Månad: juni 2017

Når kulten bytter formål

Biskopen för Nordisk-katolska kyrkan, teologie doktor Roald Nikolai, har hållit föreläsningen ”privatreligiositet och den kristna tron” (senast i Karlskrona, Sverige i juni). Nu kan man ta del av innehållet i form av en artikel som först publicerades i tidningen Vårt Land (23 juni).

NORDISKKATOLSK BLOGG

Når troen blir gjenstand for den opplevelsesbaserte individualismen, blir selve kirkegangen overflødig. Ingen «kulturkirke» kan bøte på det.

I et tankevekkende innlegg i Vårt Land (17. juni) advarer Sofie Braut mot å privatisere kristen «tru til noko som berre finst i den einskilde uten referanse til noko objekt» og konkluderte: «Kristen tru kvilar på det vi har samman som kyrkje».

I en kritisk, men ikke mindre interessant tilsvar påpeker Svein Helgesen barnetroens betydning og skriver «at dei stigmatiserande debattane om kva som er sant og ikke sant, kven som trur rett og lærer vrangt», har fratatt ham «frimot til å gå på talerstolen og dela tankar og erfaringen frå mi eiga trusreise» (Vårt Land, 19. juni).

Mens Braut altså advarer mot privatreligiøsitet, ønsker Helgesen seg «mi enkle og trygge barnetru» fri fra «menneskegitte teologiske standardar». Når «kirkens tro» og «barnetro» presenteres som alternativer, kan det være tjenlig å løfte synspunktene…

View original post 747 fler ord

Kyrkan, staten och äktenskapets sakrament

Artikeln i Kyrkans tidning väckte en hel del reaktioner. Rubriken löd: ”Stefan Löfven: ’Alla präster ska viga samkönade par’”. Och genast var debatten igång enligt väl kända mönster.

– ”Jag kan förstå, säger Löfven vidare, att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde. Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par.” (Kyrkans tidning, 2017-06-22).

Problemet i den debatt som förs är att äktenskapet enbart ses i juridiska termer, det vill säga ett äktenskap som är juridiskt bindande och giltigt i världen, något som får konsekvenser på en mängd områden; allt ifrån faderskap till arvsfrågor. I detta blir det logiskt att argumentera för att alla skall ha rättigheten att få samma juridiska status; att den världsliga lagen är lika för alla. Därför fastnar tanken också vid begrepp som ‘mänskliga rättigheter’ och ‘antidiskriminering’.

Mer sällan ges utrymme i samtalet att mer ingående tala om vad äktenskapet är; varför det är kopplat till kyrkan och vad kyrkan faktiskt lär om äktenskapet.

Först kan det dock vara på sin plats att förtydliga att när statsministern pratar om ”kyrkan som en organisation som står för människors lika värde” avser han samfundet Svenska kyrkan. Av rubriken att döma är det lätt att få intrycket att det krav han ställer skall omfatta alla präster. Men det mandatet har Löfven inte om han faktiskt menar ”alla präster”. Det skulle i bästa fall kunna få konsekvenser för de samfund/kyrkor som idag har vigselrätt given av staten. Men det han säger gäller exempelvis inte Nordisk-katolska kyrkan eftersom man inte har någon (civilrättslig) vigselrätt. Äktenskapet är nämligen något helt annat.

I Sverige är det staten som genom Kammarkollegiet förordnar samfund vigselrätt. För borgerliga vigselförrättare har länsstyrelserna motsvarande funktion. Läs mer om vigselrätt för samfund på Kammarkollegiets hemsida. En lista över de samfund som har vigselrätt presenteras av SvD (Observera att artikeln har några år på nacken och att det kan se annorlunda ut idag).

Äktenskapet är ett av Kyrkans sakrament

bride-and-groome-in-churchI Road to Unity, det slutdokument som den gemensamma gammalkatolska och ortodoxa teologkommissionen arbetade fram, beskrivs kyrkans syn på äktenskapets sakrament. Här några citat i översatta utdrag:

”Äktenskapet är en institution given från Gud. Det grundades av Gud i skapelsen som en kärlekens gemenskap och för det ömsesidiga stödet mellan man och kvinna (1. Mos 2:18), vilket bekräftades av Herren (Matt 19:4-6) och välsignades genom hans närvaro vid bröllopet i Kaana (Joh 2:1-11). Gud skapade människan till man och kvinna (1. Mos 1:27) och satte deras gemensamma liv under sitt speciella beskydd och sin välsignelse. Redan under det gamla förbundet representerade den äktenskapliga unionen en karaktäristisk bild av unionen mellan Gud och hans folk. Under det nya förbundet representerar äktenskapet, i vilket man och kvinna är sammanknutna i ömsesidig kärlek och tro, som en bild, det stora mysterium av kärlek och enhet som finns mellan Kristus och den Kyrka han grundade (Ef. 5:32).”

