Månad: mars 2017

Glöm inte den odelade kyrkan i en nordisk allians!

Välj nordiska alliansen i samband med att Storbritannien nu på onsdag skickar in sin begäran om att lämna EU (”Brexit”). Det är P M Nilsson som i Dagens Industri (2017-03-26) anför den månghundraåriga drömmen och menar att ”[de] alla har kristna kors i sina flaggor”. Men också i en nordisk allians behöver medborgarna en kyrka som står på stadig apostolisk grund.

Kristnandet av Sverige och de nordiska länderna

Kristna influenser nådde det nordiska området redan under den romerska järnåldern och folkvandringstiden (300-500 e.Kr.) genom kontakter och handel med det romerska imperiet. Det var dock först i och med slutet av järnåldern, det man vanligtvis kallar vikingatiden, som den kristna missionen i Norden tog fart. I sinom tid fick kyrkans mission genomslag i full kraft i Norden och under 1000-talet brukar man anse att Norden blev kristnat.

Länktips: Kulturarv Västmanland om religion på medeltiden och tidskriften Populärhistoria om när Sverige blev kristet.

Influenserna kom från olika håll. England har satt stor prägel på kristendomen i Norge. Man pratar inte sällan om den keltiska spiritualiteten. Danmark nåddes till stor del från Tyskland, liksom Sverige. Men även kontakter med det bysantinska gav tidigt influenser. Finland är, även efter reformationen, till del ortodoxt.

Väl värt att notera är att då Norden kristnades fanns inga organisatoriska benämningar som ”ortodoxa kyrkor” eller ”romersk-katolska kyrkan”. Än mindre någon luthersk eller protestantisk kyrka. Den kyrka som nådde oss var den enda; den ortodoxa och katolska kyrkan.

En nordisk allians – vägen vidare?

Norden by Malene Thyssen WikimediaNär nu P M Nilsson i samband med Storbritanniens begäran om utträde ur EU prövar alternativa vägar för Danmark, Finland, Norge och Sverige menar han att ”[e]tt alternativ som därför ligger nära till hands, men som kräver mycket politiskt fotarbete, är att skapa en nordisk allians inom det europeiska systemet. Den drömmen har kommit och gått i många hundra år, men är lika giltig fortfarande.”

Nilsson trycker på att det finns många likheter och att vi till skillnad från övriga Europa har växande befolkningar: ”Enligt FN:s prognos fram till 2030 kommer de nordiska folken att växa med 20 procent. Övriga EU står still. Tyskland minskar. De nordiska länderna har också starkt växande ekonomier. I europeiska mått mätt är Finland, Sverige, Norge och Danmark tillväxtländer. Enligt IMF växer den nordiska ekonomin mest i Europa fram 2020.”

Och så har ”alla kristna kors i sina flaggor”, något som vittnar om ett likaledes delat arv. Länderna brottas också nu, femhundra år efter den lutherska reformationen och införandet av protestantismen, med sviktande medlemskader och urvattnade läror i de tidigare statskyrkorna. Också sönderfallet av det som byggde är en delad erfarenhet.

När den Europeiska unionen skakas av utträden och osäker grund finns lärdomar att dra. Om man på allvar menar något med inrättandet av en nordisk allians bör inte bara ekonomiska och demografiska parametrar tas i beaktande. Kulturen är i sammanhanget nödvändig och det kristna arvet i synnerhet. Detta har förbisetts i byggandet av EU och i dess utvidgning. Då Romfördraget skrevs under för i dagarna sextio år sedan var det måhända en självklarhet. Men idag är det ingen som vågar erkänna att den kristna kyrkan utgör ett sammanhållande kitt – än mindre sätta ner fötterna och låta det blir verklighet.

Därför bör stor del i det fotarbete som Nilsson skriver om utgöras av alliansarbete på många plan. Inte minst i renoveringen av det kristna livet och i förståelsen för den odelade kyrka som en gång nådde oss här uppe. Och detta är något som redan (de facto!) sker inom Nordisk-katolska kyrkan: bäraren av det gammalkatolska (västligt ortodoxa) arvet.

En uppmaning är på sin plats: Gör inte om samma misstag igen! Ha modet att erkänna och dra fördelarna av anledningen till att vi alla har det kristna korset i våra flaggor.

