Månad: juli 2017

”Pride-firande ersätts av Europeisk kampanj för ökad naturlig befolkningsökning”

Births_and_deaths,_EU-28,_1961-2016_(million)

År 2016 passerade antalet dödsfall i EU antalet födda för andra gången på kort tid. Kurvorna från Eurostat, som visar utvecklingen mellan 1961 och 2016, pekar tydligt på hur demografin förändras. Detta är, parallellt med bland annat sekulariseringen (kanske har vi ett svar på utvecklingen i den), en av Europas ödesfrågor. Varför talar inte det politiska ledarskapet om insatser för ökade födelsetal?

Statistiken har varit successivt tillgänglig sedan sextiotalet. Men kanske har man varit allt för upptagen med egna pensionsförmåner och den materiella utvecklingen efter andra världskriget för att tänka långsiktigt. Och med den har grundläggande och överlevnadsberoende frågor hamnat allt längre ner på agendan. Idag ägnas mer tankemöda åt ”Pride”, ”regnbågsfamiljer”, ”flytande kön” och ”sexuella minoriteter” än hur de bägge givna, biologiska könen på bästa sätt kan och bör tjäna mänskligheten.

eurostat-population-statisticsSamtidigt har Europa att hantera den stökigaste uppväxande generationen i modern historia. För trots allt ökar populationen i EU totalt sett. Ökningen består uteslutande av migranter. Eurostat rapporterar att allt sedan åttiotalet, men framför allt ”sedan 1992 har nettomigration och statistiska justeringar [i befolkningsstatistiken] varit huvudsakliga faktorer i befolkningstillväxten i EU”.

Frågan vi alla måste ställa oss är om morgondagens barn också skall kunna uppleva det italienska och franska gemytet; europeisk bildning, den hellenistiska kulturen och den en gång så djupt rotade katolskt kristna fromheten i Europa. Eller om du som nu är medelålders skall ha privilegiet att ta med dig minnet av civilisationen in i den sista vilan.

Så, antingen pratar vi verklighet och fakta med våra barn, eller så tar vi med dem på ”Pride-festivaler” (så länge den trenden varar). Valet är vårt. Och ansvaret. Frågan kvarstår: Var är den europeiska kampanjen för ökad naturlig befolkningstillväxt?

Franciskus Urban

Referens: befolkningsstatistik från Eurostat

 

Helige Olaf och Europas märkliga död

Det är idag den helige Olafs festdag. Han är Norges skyddshelgon och den kung som enligt flera källor spred den kristna tron i Skandinavien. Kung Olaf stred i Kristi namn och dödades 1030 i Stiklestad norr om Trondheim där han idag vilar i Nidaroskatedralen. Som den martyr han var blev han snabbt helgonförklarad och Olafskulten spreds sedan långt utanför Skandinavien. Nidaros blev på kort tid ett av de mest kända och viktigaste pilgrimsmålen. Ännu idag håller man hans minne levande på många håll.

Steuben_-_Bataille_de_Poitiers
Charles de Steubens Bataille de Poitiers en Octobre 732

En annan kung som stred för den kristna tron, men några århundraden tidigare, var Karl Martell (686-741). Han är mest känd för att i slaget vid Tours hålla stånd mot saracenerna. Slaget vid Tours (Slaget vid Poitiers) utkämpades i oktober 732 mellan styrkor under den frankiske ledaren Karl Martell och en saracensk armé ledd av emir Abd ar-Rahman ibn Abd Allah. Frankerna besegrade den saracenska armén som därmed hindrades från att tränga längre norrut i dåvarande Frankerriket.

En av skillnaderna mellan Helige Olaf och Karl Martell kan sägas ligga i hur deras respektive minne idag lever och vårdas. I en nyligen inspelad intervju med den brittiske författaren och journalisten Douglas Murray framkommer att Martell ligger begravd i klosterkyrkan Sankt Denis, belägen i en av Paris förorter. Martells storhet bevittnas genom att flera av Frankrikes kungar har sin vila där. Men, säger Murray i intervjun, till följd av den genomgripande förändring som skett i Europa och då inte minst i Frankrike är miljön runt Sankt Denis inte alls lik Europa längre.

