Månad: april 2017

Sankta Valborg och kunskapen om vårt arv – en skatt att ösa ur

Jag skrev igår ett par enkla rader om dagar och aftnar. Detta med anledning av den stundande Valborgsmäss. Eftersom firandet av 1 maj sedan 1890 har starka politiska (socialistiska) förtecken, görs idag stor skillnad mellan Valborgsmäss och 1 maj. Men vi glömmer ofta bort att ”Valborg” egentligen, precis som julafton, är kvällen före den egentliga festdagen. Det heter alltså Valborgsmässoafton och den 1 maj är en festdag till minne av Sankta Valborg.

Vi har ju en generell och märklig tendens att vilja fokusera på aftonen före de egentliga helgdagarna. Exempelvis julafton, påskafton, pingstafton, midsommarafton och så nu Valborgsmässoafton. Kanske beror det på en vilja att ha festen men helst slippa kristna förtecken. Hur som, frågan för dagen på Facebook tycks vara vem Valborg egentligen var. Och som den folkbildande roll Gammalkatolsk idédebatt har, så gör vi ett försök att reda ut begreppen. Inte minst viktigt i den tid som utropats till den post-sekulära.

Tidig medeltid i Europa

Heilige_WalburgaValborg (Walburga), jungfru, föddes ca 710 i Devonshire (England) och dog 25 februari 779 i Heidenheim (Tyskland). Hon var dotter till St. Richard pilgrimen och syster till St. Bonifacius, St. Willibald och St. Winibald. Sta. Valborg var nunna i England men flyttade sedan till kontinenten där hon evangeliserade bland hedningarna i dagens Tyskland. Valborg blev abbedissa för dubbelklostret Heidenheim am Hahnenkamm år 751 då hon efterträdde sin bror som grundade klostret. Anledningen till att vi firar Valborg den 1 maj är att hon kanoniserades (helgonförklarades) då samt att hennes reliker flyttades till Eichstätt den dagen år 870. Valborg har inget att göra med det hedniska firandet av vårens ankomst eller med förekomsten av häxor i folktron.

Att åter tala om vår rika kristna historia

Hur det än förhåller sig med begrepp som ”post-sekulär”, kan vi konstatera att vi i Europa har en rik skatt av skeenden och personer som alla är omistliga i att dana det vi idag kallar vår civilisation. Detta är oerhört viktigt att åter aktualisera med tanke på de slitningar och påfrestningar vi upplever. Vi förlitar oss gärna på politiker och karismatiska ledare i hopp om lösningar samtidigt som Kyrkan och den kristna tron, med alla sina heliga vittnen trängs allt längre ut i periferin. Vi tror i vår enfald att vi klarar oss utan denna gemensamma grund. Att såväl liberalism som vetenskap upphöjs till den upplysta tidens nya religion skvallrar om att vi som människor är i behov av det övergripande. Därför är det viktigt att våga tala om det Sankta Valborg vittnade om, nämligen den uppenbarade Sanningen. Varför inte hålla sig till den?

Kunskapen som media för det uppenbarade

Detta med kunskap är viktigt. Jag brukar tänka så att om inte människor på Jesu tid fick kännedom om Jesus och kunskap om det han förkunnade, hur skulle de då kunna komma till tro på honom? Ja, Guds nåd och Helig Ande icke att förglömma. Men utan kunskap om Helig Ande blir det som sker, som bäst, något ”magiskt”. Och så kan vi ju inte ha det. Då är vi tillbaka i en tid då man faktiskt brände de misshagliga och det annorlunda på bål. Glöm inte att man i Sverige efter reformationen var mycket ivriga att dra tändstickan mot plånet.

Samma resonemang kan föras rörande det gammalkatolska och Nordisk-katolska kyrkan som bärare av det arvet; i linje med den odelade Kyrkans tro och lära. Det ortodoxa och katolska som ännu bär minnet av alla de heliga som gått före. Låt oss på 1 maj öppna skattkistan och ägna Sankta Valborg en tanke. Kanske slår den rot.

