Medans tid ännu är

Inom ramen för den spontana kampanjen #bildaeuropa (#formeurope), som du mer än gärna får engagera dig i (!), har ett antal böcker fått komplettera biblioteket där jag bor, exempelvis ”The Benedict Option” (Rod Dreher), ”The strange death of Europe” (Douglas Murray), ”Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen” (Thomas E. Wood) samt ”Christianity and European Culture” (Christopher Dawson).

Dawson skrev en rad böcker om kulturhistoria och kristendom och influerade flera namnkunniga författare så som T.S. Elliot och J.R.R. Tolkien. Och just bekantskapen Dawson, denne brittiske akademiker som gick ur tiden 1970 och har kallats 1900-talets största katolska historiker, pekar på att den oro som idag finns för den västliga civilisationens sönderfall inte är något nytt.

”Livingstone verkar ha tagit för givet att kristendomens expansion var oskiljaktig från utvidgningen av den västerländska civilisationen. I sådana människors ögon var den västliga civilisationen fortfarande en kristen civilisation jämfört med hednisk barbarism och de icke-kristna civilisationerna bland de gamla folken.
Det är lätt nog för oss idag att inse deras misstag och se dess tragiska konsekvenser. Men faran idag är att vi rör oss i motsatt extrem genom att förneka kristendomens sociala och kulturella betydelse. En man som Livingstone kunde inte ha gjort sitt arbete utan den kristna bakgrunden där han hade fötts upp. Han var ett barn av ett kristet samhälle och ett kristet samhälle omfattar en kristen kultur. För hur man än skiljer Ordet och världen; kristen tro och sekulär aktivitet; Kyrka och stat; religion och affärer, så kan man inte skilja tron fr
ån livet eller den enskilda troendes liv från samhällslivet, i vilket individen är medlem. Varhelst det finns kristna, måste det finnas ett kristet samhälle, och om ett kristet samhälle håller ut tillräckligt länge för att utveckla sociala traditioner och institutioner, kommer det att finnas en kristen kultur och i slutändan en kristen civilisation.” (Christianity and European Culture: Selections from the work of Christopher Dawson [1889-1970])

”Livingstone, seems to have taken for granted that the expansion of Christianity was inseparable from the expansion of Western civilization. In the eyes of such men Western civilization was still a Christian civilization as compared with pagan barbarism and the non-Christian civilizations of the ancient peoples.
It is easy enough for us today to realize their mistake and to see its tragic consequences. But the danger today is that we should go to the opposite extreme by denying the social or cultural significance of Christianity. A man like Livingstone could not have done his work without the Christian background in which he had been bred. He was the offspring of a Christian society and a Christian society involves a Christian culture. For however widely one separates the Word and the World, Christian faith and secular activity, Church and State, religion and business, one cannot separate faith from life or the life of the individual believer from the life of the community of which the individual is a member. Wherever there are Christians, there must be a Christian society, and if a Christian society endures long enough to develop social traditions and institutions, there will be a Christian culture and ultimately a Christian civilization.”
(Christianity and European Culture: Selections from the work of Christopher Dawson [1889-1970])

Stift Seitenstetten Marmorsaal Deckenfresko 01

Harmonin mellan religion och vetenskap, en takfresk från ‘Marble Hall i Seitenstetten Abbey’ (Wikimedia Commons)

Så, när man tar sig an Murrays bok som kom ut i år och i vilken han beskriver ett Europa av idag; präglat av oviljan att hävda den egna kulturen och en metodisk nedbrytning av de värderingar som är grunden för vår civilisation, väcks insikten att det redan i början och mitten av 1900-talet varnades för att vårt habitat nu i allt snabbare takt förvandlas till ruiner.

De som idag menar att oron över och kritiken mot den utveckling vi ser är onödig, allt för uppblåst och utvecklingsfientlig, bör faktiskt ta sig en rejäl funderare. De bör – som jag tidigare har skrivit – ställa sig frågan om hur giltigt och moraliskt riktigt privilegiet kan anses vara att ta med sig vårt gemensamma arv i graven.

”Frågan vi alla måste ställa oss är om morgondagens barn också skall kunna uppleva det italienska och franska gemytet; europeisk bildning, den hellenistiska kulturen och den en gång så djupt rotade katolskt kristna fromheten i Europa. Eller om du som nu är medelålders skall ha privilegiet att ta med dig minnet av civilisationen in i den sista vilan.”

Vem skall då känna sig träffad av detta? Självskriven är 30- och 40-talsgenerationen som underlåtit sig att lämna vidare väl beprövad kunskap och erfarenhet. Som, förblindad av den ekonomiska utvecklingen, kastade traditioner, moral och kristen tro på kökkenmöddingen. Men också yngre generationer som i sann postmodernistisk anda vägrar titta i backspegeln. Ingen kommer att gå fri från ansvar.

Franciskus Urban

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s