Franciskus Urban

Här på Gammalkatolsk idédebatt finns länkar till Nordisk-katolska kyrkans församlingar i Norden. Med ett klick kan du även finna församlingar, missioner och kloster i Tyskland, England, Frankrike, Italien och Ungern. Se vidare i huvudmenyn. 

Photo: ”Norden” by Malene Thyssen (Wikimedia)

Re-formation för sanning och det heliga

Det finns två ord; två begrepp som mer än många andra är avgörande för att ett återtagande av betingelser för det goda livet skall vara möjligt. Mycket utrymme har här redan givits åt det ena, nämligen sanningen. Det andra är det heliga. När vi inte har dessa med oss odlas istället likgiltighet och brist på tillit. Inte bara till det gudomliga utan också till skapelse och medmänniska.

”Gläd er med Jerusalem, fröjda er med henne, alla ni som har henne kär. Jubla högt med henne, alla ni som har sörjt över henne. Ty ni skall få dia er mätta vid hennes trösterika bröst”[1]

Dessa rader är hämtade från profeten Jesaja. Särskilt inledningsfrasen; ”Gläd er med Jerusalem” har givit söndagen sitt namn, Laetáre: Fröjda dig; gläd dig, o Jerusalem. Det är midfastosöndagen. Vi är mitt i Stora fastan och vi kan behöva bli påminda om varför; om nödvändigheten att vi förbereder oss inför den stundande påsken.

Herrens påsk; segern över döden, är den händelse i Guds frälsande plan som möjliggör Jesajas profetiska ord om att vi skall få dia oss mätta vid hennes trösterika bröst. Men vilken mening har detta idag? Har dessa ord någon betydelse förutom den rent historiska eller poetiska? Det är kanske dags för reformation: re-formation; återtagande, återskapande, nyformering?

Vi kan inte fortsätta som vi gör.

Guds LammFörra söndagen, då vi pratade om ondskans ursprung, togs ett antal nutidsproblem upp. Och problemet idag, avseende den utlovade födan – Livets bröd, är inte att löftet är borta men att likgiltigheten tagit över. Likgiltigheten inför och bristen på tillit till det; att vi idag inte räknar oss som ingående i det heliga livet. Men Gud, vår himmelske Fader, har inte ändrat sig. Det är vi som inte har vett att förstå. Det är vi som idag har fått lära oss något annat. Och när vi inte förstår vänder vi honom hellre ryggen än försöker förstå. Och när människan inte ens försöker förstå det heliga kommer hon att söka mättnad genom sådant som är världsligt och lättillgängligt – jag brukar jämföra med socker; som verkar sött men bara gör hålet större och tomheten djupare.

Jag minns en intervju. I denna, och i översättning, säger den intervjuade att ”i och med förlusten av känslan för det övernaturliga [det heliga], förloras också idag känslan för behovet att offra sig [att hänge sig]. Ju närmre man kommer Gud, desto större kommer känslan för den egna skulden [och behovet av läkande] att vara. Ju längre bort man kommer från Gud – som idag – desto oftare hör man filosofin i nyandligheten att ’jag är OK’ och ’du är OK’. Denna förlust av offervilja [och att vilja nå längre] har lett till att Kyrkans återlösande uppdrag och roll placerats i dunklet. Där Korset tonas ner, där ges knappast vårt behov av offer [och helande] en tanke.”[2]

Vidare i intervjun säger hon att denna ”aversion mot offervilja och återlösning har hjälpt sekulariseringen att vinna mark. Också inom kristenheten. Vi har, under lång tid, hört många prata om Kyrkans behov av att anpassa sig till världen. Men det förhåller sig precis tvärt om: det är världen som måste anpassa sig till Kyrkan.”

Och här landar vi rakt in i söndagens texter som handlar om förhållandet mellan det världsliga och det heliga; om dragkampen mellan sanning och normlöshet; om skillnaden mellan riktig mat och sådan som ger hål i och trasar sönder de tänder vi behöver för att kunna tugga.

Jag ser framför mig generationer av människor, planlöst drivandes; tandlösa i jakt på lättsmält sockerlösning; anemiska sökande efter varandras blod. Detta är det folk som vänt sig bort från Gud. Kyrie eleison!

För att vi skall kunna förstå vad vi har att glädjas över måste vi först förstå detta.