-”Fransmännen känner till platsen och att han [Martell] ligger där, men de går inte dit…”

Douglas Murray är aktuell med boken The Strange Death of Europe som kom ut på engelska i maj 2017 och det är med anledning av den boken som intervjun gjordes. Boken presenteras av förlaget på följande vis:

“The Strange Death of Europe is a highly personal account of a continent and culture caught in the act of suicide. Declining birth-rates, mass immigration and cultivated self-distrust and self-hatred have come together to make Europeans unable to argue for themselves and incapable of resisting their own comprehensive change as a society. This book is not only an analysis of demographic and political realities, but also an eyewitness account of a continent in self-destruct mode. It includes reporting from across the entire continent, from the places where migrants land to the places they end up, from the people who appear to welcome them in to the places which cannot accept them. Told from this first-hand perspective, and backed with impressive research and evidence, the book addresses the disappointing failure of multiculturalism, Angela Merkel’s U-turn on migration, the lack of repatriation and the Western fixation on guilt. Murray travels to Berlin, Paris, Scandinavia, Lampedusa and Greece to uncover the malaise at the very heart of the European culture, and to hear the stories of those who have arrived in Europe from far away. In each chapter he also takes a step back to look at the bigger issues which lie behind a continent’s death-wish, answering the question of why anyone, let alone an entire civilisation, would do this to themselves? He ends with two visions of Europe – one hopeful, one pessimistic – which paint a picture of Europe in crisis and offer a choice as to what, if anything, we can do next.” Länk till boken på Adlibris

I den timslånga intervjun (som kan ses här) tar författaren upp migration, identitet och islam (som också är bokens undertitel) och vad han verkar vilja komma åt är den europeiska identiteten och rätten till den. Han menar att få idag kan redogöra för vari den består och att anledningen till det är att den har tagits för given och inte varit föremål för omsorg, men också att vi lider av postkolonial skuld. Murray nämner i det sammanhanget Sverige och ställer frågan hur till och med ett så avlägset land i norr väljer att ta del i den skulden.

Steget till att prata värderingar ligger inte långt borta. Även här pekar han på det problematiska med vad som är typiska europeiska värderingar. Han tar England som exempel där man menar sig ha värderingar som ”tolerans, godhet, hederlighet och mångfald” (känns det igen?). Även om Murray själv inte är troende kristen framhåller han vikten av ”kristna värderingar” som essentiella och bärande; att det är tillbaka till dem vi måste söka oss. I detta hävdar han att människor inte behöver komma till personlig tro utan att det är tillfyllest med en så kallad grundläggande ”kulturkristendom”. Till och med ”kristna ateister” menar han är bärare av de så viktiga ”kristna värderingarna”.

Samtalet berör också det faktum att individer till slut vaknar upp ur det ytliga konsumtionssamhället och inser att de behöver fylla tomrummet med mening, mål och normer och då söker sig till islam. För att islam är ett tydligt alternativ till meningslösheten. Detta tenderar att gälla framför allt kvinnor, vilket vi tidigare har skrivit om här på GID:

”Vi ser redan nu hur framför allt kvinnor här i Sverige konverterar till islam. Det som driver dem är ett uppdämt behov av stabilitet; av mål och riktning. Detta beskrivs i avhandlingen ”Vi blev muslimer. Svenska kvinnor berättar. En religionssociologisk studie av konversionsberättelser” av Madeleine Sultán Sjöqvist, teologie doktor i religionssociologi.”

Läs hela artikeln ”Den förblindande godhetsivern” här

Även om vad Murray benämner som ”kristen ateism” eller ”kulturkristendom” som något omistligt inför framtiden måste följande påtalas: Det kan inte finnas en kulturkristendom utan att det finns en levande tro. Det kan inte, i längden eller med någon reda, finnas kristen tradition och praxis utan att det finns en Kyrka som visar vägen, fostrar och bär. Det räcker således inte att alla i Sverige eller Norge eller hela Europa som genom ett trollslag blir uttalat ”kulturkristna”. Det ger inte den levande grund som får den vilsne att söka sig till kyrkan (i stället för moskén) i jakt på mening med livet och stadga i det.

olafUtan människor som tror; utan män med kall till kyrkans ämbeten; utan kloster och levande församlingar; utan att vi faktiskt är kyrka – är kristna mer än till namnet, kan ingen ens berömma sig om att vara kulturkristen. Europa behöver kyrkan mer än hon inser och begriper. Men inte en korrekt, världsligt orienterad kyrka utan den Kyrkan som kan förse människor med (bland annat) det mod Karl ”hammaren” Martell besatt. Europa måste vårda sig om sitt arv, sin historia och sin kultur. Vi har faktiskt rätt till den! Europa måste ta en ordentlig titt i backspegeln för att framtida generationer också skall kunna blicka framåt med hopp och livslust.

