Månad: maj 2017

Såhär är det: ”Fråga efter lättare arbetsuppgifter under ramadan”

Knappt har artikeln ”Det är kulturen som bär politiken” (2017-05-26) publicerats och börjat spridas förrän Sveriges television på ett mer än önskvärt tydligt sätt bekräftar hur en kultur påverkas. Det var på nyheterna (Aktuellt) som det rapporterades om att idag, fredagen den 26 maj, inleds ramadan; muslimernas fastemånad. SVT upplyser sakligt i 21-sändningen om vad det innebär. En läkare intervjuas om vilka fysiska konsekvenser det kan få att avstå mat och dryck från soluppgång till -nedgång. Läkaren föreslår att arbetsgivare kan ge lättare eller förändrade arbetsuppgifter under perioden och att den muslim som iakttar seden att fastar upplyser sin omgivning om att ”såhär är det!

Som en jämförelse kan det vara av intresse att se hur samma mediekanal, SVT, beskriver den kristna fasteperioden innan Påsk (Påskfastan). En snabb sökning på SVTs webb ger vid handen ett inslag från den 14 april i år:

”Påskfirandet förändras och långfredagen är inte längre en dag av tristess. Förr var det både otänkbart och omöjligt att handla eller gå på krogen på långfredagen. Då skulle man sörja Jesu lidande på korset. Först 1969 tilläts restaurangerna att hålla öppet på långfredagen.

– Staten slutade reglera människors helgfirande. Det är ett uttryck för sekulariseringen. Vi gick in i en ny era, säger Richard Tellström, docent i måltidskunskap vid Örebro universitet och känd från tv-programmet ’Historieätarna’.”

Såhär är det! Vidare i samma artikel på SVT:

”I dag är långfredagen som en extra ledig dag, där man kan träna, göra utflykter, arbeta i trädgården eller gå på restaurang.”

”Påsken föregås av den 40 dagar långa fastan, som är sprungen ur romersk-katolsk tradition men levde vidare efter reformationen.

– Under fastan åt man fisk och mycket vegetariskt, säger Richard Tellström, måltidsforskare.”

”Kött var bara tillåtet på söndagar då man hade uppehåll i fastan. I dag kan en kristen fasta innebära att avstå från tv-tittande, sociala medier, alkohol, kött eller godis, enligt Svenska kyrkan.”

Såhär är det! Fullt med sakfel. Helt taget ur sammanhang. Helt utan respekt för bekännande kristna och vårt arv. Men helt i enlighet med rådande kulturarvspolitik och myndighetsstyrning av religiositet (visste du att Sverige har fått en ny myndighet som skall hantera de många religiösa samfunden?).

Den 1 mars i år, i samband med att Påskfastan inleddes, skrev vi härGammalkatolsk idédebatt följande:

”Förra året kunde vi läsa rubriker som ’Guldmånad för den vakne handlaren. Ramadan omsätter miljardbelopp’. Man hade från branschens sida förstått att nischa sig mot en specifik religiös grupp och, så klart, öka på vinsten. Trots att ramadan är fastetid. Livsmedelsföreningen skriver på sin hemsida samma år att ’muslimernas fastemånad Ramadan, som inleds denna vecka[1], ger allt större avtryck i handeln. Nu laddar Willys rusch på Ramadan-relaterade varor.’

Detta har med stor sannolikhet hjälpt till att öka människors kännedom om och förståelse för muslimernas fastetid, som avslutas med festen Eid. Fler människor i Sverige vet förmodligen mer om ramadan än om den tid som föregår firandet av Påsken.”

Såhär skall det tydligen vara?

Red.

 

Det är kulturen som bär politiken

Rod Dreher, författaren till The Benedict Option, skriver att ”idag är kulturkriget, som vi kände det, över. De så kallade värdeväljarna – socialt och religiöst konservativa – är besegrade och fösta ut i den politiska marginalen.” Detta samtidigt som många här hemma sätter sin tillit till politiska krafter med just det programmet. USA brukar ju sägas ligga något årtionde före oss, så vad sker här då konservativa politiska krafter är förpassade till marginalerna?

Somliga kommer säkert att jubla. Samtidigt ger det oss några års försprång att kunna rätta upp den situation många idag menar utvecklar sig i fel riktning. Kärnan i det Dreher skriver är att vi som kristna inte får lura oss till att sätta vårt hopp till politiker.

”Likt människor i andra västerländska demokratier befinner sig amerikaner i ett politiskt jordskalv, skakandes grunderna för efterkrigstidens ordning. De gamla, välbekanta kategorierna som ramade in politiskt tänkande och dess diskurs är döda eller döende. Var passar ortodoxt kristna in i denna framväxande realitet? På vilken sida borde vi vara? Har vi någon sida över huvud taget?