I dag på Midfastosöndagen tillåter vi oss att glädjas över det vi förbereder oss inför och som vi under Stora fastan tränar att uppnå. Detta uttrycks väl i den psalm; den bön som vår Herre, Jesus Kristus – liksom vi idag – själv bad:

”Men de ropade till Herren i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål.
Han ledde dem på den rätta vägen, så att de kom till en stad där de kunde bo.
Må de tacka Herren för hans nåd, för hans underbara gärningar mot människors barn, ty han stillade själens törst och mättade själens hunger med sitt goda.”[3]

Detta är vad vi tränar oss i under fastetiden: att ropa till Herren Gud i vår nöd; att klä vår hunger med ord så att vi själva känner den och förstår den. Det är när hungern är som svårast människan märker vad som egentligen mättar och släcker törst.

Fastetiden omfattar, som ni vet, olika delar. Det är bön, avhållsamhet och utgivande. Men till och med i vår strävan efter att ”fasta rätt” missar vi skillnaden mellan det heliga och det världsliga. Även om vi avstår aldrig så mycket för egen del, även om vi ger mer och tänker på andras överlevnad, så fastnar vi ändå i att vi har fokus på det lekamliga.

Om fastetiden i första hand handlade om att mätta andra; varför är det då så viktigt att vi själva avstår? Detta går, så klart, som ett svar, att vända på och säga att det är en god gärning att själv avstå för att mätta andra. Gott så!

Även om vårt eget avstående kan bereda möjlighet för andra att får mer, så missar vi målet med att avstå. Fastan är inget nollsummespel. Kyrkan är ingen fördelningspolitisk institution. Jag säger inte att det är fel att ge. Jag säger inte att vi inte skall göra det. Nej, vår Herre uppmanar oss att ge och det finns otaliga exempel på heliga som givit av sig själva och sin egendom. Herren säger till och med att vi först skall ge bort allt vi äger för att sedan kunna följa Honom.[4] Men – och åter igen – detta handlar inte om fördelningspolitik. Det handlar om att vi själva skall släppa taget om det världsliga, relativa och visa oss villiga till offer och hängivenhet för det heliga, absoluta och eviga.

Fastetidens avhållsamhet syftar till att vi skall lära oss att hungra, men hungra efter rätt sorts mat; rätt sorts näring. Fastetidens träning syftar till att vi under resten av året skall kunna göra rätt val. Fastetidens avhållsamhet handlar om att blotta våra knotor så att nytt kött kan läggas på dem – alltså blotta vår svaghet så att vi kan ta emot Herren Jesu frälsande blod.

Detta är vad dagens Evangelium handlar om: hjärtats hunger; själens hunger och att Guds Ord, Jesus Kristus, räcker till alla. Det handlar om att Guds kärlek och nåd blir större; förmeras i takt med att det delas. Ju mer vi äter av det himmelska brödet desto fler kan det komma till del. Desto fler kan sedan glädjas och jubla.

Den helige aposteln Paulus skriver till församlingen:

”Ni, bröder, är löftets barn liksom Isak. Och som det var då, att han som var född efter naturens ordning förföljde den som var född i kraft av Anden, så är det också nu. Men vad säger Skriften: Driv ut slavinnan och hennes son. Ty hennes son skall inte ärva tillsammans med den fria hustruns son. Alltså, bröder, är vi inte barn till slavinnan utan till den fria hustrun.”[5]

Det är den hungern fastan vill frammana: hungern efter frihet; den hunger som bara kan mättas med det himmelska brödets läkande kraft. Hunger efter mening och Sanning så att vi blir fria från föreställningen; det djävulens ok att det är vi själva som skapar mening och normer, ja hela skapelsen. Det är denna vanföreställning som gör oss sjuka och som driver oss till att jaga varandras blod.

Reformation är bra. Reformation syftande till det ursprungliga; det odelade är nödvändigt. Det är människan, i sitt behov av läkande, som måste reformeras; formas om, bli ny så att hon kan helgas och redan idag jubla över att det är möjligt – Reformeras för att också fyllas av sanningens heliga ljus.

Franciskus Urban

[1] Jes. 66:10-11

[2] http://www.latinmassmagazine.com/articles/articles_2001_SU_Hildebran.html, hämtad 20150310

[3] Ps. 107:6-9

[4] Matt. 19:16-23

[5] Gal. 4:28-31

2017, ett år för jubel eller söndring?

Det är idag årsdagen för terrordåden i Belgien 2016 då över trettio personer miste livet och åtskilliga hundra skadades på flygplatsen Zaventem och på en tunnelbanestation i centrala Bryssel. Idag drabbas London av vad som i skrivande stund betecknas som ett misstänkt terrordåd.