Och kanske kan våra nordiska helgon med den helige Olaf i täten vara till välsignelse för oss alla. Frågan är: känner vi dem ännu i våra dagar?

Franciskus Urban

 

Kyrkan rustar i Europa

Trots den allmänna bilden av en krympande Kristen Kyrka i Europa visar den gammalkatolska rörelsen, genom Nordisk-katolska kyrkan, färg. Det är en positiv utveckling som märks i det att biskop Roald Nikolai säkerställer tillväxt och succession.

13-Salving-av-hendene-DSC5445Den senaste i raden av prästvigningar skedde i Stockholm i juni då den tidigare diakonen Albertus Magnus ordinerades till prästämbetet. Vigningsmässan genomfördes i Oscars kyrka på Östermalm under Pingsthelgen. Följande dag firade den nyvigde prästen sin missa prima i Vår Frus kapell i Gamla stan.

1-Introit_hymn_20160903_140332
Ordinationsmässa i Grimsthorpe slottskapell i närvaro av ärkebiskop Mikovsky från PNCC.

5_Anointing_of_the_hands_P1060255_compressed

 

 

 

 

 

 

Under 2016 vigdes fem präster i England, varav tre har en bakgrund i den anglikanska kyrkan. Vigningsmässan genomfördes i september i Grimsthorpe slottskapell i Lincolnshire. Samma år vigdes även den förre anglikanska prästen Dr. Frederik Irenäus Herzberg i Tyskland till det heliga prästämbetet.

Bilder från prästvigningen i Stockholm kan ses här.
Läs mer om den gammalkatolska rörelsen här.

Red.

 

 

Hymner till Kirken. To meditasjoner.

Text och bild: Magne V. Kristiansen.

Jeg vil dele noen meditasjoner av Gertrud von Le Fort fra «Hymner til Kirken»

Disse hymnene er som hemmeligheter og mysterier, noe en må grunde på. Vil man ikke det, forblir de uforståelige. Men får en først teften av hva dette handler om, åpner det seg en skjønnhet uten like. ”Ingen som lar deg fare, har noensinne erfart deg!”

Kirken er Kristi brud. Hun bærer hans bilde og Han hennes. Alt mitt er ditt, og ditt er mitt, sier han til den Elskede. De er mysteriøst ett, et angrep på Kirken, er et angrep på Herren selv. Det er ikke blasfemi å tro på Kirken, hun er vår Mor og Gud er vår Far og vi er deres barn som kan legge vårt hode i hennes fang.

2003-akryulgull-hornindal-15x20-2
(2003) Akrylgull, Hornidal, 15×20

«Til Kirken» av Gertrud von le Fort

Jeg vil legge hodet i ditt skjød og bli stille!
Jeg vil hvile i dine armer og få håp!
Men du er intet herberge på veien,
og dine dører åpnes ikke ut;
Ingen som lar deg fare, har noensinne erfart deg!

Du taler til de tvilende: «Ti stille,»
og til de spørrende: «Knel ned!»
Du taler til de flyktige: «Gi dere over,»
og til de svevende: «Fall ned!»

Hos deg blir all vandring lam,
og all pilegrimsferd kommer hjem i deg.
Derfor flykter mine dager fra deg,
Slik et vindstøt flykter fra stillheten.

Men jeg vet at jeg aldri slipper fra deg,
for sannelig, slik du forfølger, kan bare Gud forfølge.

Den dype sammenheng

Fra «Hymner til Kirken» av Gertrud von le Fort

Forfatterens hymner til Kirken er ikke lett tilgjengelige i først omgang, men etter hvert som en forstår mer av dialogen mellom «Jeg» og «Din stemme taler» åpner det seg store perspektiver, som i denne hymnen der hun lar Kirken tale (Din stemme taler) til sine barn. «Jeg var dulgt tilstede i deres guders templer» handler om den langsomme Gudsåpenbaring fra opphavet til Messias og til den Kirke han grunnla og som fortsatt bærer inkarnasjonens hemmelighet. Kristus er skjult tilstede i historien og hos folkeslagene. Kristus er den dype sammenheng. «Jeg er deres store Sammen», selv i våre uferdige hedenske forestillinger, men han utvelger seg Israel til å bære åpenbaringen til endes og videre gjennom Kirken. «For frelsen kommer fra jødene»

I Kristus samles jøde og hedning sammen og gjør dem til ett som Paulus skriver en plass.
Det er noe keltisk over hymnen, naturmystikk og ørkentro.