Svaret kommer inte att uppskattas av konservativa kristna vars förståelse av kyrka är det republikanska partiet under bön, eller som tar sig till röstbåset med större övertygelse än vad de visar under söndagens gudstjänst. Även om det återstår ett fåtal möjligheter till framsteg för traditionell politik borde ökad fientlighet gentemot kristna, liksom den moraliska förvirringen bland värdeväljare, inspirera till att vi föreställer oss en bättre väg framåt.

The Benedict Option (Det Benedictinska vägvalet) manar till ett radikalt nytt sätt att göra politik; en handgriplig lokalism baserad på pionjärarbete av östblockets dissidenter som trotsade kommunismen under kalla kriget. En västlig variant av ’antipolitisk politik’, för att använda ett uttryck myntat av den tjeckiske politiska fången Václav Havel, är den bästa vägen framåt för ortodoxt kristna som söker konkret och effektivt engagemang i det offentliga utan att förlora vår integritet eller mänsklighet.” (Rod Dreher, The Benedict Option, 2017)

Vad det handlar om är inte att det är fel i sig att som kristen lekman engagera sig politiskt, men att det som har utvecklats tokigt i vår kultur inte kan lösas genom politik i första hand. Problemen ligger djupare än så.

Besök gärna Rod Drehers blogg: Head Not For The Hills, Brethren

Det handlar om kultur

Det har sagts många gånger tidigare men förtjänar upprepning: Politiska resultat bestäms i slutändan av kulturella influenser, inte tvärtom. Om du vill ändra politiken, måste du ändra kulturens riktning. Utan tvekan kan en regerings politik bidra till kulturella trender. Men i ett demokratiskt samhälle fattar offentliga tjänstemän, som väljs av en majoritet av väljarna, de politiska besluten.

Ingelhardt
Karta som visar skillnader i kulturella värderingar världen över, grundat på omfattande systematisk forskning. Källa: Wikipedia

Trots den medborgerliga plikten att rösta – vilken också gäller kristna – krävs mycket mer för att det offentliga skall kunna genomsyras av kristna värderingar. En kultur danas genom befolkningens vilja och beslut. Vi påverkas av de värderingar som våra föräldrar omfattas av. Vi formas av de utbildningsmiljöer vi befinner oss i. Varje form av underhållning, oavsett det är musik, film eller litteratur, har potential att påverka sinnet och själen hos publiken. Även lagar, som har en pedagogisk funktion, stiftas av våra folkvalda. Så åter igen springer varje fundamental förändring ur kulturen.

När grundläggande sociala institutioner som familjen sönderfaller på grund av destruktiva personliga val, blir följderna förödande. Fattigdomen växer och brottsligheten stiger. Hela stadsdelar och samhällen drabbas av konsekvenserna. Dessa problem kan förvärras av statliga ingripanden, men många goda avsikter har gått fel.

Om vi vill åtgärda vår tids problem måste vi börja odla människans själ. Våra val bestäms av vår moraliska och andliga daning. Gud gav oss fri vilja att välja hans nåd och hans gåva för frälsning. Ännu finns det goda ortodoxt kristna som vet hur man lever det goda livet, sprunget från den gudomliga uppenbarelsen. Sanningen är inom räckhåll. Men om vi gömmer evangeliets ljus under en skeppan, kan inget gott uppnås (Luk 8:16-18).

Därför är den traditionella kristna och andliga traditionens visdom desperat nödvändig idag. Inget politiskt val kommer att förändra landets vägval dramatiskt. Vad som kommer att göra skillnad är det långa och svåra arbetet med att odla ett kristet samhälle; en kristen kultur. Det börjar med oss själva och våra familjer och livet i församlingen. Det förs vidare över i skolor och arbetsplatser. Med tiden kommer evangeliet återigen att gå i bräschen för det offentliga medvetandet. Att arbeta mot detta mål borde vara varje kristens kall.

Ingen ny kunskap

Om man som politiker tar kontroll över de underliggande lagren; kulturen, kan man påverka befolkningen. Så kan man över tid behålla makten. Även om det heter att ”all makt utgår från folket”. Har man lärt människor vad de skall tycka, är slaget vunnet. Detta är ingen ny kunskap. Tvärt om, det är något som tillämpas fullt ut.