Det är väsentligt att minnas. Men också vara nogräknad med vad som firas. Minnen av alla dem som faller offer för mänsklig dumhet är väsentliga att bära; att tradera. Men dumheten är inte värd att föra vidare annat än som varnande exempel för framtida generationer.

Vi har i sanning mycket som är värt att tradera. Inte minst här i Europa. Vi har också mörka minnen av ondskans härjningar, något som Turkiets enväldespretendent, Recep Tayyip Erdoğan, ivrigt vill påminna inte bara européer men en hel värld om. Och kanske i synnerhet det egna folket. Med verbala utfall som att ”européer inte är riktiga människor” och att ”ett enat Europa som, precis som på medeltiden, är Turkiets och islams fiende” vill han piska upp stämningar och slå split för att vinna egna poäng på hemmaplan.

Ironin blir påtaglig då begreppet ”ett enat Europa” väl kan sägas vara en stark överdrift. Men i Erdoğans retorik går det säkert hem. Vad Erdoğan sannolikt syftar på, när han idag hotar med att ”inte en enda europé i någon del av världen går säker på gatorna” (www.omni.se), är att Europa är enat i den kristna tron.

Under året firas 500-årsjubiléet av reformationen. Det var 1517 som Luther skall ha spikat upp sina nittiofem teser på kyrkporten i Wittenberg; en händelse som idag inom protestantismen tas till intäkt för utveckling och modernisering. Det betecknade också slutet för den medeltid många idag refererar till som ”mörk” och ”våldsam”. Klart är ändå att Europa sedan dess aldrig varit enat, hur gärna än Turkiets nuvarande despot vill ge den bilden.

Frågan som idag måste ställas är vad det var som då, före reformationen, höll samman samhället? Vad var det då som bar och som ännu på sina håll i Europa bär det etiska samtalet; gav mening och riktning i människors liv? Som än idag bär hopp? Svaret är just den kristna tro som byggde det Europa som idag fortsätter att falla samman. Idag i än högre takt jämfört med efterkrigstiden.

I den moderna utvecklingens namn; i kölvattnet av dess kusin reformationen, ser vi nu oförmågan att hålla ihop och mota ondskan i grind. Vi ser – på etikens område – hur samvetsfrihet motarbetas som vore det i paritet med den ondska medeltiden representerar. Vi ser hur forskare vill klassa åldrande som sjukdom. Jo, man ”uppmanar Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell att beordra enheten för klassifikationer och terminologi att påbörja arbetet med att lägga till åldrande som en ny sjukdomsklassificering.” (SvD, 2017-03-19)

Vi ser hur sekularismen – den nya normen – vill förbjuda bärande av det kristna korset samtidigt som man, inom ramen för samma norm, säger sig hylla olikhet och mångfald.

Läs mer: Den förblindande likhetsivern

Läs mer: Sekularismen får vatten på sin kvarn genom islamismen

Vi ser hur ”kulturellt kristna” känner sig kränkta då ”plötsligt de ’religiösa’ börjar kalla sig kristna”. Vi ser hur det moderna och upplysta Europa gärna vill kunna hävda det kristna arvet utan att behöva blanda in medeltida trossatser. Cris Forsne, statsvetare, journalist och författare; mångårig utrikeskorrespondent i Paris och Nordafrika för bl.a. SVT, skriver i en krönika på Ledarsidorna.se (2017-03-09) att ”vid det här laget är det uppenbart att valen i stora delar av Europa till en växande del handlar om kristen ateism gentemot islam.”

Berätta gärna för mig hur; hur skall vi kunna stå emot det vi nu står inför om vi inte har förmågan att se vad det är som krävs för att, faktiskt, hålla samman? Att hävda ”kristen ateism” och ”sekulära värderingar” när det vi har att möta målar upp Europa som kristet enat, är dömt att misslyckas. Så länge hotet, hur enögt politiskt vi än gör det, bottnar i religiös islamistisk fanatism finns bara ett motmedel. Och det är att vi faktiskt förstår att arvet; det judeo-kristna arv vi vill bevara och försvara bygger på uppenbarad sanning. Och det är den tro, lära och tradition som Kyrkan förvaltar.

Det räcker inte med allmän godhet. Det räcker inte med nostalgi; med sentimentala uttryck och att vilja bevara kulturarv. 500 år är inte allt; säger inte helheten. Europa behöver bekännande, praktiserande kristna män och kvinnor som för vidare det goda som en gång enade.

