Månad: september 2017

Om tyranni – att lära om, från och ur det som passerat

NY LITTERATUR: ”Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder (Albert Bonniers förlag, 2017).

Mottot här på Gammalkatolsk idédebatt är ”det väl beprövade är ännu möjligt”. Det väl beprövade är alltid kopplat till tid som passerat. Ingenting som testas idag eller kommer att testas kan kallas beprövat. Även begreppet tradition har en koppling till förfluten tid. Men såväl ’beprövad erfarenhet’ och ’tradition’ syftar framåt. Det väl beprövade är något väl fungerande; något som är värt att lämna vidare. Trots kopplingen till förgången tid äger erfarenhet giltighet i det kommande. Faktum är att det är först idag och i framtiden som erfarenhet kommer till sin rätt. Likaså handlar tradition till stor del av att vidareföra det goda till kommande generationen.

Tro på sanningen

Problemet i en tid då allt som är beprövat och andas tradition ses på med oblida ögon; som, i värsta fall, något ont, är att mycket gott raderas och faller i glömska. Så är det, exempelvis, med begreppet sanning.

Snyder-Tyranni-Albert-Bonniers-FörlagTimothy Snyder är professor i historia vid Yale University. Han har mottagit en rad amerikanska priser för sina grundliga och initierade skildringar av europeisk 1900-talshistoria. I sin senaste bok ”Om tyranni” drar han tjugo lärdomar från 1900-talet. Boken skrevs i samband med och efter det senaste presidentvalet i USA. Ett av hans kapitel handlar om sanningen och Snyder menar att det är nödvändigt att ”tro på sanningen”.

”Att misstro fakta är att misstro friheten. Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det. Om ingenting är sant är allt bara ett spel. Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna.”

Detta ger att relativism – i form av såväl värde- som sanningsrelativism – leder till ofrihet. För om allt plötsligt är ”sant” kommer till slut ingenting att vara sant. När mänskligheten utvecklat det atomistiska och individualistiska så långt, kommer ingen längre att vilja lyssna på något annat än det som bekräftar den egna ”sanningen”; de egna känslorna eller den egna världsbilden. Man vänder, som Snyder skriver, verkligheten ryggen.

”Du underkastar dig tyranniet när du inte vill se skillnaden mellan vad du vill höra och vad som faktiskt är sant. Att vända ryggen åt verkligheten kan kännas naturligt och behagligt, men resultatet är att du upplöses som individ, och då faller alla politiska system som vilar på individualism.”

Snyder nämner i kapitlet om sanningen Victor Klemperer. Han föddes i nuvarande Gorzów Wielkopolski i Polen och var författare, litteraturvetare och romanist. Kanske mest känd för sina dagböcker från nazitiden.

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.” (Victor Klemperer)

Klemperer och andra iakttagare av totalitarismen har konstaterat att sanningen dör på fyra sätt. Den fjärde, skriver Snyder, är ”malplacerad tro. I den ingår sådana självförgudande anspråk som presidenten reste när han sade att ’jag är den ende som klarar det’ eller ’jag är er röst’. När tron stiger ner från himlen till jorden på detta sätt blir det ingen plats över för de små sanningarna som vårt eget omdöme och våra egna erfarenheter lär oss.”

”När sanningen väl hade fått orakelkaraktär och inte vilade på fakta spelade bevismaterial ingen roll. ’Att förstå är meningslöst, man måste tro. Jag tror på Führern.’”

”Fascisterna hade ingenting till övers för den dagliga tillvarons små sanningar, de älskade slagord som lät som en ny religion och föredrog kreativa myter framför historia eller journalistik. De använde nya medier, på den tiden radion, till att bygga upp ett trumsmatter av propaganda som väckte känslor innan någon hann kontrollera fakta. Och nu som då förväxlar många människor tron på en tungt belastad ledare med sanningen om den värld vi alla delar.”

Snyder tar 1900-talets värsta ideologier som exempel och låter vår egen samtid speglas i hur dessa tyranner och diktaturer kunde växa fram. Men han stannar inte vid nazism och fascism utan hänger samtidigt upp kommunismen som en jämbördig kandidat att vara värst i klassen. En särskild varningsklocka menar han – helt korrekt – är den tid som i mycket liknar 1900-talets första årtionden vi själva lever i och som kommit att kännetecknas som tiden efter sanningen. Postsanningen, skriver Snyder, är prefascism.