Vi har här tidigare skrivit om Värdegrundsdelegationen vars uttalade ambition var att ”främja förtroendet för staten”. Nu har Värdegrundsdelegationen flyttat in under Statskontoret och Finansdepartementet. Presentationen av verksamheten är dock fortsatt lös i kanten: ”Regeringen har tillsatt Värdegrundsdelegationen, en arbetsgrupp inom regeringskansliet, som genom aktiviteter, skrifter och andra utåtriktade insatser ska verka för att respekten och förståelsen för den statliga värdegrunden upprätthålls på alla nivåer i statsförvaltningen”

Läs mer om synen på kulturarvet: Regeringen: kulturarv utan spar av kristet arv

Varför finns det ett nationellt sekretariat för genusforskning? Jo, för att medborgarna, du och jag, skall lära sig vad som är ”rätt och fel”. Och var bör man, förutom i familjen, sätta in en kraftig kil, om inte i universitetsvärlden där den uppväxande generationen kan impregneras med rätt värderingar.

Det nationella sekretariatet för genusforskning verkar sedan 1998 vid Göteborgs universitet på uppdrag av regeringen. I verksamhetens fokus står två kunskapsområden, nämligen genus och jämställdhet. Deras vision lyder: ”Genom kunskap och kritiska perspektiv utmanar vi maktordningar och flyttar gränser för vilket samhälle som är möjligt.”

Och vad är möjligt? Vi ställde frågan här tidigare i maj månad, hur det kan komma sig att så många på så relativt kort tid har anammat det här med ”Pridefestivaler”? Och hur så många, helt plötsligt, menar att ”flytande könstillhörighet” är något av det mest normala man kan tänka sig? Och att det är en ”mänsklig rättighet”. Svaret är enkelt: Man har målmedvetet arbetat för att det skulle ske. Pukt!

Vägen vidare

Om du, som jag, innerst inne håller med om att det finns ordningar som bör bevaras och traderas vidare till nästa generation, så är det nu hög tid att sätta ner fötterna. Men inte i det politiska träsket, för där finns bara mer av samma. Och just nu är det inte mer av samma som behövs för att vi skall kunna återskapa ett väl fungerande, moraliskt och mänskligt samhälle. Vad som behövs är lite gammal, hederlig, kristen kultur och tradition. Vad som behövs är att vi vänder oss till det glada budskapet om den slutliga segern. Evangelium, stavas det. Det enda som möjligen kan stå i vägen är du.

Franciskus Urban

Welcome, World. As inter-national!

Though we write mostly in Swedish and Norwegian on Gammalkatolsk idédebatt (‘Old Catholic Debate Forum’), we have been blessed with readers from a wide range of countries and languages. A guess is that various services for translation, such as Google translate, gives if not precise versions of our pieces so at least a comprehensive overview.

Anyhow we are very pleased to welcome readers (besides from Sweden, Norway, Denmark and Finland) from USA, Germany, France, Great Britain, Poland, The Netherlands, Portugal, Ireland, Spain, Namibia, Italy, Bulgaria, Switzerland, Kazakhstan, Saudi Arabia, Cyprus, Canada, Belgium, Japan, Argentina, Egypt, Eland, Faroe Islands, Mongolia, Hellas, Bolivia, Turkey, Peru, Tunis, Russia, Singapore, Thailand, Cheech Republic, Tanzania, Seychelle, Austria and, also, from “The European Union”.

We take great pleasure in knowing that what we do and put forward is being noticed. Regardless of whether it is appreciated or not we will stand firm in the Christian Faith and Tradition as Orthodox and Catholic. We will continue to deliver texts on culture, society, secularization, legislation, ecclesiology, modernism, relativism, theology and other topics to educate, arm and strengthen people.

Please don’t hesitate to contact us or getting involved. This is after all an idea forum. And who knows – there might be several editions of Gammalkatolsk idédebatt in the future.
– Because we know we’re heading the right direction!

Yours,
Franciskus Urban
Editor in chief

 

Vilka är de bevingade husarerna idag?

Ingen av oss kommer att bli någon ängel. Varken under tiden här på jorden eller efter. Änglar, frågades i en svensk film från 1960-talet; finns de? Och nog så. Änglar är ett eget av Guds skapade väsen. Änglar finns en masse och de har en egen hierarki. De flesta är dock inte, som vi vanligen föreställer oss dem, små söta och ’änglalika’. För de större är i stället beskrivningar som fruktansvärda och väldiga mer passande. De är ju satta att skydda och kämpa på ljusets sida mot mörkrets makter.

Nej, ingen av oss kommer efter döden att prydas med vingar. Vi förblir människor, låt vara som stoft i väntan på uppståndelsen. Skall vi få vingar får vi ta dem på oss själva. Det var just vad de polska bevingade husarerna gjorde; de som stoppade turkarna i Wien 1683 från att expandera det osmanska riket väster ut.