Kyrkan, som har välsignat äktenskap sedan gammalt (”ancient times”), ’så att det svarar till Herren och inte till lustan’ (Ignatius av Antiokia, Polyc. 5.2 – PG 5.724), ger inte enbart sin välsignelse till den naturliga föreningen mellan man och kvinna, utan snarare förenar det nya paret i den eukaristiska gemenskapen och därigenom placerar äktenskapet i den kontext som Kyrkans mysterier utgör.” (“The Road to Unity; A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, V/8 Marriage (p. 221-223)”

För att ta del av hela dokumentet, se här: Road to Unity

Äktenskapet är alltså ett av Kyrkans mysterier (sakrament) jämte exempelvis dopet, eukaristin (nattvarden), botens sakrament och ämbetet.

En möjlig lösning också för Sverige

Runt om i världen skiljer man på det juridiska avtalet och det sakramentala äktenskapet. Det par som önskar få civilrättslig status som man och fru (”gifta”) löser den frågan hos borgmästaren och går sedan till kyrkan för att ingå äktenskap inför Gud och i närvaro av vittnen från församlingen.

En sådan ordning i Sverige hade inte bara varit lösningen för den många gånger låsta debatten, den hade dessutom erbjudit en klädsam väg för flera samfund att komma ur en knepig situation där staten dikterar villkoren över något den borde hålla sig borta från. Det hade dessutom tvingat den man och kvinna som vill ingå äktenskap att verkligen ställas inför frågan att leva som man och hustru i den sakramentala gemenskapen med Gud, varandra och kyrkan. Det hade stärkt äktenskapets status och givit många familjer en stabilare grund.

Franciskus Urban

 

Säg ”Aaa”!

Det borde nu stå klart att flertalet av de problem som identifierats i samhället beror på en brist på goda och gemensamma värderingar. Det i kombination med den för postmodernismen så omhuldade relativismen; den som gör åsikter och känslor till sanningar, är vad man inom olika områden kallar och som utgör riskfaktorer.

Det är svårt att hålla samman ett samhälle som inte vårdar grundläggande värderingar. Det är också svårt att hålla ihop som människa när allt flyter (”liquid modernity” som filosofen och sociologen Zygmunt Bauman pratar om) och då det inte finns ramar att hålla sig till. Det gäller i barnuppfostran lika väl som i det större perspektivet.

Utanförskap och psykisk ohälsa är symptom på denna flytande tillvaro. Vi skrev exempelvis om barns och ungas psykiska hälsa här och redovisade bland annat färsk statistik som gör gällande att 57 procent av landets femtonåriga flickor menar sig må psykiskt dåligt. Statistiken för pojkar ser inte mycket bättre ut. Igår skrevs här dessutom om begreppet tillit som är något fundamentalt för att ett samhälle skall kunna fungera. Och människorna, som utgör det samhället.

Men att bara prata om värderingar, eller rättare sagt avsaknaden av dem, är en sak. Det är lätt. Det är enkelt att tycka och ha åsikter. Men det är något helt annat då det kommer till praktisk verkstad. Bristerna är kartlagda men när det kommer till medicinering, då knips läpparna samman.

eucharist-1591663_960_720Vilka värderingar är det som skall samla oss? Vad är det för sanning som avses och skall bli vår gravitationskärna? Är det meningen att ett helt nytt system av värden skall konstrueras och ligga till grund för, exempelvis, ökande tillit? Eller är det helt enkelt så att vi måste ta en titt i backspegeln för att lära av historien; att åter ta i bruk det som vidarefördes (traderades) av tidigare generationer: de värden som en gång skapade den civilisation vi nu säger inte håller samman.

Medicinen är oss given. Men vi måste öppna munnen och säga ”Aaa!” Och det hela är faktiskt så logiskt att säger vi bara ”Aaa” så följer ”Ooo”. Du kommer att bli förvånad.

