Hymner till Kirken. To meditasjoner.

Text och bild: Magne V. Kristiansen.

Jeg vil dele noen meditasjoner av Gertrud von Le Fort fra «Hymner til Kirken»

Disse hymnene er som hemmeligheter og mysterier, noe en må grunde på. Vil man ikke det, forblir de uforståelige. Men får en først teften av hva dette handler om, åpner det seg en skjønnhet uten like. ”Ingen som lar deg fare, har noensinne erfart deg!”

Kirken er Kristi brud. Hun bærer hans bilde og Han hennes. Alt mitt er ditt, og ditt er mitt, sier han til den Elskede. De er mysteriøst ett, et angrep på Kirken, er et angrep på Herren selv. Det er ikke blasfemi å tro på Kirken, hun er vår Mor og Gud er vår Far og vi er deres barn som kan legge vårt hode i hennes fang.

2003-akryulgull-hornindal-15x20-2

(2003) Akrylgull, Hornidal, 15×20

«Til Kirken» av Gertrud von le Fort

Jeg vil legge hodet i ditt skjød og bli stille!
Jeg vil hvile i dine armer og få håp!
Men du er intet herberge på veien,
og dine dører åpnes ikke ut;
Ingen som lar deg fare, har noensinne erfart deg!

Du taler til de tvilende: «Ti stille,»
og til de spørrende: «Knel ned!»
Du taler til de flyktige: «Gi dere over,»
og til de svevende: «Fall ned!»

Hos deg blir all vandring lam,
og all pilegrimsferd kommer hjem i deg.
Derfor flykter mine dager fra deg,
Slik et vindstøt flykter fra stillheten.

Men jeg vet at jeg aldri slipper fra deg,
for sannelig, slik du forfølger, kan bare Gud forfølge.

Den dype sammenheng

Fra «Hymner til Kirken» av Gertrud von le Fort

Forfatterens hymner til Kirken er ikke lett tilgjengelige i først omgang, men etter hvert som en forstår mer av dialogen mellom «Jeg» og «Din stemme taler» åpner det seg store perspektiver, som i denne hymnen der hun lar Kirken tale (Din stemme taler) til sine barn. «Jeg var dulgt tilstede i deres guders templer» handler om den langsomme Gudsåpenbaring fra opphavet til Messias og til den Kirke han grunnla og som fortsatt bærer inkarnasjonens hemmelighet. Kristus er skjult tilstede i historien og hos folkeslagene. Kristus er den dype sammenheng. «Jeg er deres store Sammen», selv i våre uferdige hedenske forestillinger, men han utvelger seg Israel til å bære åpenbaringen til endes og videre gjennom Kirken. «For frelsen kommer fra jødene»

I Kristus samles jøde og hedning sammen og gjør dem til ett som Paulus skriver en plass.
Det er noe keltisk over hymnen, naturmystikk og ørkentro.

2010-anemone-hepatica-13x19-aqua

(2010) Anemone Hepatica, Aqua 13×19

Din stemme taler:
Jeg har ennu blomster fra villnisset i armen,
jeg har ennu dugg i håret
fra menneskedemringens daler,
Jeg har ennu bønner som floden lytter til, jeg vet ennu
hvordan man gjør tordenen from og velsigner vannet.

Jeg bærer ennu ørkenens hemmeligheter i skjødet,
jeg bærer ennu grå vismenns
edle spindelvev på mitt hode,

For jeg er mor til alle barn på denne jord,
hvorfor håner du meg, verden,
fordi jeg får være stor som min himmelske Far?

Se, i meg kneler folkeslag som for lengst er borte,
Jeg var hemmelig til stede i deres guders templer
jeg var dulgt til stede i deres vismenns ordsprog.
Jeg var på deres stjernetyderes tårn,
jeg var hos de ensomme kvinner som ånden berørte.

Jeg var lengselen i alle tider,
jeg var lyset i alle tider, jeg er fylden i alle tider.
Jeg er deres store Sammen, jeg er deres evige Ene.

Jeg er alle deres veiers vei:
på meg drar årtusener til Gud.

 

FAKTA:
Gertrud von Le Fort, född den 11 oktober 1876 i Minden, Westfalen, död den 1 november 1971 i Oberstdorf, Bayern, var en tysk författare. Hennes far friherre Lothar von Le Fort var överste i den preussiska armén och av hugenotthärkomst. Hon är utbildades som en ung flicka i Hildesheim och fortsatte att studera vid universitetet i Heidelberg, Marburg och Berlin. Hon flyttade till Bayern 1918 och bodde i Baierbrunn fram till 1939.

Hon konverterade till katolicismen 1926 och det mesta av hennes författarskap kom efter denna omställning och präglades av frågan om kampen mellan tro och samvete. Le Fort publicerade mer än 20 böcker, som omfattar dikter, romaner och noveller. Hennes verk är uppskattade för sitt djup och skönhet i idéinnehållet och för hennes sofistikerad eleganta stil. Romanen Veronikas svettduk 1928 är ett av hennes mest kända verk. Bland hennes många andra verk finns också en bok med titeln Die ewige Frau 1934. I detta arbete angrep hon den modernistiska analysen av det feminina, inte med polemiska argument, utan med en meditation över kvinnlighet.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s