2010-anemone-hepatica-13x19-aqua
(2010) Anemone Hepatica, Aqua 13×19

Din stemme taler:
Jeg har ennu blomster fra villnisset i armen,
jeg har ennu dugg i håret
fra menneskedemringens daler,
Jeg har ennu bønner som floden lytter til, jeg vet ennu
hvordan man gjør tordenen from og velsigner vannet.

Jeg bærer ennu ørkenens hemmeligheter i skjødet,
jeg bærer ennu grå vismenns
edle spindelvev på mitt hode,

For jeg er mor til alle barn på denne jord,
hvorfor håner du meg, verden,
fordi jeg får være stor som min himmelske Far?

Se, i meg kneler folkeslag som for lengst er borte,
Jeg var hemmelig til stede i deres guders templer
jeg var dulgt til stede i deres vismenns ordsprog.
Jeg var på deres stjernetyderes tårn,
jeg var hos de ensomme kvinner som ånden berørte.

Jeg var lengselen i alle tider,
jeg var lyset i alle tider, jeg er fylden i alle tider.
Jeg er deres store Sammen, jeg er deres evige Ene.

Jeg er alle deres veiers vei:
på meg drar årtusener til Gud.

 

FAKTA:
Gertrud von Le Fort, född den 11 oktober 1876 i Minden, Westfalen, död den 1 november 1971 i Oberstdorf, Bayern, var en tysk författare. Hennes far friherre Lothar von Le Fort var överste i den preussiska armén och av hugenotthärkomst. Hon är utbildades som en ung flicka i Hildesheim och fortsatte att studera vid universitetet i Heidelberg, Marburg och Berlin. Hon flyttade till Bayern 1918 och bodde i Baierbrunn fram till 1939.

Hon konverterade till katolicismen 1926 och det mesta av hennes författarskap kom efter denna omställning och präglades av frågan om kampen mellan tro och samvete. Le Fort publicerade mer än 20 böcker, som omfattar dikter, romaner och noveller. Hennes verk är uppskattade för sitt djup och skönhet i idéinnehållet och för hennes sofistikerad eleganta stil. Romanen Veronikas svettduk 1928 är ett av hennes mest kända verk. Bland hennes många andra verk finns också en bok med titeln Die ewige Frau 1934. I detta arbete angrep hon den modernistiska analysen av det feminina, inte med polemiska argument, utan med en meditation över kvinnlighet.

 

Outsourcing-kulturen sträcker sig långt utanför regeringen

KOMMENTAR: Sommaren 2017 kommer det till allmänhetens kännedom att en myndighet medvetet brutit mot svensk lag och att konsekvensen blivit att främmande makt haft tillgång till mycket känsliga uppgifter om individer, infrastruktur och verksamhet. Det handlar så klart om Transportstyrelsen och dess tidigare generaldirektör men också om skadans omfattning samt vilken kännedom om den två år gamla händelsen regeringen har haft.

Det hela bedöms som ytterst allvarligt. Vid dagens presskonferens där statsministern, överbefälhavaren, chefen för säkerhetspolisen samt Transportstyrelsens nye generaldirektör medverkade, användes ord som ”haveri” och ”viktig händelse”. Trots allvaret; de ännu ej kartlagda skadorna samt det eventuellt försämrade ryktet i omvärlden har vi ett ännu djupare problem att hantera vilket genomsyrar verksamhet och kultur långt utanför regeringen och landets myndigheter. Outsourcing-kulturen!

Under förevändning att det är ekonomiskt fördelaktigt flyttas verksamhet – i det aktuella fallet handlar det om drift av IT-miljöer – till tredje part. I sammanhanget outsourcing pratas det, förutom i ekonomiska termer, också om kärnverksamhet och att allt som inte har den karaktären bör skötas av andra. Men, vad det egentligen handlar om är att den som outsourcar verksamhet både avhänder sig och frånsäger sig ansvar.

Outsourcing en del av ”någon annan-kulturen”

Vi har alla känt av ansvarsflykten på olika sätt. Hur många har inte stått på sitt bankkontor för att sätta in pengar men i stället upplysts om att det är en extern aktör som hanterar kontanter. Eller fått prata med kundtjänstmedarbetare som inte alls arbetar för den organisation man trodde sig kontakta utan för ett callcenterföretag. Eller internettjänster i stället för levande människor. Behöver järnvägar och tågresandets gäckande system nämnas? Allt detta handlar om outsourcing – att i led efter led lägga ut verksamhet som man själv inte är villig att ansvara för.