Franciskus Urban

San Francisko – den lilla kyrkbyn. En vision för överlevnads skull.

Ända sedan jag var ung pojk har jag utifrån några olika horisonter närt en dröm om att grunda en ny by. Då, i tolvårsåldern, när jag och kompisen under ett av våra strövtåg i den småländska naturen upptäckte en stor äng, halvt dold i skogen, danades tankarna om att skapa en annan civilisation. En ny by på en till synes oanvänd plätt mark. Med egen valuta. Underförstått inbegreps ett eget system för byn att försörja sig själv oberoende av det omgivande samhället.

Vad visste väl jag då om hur världen skulle se ut idag, nästan fyrtio år senare. Nu är hoten som hänger över oss prydligt uppradade orosmoln ur vars inre vi har att vänta tuffa ting att hantera. Det som då var en pojkars dröm lever alltjämt kvar om än med en plötslig insikt om någon form av nödvändighet. Då en barnslig tanke. Nu en vision för överlevnads skull.

steril jordVad är det vi talar om idag? Att ohälsotalen ökar; att demokratin, till och med som begrepp, är urholkad. Vi pratar om den avmystifierade och rationalistiska samtiden. Om kristendomsfientlighet. Att var och en äger sin egen bild av vad sanning är. Idel vinning och stordrift på alla områden är ledstjärnor. Vi pratar om klimatet. En tämligen polariserad debatt på global nivå om vad som är sant och falskt rasar i vars kontext det igår rapporterades om att Arktis kommer att vara isfritt under sommarhalvåret om bara tjugo år. Vi pratar om bidöd, monokulturer och ”peak fosfor” som hot mot livsmedelsförsörjningen. Vi talar om den eviga ekonomiska tillväxten. Och som om inte detta var nog så är en allt mer orolig och instabil värld med hot om kärnvapeninsatser från Nordkorea åter på tapeten.

Trots detta tycks vi fortsätta som om ingenting har hänt. Blundar vi eller orkar vi bara inte ta tag i saken? Handlar det om förnekelse eller stoppas allt det negativa in i det mentala facket märkt ”propaganda”? Är det ”fake news” att det faktiskt inte ser så ljus ut; att många upplever stress inte bara i den egna själen utan också på ett gemensamt plan?

Vi klarar detta också, lille vän. Sitt still i båten, var positivist och fortsätt ro!

Vad som nu aktualiserar denna text är det program som sändes på Sveriges television igår (”Den sista skörden”). ”Det handlar om ett av våra viktigaste ekosystem och en förutsättning för vår överlevnad. Planetens jordar är hotade. Den industriella livsmedelsproduktionen utarmar vår matjord, det påverkar näringsinnehållet i vår mat och näringsbrist kan vara orsaken till det vi kallar välfärdssjukdomar. Vi tömmer vårt jordkonto på dess kapital när vi behöver det som allra mest. Utan jord inget liv och utan liv ingen jord.”

Länk till programmet ”Den sista skörden” på SVT Play

Det är kanske dags att realisera pojkdrömmen? Och nu, utifrån min horisont som kristen, präst och munk (och ett antal år äldre) förstår jag att vi till det ekologiska perspektivet måste lägga det pneumatiska (andliga, spirituella). Det är inte bara jorden och jordarna som är utarmade utan också vi som skall leva av den. Människan är i det rationella, positivistiska och avsakraliserade på god väg att andligen dö.