Försvara institutionerna

Ett nödvändigt för att skydda sig mot tyranni är att hålla fast vid och försvara institutionerna. ”Det är institutionerna som hjälper oss att bevara vår anständighet. De behöver också vår hjälp. Tala inte om ’våra institutioner’ om du inte gör dem till dina genom att handla på deras vägnar. Institutioner skyddar inte sig själva. De faller en efter en såvida inte var och en försvaras från första början. Välj alltså en institution som ligger dig varmt om hjärtat – en domstol, en tidning, en lag, en fackförening – och ställ dig på dess sida.”

Kanske skall vi ta detta till efterrättning när de myndigheter som är satta att försvara oss: Polis och Försvarsmakt, kommer på tal. Att ställa sig själv frågan om det är ”min Polis” eller ”mitt försvar” kan kanske nyansera debatten. Därmed inte sagt att det (säkert) inte finns förhållanden som kan förbättras i såväl organisation som enskilda myndighetsutövare. Men vad händer den dagen opinionen påverkats så på djupet att ingen längre sympatiserar med tanken att vi behöver såväl polis som en försvarsmakt.

”Vi utgår gärna från att institutionerna automatiskt ska motstå även de mest direkta angrepp. Det var just det misstag som vissa tyska judar begick rörande Hitler när nazisterna hade bildat regering.”

”Det var uppfattningen bland många förnuftiga människor 1933, precis som det är uppfattningen bland många förnuftiga människor i dag. Misstaget ligger i att tro att härskare som kommer till makten med hjälp av institutioner inte an förändra eller förstöra just de institutionerna, ens när det är exakt vad de har sagt sig ämna göra. Ibland är det verkligen revolutionärernas avsikt att ödelägga institutionerna på en gång. Det var vad de ryska bolsjevikerna gjorde. Ibland saknar institutioner livsduglighet och funktion och har förvandlats till en skenbild av vad de varit en gång i tiden, och därmed förstärker de nyordningen i stället för att motarbeta den. Det var vad nazisterna kallade ’Gleichschaltung’, likriktning av staten och partiet.”

Robespierre_exécutant_le_bourreau
Teckning visande Robespierre giljotinera skarprättaren efter att denne giljotinerat alla andra.

Institutioner är inte enbart statliga myndigheter. Som Snyder skriver kan det handla om, exempelvis, en tidning eller en ideell förening. Eller monarkin. En institution är något varaktigt och stabilt; något som åtnjuter tillit och auktoritet. Helt enkelt en samhällets upprätthållare. Kyrkan är en institution och kanske ett av de tydligaste exemplen på hur den politik som förts under inte minst 1900-talet för att bryta ner väl beprövad erfarenhet och tradition har verkat. Kyrkan i Sverige övertogs som institution av den världsliga makten efter reformationen och i år, fem hundra år senare, fastslogs åter att ”majoritetssamfundet Svenska kyrkan” är en politisk maktapparat, skild från den egentliga institutionen.

Att ha kontroll och makt är för den postmodernistiska ideologin viktigare än sanning. Ingen trodde väl på allvar att människan var så svag för lögnen i en tid – vår tid – som är så upplyst.

Vi har mycket att lära om, från och ur den tid som har passerat. Det är där vi finner erfarenheter. Såväl avskräckande exempel och de väl beprövade.

Franciskus Urban

 

Hög tid för ett vilse Europa att söka sig hemåt och bygga självförtroende.

“Jag är övertygad om att ett Europa som har avsagt sig Kristus kommer inte att kunna bevara sin kulturella och spirituella identitet”.

”I firmly believe that a Europe which has renounced Christ will not be able to preserve its cultural and spiritual identity.” (Alateia, 2017-09-25)

Dessa ord uttalades av metropolit Hilarion under ett tal i London förra veckan. Han är den ryska ortodoxa kyrkans ”utrikesminister”, d v s ledare för Moskvapatriarkatets enhet för externa relationer.