Franciskus Urban

 

Ny rapport om tillit: Nordiska ministerrådet slår ett slag för protestantismen. Men i luften…

Nordiska ministerrådet (NMR) har i dagarna släppt en rapport om social tillit i de nordiska samhällena (”Tillit – det nordiska guldet”, 2017-06-15)

Rapporten handlar om social tillit i de nordiska länderna. Norden har, kan man läsa, högst nivåer av social tillit i världen vilket gynnar såväl samhällsekonomin som individer och samhället i dess helhet. Rapporten diskuterar bakgrunden till att den sociala tilliten blivit så hög i Norden samt vilka utmaningar som den står inför.

Tillit är något absolut grundläggande för att ett samhälle skall fungera. Vi är beroende av att känna tillit till att alla tar ansvar, bidrar och verkar för den gemensamma arenans bästa. Det går att jämföra med hur viktigt det är för människan att känna sig säker på att marken också nästa gång foten sätts ner håller. Skulle man tvivla på det eller på att också nästa andetag förser kroppen med livsnödvändigt syre, hade man till slut blivit psykiskt sjuk.

I tider då värderingar och andra grundläggande ting står högt på agendan, är det välkommet att frågan om tillit lyfts på hög nivå. Samtidigt kan frågan ställas om författaren till rapporten verkligen har läst av termometern rätt. Eller om skriften har som syfte att vara ett redskap i ett påverkansarbete. Man kan fundera över om tillit kan skapas med ett statligt ovanifrånperspektiv (så som införandet av protestantismen vilket rapporten framhåller som en viktig faktor för den höga tilliten i de nordiska länderna) eller om det är andra mekanismer som faktiskt är åtminstone minst lika väsentliga.

Rapporten från Nordiska ministerrådet inleder med att konstatera att ”all tillgänglig forskning menar att de nordiska samhällena kännetecknas av höga nivåer av social tillit. Nivåerna är inte bara höga i sig, de särskiljer Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige från resten av världen: inga andra länder kommer upp i samma nivåer.”

Vidare att tillit på många sätt ”är det kitt som får de nordiska samhällena att hålla samman. De nordiska samhällena har troligen mer att förlora på minskad social tillit än andra länder. Inte bara på grund av att de nordiska samhällena har det högsta tillitsnivåerna utan för att samhällsmodellen, eller snarare själva samhällskontraktet, bygger på hög social tillit.”

”Det är svårt att föreställa sig samhällsmodeller som de nordiska om inte medborgarna litar på att andra medborgare också genom skattesystemet bidrar till samhällsekonomin samt att myndigheterna hanterar medlen på ett rättvist och effektivt sätt fritt från korruption.”

Det är bra att detta lyfts. Förtroende för myndigheter och offentliga institutioner är oerhört viktigt. Samtidigt är det en känsla av ödets ironi som infinner sig då man idag på eftermiddagen tar del av nyheten om att elva anställda vid myndigheten Riksgälden anmälts för mutbrott alternativt förskingring. Skälet är, skriver SvD (2017-06-21), ”att de ska ha mottagit bland annat surfplattor, spelkonsoler och presentkort av en utbildningsleverantör.”

Flera andra affärer och skandaler i myndigheter och institutioner har de senaste åren kommit till allmänhetens kännedom. Ann Heberlein, lektor i etik vid Lunds universitet, skrev i slutet av förra året att ”tillit inte är en oföränderlig attityd. Tillit måste också vinnas, upprätthållas och bekräftas – och när tilliten börjar tryta kan det gå mycket fort.” (Ledarsidorna, 2016) Det är, inte minst för staten, just nu kraftig uppförsbacke i arbetet att försöka reparera förtroende och tillit.

Mycket i rapporten behandlar förhållandet och tilliten till staten och den pekar på vissa särskilt viktiga frågor: ”Höjd utbildningsnivå, låg arbetslöshet och en homogen befolkning – särskilt i ekonomisk mening – är andra områden där statlig politik gett positiva bidrag.”