Just nu i denna stund rullar nyhetsinslagen från London. Just nu står han där och hetsar mot ett enat Europa som inte existerar. Just nu firas den reformation som bidrog till söndringen. Blir 2017 ett år att jubla över?

Franciskus Urban

Se det Guds lam som bærer verdens synd (Refleksjoner rundt et maleri)

Av: Magne V. Kristiansen

Se-det-Guds-lam_oljemaleri-65x90_Magne-V-Kristiansen_2017

Sakte vokser Times Square ut, eller skal jeg si opp, av lerretet. New York er overveldende, forretningsbygg som tårner seg mot himmelen. Vi siger i samme, mørke strøm som resten av verden. Vi sklir forbi hverandre som skygger og har mer enn nok underholdning i alle typer mennesker som trasker mellom de glaserte fasadene som speiler hverandre og blåner mot en høy og klar vårhimmel. Vi overdynges av lysreklamer, skjermer som blinker, videor som repeteres på gigantpaneler.

En skal passe seg! Passe seg for å dømme de mørke krypene som alle sammen nettopp kanskje forrakter dette overfaldiske renn, slik jeg selv har lett for å gjøre. Som på IKEA når jeg blåser i nesen av overlessede handlevogner og sleper selv på en med nesten like mye i.

”Jeg er ikke som de”  Å, jo, nettopp som de er jeg.

For her er sikkert mange troende, vantroende, nestentroende og vet-ikke-troende. Men jeg ser ingen alkiser, narkomane, tiggere eller mer ludderaktige fremtoninger. Alle er veloppdragne, pene i tøyet, helt straigthe. Lite som minner om umoral og korrupt kultur. Tvert om, mange er hyggelige og hjelpsomme, unntatt hun i infoluken på Central Station som snerret ut hvor jeg skulle finne billettautomaten. Stakkars dame, du var kanskje mer ulykkelig enn jeg i ditt trange bur med tusen dumme spørsmål fra sånne som meg.

Her går vi og sier: Se hvilke bygninger. Hvilke underverk. Hvilken glans.

Hva har vi ikke fått til, hvor dyktige vi er.

Og vi er det, virkelig. Ingen Jantelov skal slippe over min munn. Verden har ikke bare sju underverk, de har hundrevis som overgår både pyramider og hengende hager.

Jeg maler på og tankene leter etter sammenheng og mening. Det er liksom en tomhet her. Så slår ideen ned. Den kommer helt uanmeldt. Den korsfestede, midt i den mørke strømmen.

Jeg famler meg fram, plasserer han i komposisjonen slik magefølelsen forteller. Jeg tenker, det går ikke an? Men jeg merker med ett en annen vind i bildet, en annen ånd. Et merkelig håp. Håp? Hvilket paradoks. Hva kan vi håpe på, å ha en korsfestet i vår supervellykkede økonomi og ingenørkunst? Times Square, selve info-mekka?

Henger han, mellom de himmelstrebende konstruksjonene? Eller holder han dem oppe, som en Samson?

Begge deler kanskje. Slipper han?

Nei ikke ennå. Ennå er alt vel, for han er den innerste sammenheng som holder denne splittede verden sammen. For alt er skapt i Ham, ved Ham og til Ham.

Mens økonomer, ingenører og datanerder vil til himmelen, vil Han til jorden.

Han stiger ned som vi vet og blir kjøtt og blod. Kles av, krones med torner, men se, de er jo av gull. Det er en Konge som henger der.

Jeg lager en diskret blodstrime fra hans bryst og hender. Blod og vann.  Et purpurrødt panel ruger over hans nakke, ”an apple.” Da Apple en gang lanserte sin logo var ideen ganske utillslørt, den skulle symbolisere grådighet, begjær og opprør. Ingen Bibelleser er vel i tvil om hvilken fortelling den handler om?

Han bærer den forbudne frukt på sine skuldre. Apple og Windows, Trump og Putin det vet ikke, at når han slipper taket, rakner også alle verdens krefter og hegemonier.

Men du verden for en vakkert opprør. Sofistikert, sterilt, til mennekehetens beste. Purpur, syndens farge. Botens farge. Presten og kongers farge. Purpur, verdens dyreste pigment, og helt umulig å vaske ut om en først har fått det på skjorten. Vinen og blodets farge. Han står der som en gral, fyllt til randen av all verdens synd. Høyt der opp, det tomme vinglass som et tamt ekko av han, en lengsel som roper ut: For en ukjent Gud.