I sitt tal sade han bland annat att ”i en situation av aggressivt tryck från grupper som propagerar för idéer som är oacceptabla ur ett traditionellt kristet moralperspektiv, är det essentiellt att ena Kyrkornas ansträngningar i att opponera mot dessa processer.”

“In a situation where we have aggressive pressure of the groups which propagate ideas unacceptable from the perspective of traditional Christian morality, it is essential to unite the Churches’ efforts in opposing these processes, to act jointly in the media, in the sphere of legal support, as well as in propagating common Christian values at all possible levels. It is important that the Churches share their experience in this sphere, and develop cooperation between church human rights organizations and monitoring centres.” (Catholic Herald, 2017-09-26)

Problemet – och den fråga som ställs i samband med rapporteringen från metropolitens tal – är hur vi skall gå till väga för att vända utvecklingen? För när det kommer till kritan så har han faktiskt rätt. Europa måste upphöra att vilset slå på sig själv och sin historia. Europa och dess invånare måste på nytt vinna självförtroende för att kunna hävda sin kultur och spiritualitet. Och vägen dit är en och endast denna: Kristus genom sin Kyrka.

ic-xc-ni-kaKyrkor måste – helt utan kopplingar till stater, politik och världsliga maktambitioner! – komma sig för att gemensamt axla ledarskapet. I samverkan med kristna organisationer och likasinnade som kan bygga kunskap och sprida insikt för att bereda väg för evangeliet.

Det råder ingen brist på saker att ta sig an. Låt mig avslutningsvis bidra med en kort lista över de mest basala och akuta:

  • Mer (kristen) moral och mindre politik.
  • Mer traditionell kärnfamiljepolitik och färre sociala experiment.
  • Mer estetik och mindre funktionalism.
  • Mer tradition och mindre postmodernism.
  • Mer sanningssökande och mindre relativism.
  • Mer historia och mindre utopi.
  • Mer evighet och mindre kvartalstänkande.
  • Mer sakramental syn och mindre konsumism.
  • Mer omtanke än egentanke.
  • Mer lokalsamhälle och mindre superstatlighet.

Läs även Omöjligt för politiker att vända utvecklingen på egen hand. Ytterligare material finns via #bildaeuropa i sociala medier samt på sidan Bilda Europa

In Hoc Signo Vinces!

Franciskus Urban

 

Slaget om månggifte står för dörren

I dagarna genomförs en icke-bindande folkomröstning i Australien i fråga om ”könsneutrala äktenskap” (”samkönade äktenskap”). I ett progressivt land som Sverige kan tyckas att det är märkligt; att det ”ju” är en självklarhet att ”man skall få gifta sig med den man vill”. Men i Sverige sitter vi också på insikten om vad som blir nästa steg.

Att två ledarsidor, som i lördags, tar upp ämnet om månggifte (polygami) är ingen slump. Olika politiska krafter har under flera år propagerat för detta. Vänsterkrafter gör här gemensam sak med liberaler. Kanske ser de nu att svensken är ”mogen” för nästa steg, för ”frågan om antal följer logiskt på den om könsneutralitet”. Ingen hade väl inbillat sig att de progressiva skulle vara nöjda med att bara förändra synen på äktenskapet lite grand. En inte allt för försiktig gissning är att slaget om månggifte nu står inför dörren.

Lisa Magnusson tar, på ledarplats i Dagens Nyheter, utgångspunkt i valet i Australien. Hon menar att vi i Sverige inte är så progressiva som vi själva tror. ”Tyvärr diskuteras frågan om polygami nästan aldrig offentligt”, skriver hon och fortsätter med att ”i grunden handlar dock denna fråga om att det ska vara upp till vuxna, samtyckande människor att själva ordna sina relationer.” Det är ett av de vanligaste argument från vänster och liberaler. Och så avfyrar hon slutligen en uppfordrande känga till oss alla: ”Det är en läxa vi uppenbarligen fortfarande håller på att lära oss, både i Australien och i förment progressiva Sverige.” (DN, 2017-09-23)

Frågan är vad hon har för syn på hur långt progressivitet kan sträcka sig. När är det nog?