Men det är inte bara i miljöer kring offentlig verksamhet och företag denna kultur har låtits breda ut sig. Även på områden där vi själva – som personer och medborgare – tidigare såg egen kontroll och påverkan som självklar har vi sålt ur såväl rätten som ansvaret. Som barnuppfostran vilken många föräldrar menar skolan har ansvar för. Yttranderätten som sagts upp till förmån för proffstyckare som definierat konsensus. Den egna mentala hygienen har överlåtits på nöjesindustri och konsumtion. Den värdefulla tiden har sålts till Hr. Förströelse. Livsmedels hållbarhet och kvalitet till datumstämplare och den egna bildningen – men även den kristna sakramentsförvaltningen – har (bekvämt) outsourcats till organisationer med en (rätt) politisk agenda.

Och visst, det må vara bekvämt att slippa utan att medge. Men precis lika bekvämt som riskfyllt är det. För det som till sist och obönhörligen korrumperas är samvetet. Det som egentligen säljs ut är själen – själva ”verksamhetens” kärnan. Frågan är förstås när det hela uppdagas och hur den ansvariga då kommer att hantera det pågående haveriet.

Hjälp mig att bli en man, plz!

Ett kännetecken modernismen bär är att historien inte har något värde; allt skall uppfinnas på nytt. I sin extrema form innebär det att människan inte ges någon anknytning till det som varit, att hon inte har någon koppling till vare sig forna släktens erfarenheter eller vad det innebär att vara människa. Idag tvingas hon att definiera sig och sitt syfte, dana och forma sig andligt och kroppsligt, ja i princip förlösa sig själv.

När människor – även om vi synbarligen, fysiskt lever i samma universum – inte har någon koppling till den gemensamma realiteten, varken historiskt, biologiskt, socialt eller metafysiskt, tas heller inget ansvar för den. Ej heller att föra vidare erfarenheten. Engagemanget riktar sig i stället än mer till den egna personen och gödandet av egot. Eftersom den egna personen inte är ansluten till den gemensamma erfarenheten och för att den har skapat sitt egna etiska paradigm (sin egen sanning); eftersom hon inte upplever att någon Gud ser och älskar henne, måste hon finna nya mönster att förklara och hävda sin existens. När människan inte tror och har tillit till den givna, gemensamma realiteten, börjar hon till slut tvivla på sig själv. Hon blir sjuk.

Parallellt med att forskare härom veckan upplyste oss om att ”det mest effektiva tipset för den som vill minska sin miljöpåverkan är att avstå från att skaffa barn” skriver Svenska dagbladet om att köerna till transvården växer sig allt längre.

NatGeo_cover-Avery Jackson-transgenderism”I Stockholm har remisserna för utredningar av barns och ungdomars könsidentitet ökat med över hundra procent årligen sedan 2013. För det är inte alltid som den inre upplevelsen av könet sammanfaller med det kön som omgivningen tilldelar en. ”Det bästa med att vara en flicka är att du inte behöver låtsas vara pojke”, konstaterade nyligen 9-åriga transpersonen Avery Jackson på omslaget av National Geographics.” (SvD 20170721, ”Kanske är gender-revolutionen här”)

Louise Frisén, överläkare vid teamet för könsidentitetsutredningar vid barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, säger till SvD:
– ”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är. Det är bara det att med denna ”gender-revolution” kommer också könsbyten på barn – och det kan vi som medicinsk profession inte ta lätt på, säger Louise Frisén.” (SvD 20170721, ”Allt fler mår dåligt av könet de tilldelades på BB”)

Det är beklämmande att ta del av denna utveckling. Men i stället för att acceptera att till och med 5-åriga barn utreds för könsförvirring (sic.), eller att föräldrarna – visserligen indoktrinerade i relativismens diktatur – flyter med utifrån ”välmening” och ”goda intentioner” så måste frågan ställas: Vill vi verkligen ha det såhär?

Vad är det den 9-åriga Avery Jackson egentligen säger när han vill slippa låtsas vara pojke? Jo, att det är lättare för honom att förstå konceptet ”trans” än vad det innebär att vara pojke (och i förlängningen man). Det handlar således mer om avsaknaden av (goda) manliga förebilder i kombination med den politiska smutskastningen av allt manligt, än att grabben skulle vara född med fel eller defekt kropp.

Tänk själv: Vilka ridderliga sammanhang finns kvar, där pojkar och unga män kan skolas in i ädel oegennytta? Var finns idag inspirationen för att finna sitt kall och för att på bästa sätt bistå andra och göra denna världen lite bättre?