Rapporten från Nordiska ministerrådet avslutas med en kortare lista över vad man menar att staten bör prioritera: ”Utifrån den genomgångna forskningen om de nordiska erfarenheterna kan man sammanställa en slags manual på hur staten kan agera för att långsiktigt öka den sociala tilliten:

  • Agera med öppenhet och transparens, hantera skattemedel med respekt och bekämpa alla tecken på korruption, hur obetydliga de än kan förefalla.
  • Skapa en generell välfärdsstat som motverkar formering av underklasser i samhället.
  • Stötta föreningslivet, inte minst ekonomiskt. Det är generellt gynnsamt om staten kan ha en öppen attityd till föreningslivet.
  • Höj utbildningsnivån i befolkningen. Utifrån vikten av att behålla en relativ ekonomisk homogenitet i befolkningen är det sannolikt särskilt viktigt att satsa på dem med (risk för) låg och/eller ofullständig utbildning.
  • Motverka uppkomst av arbetslöshet, i synnerhet långtidsarbetslöshet. Detta sätter särskilt fingret på effektiv integration av flyktingar och invandrare på arbetsmarknaden.”

Utmaningar

Tillit, konstaterar rapporten, är inget som kan tas för givet. De nordiska länderna står inför flera utmaningar. Bland annat tar man upp det generella problemet med att ”aktörer uppfattar att andra invånare agerar som ’fripassagerare’, vilket gör det svårt att upprätthålla gemensamma normer, liksom att individen blir mindre benägen att bidra till det gemensamma.” Man tar som exempel vad Bo Rothstein kallar ”den sociala fällans logik”.

Minskad social tillit och de effekter det leder till innebär att en väg anträtts som leder i motsatt riktning i förhållande till de ”långsiktiga välsignelser” som genom historien byggts upp och vårdats i samhället. Detta får återverkningar på ekonomin, hur samhället fungerar, demokratin, kriminalitet och inte minst i ökande ohälsotal.

Några av de specifika utmaningar som rapporten nämner kan kopplas samman med ”ökad heterogenitet genom exempelvis ökad ekonomisk olikhet, invandring samt politisk polarisering.”

Var det protestantismen som skapade den tillit som präglat de nordiska länderna?

Det är så klart intressant att försöka ta reda på var tilliten kommer ifrån; vad som skapar tillit. Inte minst när det nu gäller att hitta tillbaka till den. Rapporten pekar på tidigare forskning som visar på att ”de nordiska samhällena sannolikt tidigt uppvisade höga nivåer av socialt kapital. Detta har man i andra studier försökt bekräfta genom att exempelvis studera svenskar som utvandrade till USA och som tog med sig tilliten.” Rapporten hävdar också att forskare pekat på ”införandet av protestantismen i de nordiska länderna som en viktig förklaring bakom tidiga tillitsnivåer” och att ”andra [forskare] velat gå så långt tillbaka som till vikingaperiodens tidiga statsbildningar och handelsnätverk som viktiga förklaringsfaktorer.”

Det är vid tillfällen som denna, då protestantismen tillskrivs betydande värde för tillit, som fotnoterna blir intressanta. För om man fortfarande lever i illusionen att kung Gösta (Gustav Vasa) och hans initiativ, att inte bara införa protestantismen men också lägga under sig den svenska kyrkoprovinsen, ökade tilliten för staten (kronan) bland allmogen är det hög tid att vakna.

Nå, rapporten har här (angående protestantismens roll för social tillit) en fotnot som lyder: ”För en diskussion om detta inklusive hänvisning till annan forskning se, C. Bjørnskov, ’The Determinants of Trust’, in Ratio Working Papers (2005)”. En något oprecis hänvisning, kan man tycka.

Vad säger då Bjørnskov om protestantismen och tillit i ”The Determinants of Trust”? Bjørnskov konstaterar mycket riktigt att man kan se en högre grad av tillit i de nordiska samhällena och att det i dessa finns en majoritet protestanter:

”The results show that Muslim countries are less trusting than comparable countries while the negative effects of Catholicism are not significant and the positive effects of Protestantism and Eastern religions are positive, as suggested by previous studies.” (“The Determinants of Trust”, s. 13)

Men, skriver Bjørnskov, den effekten är i själva verket inte så väldigt stor:

”Yet, judging from the coefficient on Protestants in column 2, the Nordic countries where an average of 90% of the populations belongs to a Protestant denomination would only be 11 percentage points more trusting than comparable countries.” (“The Determinants of Trust”, s. 13)

Faktum är, fortsätter han, att om man exkluderar de nordiska länderna helt från statistiken försvinner den protestantiska effekten fullständigt och lämnar resultatet oförändrat. Det handlar alltså inte om protestantismen i sig utan den högre graden av tillit härrör sig från mycket djupare historiska faktorer så som rörlighet under medeltiden eller spår från vikingarnas normer avseende ärlighet.

