Outsourcing-kulturen sträcker sig långt utanför regeringen

KOMMENTAR: Sommaren 2017 kommer det till allmänhetens kännedom att en myndighet medvetet brutit mot svensk lag och att konsekvensen blivit att främmande makt haft tillgång till mycket känsliga uppgifter om individer, infrastruktur och verksamhet. Det handlar så klart om Transportstyrelsen och dess tidigare generaldirektör men också om skadans omfattning samt vilken kännedom om den två år gamla händelsen regeringen har haft.

Det hela bedöms som ytterst allvarligt. Vid dagens presskonferens där statsministern, överbefälhavaren, chefen för säkerhetspolisen samt Transportstyrelsens nye generaldirektör medverkade, användes ord som ”haveri” och ”viktig händelse”. Trots allvaret; de ännu ej kartlagda skadorna samt det eventuellt försämrade ryktet i omvärlden har vi ett ännu djupare problem att hantera vilket genomsyrar verksamhet och kultur långt utanför regeringen och landets myndigheter. Outsourcing-kulturen!

Under förevändning att det är ekonomiskt fördelaktigt flyttas verksamhet – i det aktuella fallet handlar det om drift av IT-miljöer – till tredje part. I sammanhanget outsourcing pratas det, förutom i ekonomiska termer, också om kärnverksamhet och att allt som inte har den karaktären bör skötas av andra. Men, vad det egentligen handlar om är att den som outsourcar verksamhet både avhänder sig och frånsäger sig ansvar.

Outsourcing en del av ”någon annan-kulturen”

Vi har alla känt av ansvarsflykten på olika sätt. Hur många har inte stått på sitt bankkontor för att sätta in pengar men i stället upplysts om att det är en extern aktör som hanterar kontanter. Eller fått prata med kundtjänstmedarbetare som inte alls arbetar för den organisation man trodde sig kontakta utan för ett callcenterföretag. Eller internettjänster i stället för levande människor. Behöver järnvägar och tågresandets gäckande system nämnas? Allt detta handlar om outsourcing – att i led efter led lägga ut verksamhet som man själv inte är villig att ansvara för.

Men det är inte bara i miljöer kring offentlig verksamhet och företag denna kultur har låtits breda ut sig. Även på områden där vi själva – som personer och medborgare – tidigare såg egen kontroll och påverkan som självklar har vi sålt ur såväl rätten som ansvaret. Som barnuppfostran vilken många föräldrar menar skolan har ansvar för. Yttranderätten som sagts upp till förmån för proffstyckare som definierat konsensus. Den egna mentala hygienen har överlåtits på nöjesindustri och konsumtion. Den värdefulla tiden har sålts till Hr. Förströelse. Livsmedels hållbarhet och kvalitet till datumstämplare och den egna bildningen – men även den kristna sakramentsförvaltningen – har (bekvämt) outsourcats till organisationer med en (rätt) politisk agenda.

Och visst, det må vara bekvämt att slippa utan att medge. Men precis lika bekvämt som riskfyllt är det. För det som till sist och obönhörligen korrumperas är samvetet. Det som egentligen säljs ut är själen – själva ”verksamhetens” kärnan. Frågan är förstås när det hela uppdagas och hur den ansvariga då kommer att hantera det pågående haveriet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s