En annan röst [som verkar ha läst Gammalkatolsk idédebatt de senaste veckorna!] är Fredrik Haage på Smålandsposten. Hans ledare har en helt annan ingång och är klart läsvärd.

”Vänsterns normbrytare och högerns frihetsälskare kan vända och vrida på det hur mycket de vill, men det vore ett civilisatoriskt steg tillbaka för västerlandet. Om den observationen sedan renderar omdömen om ”unket” ditt och datt eller nyfiffiga ord som ”flockofob” eller vad man nu vill hitta på, så låt vara. Faktum kvarstår.” (Smålandsposten, 2017-09-23)

Det är bara att hoppas att Haage orkar stå emot i längden. Hans och andras röster som vågar stå upp för en klassisk syn på vad civilisation och moral är kommer att behövas. De är alla välkomna till GID för att finna inspiration och kunskap. Nu och i framtiden!

En annan inte oviktig instans i denna fråga är kyrkan. Det ligger väl i farans riktning att samfundet Svenska kyrkan kommer att först tillåta, sedan göra frågan om ”antalsneutrala äktenskap” till något obligatoriskt bland dess präster att välsigna. Kanske via någon temporär samvetsklausul. Det har ju hänt förut. Logiken, återigen.

Kyrkans syn i fråga framgår annars tydligt i söndagens predikan i Nordisk-katolska kyrkans församling, S:t Nikolaus i Karlskrona. Slaget står för dörren och nu behövs röster som vågar ta konsekvenserna av att stå upp för ordningen – den ordning som kommer att bevara oss om vi bevarar den.

[Edit 2017-09-30]: På Bokmässan i Göteborg säljs en nyutkommen bok: ”Farfar har fyra fruar” (Av Oscar Trimbel). Riksdagsledamoten Tuve Skånberg skriver på Facebook: ”Den vänder sig till de allra minsta. Tanken är att boken ska läsas på bibliotek, förskolor och i hemmen för att skapa förståelse och acceptans för islam och dess kultur av månggifte.”

Vi lär får höra mer om detta i en nära framtid!

[Edit 2017-10-01]: Författaren Oscar Trimbel meddelar idag via ”Somali Nordic Curlture” att försäljningen av titeln ”Farfar har fyra fruar” stoppas.
Red.

 

”Moraliskt rätt att den västerländska civilisationen går under”

”No one can look at the history of Western civilization during the present century without feeling dismayed at the spectacle of what modern man has done with his immense resources of new knowledge and new wealth and new power.” (Christopher Dawson, ‘The Recovery of Spiritual Unity’ i Christianity and European Culture, 1998, sid 232)

Den brittiske oberoende forskaren i kulturhistoria och kristendom, Christopher Dawson, som dog 1970, skriver detta någon gång i mitten på 1900-talet. Han är skarp i sin kritik över hur den västerländska civilisationen utvecklats. Det är, skriver han, ett spektakel som utspelar sig. Och det trots de enorma resurser vi har i form av ny kunskap, rikedom och makt.

Allt för få lyssnade till Dawson då. Och när vi idag, århundradet efter, konstaterar att det sannerligen inte har blivit bättre har vi ett ännu tyngre lass att hantera. Det är hög tid att lyssna till de tänkare som idag arbetar i Dawsons efterföljd. De saknas sannerligen inte men problemet är det samma som då: Hur får man människor att ta till sig kunskap och använda den för att återupprätta den västliga civilisationen?

Saken är den att det inte bara handlar om kunskap. Vi har aldrig ägnat så mycket tid åt utbildning; aldrig haft så mycket kunskap som idag. För att förändra den destruktiva utvecklingen behöver vi, som individer och samhälle, gå djupare. I grund och botten är krisen för den västerländska civilisationen spirituell. Det är en moralisk kris och det är en troskris. Dawson skriver i samma essä:

”Whatever may be the ultimate cause of this crisis, it is certain that it is a spiritual one, since it represents the failure of civilized man to control the forces that he has created. It is due above all the loss of common purpose in Western culture and the lack of a common intelligence to guide the new forces that are changing human life. Yet this failure is certainly not due to the neglect of education in modern society. No civilization in history has ever devoted so much time and money and organization to education as our own. And it is one of the most tragic features of the situation that our failure has been the failure of the first society to be universally educated, one which had been subjected to a more systematic and completely national education than any society of the past.” (Christopher Dawson, ‘The Recovery of Spiritual Unity’ i Christianity and European Culture, 1998, sid 233)

Nutida inspiratörer och sanningssägare

Dawson har gått ur tiden men hans arbete och texter lever kvar. Men det finns faktiskt nu levande personer vi har tillgång till. Till och med i lättillgänglig massmedial form. Senast igår intervjuades historikern Timothy Snyder i programmet Skavlan (Säsong 18, avsnitt 2). Han är aktuell med boken Om tyranni (vilken vi kommer att återkomma till här på GID) och började att prata om sanning och att det är ytterst viktigt att ”tro på sanningen”. Fascismen, menade han, slog ut sanningen genom ett karismatiskt förhållande mellan ledare och folk. Kommunismen dödade sanningen genom utopiska drömmar. Nutidens tyrann slår ut sanningen med lögn, desinformation och cynism, sade Snyder och hintade åt den nutida ryska regimen.

Snyder relaterade också till de många och högljudda samtidskritikerna vi har runt oss. Men, menade han, ”att vara i opposition är inte alltid att bara negera, utan att faktiskt tänka. Den som ständigt negerar och kritiserar har inte tid för att tänka”. Viktigt är det med eftertanke och att ägna sig åt ”något så omodernt som att läsa böcker”.

Ett annat exempel på lättillgängligt material är det andra avsnittet av en intervju med Paul Lillrank som sändes idag (lördagen den 23 september). Han är doktor i sociologi och professor vid Aalto universitet i Finland. Lillrank är även återkommande krönikör i Hufvudstadsbladet.

Ingången i intervjun är ”snällismen” och ”den banala godheten” och varifrån de kommer. Frågan ställs varför den har slagit rot i just Sverige? Lillrank tar sin utgångspunkt i Jonathan Haidt som är socialpsykolog och professor i etiskt ledarskap vid New York University. Han har en teori om moralen som bestående av fem grundpelare: Att värna de svaga, rättvisa, lojalitet mot sin grupp, hierarki och auktoritet samt känslan för vad som är heligt och orent.

Morals-and-ethicsDen tes Lillrank har är att västerlandet, sedan 50-talet och i takt med att välfärdssamhället etablerades, inte längre ansåg sig behöva de fyra moraliska grundpelare som rör människans överlevnad. Kvar var bara den biologiskt betingade moraliska pelaren att värna de svaga. Den är biologiskt betingad för att det i grund handlar om nyfödda barn, men har nu på grund av att de övriga fyra pelarna inte längre behövs förvandlats till den enda moraliska grunden. Moral idag, menar han, går enbart ut på att värna de svaga grupperna och individerna. Detta har skapat en ”snällism” och en ”banal godhet” och därmed ett mycket smalt moraliskt register där den inlärda [och överförda] moralen tynar bort.

Lillrank menar att detta är orsaken till hur, exempelvis, vuxna män som kommer till Sverige anses vara barn. För barn är skyddsvärda. Ett annat exempel är sexuella minoriteter som är en svag grupp och därför måste ha hjälp.

Med samma moral kan vi därför också höra hur pedofili jämförs med depression och ADHD vilket leder till att ännu en ”svag grupp” har skapats och vi därför känner oss moraliskt förpliktigade att tycka synd om pedofiler:

”Prof Derek Perkins is a consultant forensic psychologist and has set up treatment programmes for sexual offenders: ’It’s a recognised mental disorder and it’s something that people don’t choose to have. It’s a condition in the same way that someone might have depression or ADHD’” (BBC, 11 september 2017)

Lillrank pratar också om ”den vite mannens börda” och syftar på kolonialism och historiens korståg. Det skapar en undermedveten känsla att ”den västerländska civilisationen är ond” och att det därför är ”moraliskt rätt att den västerländska civilisationen skall gå under”.