Visionen om den lilla kyrkbyn

Kan vi inte bara börja om? Om någon livsbejakande, varm och generös person upplät mark för ett fullskaligt försök att börja om, vore jag den förste i kön. Jag tror dessutom att det finns fler frivilliga. Inga lycksökare (tack!) för detta handlar, förstår jag, om hårt arbete. Men det handlar om att återskapa den ordning som håller så att samma ordning kan bevara oss.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det första jag skulle göra på denna mark hade varit att anlägga en kyrka. En riktig kyrka. Jo, för den lilla kyrkbyn har en kyrka centralt belägen. Då hade byn redan från start haft en själavårdande och livsavgörande institution – och här pratar jag om det eviga livet! Nästa projekt hade varit uppförandet av ett kloster vilket innebär ett nav för kunskap, sjukvård och välfärd. Förhoppningsvis finns det en sjö som kan ge fisk. Låg marken vid havet hade jag inte blivit ledsen. Odling av basgrödor i mindre skala kan påbörjas direkt och sedan får denna lilla kyrkby växa organiskt. Humlestörar och ett bryggeri. Bikupor. Getter och får för ostproduktion. Växthus med vinstockar?

I byn kommer ett torg att anläggas; en central mötesplats invid kyrkan, där de världsliga tingen avhandlas. Någon form av direktdemokrati bör tillämpas vilken utövas på detta agora (torg). Och större än att alla kan samlas där, får byn inte bli tänker jag.

Ja, vad visste väl jag som tolvårig grabb. Kanske var jag före min tid eller bara en drömmare. Men ju mer jag tänker på det, desto vettigare ter det sig. Så frågan är nu ställd: vill du vara med? Eller är det du som har marken där det skall ske? Och du kan vara helt lugn för klostret har såväl bibliotek som WiFi. För vi lever trots allt på 2000-talet.

Franciskus Urban

Kristenhetens bäst bevarade hemlighet

”Gammalkatolikerna (The Old Catholics) har en betydelse som inte står i proportion till sin storlek. De är en sann ’brokyrka’ (i än högre grad än den anglikanska gemenskapen som tillskrivits begreppet). De bär vittne om att det är möjligt att vara latinska eller västliga katoliker utan att vara ultramontana; de påminner om den romerska gemenskapen i sin liturgi [och] den ortodoxa i sin bekännelse” (The Old Catholic Movement av C. B. Moss, s. 318-319)

Det är i samma bok, vilken gavs ut första gången 1948, som påståendet om kristenhetens bäst bevarade hemlighet återfinns:

present-inslagen”The Old Catholic movement is the best kept secret in Christendom. The fact that there is a valid form of catholicism that is independent of Rome and that values local control seems scandalous to some and a cause for delight or even relief to others. (Den gammalkatolska rörelsen är den bäst bevarade hemligheten i kristenheten. Det faktum att att det finns en valid form av katolicism som är oberoende av Rom och som värdesätter lokal kontroll tycks för en del vara skandalöst och samtidigt en förtjusning och befrielse för andra.)”

Läs mer om det gammalkatolska och om församlingar i Europa och Skandinavien. Anmäl dig också för att få löpande uppdateringar om artiklar och annat innehåll på Gammalkatolsk idédebatt.

Red.

 

Om tvivel och frikyrkans nattvardssyn

Ett möjligheternas fönster har öppnats att tala teologi och förståelsen av nattvarden. Detta sedan sakramentet debatteras i en frikyrklig kontext. Det är dessutom intressant att ha detta samtal i anslutning till Påskens firande (som ju är källan till den heliga Eukaristin) och det faktum att den andra söndagen i Påsktiden, som också kallas Thomassöndagen och handlar om tvivlet, tangerar det vi är uppmanade till – att pröva andan bakom det som sägs.