”Furthermore, if the Nordic countries are excluded from the sample (not shown) the Protestant effect entirely disappears while leaving the remaining coefficient virtually unchanged. It must therefore be acknowledged that the effect of Protestantism may not be of religion per se, but could cover an effect of much deeper historical factors such as social mobility in medieval times or remnants of Viking norms of honesty. For example, the Nordic languages still use the Viking saying “a word is a word”, sometimes followed by “and a man is a man”, indicating that if a man was to break his word he would no longer qualify to be treated as such.” (“The Determinants of Trust”, s. 13)

Också i sin slutsats konstaterar Bjørnskov att länder med stora muslimska populationer är mindre tillitsfulla än andra jämförbara länder och att den positiva effekten av protestantism som tidigare studier har identifierat snarare handlar om andra positiva effekter som är specifika för de nordiska länderna och att det möjligen kan spåras tillbaka till tidig medeltid i form av vikingarnas normer.

”The results furthermore showed that countries with large Muslim populations are less trusting than other comparable countries […]. The positive effects of Protestantism that previous studies have identified, on the other hand, are most likely to be due to positive effects specific to the Nordic countries that potentially might be traced back to particular Viking norms.” (“The Determinants of Trust”, s. 19)

Tilliten till en rapport. Vi måste vidare!

Med ännu en offentlig rapport på bordet kan man undra om det är denna som kommer att väcka lusten hos oss att verkligen ta tag i saker och ting? Att rapporten alls nämner den kyrkliga domänen är vällovligt. Men det är synd att det är den kungliga (och senare statliga) megafonen protestantismen som får företräde framför den kristna tron. Och att idag räkna med det som för inte så länge sedan var statskyrkan i de nordiska länderna och tro att den bär den kristna tro och lära som vikingarna en gång mötte och tog till sig är naivt.

Läs gärna artikeln ”Glöm inte den odelade kyrkan i en nordisk allians” (2017-03-27) som tar upp just vikten av att ha ursprung och tradition med sig in i framtiden. Det skapar stabilitet vilket är väsentligt för ökad tillit.

Franciskus Urban

 

Var är paraderna, media och opinionen när det kommer till psykisk ohälsa?

Ett samhälles framtid beror i hög utsträckning på hur dess barn- och ungdomsgeneration mår och klarar sig. När 57 procent av ett lands 15-åringar uppger sig må psykiskt dåligt finns all anledning att tänka till. Och detta är en fråga som hastar! Det blir till och med nödvändigt att inte bara konstatera att oro, ångest, självskadebeteende och suicidaltalen ökar utan också ställa frågan varför.

I en helt färsk rapport från SKL (”Barns och ungas hälsa i Sverige – en beskrivning av nuläget”) ges, som namnet antyder, en nulägesbeskrivning av hur den uppväxande generationen mår. Det är en diger lunta där bara notapparaten utgör tio sidor. Och lite spekulativt kan man ställa frågan om författarna räknar med att inte mycket mer än förordet kommer att läsas, för efter den inledande genomgången av FN:s konvention om barnets rättigheter (”Barnkonventionen”), som kan komma att bli svensk lag 2018, inleds rapporten med att ”barn och unga i Sverige mår bra och har goda sociala förhållanden, jämfört med barn i många andra välfärdsländer.”

Sedan följer en tillbakablick till om att ”när OECD 2009 presenterade villkoren för barn och unga i 30 OECD-länder (rapporten ”Doing Better for Children”), var det Sverige och Island som i genomsnitt rankades högst inom jämförda områden.”

Här bör man inte sluta läsa. För sedan kommer självbilden av ett Sverige som toppar världsrankingen att komma på skam:

”De senaste årens internationella jämförelserapporter indikerar emellertid en nedåtgående trend för Sveriges position, och när en motsvarande jämförelse presenterades av Unicef två år senare (2011) låg Sverige på en femteplats, efter Nederländerna och övriga nordiska länder (undantaget Danmark).”