Slaget vid Kahlenberg

Battle_of_Kahlenberg_1683
Slaget vid Kahlenberg 1683. De bevingade polska husarerna erövrar Profetens gröna fana

Den osmanske sultanen Mehmet IV rustade i början av 1680-talet en 200 000 man stark armé för att slutligen besegra den österrikiske kejsaren. Sultanen tänkte sig att inta Wien som stod i vägen för vidare expansion. Krig förklarades i augusti 1682 och i april året därpå tågade man, under storvisiren Kara Mustafas befäl, mot Wien. Belägringen av staden inleddes på försommaren och från staden Wien sändes desperata rop på hjälp. Man lyckades hålla ut tillräckligt länge för att en polsk-tysk armé om 70 000 man under ledning av den polske kungen Johan III Sobieski skulle komma till undsättning.

I september 1683 stod den allierade styrkan på fältet mellan Kahlenberg och det belägrade Wien. Färdig till strid. Efter en hel dags infanteri- och artilleristrider satte Sobieski in den ditintill största kavallerichocken i Europas historia. 20 000 ryttare anförda av en spjutspets på blott 3000 lansbeväpnade polska husarer – de bevingade husarerna –  plöjde genom den osmanska hären som flydde i panik. Belägringen hävdes och det vi idag känner som Europa var räddat undan hotet. Osmanerna förlorade därefter allt mer mark vilket Kara Mustafa fick plikta för och sultanen fick vid freden i Karlowitz 1699 överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

De bevingade husarerna

De måste ha gjort stort intryck på sina motståndare. Både avseende taktik, mod och utseende. De var länge obesegrade och deras effektiva chockanfall med blanka vapen och lansar påverkade inte minst svenskarna och Gustav II Adolf. Deras lätta rustningar var ofta draperade med lejon-, leopard- eller vargskinn alternativt broderade mantlar, beroende på rang. Namnet ’bevingade husarerna’ kommer från de karaktäristiska vingarna som bestod av en eller två träramar, prydda med gam-, örn- eller strutsfjädrar. Ramarna var fästa på bakdelen av sadeln eller på rustningens ryggharnesk. Funktionen är omstridd men det var förmodligen det storslagna synintrycket som var avgörande. De höga, fjäderprydda träramarna förstorade ryttarnas rörelser och fick ryttarna att verka större i de redan höga sadlarna som användes. Effekten blev stor på både motståndarnas hästar och manskap.

Vem kommer till undsättning idag?

Några änglar var de inte, de bevingade polska husarerna. Men de bidrog på ett avgörande sätt till att inte bara häva belägringen av Wien – porten till Europa – men förmodligen också den utveckling som följde då det osmanska riket inte lyckades att expandera islam och dess kultur att omfatta en ännu större del av Europa.

När vår civilisation nu är under attack från militär islamism ser världen lite annorlunda ut. Det finns inte längre ett Wien; en port till Europa. Den attackerande sidans taktik är förändrad. Likaså har grunden för vilja och ambition att försvara oss emot attacker förändrats. Frågan är om det idag alls finns något som kan kallas gemensamt och därmed värt att skydda och slåss för. Frågan som måste ställas är om någon ens lyssnar då de desperata ropen från dagens Wien höjs; ropen på hjälp mot en asymmetrisk och ideologiskt driven makt som vill expandera väster ut. Var är dagens bevingade husarer?

Vi kommer att bli tvungna att själva ikläda oss vingar, var och en. För även om det idag inte finns ett, kristet Europa har vi alla en mänsklig själ att bevara. Både under tiden här på jorden och för den kommande evigheten. Slåss kommer vi under alla förutsättningar att behöva göra. Med eller utan vingar.

Och om vi, vingprydda, gör det tillsammans kommer en motståndare att ta intryck. Stort intryck. Vi är när det väl kommer till kritan inga änglar, blott människor. Satta att förvalta, försvara och värna.

Franciskus Urban

 

Ungdom är ingen merit

Carl Hamilton skrev 2004 boken Det infantila samhället. Baksidestexten ger en kort beskrivning av innehållet och sammanfattar det problem han vill ta sig an:

”Barnen får inte längre vara barn utan hetsas att bli vuxna. Föräldraskapet har tagits över av kompisgäng och en infantil massmediakultur medan de vuxna är upptagna av att leta efter evig ungdom. Resultatet är ett samhälle i sönderfall. Stressjukdomar, missbruk och självmordsförsök bland barn och tonåringar ökar dramatiskt. Det infantila samhället rör en ödesfråga: demokratin behöver ansvarskännande medborgare. Men – vem skall fostra dem?” (Det infantila samhället, 2004, Prisma förlag)

Det är snart femton år sedan och jag minns timmarna av samtal med författaren då han skrev på boken. Nästan femton år sedan och redan då pratades om massmediakultur. Det var då, vårvintern 2004, då vi hade våra samtal, som Facebook grundades. Lite visste vi då om vad som skulle komma. På många sätt är samhället av idag olikt det som var då. Och av det Hamilton formulerar som problem: stress, mental hälsa etcetera har inte blivit nämnvärt bättre. Klimatet är ett annat och vad avser demokratin tycks det också gunga under fötterna. Var det under detta dryga decennium som ’ungdom’ skulle komma att ses som en merit i sig?

