…till Sanningen

Sant kan ingenting bli
Bara förhålla sig till;
i ritning till eller från

Sant kan ingenting bli
Blott verka i relation till;
antingen för eller emot

Sant kan ingenting bli
som inte är av evighet
och före allt…

Franciskus Urban

Mer att läsa:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s