2017, ett år för jubel eller söndring?

Det är idag årsdagen för terrordåden i Belgien 2016 då över trettio personer miste livet och åtskilliga hundra skadades på flygplatsen Zaventem och på en tunnelbanestation i centrala Bryssel. Idag drabbas London av vad som i skrivande stund betecknas som ett misstänkt terrordåd.

Det är väsentligt att minnas. Men också vara nogräknad med vad som firas. Minnen av alla dem som faller offer för mänsklig dumhet är väsentliga att bära; att tradera. Men dumheten är inte värd att föra vidare annat än som varnande exempel för framtida generationer.

Vi har i sanning mycket som är värt att tradera. Inte minst här i Europa. Vi har också mörka minnen av ondskans härjningar, något som Turkiets enväldespretendent, Recep Tayyip Erdoğan, ivrigt vill påminna inte bara européer men en hel värld om. Och kanske i synnerhet det egna folket. Med verbala utfall som att ”européer inte är riktiga människor” och att ”ett enat Europa som, precis som på medeltiden, är Turkiets och islams fiende” vill han piska upp stämningar och slå split för att vinna egna poäng på hemmaplan.

Ironin blir påtaglig då begreppet ”ett enat Europa” väl kan sägas vara en stark överdrift. Men i Erdoğans retorik går det säkert hem. Vad Erdoğan sannolikt syftar på, när han idag hotar med att ”inte en enda europé i någon del av världen går säker på gatorna” (www.omni.se), är att Europa är enat i den kristna tron.

Under året firas 500-årsjubiléet av reformationen. Det var 1517 som Luther skall ha spikat upp sina nittiofem teser på kyrkporten i Wittenberg; en händelse som idag inom protestantismen tas till intäkt för utveckling och modernisering. Det betecknade också slutet för den medeltid många idag refererar till som ”mörk” och ”våldsam”. Klart är ändå att Europa sedan dess aldrig varit enat, hur gärna än Turkiets nuvarande despot vill ge den bilden.

Frågan som idag måste ställas är vad det var som då, före reformationen, höll samman samhället? Vad var det då som bar och som ännu på sina håll i Europa bär det etiska samtalet; gav mening och riktning i människors liv? Som än idag bär hopp? Svaret är just den kristna tro som byggde det Europa som idag fortsätter att falla samman. Idag i än högre takt jämfört med efterkrigstiden.

I den moderna utvecklingens namn; i kölvattnet av dess kusin reformationen, ser vi nu oförmågan att hålla ihop och mota ondskan i grind. Vi ser – på etikens område – hur samvetsfrihet motarbetas som vore det i paritet med den ondska medeltiden representerar. Vi ser hur forskare vill klassa åldrande som sjukdom. Jo, man ”uppmanar Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell att beordra enheten för klassifikationer och terminologi att påbörja arbetet med att lägga till åldrande som en ny sjukdomsklassificering.” (SvD, 2017-03-19)

Vi ser hur sekularismen – den nya normen – vill förbjuda bärande av det kristna korset samtidigt som man, inom ramen för samma norm, säger sig hylla olikhet och mångfald.

Läs mer: Den förblindande likhetsivern

Läs mer: Sekularismen får vatten på sin kvarn genom islamismen

Vi ser hur ”kulturellt kristna” känner sig kränkta då ”plötsligt de ’religiösa’ börjar kalla sig kristna”. Vi ser hur det moderna och upplysta Europa gärna vill kunna hävda det kristna arvet utan att behöva blanda in medeltida trossatser. Cris Forsne, statsvetare, journalist och författare; mångårig utrikeskorrespondent i Paris och Nordafrika för bl.a. SVT, skriver i en krönika på Ledarsidorna.se (2017-03-09) att ”vid det här laget är det uppenbart att valen i stora delar av Europa till en växande del handlar om kristen ateism gentemot islam.”

Berätta gärna för mig hur; hur skall vi kunna stå emot det vi nu står inför om vi inte har förmågan att se vad det är som krävs för att, faktiskt, hålla samman? Att hävda ”kristen ateism” och ”sekulära värderingar” när det vi har att möta målar upp Europa som kristet enat, är dömt att misslyckas. Så länge hotet, hur enögt politiskt vi än gör det, bottnar i religiös islamistisk fanatism finns bara ett motmedel. Och det är att vi faktiskt förstår att arvet; det judeo-kristna arv vi vill bevara och försvara bygger på uppenbarad sanning. Och det är den tro, lära och tradition som Kyrkan förvaltar.

Det räcker inte med allmän godhet. Det räcker inte med nostalgi; med sentimentala uttryck och att vilja bevara kulturarv. 500 år är inte allt; säger inte helheten. Europa behöver bekännande, praktiserande kristna män och kvinnor som för vidare det goda som en gång enade.

Just nu i denna stund rullar nyhetsinslagen från London. Just nu står han där och hetsar mot ett enat Europa som inte existerar. Just nu firas den reformation som bidrog till söndringen. Blir 2017 ett år att jubla över?

Franciskus Urban

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s