Vad är ungdom?

Ungdom, på engelska adolescence (från latinets adolescere som betyder ’att växa upp’) är en genomgångsfas i livet. En djupare förståelse av begreppet är avhängigt olika perspektiv som innefattar psykologi, biologi, historia, sociologi, utbildning och antropologi. Inom alla dessa fält betraktas ungdom som en genomgångsfas mellan barndom och det vuxna. Meningen med ungdomen kan sägas vara en tid av preparation för vuxenlivet. Ungdomstiden består av flera faser så som utbildning, övande, anställning och arbetslöshet lika väl som övergång från en livsmiljö till en annan. (Wikipedia)

Bakvänd tradition

Med synen att ungdom och ungdomlighet äger högt meritvärde, det vill säga är något eftersträvansvärt och ett mål i sig, följer att det mänskligheten alltid har ägnat sig åt, tradition; att tradera, vidareföra från en generation till en kommande, är satt ur spel. Idag förutsätts den äldre generationen ta till sig allt det som är nytt (och obeprövat). Och det handlar inte bara om teknik och ny innovation utan lika mycket om sedvänjor, goda exempel och moral.

Ett i dessa tider aktuellt och på sina håll infekterat exempel är sommarens alla ”Prideparader”. Här har en mycket stark lobby på relativt kort tid lyckats sätta HBTQ-rörelsens frågor högt på agendan under paroller som ”allas lika värde” och ”friheten att älska vem man vill”. Men med handen på hjärtat, hur många hade för bara femton år sedan ställt upp på att bryta de (i positiv mening) mycket gamla normerna där den traditionella familjebildningen är förutsättningen för goda värderingar, mental hälsa och demokratisk utveckling?

Det är djupt tragiskt att idag se de generationer som föddes på 30- och 40-talen helt okritiskt böja sig för den oreflekterade och aningslösa (ungdomliga) nedmontering av samhällets grundläggande fundament som idag sker i namnet av ”allas lika värde”. Vad hände med den ännu djupare värdigheten?

Myten om ungdomens källa bottnar i sökandet efter evigt liv. Men det är ett fåfängt sökande som leder till att samhället drunknar i sina egna vätskor. För den ungdomens källa som söks existerar inte. Den är just bara en myt.

Dags att värdera ålder, klokskap och vishet högre

Eftersom ungdom, som vi har sett, egentligen inte är något annat än ett puppstadium ter det sig lite märkligt att det äger så högt meritvärde. Som vore det ett mål i sig att inte vara flygfärdig. Det ligger så klart ett ekonomiskt värde i den ungdomliga rastlösheten; i att aldrig vara nöjd. Ungdomen är, så att säga, den perfekta konsumenten. För vad som är önskvärt hos en konsument är just att aldrig bli nöjd; att alltid vilja ha mer. Detta är en sida av att ungdom blivit ny norm. För ”marknaden” vill ha det så.

En annan sida är bekvämligheten. Kanske den viktigaste orsaken till den äldre generationens låt-gå-mentalitet. Man har helt enkelt haft det så bekvämt och ekonomiskt stabilt (i relativa termer) att det varit lättare att falla in i det ungdomliga konsumtionsmönstret. Lägg därtill den verbala och politiska utvecklingen som gjort att alla som sätter sig på tvären fått ta emot mer än lovligt mycket obekväm kritik. I detta har sociala medier spelat en avgörande betydelse. Inte minst Facebook med sina knappa femton år på nacken.

Det är intressant att i ljuset av allt detta ta en titt på åldersstrukturen i vårt land. Och med den för ögonen (SCB, befolkningspyramiden) är det mycket lätt att konstatera att den äldre delen av befolkningen med överväldigande majoritet är fler än den grupp som kallas ungdom. Det hade alltså inte varit någon match att sno utvecklingen tillbaka till en sansad hastighet och med väl beprövat innehåll.

Nymphalis_io_Luc_ViatourEtt och annat obekvämt glåpord får man säkert räkna med på vägen. Och kanske en och besviken tonåring med. Men ingen lovade att det skulle vara enkelt att föra traditionen vidare eller att dana en ny väl fungerande generation. Jag tar gärna täten.