Det vi måste kämpa för är en miljö där det är accepterat och önskvärt att unga pojkar får skolning för att kunna hävda sig i framtiden. Så med Guds hjälp kan vi kanske imorgon höra den första säga: – Hjälp mig att bli en riktig man, please!

Franciskus Urban

 

Frågan som följer på den banala godheten

På försommaren 2017 försågs svenska folket med boken Den banala godheten. Författaren, etikern och doktorn vid Lunds universitet, Ann Heberlein, ger oss sin analys av nuläget avseende mångkultur, integration och svenska värderingar. När boken släpptes såldes första upplagan slut inom loppet av dagar och den klättrade raskt upp i toppen av försäljningslistan. Jag vågar nog påstå att Heberleins bok kommer att vara en framtida tillgång då året 2017 skall rekapituleras.

Boken inleds med en för GID-läsare välkänd men inte desto mindre välkommen problematisering av den idag utbredda relativismen:

”Om man har uppfattningen att vi inte kan påstå att vissa seder och bruk, normer, värden och principer är bättre än andra så måste vi, i toleransens namn, acceptera att en del samhällen praktiserar tortyr och dödsstraff, förföljer judar och homosexuella och att en del kulturer sanktionerar barnäktenskap, tvångsäktenskap och kvinnlig könsstympning. Är vi beredda på det?” (Den banala godheten, s. 24)

Denna kulturrelativism menar Heberlein är en av orsakerna till den utveckling som pågår mitt framför ögonen på oss. ”Vi kan inte stillatigande se Sverige gå sönder. Vi måste värna de värderingar, den trygghet, den tillit och den stabilitet som präglat landet sedan generationer” (Den banala godheten, s. 142). Hon menar att ”kommande generationer kommer att döma oss hårt” (s. 141) och jag säger inte emot.

Heberleins ärende är att påvisa hur aningslös människan – allt ifrån privatpersoner till tjänstemän i offentlig tjänst – är då förment goda beslut tas och val görs; att ambition och avsikt inte räcker utan att det ofta brister i analysen avseende vilka konsekvenser denna godhet får. Hon ger också utrymme för de för ett samhälle så viktiga och grundläggande, gemensamma värderingarna. Men vad jag saknar efter att nulägeskartan målats och analysen levererats är, som i så många andras analyser och kritik, svaret på frågan ”hur?”.

I det sammanhanget blir det ironiskt när World Values Survey dyker upp ur vars data Heberlein mycket riktigt läser ut att ”Sverige, när vi talar om värderingar, snarast är extremt” (s. 202). WVS är en global studie som återkommande mäter människors inställning till bland annat jämställdhet, tillit och värderingar i en lång rad länder.

I Sverige är vi, skriver hon, ”i mycket låg utsträckning religiösa, och en hög andel av befolkningen har emancipatoriska värderingar vilket innebär att vi värderingar individens frihet och självförverkligande högt.” I WVS från 2015 pekas på att ”svenskarna är de människor i världen som värderar självförverkligande högst (s. 202).

den banala godheten och andra böcker-beskuren
Böcker som bär

När man har läst Den banala godheten och alltså ställer sig frågan hur man skall nå en lösning på de problem som diskuteras blir det lika naturligt att fundera över var de goda värderingar som nu saknas en gång kom ifrån. Heberlein tangerar svaret då hon skriver att ”Sverige är ett sekulariserat land” och på samma sida förnöjt konstaterar att ”majoriteten av alla bekännande kristna och troende judar har anpassat sig till det sekulariserade samhällets krav och villkor” (s. 54).

Om det alls är möjligt att hävda att samhället är sekulärt (det finns ju trots allt bekännande människor) är det just i den anpassning som beskrivs som problemet ligger. De goda värderingar Heberlein nu menar att vi har tappat i samhället, sprang en gång ur det kristna livet. Tappet menar jag beror på att kristna (av tvång, bekvämlighet eller andra orsaker) anpassat sig efter det sekulära, senmodernistiska paradigmet som inget annat vill än att bryta ner traditioner, normer och tillitsfull gemenskap.

Den banala godheten av Ann Heberlein bör läsas. Den kommer, som sagt, ingå i årets kanon. Men stanna inte där! Svaret på frågan ”hur?” finns alltså i nödvändigheten i att först förstå vad de så hett eftertraktade värderingarna bygger på, sedan återupptäcka och återerövra den kristna trons fasta klippa.

Franciskus Urban