Det blir värre:

”2016 gjorde Unicef en motsvarande undersökning där man fokuserade på barns jämlika villkor. Rapporten visar att klyftorna mellan barnen [i de jämförda grupperna] ökat i flera länder och att Sverige tillhör de länder som fallit mest i rankingen.”

Och nu föreligger alltså en ny rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL), ”Barns och ungas hälsa i Sverige – en beskrivning av nuläget”, som släpptes i maj 2017. Den som läser såhär långt i rapporten och därmed tar del av de senaste siffrorna, förpliktar sig samtidigt att också agera. Här bjuds på några utdrag:

”Ojämlikheten i hälsa har ökat i de flesta länder. I jämförelse av hur barn i åldrarna 11-15 år upplever att de mår intar Sverige plats 22 av 35. Nästan var femte barn i Sverige uppger att de dagligen har psykosomatiska besvär, som t.ex. huvudvärk och illamående, vilket är den högsta siffran i Skandinavien.”

Denna ranking baseras på den internationella undersökningen Skolbarns hälsovanor som Sverige deltagit i sedan 1985. Denna undersökning visar på ”att den psykiska ohälsan ökat mer i Sverige än i andra länder de senaste åren, från en genomsnittlig placering intar nu Sverige plats 8 av 42 i listan över störst förekomst av psykisk ohälsa.” Motsatt utveckling, visar rapporten, kan ses i de andra nordiska länderna. Norge, Danmark och Finland ligger bland de fem länder med lägst förekomst av psykisk ohälsa.

När Unicef tittar på ojämlika villkor så redovisas även skillnader som bland annat avser utbildning. Även andelen barn som ligger under genomsnittselevens nivå i läsförståelse, matematik och naturvetenskap vid 15 års ålder redovisas. Här får Sverige en föga hedrande ranking: Plats 29 av 37. Den minnesgode kommer ihåg resultatet från den senaste PISA-undersökningen. Men hur många hade trott att det resultatet skulle återspeglas i statistiken över psykisk ohälsa?

Nu kommer vi till en del obehagliga siffror:

”Den återkommande undersökningen ’Skolbarns hälsovanor’ visar att andelen 13-åringar som anger att de har minst två psykiska eller psykosomatiska besvär mer än en gång i veckan har ökat under de senaste 20 åren. De senaste resultaten visar en fortsatt ökning, framför allt bland 13-åriga flickor, från 24 procent (1985/86) till 46 procent (2013/14).” Motsvarande siffror för pojkar i samma ålder har i det närmaste fördubblats.

”Andelen barn som söker vård inom öppenvårdspsykiatrin ökar. Mest ökar andelen som söker för utredning av ADHD, och andelen som får den diagnosen har också ökat kraftigt. Andra tillstånd som föranleder långvariga kontakter är ätstörningsproblematik, självskadebeteende eller trauma efter övergrepp.”

Montreal-Gazette_youth-mental-illness-costs-billionsNär det gäller ungdomar och unga vuxna (åldrarna 15-29 år) visar undersökningen ”Skolbarns hälsovanor” en påtaglig ökning av andelen 15-åriga flickor med minst två psykiska eller psykosomatiska besvär. Från 29 procent (1985/86) till 57 procent (2013/14).” Även i denna åldersgrupp har andelen fördubblats för pojkar.

”Mellan 1989 och 2005 tredubblades andelen som uppgav att de led av ängslan, oro eller ångest i åldersgruppen 16-24 år.” Denna ökning var oberoende av familjeförhållanden, arbetsmarknadsstatus och föräldrars socioekonomiska situation.

Rapporten från SKL berör också orsaker och samband:

”Stress- och sårbarhetsteorin beskriver varför en person drabbas av ohälsa. […] Det som avgör om vår sårbarhet uttrycks i form av ohälsa eller inte, är om vi utsätts för en viss grad av påfrestningar. Ju högre sårbarhet desto mindre stresspåslag krävs för att ohälsan ska utvecklas.”

”Exempel på riskfaktorer hos barn är fysisk och/eller psykisk ohälsa, beteendeproblem, oro, problem att knyta an och tal- och skrivsvårigheter.”

”Exempel på skyddsfaktorer hos barnet är förmåga att förstå och komma överens med andra, problemlösningsförmåga, humor, tålighet, förmåga till impuls- och känslokontroll, initiativförmåga, psykisk energi, nyfikenhet, skolframgång, god intelligens och självförtroende.”