Samtidigt ingår det med naturlighet i puppstadiet (ungdomen) att helt enkelt vänta på sin tur. Alla kan nämligen en dag, med en levande tradition; med sunda normer, utvecklas till vackra, flygfärdiga fjärilar. Det är väl beprövat och det är så det en gång skapades.

Franciskus Urban

Regeringen: Kulturarv utan spår av kristet arv

Oavsett vad man anser om förhållandet mellan Kyrka och stat, måste man konstatera att den kristna tron och traditionen utgör en omistlig del i framväxten av det vi idag menar är vår civilisation. Inte minst det som skulle bli och idag är Sverige har ”det kristna” med sig i sitt arv. Både i form av kultur och levande tro.

Tidigare i år lade regeringen fram sin kulturarvsproposition. I den ”beskrivs regeringens övergripande kulturarvspolitiska prioriteringar och en rad bedömningar och förslag presenteras, bland annat en ny museilag.” Lagförslagen föreslås träda i kraft 1 juli 2017 (se pressmeddelande här). En intressant fråga att ställa sig är hur denna proposition behandlar just det kristna som del i kulturarvet.

Vad är kulturarv?

Riksantikvarieämbetet, som lyder under Kulturdepartementet, är den myndighet i Sverige som ansvarar för frågor om kulturarvet och kulturmiljön. Kulturarv definieras av RAÄ som ”alla materiella och immateriella uttryck (spår, lämningar, föremål, konstruktioner, miljöer, system, strukturer, verksamheter, traditioner, namnskick, kunskaper etc.) för mänsklig påverkan. Oavsett om det skrivs i obestämd eller bestämd form – kulturarv eller kulturarvet – innefattar det en mångfald av kulturarv. Ibland kan begreppet preciseras för att belysa särskilda delar av samhällsutvecklingen, till exempel det biologiska kulturarvet, det industriella kulturarvet eller modernismens kulturarv.”

Ola Wong skriver, med betoning på förslagen i propositionen som rör de statliga museerna, i Svenska Dagbladet att det är ”oroande att regeringen föreslår att normkritiska Riksantikvarieämbetet (RAÄ) blir politisk överrock åt museerna, med övergripande nationellt ansvar för museifrågor. Det sker samtidigt som identitetspolitiken och new public management håller på att spåra ur på Riksantikvarieämbetet, vilket inte minst den paniska mängden mejl från oroliga anställda i min inkorg vittnar om.” (SvD 2017-05-12)

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke säger, på regeringens hemsida och i anslutning till propositionen, att ”kulturarv kan förstås som spår och uttryck från det förflutna som tillskrivs värde och används i samtiden. Kulturarvet är inte något statiskt utan förändras över tid.”

Lägg märke till att förslaget för en ny kulturarvspolitik syftar mot ”ett Sverige som håller ihop”. Men hur det skall gå till då man skalar bort och inte med ett ord nämner det som i många stycken var en förutsättning för vår civilisation är en gåta.

Det kristna arvet i kulturarvspropositionen

Frågan är alltså hur propositionen behandlar det kristna i vårt kulturarv. Vid en ordsökning i det 240 sidor långa dokumentet finner man att ordet ”kristen” förekommer exakt noll (0) gånger. Ordet ”religiös” återfinns på en (1) plats där det heter att ”religiösa sedvänjor har förts vidare inom ramen för institutioner av ibland mycket stor stabilitet över tid”. Religiositet är alltså, skriver regeringen, något som (förr) har förts vidare. Det tillhör alltså det förgångna. Det är, enligt propositionen, inget som skall ingå i kulturarvet i framtiden. ”Kulturarvet är inte något statiskt utan förändras över tid” sa kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Och i propositionen förändras vårt kristna kulturarv helt sonika bort.

Mer specifikt hur regeringen med Kulturdepartementet i spetsen resonerar, framgår en bit in i propositionen:

”Huvudpoängen med att utgå från och främja en begreppsanvändning inom kulturpolitiken av det slag som föreslås här, är att skapa en förståelse för att tolkning och omtolkning av vad som hör till kulturarvet ständigt pågår. Det innebär förvisso inte att dessa förändringar är godtyckliga eller att de sker över en natt. Vissa föreställningar om vad som hör till våra gemensamma arv är mycket stabila över tid, andra ändras betydligt fortare. Många konstföremål har kvaliteter som gör att de över sekler betraktats som värdefulla och bevarandevärda. Religiösa sedvänjor har förts vidare inom ramen för institutioner av ibland mycket stor stabilitet över tid.” (Prop. 2016/17:116, sid 59)

Det går med andra ord att tolka regeringens föreslagna politik så att utfasningen av det kristna i vårt kulturarv inte sker godtyckligt, utan görs medvetet. Även om det inte ”sker över en natt”. Och det lär bli en lång natt. I dubbel bemärkelse.