”Vi firar idag Thomas, han som kallades tvillingen, men som har gått till historien som ’tvivlaren’. Det är inte tvivlet i sig vi firar, utan vad Thomas sätter fingret på, nämligen att Jesus verkligen är Kristus Victor. Det Thomas lär oss är inte att tvivla på uppståndelsen, utan att vara vaksamma och uppmärksamma på bedragare. [Varningarna för falska profeter] var levande bland dem och evangelisten Markus skriver, hur ’falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda.’ (Mark. 13:22) Detta är vad Thomas lär oss att vara uppmärksamma på. Detta är innebörden i hans tvivel. Det är inte tvivlet på en levande Gud. Inte tvivlet på Guds löften. Inte tvivlet på det Jesus förkunnade.” (ur: I Sanningens tjänst)[1]

Debatten om nattvarden

I tidningen Dagen (2017-04-21) skriver Roger Hammarsten i en debattartikel om att frikyrkorna måste förändra sin syn på nattvarden:

”För att verkligen återgå till urkristendomen och den lära som anförtrotts de heliga behöver vi i frikyrkan överge den mer eller mindre symboliska tolkningen av dopet och nattvarden.”

”Frikyrkan i allmänhet och kanske pingströrelsen i synnerhet, som varit mest radikala när det gäller att återvända till urkristendomen, behöver därför återgå till en betydligt mer bokstavlig tolkning av nattvarden, där nattvarden tydligare lyfts fram som en helig handling där vi får ta emot syndernas förlåtelse genom att konkret ”äta” Kristi kropp och blod.”

Frågan som nu bör ställas – det som måste prövas – är: Vad skulle en sådan förändring innebära? Hur skulle det påverka människor som deltar i, exempelvis, en pingstförsamlings gudstjänst? Mer konkret: Kan man tala om pingstförsamlingens förvaltande av det allra heligaste sakramentet? Får en deltagare i nattvardsfirandet i det sammanhanget verkligen del av det Hammarsten skriver om; syndernas förlåtelse? Är det verkligen Kristi kropp och blod?

Vad är det vi har att göra med?

Eukaristin (nattvarden) är inte ett element; en klots som kan lyftas ut ur eller in i liturgin (gudstjänsten) efter behag. Den heliga måltiden; detta allra heligaste sakrament är själva epicentrum för allt det andra som sker i liturgin.

Låt oss konsultera det teologiska dokumentet Road to Unity som ger en god uppfattning om sakramentet och synen på nattvarden sedan Kyrkans äldsta tid. (Road to Unity är den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens slutdokuement). Och för att ytterligare understryka att detta sakrament inte lyfts in i ett sammanhang hur som helst, börjar vi med att läsa i dokumentets innehållsförteckning. Där finns rubriker som “The Nature and Marks of the Church”, ”The Unity of the Church and the Local Churches”, ”The Boundaries of the Church”, ”The Authority of the Church and in the Church”, ”The Infallibility (Unerring) of the Church”, ”The Synods of the Church”, ”The Necessity of Apostolic Succession” och ”The Head of the Church”. Dessa rubriker pekar alla på att Eukaristin förvaltas i ett större sammanhållet sammanhang.

Det räcker alltså inte, vilket görs i debattartikeln, hävda att en pingstledare verkar med “apostolisk auktoritet”. Den auktoriteten ges i Kyrkans succession genom bland annat handpåläggning i ordinationsriten till prästämbetet. Av en biskop som står i den apostoliska successionen.

Den gammalkatolska och ortodoxa synen på Eukaristin

Vad säger då Road to Unity om eukaristin? I den text, som här återges i översättning till svenska, får man bättre förståelse för hur nattvarden skall förstås. Och för den som orkar läsa (den är lång och innehåller kanske en del främmande ord) kanske den egna ”bilden” av detta sakrament förändras och fördjupas. För att kunna pröva andan behövs kunskap.

God läsning!

1. Eukaristins sakrament (”Nattvarden”) är fokuspunkten i Kyrkans hela liv. I detta sakrament är Kristus närvarande reellt och essentiellt. Han offrar sig själv på ett oblodigt vis och delar med sig av sig själv till de troende i en ständigt ny och reell representation av sitt blodiga offer på korset som gjordes en gång för alla. Så är eukaristin på samma gång sakrament (helig handling, mysterium) och reellt offer. I detta sakrament mottar de troende Kristi kropp och blod och är genom det förenade med honom samt genom honom även med varandra och tar del i hans mäktiga frälsningsverk som har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse.

