Ungdom är ingen merit

Carl Hamilton skrev 2004 boken Det infantila samhället. Baksidestexten ger en kort beskrivning av innehållet och sammanfattar det problem han vill ta sig an:

”Barnen får inte längre vara barn utan hetsas att bli vuxna. Föräldraskapet har tagits över av kompisgäng och en infantil massmediakultur medan de vuxna är upptagna av att leta efter evig ungdom. Resultatet är ett samhälle i sönderfall. Stressjukdomar, missbruk och självmordsförsök bland barn och tonåringar ökar dramatiskt. Det infantila samhället rör en ödesfråga: demokratin behöver ansvarskännande medborgare. Men – vem skall fostra dem?” (Det infantila samhället, 2004, Prisma förlag)

Det är snart femton år sedan och jag minns timmarna av samtal med författaren då han skrev på boken. Nästan femton år sedan och redan då pratades om massmediakultur. Det var då, vårvintern 2004, då vi hade våra samtal, som Facebook grundades. Lite visste vi då om vad som skulle komma. På många sätt är samhället av idag olikt det som var då. Och av det Hamilton formulerar som problem: stress, mental hälsa etcetera har inte blivit nämnvärt bättre. Klimatet är ett annat och vad avser demokratin tycks det också gunga under fötterna. Var det under detta dryga decennium som ’ungdom’ skulle komma att ses som en merit i sig?

Vad är ungdom?

Ungdom, på engelska adolescence (från latinets adolescere som betyder ’att växa upp’) är en genomgångsfas i livet. En djupare förståelse av begreppet är avhängigt olika perspektiv som innefattar psykologi, biologi, historia, sociologi, utbildning och antropologi. Inom alla dessa fält betraktas ungdom som en genomgångsfas mellan barndom och det vuxna. Meningen med ungdomen kan sägas vara en tid av preparation för vuxenlivet. Ungdomstiden består av flera faser så som utbildning, övande, anställning och arbetslöshet lika väl som övergång från en livsmiljö till en annan. (Wikipedia)

Bakvänd tradition

Med synen att ungdom och ungdomlighet äger högt meritvärde, det vill säga är något eftersträvansvärt och ett mål i sig, följer att det mänskligheten alltid har ägnat sig åt, tradition; att tradera, vidareföra från en generation till en kommande, är satt ur spel. Idag förutsätts den äldre generationen ta till sig allt det som är nytt (och obeprövat). Och det handlar inte bara om teknik och ny innovation utan lika mycket om sedvänjor, goda exempel och moral.

Ett i dessa tider aktuellt och på sina håll infekterat exempel är sommarens alla ”Prideparader”. Här har en mycket stark lobby på relativt kort tid lyckats sätta HBTQ-rörelsens frågor högt på agendan under paroller som ”allas lika värde” och ”friheten att älska vem man vill”. Men med handen på hjärtat, hur många hade för bara femton år sedan ställt upp på att bryta de (i positiv mening) mycket gamla normerna där den traditionella familjebildningen är förutsättningen för goda värderingar, mental hälsa och demokratisk utveckling?

Det är djupt tragiskt att idag se de generationer som föddes på 30- och 40-talen helt okritiskt böja sig för den oreflekterade och aningslösa (ungdomliga) nedmontering av samhällets grundläggande fundament som idag sker i namnet av ”allas lika värde”. Vad hände med den ännu djupare värdigheten?

Myten om ungdomens källa bottnar i sökandet efter evigt liv. Men det är ett fåfängt sökande som leder till att samhället drunknar i sina egna vätskor. För den ungdomens källa som söks existerar inte. Den är just bara en myt.

Dags att värdera ålder, klokskap och vishet högre

Eftersom ungdom, som vi har sett, egentligen inte är något annat än ett puppstadium ter det sig lite märkligt att det äger så högt meritvärde. Som vore det ett mål i sig att inte vara flygfärdig. Det ligger så klart ett ekonomiskt värde i den ungdomliga rastlösheten; i att aldrig vara nöjd. Ungdomen är, så att säga, den perfekta konsumenten. För vad som är önskvärt hos en konsument är just att aldrig bli nöjd; att alltid vilja ha mer. Detta är en sida av att ungdom blivit ny norm. För ”marknaden” vill ha det så.

En annan sida är bekvämligheten. Kanske den viktigaste orsaken till den äldre generationens låt-gå-mentalitet. Man har helt enkelt haft det så bekvämt och ekonomiskt stabilt (i relativa termer) att det varit lättare att falla in i det ungdomliga konsumtionsmönstret. Lägg därtill den verbala och politiska utvecklingen som gjort att alla som sätter sig på tvären fått ta emot mer än lovligt mycket obekväm kritik. I detta har sociala medier spelat en avgörande betydelse. Inte minst Facebook med sina knappa femton år på nacken.

Det är intressant att i ljuset av allt detta ta en titt på åldersstrukturen i vårt land. Och med den för ögonen (SCB, befolkningspyramiden) är det mycket lätt att konstatera att den äldre delen av befolkningen med överväldigande majoritet är fler än den grupp som kallas ungdom. Det hade alltså inte varit någon match att sno utvecklingen tillbaka till en sansad hastighet och med väl beprövat innehåll.

Nymphalis_io_Luc_ViatourEtt och annat obekvämt glåpord får man säkert räkna med på vägen. Och kanske en och besviken tonåring med. Men ingen lovade att det skulle vara enkelt att föra traditionen vidare eller att dana en ny väl fungerande generation. Jag tar gärna täten.

Samtidigt ingår det med naturlighet i puppstadiet (ungdomen) att helt enkelt vänta på sin tur. Alla kan nämligen en dag, med en levande tradition; med sunda normer, utvecklas till vackra, flygfärdiga fjärilar. Det är väl beprövat och det är så det en gång skapades.

Franciskus Urban

En reaktion på ”Ungdom är ingen merit

  1. Ping: Det är kulturen som bär politiken | Gammalkatolsk idédebatt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s