I rättvisans namn skall här redovisas att ”kyrkan” (i bemärkelse Svenska kyrkan) nämns några och tjugo gånger. Detta i ett och samma avsnitt vilket behandlar bodelningen mellan den forna statskyrkan och staten. ”Det handlar både om grundläggande frågor som relationsändringen mellan kyrkan och staten vid millennieskiftet och ny lagstiftning på flera områden”. Här nämns även ”kyrka” som byggnad och kulturminne vilket får stå som symbol för det arv som, innehållsmässigt, skall skrivas ut ur vårt kollektiva minne.

Ansgarius_predikar_Christna_läran_i_Sverige_by_Hugo_Hamilton”Det kristna” har i grund och botten alltid främst handlat om människor. Inte om byggnader. Allt sedan 800-talet då benediktinermunken Ansgar sändes till ”världens ände” (Birka) har det handlat om människor och hur de traderar (för vidare) den kristna tron. Det lär inte förändras i framtiden, inte minst om man får tro hur och med vilken okänslighet kulturarvspropositionen talar om kyrkobyggnader. Eller vad sägs om begreppet ”kyrklig övertalighet”? (Prop. 2016/17:116, sid 157).

Samhället och det gemensamma

Under rubriken ”Stat-kyrkareformen och det kyrkliga kulturarvet” beskrivs i propositionen hur ”kyrkomötet [år 1999] beslutade om ny kyrkoordning och den 1 januari 2000 ersattes statskyrkan Svenska kyrkan av trossamfundet med samma namn. Denna reform måste betecknas som en av de viktigaste som genomförts även inom det, i vid mening, kulturpolitiska fältet. I förlängningen av en tydligare uppdelning mellan staten och den protestantiska kyrkan ligger också en viktig symbolisk och kulturell förändring i synen på vad som tillhör det för samhället gemensamma.”

Natten kommer att bli mycket lång. Även om man från ett sen-modernistiskt (post-modernt) och kulturradikalt håll försöker skriva ut kristen tro ur den rätta föreställningsvärlden vill man inte se att begreppen ”samhälle” och ”stat” inte är synonyma. Så länge det finns kristna kvar i Sverige kommer de att vara ingående i det samhälle som regeringen nu vill skriva ut allt kristet arv från. Det kommer med andra ord aldrig att låta sig göras!

Modernismen som hot mot ett samhälle som håller ihop

En helt annan del i kulturarvet handlar om arkitektur. Och jag kan inte låta bli att i sammanhanget nämna en artikel i Business Insider från 2013, där professorn i matematik och stadsteori [Urban theory], Nikos Salingaros, menar att ”modernismen är det värsta som hänt arkitekturen”:

”Som Salingaros förklarar, är det inte bara omöjligt att ha någon ”grön” arkitektur inom en modernistisk ram, utan modernismen uppmuntrar oss dessutom att förneka våra biologiskt utvecklade sinnen och omfamna en onaturlig, omänsklig byggd värld – och varför? Eftersom det finns en hel del pengar och makt bakom dessa ”modernistiska lådor”. Som Salingaros uttrycker det: Arkitektonisk utbildning sedan Bauhaus, med fortsättning till idag utan avbrott, lär eleverna att tolka byggda former enligt mycket märkliga abstrakta kriterier, och inte genom egna biologiskt utvecklade sinnen och kognitiv intelligens. Detta är radikalt träning i sensorisk förnekelse, desensibiliserande människor så att deras tolkning av världen kan definieras av andra med en agenda.”

Frågan är alltså varför modernismen bara skulle vara skadlig för arkitektur? Vad händer med människans hälsa och möjlighet till själslig växt? Vad händer med oss som människor? Det är bara att se på kulturområdet där vi nu skall uppfostras och likt modernistiska och atomistiska lådor fyllas med ett nytt kulturarv utan minsta spår av ”det kristna”.

