Tid är en tillgång, inte en kostnad

”Målet med insatsen är att N.N. skall känna sig trygg i tillvaron och få en bra start på dagen.” Detta är en vanlig formulering i de beslut som dagligen fattas av biståndshandläggare landet över. Beslutet omfattar även den tid som beviljas för insatsen. Det är inte ovanligt att ett morgonbesök hos någon av alla de biståndsberättigade som exempelvis har hemtjänst, får ta maximalt tio minuter.

Den person som är beviljad hjälp och stöd kan själv välja vem som skall utföra insatsen: kommunens organisation eller någon privat aktör. Utföraren får sedan i uppdrag att uppfylla målet på tilldelad tid. Uppdraget är således att tillförsäkra den biståndsberättigade en bra start på dagen så att hon eller han känner sig trygg i tillvaron. Detta på tio minuter. Det står i beslutet.

En första fråga man bör ställa sig är vad tio minuter räcker till? Men en än viktigare är vad just denna individen har för behov. Vad behövs för att just denna människa skall få en bra start på dagen och känna sig trygg? Inte sällan omfattar ett morgonbesök att ordna med frukost, ge mediciner och att bädda sängen. Kanske behövs också ett handtag vid påklädning och toalettbesök. Har det gått tio minuter?

Samtidigt skall man veta att biståndshandläggaren jagar minuter för att spara pengar. Risken är stor att om morgonbesöket (mot all förmodan) över tid klaras av på kortare tid, så justeras beviljad tid. Också utförande organisation jagar minuter för att kunna få in så många besök som möjligt under ett arbetspass. För att spara pengar.

Sett ur ett skattebetalarperspektiv kan detta verka rimligt. Att man helt enkelt hushållar med de knappa resurser som finns i budget. För det är ju, när allt kommer kring, samma pengar oavsett det är kommunal eller privat utförare. Men om man läser alla de policydokument, planer, värdegrunder och andra kvalitetssystem som finns på alla nivåer i hela kedjan, där det inte står så mycket om minutekonomi men väl omfattar en trave vackra or, infinner sig en helt annan typ av fråga: Vem ser, när det kommer till kritan, till människan?

Ett vet vi: I en verksamhet, vars enda syfte är att verka för människor (av kött och blod!) men där ekonomi är ett primärt fokus, där blir människor desillusionerade. Såväl utförande personal som alla dem man har i uppdrag att arbeta för. När tidsstudiemän, ekonomer och statistiker – och vad de utför – tillmäts högre värde än verksamhetens kvalitet, då kommer människovärdigheten i kläm. Och detta är inte någon ny kunskap.

Sett ur ett marknadsekonomiskt perspektiv hävdas att konkurrensen mellan de olika utförarna har lett till att många skattekronor har sparats tack vare detta systemet. Man kan till och med diskutera om det överhuvudtaget är det offentligas uppgift att ha omsorg om gamla och sjuka. Men det är en annan debatt och nu har vi, i demokratisk ordning, bestämt att vi solidariskt skall se till att alla har en dräglig tillvaro. Men då måste man också leva upp till det!

Här på Gammalkatolsk idédebatt har vi tidigare (”Det lilla jobbiga ordet kall”) refererat till hur ”samtliga bedömare anger att minst 250 000 måste rekryteras till välfärdssektorn i vid bemärkelse fram till år 2030. Pensionsavgångar står för ungefär 60 procent och de ökade antalet yngre och framför allt äldre för 40 procent. Enbart till äldreomsorgen behövs fler än 150 000 personer.” Ett led i att lyckas rekrytera ny personal är att hela omsorgssektorn lyckas finna nya former. Det är inte svårt att begripa att få om ens någon ser sin framtid i en bransch som för många kommer att innebära besvikelse och, i värsta fall, utbrändhet.

Nuvarande modell som baseras på ekonomi som första premiss måste få ett slut. För när alla minuter är räknade, när det inte finns mer att spara in på; vad har man då kvar att konkurrera med? När de biståndsberättigade resignerat och personalen är tömd på kraft; vad är då talet om trygghet i tillvaron värt?

Det borde år 2017 (för att använda en klyscha) vara en självklarhet att den utförare som har den bäst utbildade personalen; som har de gladaste och mest empatiska medarbetarna; som hela tiden har människovärdigheten för ögonen, inte bara vinner upphandlingar och åtnjuter det bästa rykte bland dem som (enligt gällande lag) har rätt till stöd och hjälp, men också är dem som kan se sig själv i spegeln efter arbetsdagens slut.

Det är inte bara vårdbiträden och undersköterskor som skall ha ett kall. Det gäller även biståndshandläggare, schemaläggare och chefer. Tänk om vi en dag kan få se en organisation inom vård- och omsorgssektorn med devisen ”Vi räknar inte sekunder – vi räknar dig!”. Den har framtiden för sig.

Lägg märke till att detta inte enbart handlar om hemtjänsten. Samma tankemodell, där tid är pengar; där statistik är produkten; där människor bara är medel för att nå målet genomsyrar hela vård-, omsorgs- och omhändertagandesektorn. Vi måste, som samhälle, ta tag i detta på allvar!

Franciskus Urban

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s