2. Herren själv instiftade den heliga Eukaristin. Före påskhögtiden under måltiden [på Skärtorsdagen], tog Herren bröd, tackade, delade det, gav åt lärjungarna och sade: ”Detta är min kropp”. Och han tog bägaren, tackade, gav åt lärjungarna och sade: ”Drick av denna ni alla; för detta är mitt blod, det nya förbundets blod, som är utgjutet för många för syndernas förlåtelse. Gör detta i åminnelse av mig”. (Matt. 26:26-29, Mark. 14:22-25, Luk. 22:14-23, 1. Kor. 11:23-25).

3. I bröd och vin, som är konsekrerat och förvandlat i Eukaristin är Herren själv reellt och sant närvarande på ett övernaturligt vis och ger av sig själv till de troende. Bröd och vin är, efter konsekrationen, Kristi kropp och blod och inte enbart symboler för hans kropp och blod. ”Brödet och vinet är inte bilder av Kristi kropp och blod – verkligen inte! – utan den upphöjda kroppen av Herren själv; Herren själv sade: ”’Detta är’ inte bilden av min kropp utan ’min kropp’ och inte bilden av mitt blod utan ’mitt blod’” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94. 1148 f). I enlighet med deklarationen från den sjunde ekumeniska synoden [konciliet] ”varken Herren eller apostlarna ej heller fäderna har benämnt det oblodiga offret som offrades av prästen som en bild, men som kroppen och blodet i sig […] inför konsekrationen kallades de för bilder, efter konsekrationen kallas de, i verklig bemärkelse, Kristi kropp och blod; det är vad de är och tros vara” (Mansi 13.265).

4. Eukaristin representerar hela den Gudomliga frälsningsekonomin i Kristus vilken har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse. Det eukaristiska offret står i direkt relation med offret på korset. Offret på Golgata är verkligen inte upprepningsbart. Det skedde en gång för alla (Heb. 7:27). Men Eukaristin är så mycket mer än en symbol eller bild som skall påminna oss om det offret. Det är samma offer som celebreras sakramentalt. Det celebreras som en åminnelse av Herren (”Gör detta till min åminnelse”) och är inte enbart, men en sann och verklig åminnelse och representation av Kristi offer. Kristi kropp och blod är verkligen inför och framför oss. ”Detta (offer) som vi nu också offrar, nämligen det som en gång offrades, det outtömliga. Detta händer i åminnelse vad som en gång skedde; ty han säger ’gör detta i åminnelse av mig’. Inte ett ständigt nytt offer som för de (judiska) prästerna på den tiden, utan vi utför alltid det samma [offret]; eller, snarare, vi utför ett minne [effect a memorial] av offret” (Johannes Chrysostomos, hom. 17.3 i Heb. – PG 63.131). ”Och då vi minns hans lidande i alla våra (nattvards-)firanden – ty det är Herrens lidande som är det offer vi utför – bör vi inte göra något annat än det han har gjort” (Cyprianus av Kartago, ep. 63.17 – PL 4.387/398f).

5. Prästen som officierar vid varje Eukaristi är Herren själv. ”Du är den som offrar och som offras, som tar emot och är förmedlad, Kristus, vår Gud” (Prayer of the Cherubic Hymn). ”Han är prästen; det är han själv som offrar, och han själv är offergåvan” (Augustinus, civ. 10.20 – PL 41.298; cf. Ambrosius av Milano, enarr. 25 i Ps. 38-PL 14.1051/1102; the same, pair. 9/38 -PL 14.686/720). Hela den Eukaristiska gemenskaen, kleresi och folket, har organisk del i genomförandet av det Eukaristiska firandet. Liturg avseende sakramentet är biskop och präst. Kyrkans praxis samt kanones (kyrkorätten) förbjuder diakonen ”att genomföra offret” (cf. Första ekumeniska synoden, canon 18 – Mansi 2.676).