Hela rapporten från SKL kan laddas ner gratis här: http://webbutik.skl.se/sv/artiklar/barns-och-ungas-halsa-i-sverige.html

Att gå till botten

Rapporten har konstaterat att den psykiska ohälsan ökar bland våra barn och ungdomar. Nu är vår uppgift att fundera över varför det ser ut som det gör. Kunskap och utbildning anger rapporten som faktorer. Det är oerhört viktigt. Men det är inte hela svaret. Så varför upplever den uppväxande generationen oro och ångest som leder till psykosomatiska besvär, självskadebeteende och, i värsta fall, självmord?
Frågan måste ställas vad det är som skapar oro, ångest och osäkerhet. Det är när omgivningen är formlös. Det är då inget är förutsägbart. Det är när normer; våra gemensamma rättesnören löses upp. Det är när grundläggande institutioner, där familjen är den mest basala, bryts isär. Det är när allt – inklusive sanningen – relativiseras. I ett sådant klimat föds osäkerhet, vilsenhet, håglöshet och existentiellt tvivel. I ett sådant klimat är oro och ångest en logisk självklarhet.

Ett problem som vi kommer att behöva tackla om denna utveckling inte bryts är det faktum att människor som lider av psykisk ohälsa stigmatiseras. De märks för lång tid som oönskade i samhället. Och vad händer när över hälften av en uppväxande generation trycks ut i ett utanförskapets ingenmansland? Det blir kostsamt. Både för individer och för samhället.

Vad som är absolut nödvändigt för att vända trenden är trygghet, förutsägbarhet, stabilitet, normer, goda värderingar och sunda traditioner. Sådant som en gång sågs som självklara ingredienser för ett samhälles fortbestånd och för en uppväxande generations möjlighet att ta över.

Detta är inte, vilket många vill göra gällande, bakåtsträvande idéer syftande till att förtrycka människor. Detta är traditionella, sunda värderingar som är absolut nödvändiga och som gör det möjligt för människor att utvecklas till väl fungerande, välmående personer; väl rustade och kapabla att ta ansvar och fungera i ett samhälle.

Franciskus Urban

 

Sylt är sött men gör ryggraden vek

Den 26 februari skrev vi om den studie som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) beställt och som den 24 februari presenterades. Studien ”Muslimska brödraskapet i Sverige” är, skrev då MSB, ”en kortare studie som genomförts under november-december 2016. Syftet med studien har varit dels att belysa fenomenet med islamistisk påverkan och dess konsekvenser för samhällets säkerhet, dels att ge förslag på vidare studie och forskning inom området”

Gray_111_-_Vertebral_columnDen 14 juni får huvudförfattaren till studien, Magnus Norell, beskedet att generaldirektören för MSB säger nej till en fortsättning på studien. Motiveringen var ”allt bråk” kring den rapport man hade beställt och för bara fyra månader sedan släppt. (Fokus, 2017-06-15)

Bråket som MSB:s generaldirektör hänvisar till är av arten sällan skådad ström av mail och telefonsamtal till myndigheten med frågor och begäranden om utdrag ur dokument och mailkommunikation. Allt med hänvisning till offentlighetsprincipen.

Exempel på innehåll i de mail som kommit till MSB är att studien ”sprider islamofobiska teorier som infiltrerar samhällsinstitutioner” samt frågor av typen ”Hur valde ni ut författarna?”, ”Anser ni att rapporten bygger på rasistiska konspirationsteorier?”, ”Anser ni att islamofobi existerar?” och ”Vänligen skicka all mejlkorrespondens som skett mellan MSB och författarna [till studien]”.

Magnus Norell säger till tidningen Fokus:
– ”Det här gör de för att vi inte ska få fortsätta. De som ringer och mejlar vill påverka beslutsfattare och få tyst på den här sortens forskning. Det är en känd strategi även om det är första gången det händer i Sverige”.

Detta kommer samtidigt som Säpo idag uttalar sig om att det enligt deras bedömning ”finns tusentals våldsbejakande extremister i Sverige. Ökningen de senaste åren har varit dramatisk.” Chefen för Säkerhetspolisen, Anders Thornberg, säger till TT att ”vi har aldrig sett något liknande i den omfattningen förut”. (SVT, 2017-06-16)

Nya siffror håller på att sammanställas och situationen är allvarlig, enligt Säpo.
– ”Det är ett nytt normalläge så till vida att det är en historisk utmaning att extremistmiljöerna växer”, säger Thornberg.