Jeg lar alle disse fragmenter av inkarnasjon og syndefall komme om hverandre. Deres program er nemlig identisk:

Både syndefall og inkarnasjon handler om å bli som Gud. Det er bare en avgjørende forskjell i retningen og hvem som er Frelseren.

Synden vil opp. Synden er den overtro som setter mennesket i stand til å bygge himmelskrapere. Og vi vet at i denne himmelblå glasur hvisker hovmodet som vil opp, opp, opp. Og vi vet at her produseres løgner, her tømmes sjelen. Her pønskes det ut smarte triks for å få folk til å kjenne seg misfornøyd med det de har, så de alltid må begjære mer. Her blir vi hypnotisert av vellykkeheten.

Det verdslige hovmot er farlig. Det religiøse enda farligere, for det er fromt.

Jeg går i denne strømmen av syndere som en synder. Jeg tenker, du er som dem. For jeg har fått øye på han som nettopp ble som oss. Han som ble gjort til synd uten å gjøre synd. Nok en gåte. Regnet som ugjerningsmann og gitt et navn over alle navn så hver munn som bekjenner at Kristus er Herren skal bli frelst.

For han synker ned og når han når bunnen er vår frelse fullbrakt. Det er det han sier når han fortvilet ånder ut, når det ikke er mer å håpe på og Gud defintivt har sagt nei, da gjenstår det siste – å overgi seg i Faderens hender. Når Gud har sagt nei, kan intet menneske frelse.  Da er det kun ett håp igjen, at han som har makt til å si nei, har makt til å si ja. Og sier han ja, kan intet menneske gjøre det om, det heller. Når det går opp for oss, da er han blitt vår Gud og vår Frelser.

For Han alene vil ha æren for vår frelse. Er Gud for oss, hvem er da i mot oss?

Men oppstandelsen da?

Hvorfor denne dveling ved korset?

Ja, så kom spørsmålet som tvinger seg fram på Golgata. Stopper alt her?

Ja, en liten stund, et par mørke døgn, før noen kvinner hamrer på døren i grålysningen og Peter ramler ut av sengen, søvnløs og ør.

Så kom det første ”ja” fra Gud gjennom kvinnenes hilsen påskemorgen. Et ”ja” som har forplantet seg helt til mitt hjerte og som har gjort det mulig for også meg å si ”ja” til Gud. Han er oppstått!

Men enn så lenge er det fastetid. Purpurfargens tid. På veien opp til Jerusalem nevner han det ofte. ”Jeg skal korsfestes og stå opp tredje dag.” Ord som har makt til å holde motet oppe i oss når alt håp er ute.

På tredje dag skal jeg stå opp!

Magne V. Kristiansen

Bild: ‘Se det Guds lam’ oljemaleri (65×90) Magne V. Kristiansen

 

Kan det vara så, att de brännande frågorna är frälsningsavgörande?

Det finns ett antal frågor som rör kyrkan och den kristna tron och läran som kan röra upp mycket starka känslor. I synnerhet i den tid vi nu lever och i den del av världen där vi – i alla fall själva – anser oss ha kommit längre, är friare och lite bättre. Om det beror på begåvning lämnas därhän och i vissa avseenden är det ett faktum att utvecklingen (hur nu den skall bedömas) kommit långt relativt andra delar i världen. Men kanske är det nödvändigt att vi på nytt tar tag i dessa besvärliga frågor. Det handlar om brännande frågor som ”kvinnliga präster” och ”samkönade äktenskap”.

Upprinnelsen är den i lördags publicerade intervjun i länstidningen Sydöstran. I texten kan läsas att ”den nordisk-katolska kyrkan följer den ursprungliga läran innan kyrkan delade sig och har inte påven som överhuvud. De håller fast vid gamla traditioner såsom förbud mot kvinnliga präster och att två personer med samma kön inte får gifta sig. Någonting svenska kyrkan har gått ifrån.”

Hela artikeln i Sydöstran kan läsas här.

Det har blivit reaktioner på detta. Många väldigt positiva. Somliga kritiska. Samtidigt finns det säkert många som inte riktigt vet hur att förhålla sig och ytterligare de som inte vågar närma sig frågan, än mindre uttala en uppfattning. Det är ändå nödvändigt att vi tar i detta. Inte minst då ekumeniken tycks blomstra och många (med rätta) uttrycker stark önskan om kyrkans enande.