Franciskus Urban

 

Gemensamhet – nyckeln till framgång för kristenheten

Boken The Benedict Option som kom ut tidigare i år får mycket uppmärksamhet. Nu är det hög tid att tala om hur framtiden kommer att gestalta sig för kristna. I en amerikansk artikel menar man att om inte trenden bryts så har den genomsnittliga protestantismen bara 23 Påskfiranden kvar. Sedan har den minskat så mycket att inget återstår. (Washington Post, 2017-04-28). Liknande siffror uppger Svenska kyrkan och om nuvarande trend håller i sig kommer bara 45 procent av Sveriges befolkning tillhöra Svenska kyrkan år 2030 (SVT 2017-01-11). Eftersom den allmänna kunskapen om det kristna arvet är låg, kan likhetstecken – i viss mån – dras till hur antalet kristna totalt kommer att minska. Om inget görs, vill säga.

communio-weddingNyckeln till framtiden för kristenheten är gemensamhet. Ordet i sig förtjänar uppmärksamhet. Det rymmer något utöver alldaglig gemenskap, nämligen samhörighet. Lägg därför ordet gemensamhet på minnet. Det är därför nu inte bara hög tid att tala om de framtida hoten men om hur kristenlivet kan vidmakthållas. Detta är inte taget ur The Benedict Option utan från insikt och levd erfarenhet. Men The Benedict Option befrämjar och stödjer denna insikt.

Maggie Gallagher skriver i The Stream (2017-05-04):
”Det finns ingen framtid i den liberala kristendomen […] Verka inte bara för det allmänt goda. Erbjud praktisk, konkret hjälp till dem du hör samman med. Bygg gemensam identitet. Uppmuntra till och främja handlingar som anses gränsa till fantasi. Kom ihåg framtiden. Föreställ dig det förflutna. Berätta berättelser. Uppmuntra äktenskapet och familjebildning. Skapa känslomässigt varma relationer i hemmen och i kyrkbänkarna. Lär ut hushållning, självförnekelse och hårt arbete. Praktisera hushållning, självförnekelse och hårt arbete.”

Nödvändigheter, kall och hårt arbete

Några av de omistliga saker som definierar vad det är att vara och leva som kristen är gemenskap i en församling, tillgång till de heliga sakramenten (Eukaristin/nattvarden, dopet, konfirmationen/krismering, äktenskapet, bikt, de sjukas smörjelse och vigning till ämbetet) vilket med naturlighet omfattar tillgång till en präst, undervisning och själavård. Ingen kristen klarar sig utan något av detta.

Frågan är hur alla kristna verkligen får tillgång till detta basala. Det är ju inte på alla orter i vårt land där det är möjligt. Här följer ett antal punkter som kan användas för att bygga gemensamhet och en framtid:

  • Bygg små gemenskaper på orten. Börja med de närmsta och bjud in fler, men antalet är inte avgörande.
  • Bestäm er för att ni vill leva som kristna i gemensamhet.
  • Erkänn för er själva att den kristna tron och läran, så som den förmedlats sedan upplysningstiden, har påverkats och förändrats av världsliga och mänskliga lidelser och därför gjort avsteg från det ni behöver – att söka er tillbaka till ursprunget; den odelade Kyrkan.
  • Bestäm er för att ett annat liv är möjligt. Gör motstånd mot omoral, relativism, osanning och girighet.
  • Ta kontakt med präst som är vigd i den tradition som i trosbekännelsen säger ”en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka” och som står under en erkänd biskop (Här finns adresser).
  • Träffas regelbundet för gemensam bön.
  • Bestäm er för att söndagar är heliga. Sträva efter att delta i någon liturgi varje söndag.
  • Börja samla pengar och resurser för att i framtiden kunna grunda en församling.
  • Håll löpande kontakt med präst och/eller diakon för undervisning och själavård. Be prästen komma så ofta som det är möjligt för att fira den heliga Mässan.
  • Studera och lyssna till gruppens präst. Han har biskopens förtroende.
  • Uppmuntra varandra till andlig mognad och växt.
  • Praktisera hushållning, ödmjukhet och sträva efter helgelse (helighet).
  • Tacka och ära Gud för varje dag. Lev varje dag i Guds tjänst.
  • Fortsätt att bedja för er själva och för Kyrkan.

Detta är bara början. Men det är en början. En god början. Ett kommande steg kan sedan vara att bland er kalla och avskilja en diakon som vigs av biskopen för tjänst i gemenskapen. Och man måste ju börja någonstans, någon gång.

Vi vet av erfarenhet att ingen lär göra jobbet åt oss. Men många gånger behövs det bara en eller ett par eldsjälar som tar steget så kommer fler att följa. Vi fungerar så som människor. Det som behövs är att någon svarar på kallet och visar på ledarskap. Så svårt – så enkelt.

Rod Drehers bok The Benedict Option kommer med stor sannolikhet att intressera många. Den kommer att skapa drömmar och få människan att inse att något annat är möjligt. Men om det verkligen skall ske något; för att fler skall orka leva kristenlivet, kommer det att krävas att människor av kött och blod gör aktiva val och ansluter sig till det som är påbörjat.

Franciskus Urban