6. I enlighet med den apostoliska traditionen och praxis, används jäst bröd i Eukaristin. Användandet av ojäst bröd i Väst är en senare sedvänja. I tillägg används också vin – ”vinstockens frukt” (Mark. 14:25) – som sedan gamla tider blandas med vatten (cf Irenaeus av Lyons, haer. 5.2.3 – PG 7.1125; Cyprianus av Kartago, ep. 63 – PL 4.372-389/383-401).

7. Konsekrationen av bröd och vin i Eukaristin sker under hela den Eukaristiska bönen. Herrens ord ”Tag, ät […] drick ni alla av den” i den Eukaristiska bönen, som i sin helhet har en konsekrerande karaktär, påverkar inte i sig själva förvandlingen av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Förvandlingen sker genom den Helige Ande vars nedstigande det beds för i epiklesen.

8. Efter lämpliga förberedelser kan alla troende ta del i Eukaristin; för de som inte deltar vid Herrens bord tar inte del i livet i Kristus: ”om ni inte äter människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er” (Joh. 6:53). I enlighet med den Kyrkans praxis som gäller sedan gamla tider hålls inte ens spädbarn och andra barn borta från Eukaristin. Enbart de odöpta, heretikerna, dem som är separerade från Kyrkan samt dem som på grund av kyrklig disciplin är exkluderade från att ta del av sakramentet (cf. Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). De troende kommunicerar (tar del av sakramentet) i dess båda gestalter (kropp och blod) så som det var vid den sista måltiden.

9. I Eukaristin förenas de troende med sin Herre och med varandra genom kommunionen i hans kropp och blod och utgör tillsammans en enda kropp. ”För det finns ett bröd, vi som är många är en enda kropp, för vi tar alla del i ett och samma bröd” (1. Kor. 10:17). ”Då vi tar del i det enda brödet, blir vi alla en Kristi kropp och ett blod och delar bland varandra och är så enade med Kristus i en kropp” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). I gemenskap med Kristus, fylls de troende med nåd och med alla de andens gåvor och välsignelser som gemenskapen med Kristus omfattar. Den gör framsteg i sitt andliga liv, växer i fulländning som har hoppet om uppståndelse till det eviga livet och det fullkomliga deltagandet i det härliga och välsignade Kristi rike.

Enligt den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens syn, representerar ovanstående text om den heliga Eukaristin de Ortodoxa och Gammalkatolska kyrkornas lära.

Originaltextens engelska lydelse äger företräde och den finns att ladda ner här från Gammalkatolsk idédebatt.

Franciskus Urban

[1] Franciskus Urban Sylvan, I Sanningens tjänst (2016), s. 96-97

Med slumpen som norm behövs inget ansvar. Om lottens inverkan på skolan.

-”Jo på toaletten slumpa’ det sig så att papperet tog slut.” En klassisk sångstrof ur revyn Fröken Fleggmans mustasch från 1982 som passar ypperligt som signaturmelodi till en av torsdagens händelser på den politiska och mediala scenen. Då presenterade nämligen Skolkommissionen sitt slutbetänkande med en rad förslag på förändringar och reformer av svensk skola. Och för den som känner till denna Hasse & Tage-produktion ter det sig än mer tragikomiskt om man tänker sig morgondagens politiker, föräldrar och elever sjungandes just den strofen, med den avslutande trudelutten spelad i en tom toarulle, som utropstecken: -”tude-lu-di-lu-di, tude-lu-di-lu-di, tude-lu-di-lej.”