Men vad har frågor om ämbetets och äktenskapets sakrament med kyrkans återförenande att göra? Helt enkelt genom att det är dessa frågor de olika samfunden, exempelvis Svenska kyrkan och den del av kristenheten som hävdar traditionen (ortodoxa och katolska samfund) måste avhandla. Enhet uppnås inte genom att samtal rör sig på ytan. Man måste ner i de fundamentala teologiska frågorna.

Nödvändigt att börja från början

Är Kyrkan splittrad? Enligt ortodox uppfattning är Hon inte det. Helt enkelt för att Kyrkan inte kan delas. Hon är, vilket uttrycks i trosbekännelsen en, helig, katolsk och apostolisk. Och det ligger mycket i det. Om vi ändå rör oss med begreppet ”kyrkosplittring” och tillåter oss konstatera att den synliga kyrkan sedan år 1054 samt definitivt efter reformationen på 1500-talet har delats i en mängd olika samfund. Det finns idag inte mindre än (ca) 40 000 (fyrtiotusen) olika samfund i världen. Det skall ses i ljuset av att Herren grundade en.

Av världens ca 2,5 miljarder kristna tillhör 50% den romersk-katolska kyrkan; 11,5% den ortodoxa; 17,5% pentekostala/karismatiska och 21% protestantismen. (Jacobsen, 2011) Ytterligare siffror i sammanhanget, även om siffror endast har begränsat värde, är att det största samfundet i Sverige, som även är en av de största lutherska kyrkorna i världen; den som (bedömt) har ”kommit allra längst i utvecklingen” med sina 6,2 miljoner medlemmar utgör 0,002 procent av världens alla kristna (siffror som avser året 2015 från Svenska kyrkans hemsida).

Viljan är stark

Många, många kristna menar att strävan efter återförening av den synliga kyrkan är något vällovligt. Jag tillhör dem. Inte minst och med tanke på att vi i vår tid där sekularismen vinner terräng inte har råd att vara splittrade. Enighet är eftersträvansvärt för att kunna vittna om Evangeliet med trovärdighet.

Hur göra för att samla ihop flocken? Vi lär barn att om man kommer ifrån varandra och går vilse i skogen så bör man – om man hittar – återvända till den plats där man senast var samlade. I annat fall bör man stanna där man är (och kanske till och med krama ett träd), för att inte förirra sig ännu längre bort och därmed försvåra för hjälparen. Det sämsta man kan göra, alltså, är att springa iväg på egen hand.

Överfört, är den punkt där den splittrade kyrkan senast var samlad känd. Det var, i tid, före år 1054. Man talar om den odelade kyrkan. Om vi menar allvar med önskan om återförening finns inga alternativ annat än att återvända till den tro, lära och tradition som apostlar, kyrkofäder (och mödrar!) samt deras efterföljare biskoparna bar med sig från den tidiga Kyrkan.

Vägen till enhet

Ett steg på den vägen är det arbete som pågick under många år; där öst och väst möttes i överläggningar, ett arbete som mynnade ut i dokumentet ”Road to Unity”. Detta är ett av de mest vittgående teologiska konsensusdokument som producerats. I alla fall i modern tid. I arbetet deltog den gammalkatolska kyrkan och hela den ortodoxa kyrkan (slarvigt uttryckt: ”alla ortodoxa kyrkor”).

Tag gärna del av dokumentet här: ”A collection of agreed statements of The joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission” [Road to Unity]

Tänk om det är så

En fråga som kan ställas mot denna bakgrund är om den tro; den lära och tradition som fördes vidare från den tidiga kyrkan; den som i alla tider varit nödvändig för alla människors frälsning, var behäftad med fel som nu (plötsligt) måste förändras eller rättas till? Är det av teologiska skäl? Eller orkar man inte stå emot trycket från den sekulära omgivningen? Eller kan det rent av vara så att de frågor som nu bränner faktiskt är avgörande för vår frälsning? Det skulle i så fall drabba kvinnor och män lika.

Frågorna är många och svaren står att finna i den egna traditionen.