Orsaken till att extremistmiljön vuxit så mycket beror, uppger man, framför allt på propagandan från de extremistiska miljöerna.

Det man bör vara uppmärksam på är hur propaganda bedrivs. Vi kan inte förutsätta att de krafter som vill infiltrera eller bedriva påverkansarbete gör det med uppgivande av vem avsändaren är. Inte heller att propagandan sker genom att flygbomba med flygblad. Snarare är det så att samhällsviktiga funktioner utsätts för belastning, bland annat i form av starka strömmar med frågor och förfrågningar. Lite som belastningsattacker mot datorservrar, fast denna typ av frågor går dessutom på psyket. Och de testar många ryggraders hållfasthet.

Red.

 

Ja, de moderna flosklerna står sannerligen i vägen

Varför skall man läsa Gammalkatolsk idédebatt? Jo, för att här hittar du inte bara den nödvändiga kritiken utan också lösningar; viktiga pusselbitar och nycklar för att komma vidare.

Tag som exempel Susanna Birgerssons krönika i Expressen (2017-06-11) med rubriken ”Kan samtiden sluta kladda på vår historia?” Det är en berättigad fråga som hon matar ytterligare med att ”de moderna flosklerna står i vägen för mötet med den medeltida människan”.

Birgersson åker till Gotland men undviker politikerveckan. Mingel och snabba analyser är inget för henne. I stället besöks ön under lågsäsong för att då kunna besöka kyrkor. Orkidéer och syrenhäckar i all ära men det är de medeltida kyrkbyggnaderna som toppar. Hon frågar sig dessutom vilka det var som lät bygga dem.

”Hur var livet för en gotländsk bonde, fiskare eller handelsman på 1100-talet? Hoten om missväxt och sjukdom, krig och plundring var naturligtvis ständigt överhängande.” Trots allt det som hotade tillvaron ”fanns energin och beslutsamheten att bygga magnifika kyrkor”.

rökelse
Interiör från S:t Nikolaus, Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona

Detta är en viktig iakttagelse. Trots dålig tillgång på mat, trots yttre hot så lades tid och resurser på att bygga kyrkor. Men Birgersson utelämnar det viktigaste, nämligen att det inte var kyrkorna i sig; byggnaderna, som var det primära utan det som försiggick inne i dem. Hon tar inte läsaren hela vägen utan utelämnar Treenig Gud till vars ära kyrkan byggs. Det var mässan och de sakramentala handlingar som firades inne i kyrkan som var anledningen. Det var det liturgiska livet inför altaret, bönerna och psalmerna som tillsammans med rökelsen förenades med änglarnas sång. Det var försmaken av himmelriket och mottagandet av det allra heligaste som var mödan värd.

På samma vis beskriver hon det anslag i kyrkan genom vilket samtiden gör sig påmind. På detta läser hon och andra besökare om hur ”kyrkan alltid har varit en ’mötesplats’. På 1200-talet liksom nu”. Hon tar del av att besökare, via anslaget, bjuds in att ”sitta ner, blunda och lyssna till tystnaden”. Samma anslag bedyrar även besökaren att ”upplevelsen och tankarna är dina egna” samt uppmuntrar till att låta ”dem komma!”

”Klotter” kallar Birgersson både anslaget och det uppklistrade moderna konstverk som försöker likna en medeltida målning. Kritiken mot det privatreligiösa anslaget är i allra högsta grad berättigad men även här fastnar hon i det putsade murverket. Varför, utöver det estetiska och att det stör bilden av autenticitet, är det fel? Vem är det som skall mötas? Varför – åter igen – skall det vara så svårt att nämna själva anledningen till att de gotiska stenportalerna och välbevarade glasmålningarna alls kom till?

Birgersson vill så gärna förstå den medeltida drivkraften, byggnadskonsten, poesin och filosofin; den som gör att ”världen kan vidgas en aning”. Men det låter sig bara göras om man tar steget vidare och söker det som drev, motiverade och höll människor uppe; det som fick dem att så, skörda, skydda, skriva och bygga: Den kristna tro som några århundraden tidigare hade kommit hit till världens ände. Allt annat förblir moderna floskler.

Franciskus Urban