Denna moraliska förskjutning; att moral bara handlar om att värna och hjälpa svaga är också, menar Lillrank, förklaringen till att Svenska kyrkan är så positiv till islam. Han förklarar detta med att Svenska kyrkan ”desperat försöker göra sig nyttig för den världsliga makten” och ”eftersom snällismen är rådande, vill Svenska kyrkan vara bäst i klassen” och blir därmed ”den mest extrema snällisten”.

Förhållandet till islam hänger också ihop med att Svenska kyrkan tappat tron till sig själv. Man har ingen vision om sin egen teologi etcetera utan är ”ett tomt skal” säger Lillrank. Samtidigt hyser man en ”pervers beundran” för islam eftersom dess imamer fortfarande tror att de har något att komma med. Lillrank menar att ”den moralbärare som [svenska] kyrkan skulle kunna vara, bara är ett tomt skal”.

Se hela intervjun här:

Ytterligare ett exempel på nutida tänkare som vänder sig mot den rådande postmodernistiska hegemonin är britten Sir Roger Scruton. Han är filosof och har gjort sig känd som försvarare av den västerländska kulturen och då inte minst, som estet, den arkitektoniska modernismen.

I ett radioinslag på BBC säger han bland annat att ”det europeiska samhället, i hög takt dumpar sitt kristna arv och har inte funnit något att ersätta det med, mer än mänskliga rättigheter.

– ”European society”, says Sir Roger Scruton, ”is rapidly jettisoning its Christian heritage and has found nothing to put in its place save the religion of human rights”.

Lyssna på inslaget här: http://www.bbc.co.uk/programmes/b092gkks

Så, vad kan vi lära av allt detta?

Vad denna enkla översikt visar är hur lättillgänglig kunskapen om alternativet till den utveckling vi ser är. Den sätter också fingret på hur viktigt det är med moraliska diskussioner samt att vi är i behov av att återta hela det moraliska registret. Vi förstår samtidigt vilken enormt viktig del Kyrkan har i civilisationsbygget. Tack och lov finns det alternativ till det Lillrank pratar om, som kan matcha islam och dess imamer. Vad vi också lär oss är att arbetet med Gammalkatolsk idédebatt ges såväl luft under vingarna som rätt i den kamp vi ser oss som en del i. För som Christopher Dawson skriver:

-”Whatever may be the ultimate cause of this crisis, it is certain that it is a spiritual one, since it represents the failure of civilized man to control the forces that he has created.”

Ett första steg är att faktiskt förstå att vi som lever nu inte har någon skuld i kolonialismen. Det finns ingen ”vit mans börda”, utan vi som lever i Europa och västvärlden har en rätt till vår historia och kultur. Och rätten att värna den. Det är vår moraliska skyldighet för att överleva.

Franciskus Urban

 

VARNING för starka bilder. Om det kollektiva självskadebeteendet.

Allt tycks gå allt snabbare och bli allt ytligare, samtidigt som vi är i behov av fördjupning och allvar.

I det politiska livet, som i det känslomässiga, moraliska och andliga går allting allt fortare. Det verkar vara en aldrig avtagande tempoökning där den som yttrar sig ännu rappare, ytligare och hårdare än föregående, tycks stå som segrare. I alla fall för stunden. Eller sekunden. För konsekvensen blir att också tiden som någon lyssnar; stunden på toppen och segrarna blir allt kortare. Framgångens sötma tar allt mer formen av kemiskt framställt sötningsmedel. Och det går samma väg som sötningsmedel i kroppen: det mesta kastas ut som urin men tillräcklig mängd kvarstannar och främjar cancer.

SelfharmarmEn människa har olika strategier för att hantera ångest och sådant som är obehagligt. De strategier som används kallas försvarsmekanismer. Det finns mer eller mindre skadliga. Att skoja bort en situation, exempelvis, är en försvarsmekanism – ett sätt att hantera ångest eller något obehagligt. Värre konsekvenser kan exempelvis bortförklaringar få. Eller att föra över sina egna tillkortakommanden (eller sin egen ångest) på andra, så kallad förskjutning. I riktigt allvarliga tillstånd av ångest kan människan ta till självskadebeteenden; helt enkelt börja skada sig själv för att dämpa ångest. Exempel på kända självskadebeteenden är att skära sig i armarna, utsätta sig för risker eller sexuella handlingar.