Saken är allvarligt och djupt oroande, men för att fortsätta på revyspåret är handlingen den, att en av karaktärerna kommer ut från toaletten efter uträttat värv. Det förmedlas att papperet tagit slut vilket, förmodat, hade upptäckts i ett senare skede av sagda värv. Och detta problem tillskrivs så slumpen. Det betyder att ingen behöver ta på sig skulden. Det var en slumpartad olyckshändelse, helt enkelt. Trots att föregående toalettbesökare hade tagit sista biten. Trots att en ny rulle inte hade satts i toalettpappershållaren. Trots att den nu drabbade inte hade kastat ett getöga å hållaren innan sittningen. Många hade alltså kunnat välja att agera för att ingen skulle behöva skylla på slumpen.

DiceVad som nu har inträffat i den politiska världen är att Skolkommissionen i sitt betänkande öppnar upp för möjligheten att våra ungas skolgång – alltså vilken skola man skall gå i – skall avgöras av lotten. Slumpen skall alltså avgöra vilka som får gå på vissa skolor. Och detta skall omfatta såväl kommunala skolor som fristående.

Dagens Nyheter rapporterar: ”Lottning ska kunna vara en urvalsprincip både för kommunala skolor och friskolor. Det innebär att de urvalsprinciper som används i dag – närhetsprincipen, alltså att elever ska ha rätt att gå i en skola nära hemmet, syskonförtur och kötid – ibland ska kunna ersättas av lottning.”

– ”I just den situationen ska man kunna använda sig av lottning i stället”, säger Jan-Eric Gustafsson, skolkommissionens ordförande som under torsdagen presenterade sitt betänkande.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Så klart. Men en grundläggande fråga som saknas i de många mediala utspelen och debatterna är: Vad lär vi den uppväxande generationen? Jo, att det inte handlar om ansträngningar (att göra aktiva val är en ansträngning bland andra) om man skall lära sig något eller lyckas, utan om slumpen.

Om ens möjligheter grundas på slump, så ges samtidigt den självklara rätten att också skylla på slumpen då inte det önskade resultatet infinner sig.

Förslaget, som inte är det enda från Skolkommissionen, säger sig vilja motverka segregation och utanförskap och att lotten är det mest rättvisa medlet. Segregation och utanförskap är ett problem och det är ingen slump! Men att alls tro att man skall kunna spela tombola och med ett spinn på lyckohjulet lösa dessa problem är absurt.

Frågan vi alla och kommunerna i synnerhet, som kanske en dag överväger att lotta ut skolplatser, måste ställa är vad som är mest rättfärdigt: Är det att erbjuda uppväxande unga och deras föräldrar möjligheten att kunna skylla på slumpen, eller att stärka människor samt ge incitament för att kunna anstränga sig med det som utgång att såväl goda som eventuellt dåliga resultat är produkter av den egna strävan och viljan; det egna engagemanget?

Guds nåd gives oss. Mycket lite annat kommer gratis eller utan eget arbete. Att invagga människor i att det inte krävs arbete och därmed ge dem ännu en instans (som inte ens existerar!) att skylla på när det går åt pipsvängen är ovärdigt och djupt omoraliskt.

Franciskus Urban

Photocredit: Av Gaz at engelska Wikipedia – Transferred from en.wikipedia to Commons., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=38792

Den orwellska påsken är över

Språk förändras. Både det talade och skrivna. Nya ord tillkommer och gamla faller i glömska. En viss inflation kan väl skönjas avseende så kallade ”nyord” och varje år i december presenterar Språkrådet en lista med nya, mer eller mindre konstruerade, ord. Ett av dessa som konstruerades och presenterades 2016 var ”frågestrejka”.

Att språket förändras över tid får sägas ligga inom gränsen för det normala. Inte sällan är det en förenklingsprocess. Något helt annat händer då innebörden av ord förändras. Ta exempelvis ordet respekt vars betydelse förskjutits från något kärleksfullt till rent gangsteranstruken underkastelse. Det har kommit att i olika sammanhang användas utifrån en maktposition; kommenderande. -”Respekt!”