Franciskus Urban

 

Mera psykisk ohälsa: Om konsten att lära sig simma

I en tidigare artikel (”Psykisk ohälsa symptom på andlig törst”) ställdes det faktum att den psykiska ohälsan ökar (hälften av alla sjukskrivningar är av sådan art) i relation till det sekulariserade samhället. Artikeln, som har fått stor spridning, tar särskilt upp risken för självmord bland unga personer. Och i tillägg till det kan nämnas att även män över sextiofem är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Sveriges television har under vintern sänt programserien Idévärlden. Söndagen den 26 februari handlade det om, just, psykisk ohälsa. Åsa Nilsonne och Per Magnus Johansson samtalade tillsammans med filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus som också presenterade veckans teori.

Har du inte sett avsnittet rekommenderas du att göra det:
Idévärlden, avsnitt 7, 26 februari 2017

Teorin som presenterades tog bäring på (och kritiserade) den nutida viljan att sätta diagnoser på all smärta och allt lidande. Men också den övertro som finns till att allt går att medicinera bort. Svenaeus menade att religionen, som tidigare var den instans som kunde förklara, lindra och trösta kom att ersättas av marxism och psykoanalys och att det nu lett fram till att vetenskapen (och medicinen) har blivit den nya religionen. Även om vetenskapen omöjligtvis kan tala om för oss hur vi skall leva, vänder vi oss idag till den just i det syftet. Hans svar är att en mer humanistisk (jfr humaniora) och filosofisk inställning till livet bör få ta plats för att därigenom kunna sätta smärta och lidande i ett sammanhang. ”Vi behöver filosofin för att analysera situationen” säger Svenaeus bland annat och drar parallellen till vikten av att kunna simma och att det är en färdighet som förebygger drunkning.

En av kommentarerna i det efterföljande samtalet som gavs av Per Magnus Johansson, psykoanalytiker och doktor i idé- och lärdomshistoria, var att ”det medicinska paradigmet är ett svar på vad som kommit att bli en demokratisk rättighet, nämligen ett gott liv, något som inte är hållbart.” Johansson menade även att ”lidandet är människans öde”.

Även om Johansson inte avsåg det, pekar hans kommentar tillbaka till den punkt där vi åter måste hämta näring för att komma till rätta med våra liv. Han pekar nämligen direkt på konsekvensen av människans högmod, vilken återgavs redan i den första av Bibelns böcker:

”Till Adam sade han: ’Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel skall den bära åt dig och du skall äta av markens örter. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden, ty av den har du tagits. Jord är du, och jord skall du åter bli.’ Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till allt levande.” (1. Mos 3:17-20)

Med andra ord: hårt skall ditt liv vara för att du inte lyssnade.

Åsa Nilsonne tog i samtalet upp tråden med simkunnighet. Med referenser till den allegoriska bild som avsnittet använder sig av för att beskriva psykisk ohälsa (att ångest är som att sjunka längre, och längre ner i en djuphavsgrav) påtalar hon vikten av fler ”simlärare” inom vården. Men varnade samtidigt för att alla som utger sig för att vara simlärare inte är bra på att undervisa i simning. Och det är bara att instämma. Valet av inte bara simlärare utan lärare i största allmänhet är avgörande för om man som människa skall hålla sig i ljuset eller sjunka ner i den mörkaste avgrund.

the_ladder_of_divine_ascent_monastery_of_st_catherine_sinai_12th_centuryVad man som tittare på programmet på nytt slås av är hur den kristna tron, som burit så länge, också fortsättningsvis nämns som något passerat. Man återkommer ständigt i den här typen av samtal till behovet av det djupa, existentiella, fundamentala men fortsätter envist harva i samma kristendomsfientliga fält. I vanlig ordning nämns påfund som ”mindfulness” som svar. Och även om det för en filosof är roligt att filosofin ges en renässans så kan inte heller den ersätta den uppenbarade sanning som den kristna tron förvaltar.

Då vi nu är i inledningen av det kristna årets påskfasta och tematiken den första söndagen i Stora fastan är kampen mot frestelsen möter vi just den text ur Första Mosebok som citerades ovan. Och sett utifrån de villkor vi har att leva med finns ingen större tröst än att i Evangeliet möta den ”simlärare” som bättre än någon kan visa oss vägen till helande. Och det Jesus i samma söndags Evangelietext (Matteus 4:1-11) säger oss är att stå emot de falska lärorna; det som förvrider oss. Till och med i kraft av orden ”gå bort, Satan!” i de stunder vi ansätts och plågas.

Franciskus Urban