Kan ett samhälle, så att säga kollektivt, drabbas av ångest? Frågan är intressant, menar jag. I synnerhet som det i kölvattnet av postmodernismen nu inte kan vara på annat vis än att samhället ägnar sig åt ett kollektivt självskadebeteende!

Hur yttrar sig detta kollektiva, självdestruktiva beteende? Låt oss se på hur en individ som fastnat i självskadebeteende resonerar. För det första är det aldrig rationellt; det är alltid känslomässigt rotat. För det andra finns sällan en sjukdomsinsikt. För det tredje ägnas stor del av tiden åt förnekelse; att dölja skador och att bortförklara. För det fjärde finns, på grund av avsaknad av sjukdomsinsikt, ingen vilja att be om hjälp. Även om det skadliga beteenden i sig kan vara ett rop på hjälp…

Så till den kollektiva, samhälleliga dimensionen. Det så kallade moderna förhållandet till synen på sexualitet, kön och (i det sammanhanget) normbrytande, det är inte förankrat i rationalitet eller beprövad erfarenhet. Det är, tvärt om, baserat i känslomässiga argument som grundar sig i en förvrängd syn på individualitet och frihet. Är samhället, som kollektiv, i besittning av sjukdomsinsikt? Har det gjorts någon konsekvensanalys rörande vad som händer med barn som ännu inte fyllt tio år men som uppmuntras att, exempelvis, ifrågasätta det kön man föddes med? När så detta ifrågasätts och då det publiceras forskning som tydligt visar på det skadliga i detta, bortförklaras det med känslomässiga, politiska och maktrelaterade motargument. Och, slutligen, är det så att även om den tysta majoritet som menar att utvecklingen är på fel väg inte protesterar eller ber om hjälp, då kan vi i sanning tala om ett klassiskt medberoendeskap.

Det handlar inte bara om så kallade könsnormer. Alla områden som rör traditioner och moral är berörda. För att inte tala om hur myndighetspersoner, politiker och andra offentliga makthavare hanterar sina uppdrag. Exemplen är många inte minst på senare tid i fråga om rikets säkerhet, sjukvård och skola. Mycket försvinner i glömskans urinpöl. Men kvar är mycket som är cancerogent.

Jag tror faktiskt att man med fog kan tala om ett kollektivt självskadebeteende. Om än inte kliniskt så i alla fall bildligt. Hur som menar jag att det räcker för att ta saken på allvar. Den som lider av svårigheter att hantera sin ångest – vare sig det handlar om att skratta åt eländet (försvarsmekanismer) eller självskadebeteende – är i behov av hjälp. Och det förtjänas hjälp. Både för enskilda individer och vår västerländska civilisation.

Vad som nu, på allvar, måste till är en förståelse för att det behövs allvar, djup och eftertänksamhet. Det är mycket hög tid att ta en lång titt i backspegeln för att lära av hur och med vilken möda våra förfäder en gång byggde det Europa vi nu (förlåt språket) pissar på. Det finns helt enkelt varken respekt eller kärlek i det. Varken för historien eller våra efterkommande.

Franciskus Urban

 

Invandrade polygama familjer. Risk för tidernas etiska och juridiska klavertramp.

Just nu är nyheten om den man som kommit till Sverige med sina tre fruar och sexton barn och fått månggiftet registrerat hos svenska myndigheter på mångas läppar. Det pekas i sammanhanget på att hundratals polygama familjebildningar godkänts och att regeringen nu ger uppdrag åt Skattemyndigheten i uppdrag att utreda saken.