Språk innebär makt. Den som behärskar språket har ett övertag och den som dessutom definierar språket kan också styra en population. George Orwell omnämnde detta i sin bok 1984 och vi fick då bekanta oss med ordet ”nyspråk” eller, som det också kallas, ”orwellska”. Genom språket togs i den dystopiska boken kontrollen över människors tankar bland annat genom språket. Och kanske är det dags att på nytt påminna om detta.

Då vi nu precis inlett en av årets högtider kan ordet Påsk tjäna som ett aktuellt exempel. Jag vet att många idag på Annandag Påsk har invändningar och menar att den redan är över. Just därför är detta ett bra exempel eftersom villfarelsen att påskveckan är veckan som avslutas med Påskdagen är vanligt förekommande. Annandagen ses mer som en bonusdag lämpad för hemresa.

Enligt encyklopedin (och inte minst den vidareförda traditionen) är Påsken en kristen högtid. Det som firas är Jesu uppståndelse och Guds seger över döden. Språkligt kommer det svenska ordet påsk från medeltidslatinska ordet Pascha (’offerlamm’) för den judiska högtiden Pesach då uttåget ur Egypten och frigörelsen från slaveriet firas. Det finns alltså både en språklig och en historisk koppling då Jesu korsfästelse och uppståndelse sammanföll med firandet av den judiska högtiden.

”påsk, en av de största årliga högtiderna inom judendomen och den största högtiden i det kristna kyrkoåret.” (Nationalencyklopedin)

Orwell använde i sin bok begreppet ’fredsministeriet’ om en institution. Men bakom det behagliga namnet dolde sig en motsatt verksamhet. Ministeriets uppgift var krigföring. Syftet med detta var att hålla samhället i okunskap och individerna lyckligt oventandes. Att som i boken medvetet använda språket för att påverka människor leder till att individens tankeutrymme blir mindre genom att språket begränsas. Synonymer tas bort ur vokabulären och till slut blir det svårt att uttrycka annat är att saker är ”bra”. Vem som helst förstår av detta att folket i Orwells diktatur därmed får väldigt svårt att protestera mot regimen.

Detta reser så klart en mängd frågor som har med vår egen verklighet att göra. Exempelvis vilka synonymer vi har till nyordet ”hen”? Eller om man alls kan säga att det är Påsk man har firat när innebörden av och föremålet för högtiden har bytts ut?

Ett sätt att ifrågasätta och punktera såväl nyspråk som avkristning är att fortsätta använda och förstärka ords och högtiders ursprungliga och egentliga betydelse och innehåll. Detta som reaktion mot företeelsen att ”frågestrejka”, oavsett om man är man eller kvinna. Det finns det ursprungliga och vi är idag nödda att på nytt fråga efter det.

Franciskus Urban

Det blir bra till slut! / Everything will be alright!

Denna lördag på året, Påskafton, är som livet i koncentrat. Vi vet från såväl historia som givna löften att vi skall få glädja oss; att allt blir bra till slut. Ändå är dagen mellan döden och uppståndelsen som en enda lång inandning. Vi vet och samtidigt är det ännu för tidigt att uttala. Men hoppet finns där; hoppet om ljusets och sanningens återkomst.

Men här vågar vi och vill därför önska alla läsare av Gammalkatolsk idédebatt en välsignad och god Påsk. Den blir glad till slut!

This very Saturday, Easter Eve, is like life in concentrate. We know from history as well as given promises that we will be able to rejoice; that everything will be fine in the end. Nevertheless, the day between death and resurrection is a bit like one single inhalation. We know and at the same time it is still too early to pronounce. But there is hope; the hope that light and truth will return.

Nevertheless, we dare (!) to wish all our readers of ’Gammalkatolsk idédebatt’ a truly Blessed and good Easter. It will be happy, eventually!

Red.