Sveriges television rapporterar att månggifte ”för närvarande är olagligt i Sverige” vilket kan sända signalen att det är något som kan komma att ändras. Samma mediebolag har tidigare förmedlat hur ”Öppna Moderaters förbundsstämma röstade för att verka för införandet av antalsneutrala äktenskap. Det heterosexuella, monogama äktenskapet har varit det allenarådande i västvärlden och det är först på senare tid som detta har börjat ifrågasättas. Frågan om relationer med flera personer har dock länge varit aktuell i hbtq-communityt, detta är ingen nyhet för den insatte. Den polyamorösa rörelsen, som är en del i hbt-communtityt, har under lång tid drivit rätten till förhållanden med fler personer än två.” (www.svt.se)

Det finns med andra ord politiska krafter som aktivt och öppet verkar för att bigami och polygami (månggifte) skall vara lagligt. I propagandan för detta används inte sällan begreppet ”antalsneutrala äktenskap” för att, i likhet med könsneutrala ”äktenskap” avdramatisera och normalisera.

Frågan som kan ställas nu är om inhemska politiska krafter kommer att ta strid för de hundratals polygama familjebildningar som ingåtts i andra länder men nu registrerats hos svenska myndigheter? Beroende på hur våra folkvalda väljer att sätta ner fötterna i frågan, är risken uppenbar att det blir prejudicerande och därför kommer att bana väg för att månggifte blir lagligt. Svensk lag skall ju vara lika för alla! Detta vore dock ett rejält klavertramp och ännu ett steg på vägen mot att bryta ner den västerländska kristna civilisationen.

Red.

 

Kyrka utan politiker – finns det?

I det val som genomfördes på söndagen i samfundet Svenska kyrkan gick de tre politiska riksdagspartierna: Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna tillsamman framåt. Därmed har partipolitiker en majoritet (53,7%) av platserna i kyrkomötet; samfundets högsta beslutande organ. (SVT, 2017-09-18)

Elisabeth Sandlunds skräder inte orden i sin ledare i tidningen Dagen:
”Efter söndagens kyrkoval är det bara att konstatera att läget i Svenska kyrkan har gått från illa till ännu värre. De politiska partierna har stärkt sitt grepp över kyrkomötet och rimligen även på stifts- och församlingsnivå. Kyrkans babyloniska (läs:partipolitiska) fångenskap fortsätter i minst fyra år till.” (Dagen, 2017-09-18)

Många röster har inför detta val höjts för att detta var möjligheten att rösta bort politikernas makt och styre, men uppenbarligen förgäves. Partipolitiken stärker sitt grepp.

Det finns många sätt att försöka förklara det felaktiga; hur tokigt det är att världslig makt kontrollerar ett religiöst samfund. I synnerhet som staten och Svenska kyrkan gick skilda vägar för dryga femton år sedan. Det som nu hänt är en bekräftelse på att skilsmässan inte är slutförd. Ett sätt är att ställa som krav på dessa politiska partier att driva frågan att även (exempelvis) samfund inom islam bör kontrolleras av politiker. Kanske kan det sättas i relation till den utredning som nu görs på kulturdepartementet om framtidens statliga stöd till samfunden?

Det är såklart beklagligt att se – även för en utomstående – hur många fromma som får se en av de uttalat vanliga grunderna för medlemmar att lämna SvK nu cementeras ytterligare. Det som i synnerhet gör saken tragiskt är okunskapen bland majoriteten av väljarna vad Kyrka är och innebär. Kyrka är en annan kategori än världslig demokrati. Idag har namnkunniga inom organisationen hörts uttrycka farhågan att medlemsflykten kommer att eskalera. Kanske sägs det i affekt. Kanske får de rätt.

Vad jag personligen önskar för alla dem som nu känner sig besvikna och desillusionerade är att inte handlöst störta sig ut i kylan; utan plan på var man skall landa. Tänk på att det för en kristen människa är essentiellt att höra till; att ha ett sammanhang. Och det finns ett sammanhang som är västligt och samlat runt den kanoniske biskopen; där varken diakoner eller präster är avlönade; där samtliga sakrament förvaltas; där den heliga mässan firas om söndagen; som står i den odelade Kyrkans tro och lära och som inte styrs av politiker.

Ja, Kyrka utan politiker finns. För Kyrkan är inte styrd av politiker. Hon har en överstepräst – Jesus Kristus. Välkommen att läsa mer om vad Kyrka är här på Gammalkatolsk idédebatt. Kanske kan det bli vägen hem för dig?

Red.