VARNING för starka bilder. Om det kollektiva självskadebeteendet.

Allt tycks gå allt snabbare och bli allt ytligare, samtidigt som vi är i behov av fördjupning och allvar.

I det politiska livet, som i det känslomässiga, moraliska och andliga går allting allt fortare. Det verkar vara en aldrig avtagande tempoökning där den som yttrar sig ännu rappare, ytligare och hårdare än föregående, tycks stå som segrare. I alla fall för stunden. Eller sekunden. För konsekvensen blir att också tiden som någon lyssnar; stunden på toppen och segrarna blir allt kortare. Framgångens sötma tar allt mer formen av kemiskt framställt sötningsmedel. Och det går samma väg som sötningsmedel i kroppen: det mesta kastas ut som urin men tillräcklig mängd kvarstannar och främjar cancer.

SelfharmarmEn människa har olika strategier för att hantera ångest och sådant som är obehagligt. De strategier som används kallas försvarsmekanismer. Det finns mer eller mindre skadliga. Att skoja bort en situation, exempelvis, är en försvarsmekanism – ett sätt att hantera ångest eller något obehagligt. Värre konsekvenser kan exempelvis bortförklaringar få. Eller att föra över sina egna tillkortakommanden (eller sin egen ångest) på andra, så kallad förskjutning. I riktigt allvarliga tillstånd av ångest kan människan ta till självskadebeteenden; helt enkelt börja skada sig själv för att dämpa ångest. Exempel på kända självskadebeteenden är att skära sig i armarna, utsätta sig för risker eller sexuella handlingar.

Kan ett samhälle, så att säga kollektivt, drabbas av ångest? Frågan är intressant, menar jag. I synnerhet som det i kölvattnet av postmodernismen nu inte kan vara på annat vis än att samhället ägnar sig åt ett kollektivt självskadebeteende!

Hur yttrar sig detta kollektiva, självdestruktiva beteende? Låt oss se på hur en individ som fastnat i självskadebeteende resonerar. För det första är det aldrig rationellt; det är alltid känslomässigt rotat. För det andra finns sällan en sjukdomsinsikt. För det tredje ägnas stor del av tiden åt förnekelse; att dölja skador och att bortförklara. För det fjärde finns, på grund av avsaknad av sjukdomsinsikt, ingen vilja att be om hjälp. Även om det skadliga beteenden i sig kan vara ett rop på hjälp…

Så till den kollektiva, samhälleliga dimensionen. Det så kallade moderna förhållandet till synen på sexualitet, kön och (i det sammanhanget) normbrytande, det är inte förankrat i rationalitet eller beprövad erfarenhet. Det är, tvärt om, baserat i känslomässiga argument som grundar sig i en förvrängd syn på individualitet och frihet. Är samhället, som kollektiv, i besittning av sjukdomsinsikt? Har det gjorts någon konsekvensanalys rörande vad som händer med barn som ännu inte fyllt tio år men som uppmuntras att, exempelvis, ifrågasätta det kön man föddes med? När så detta ifrågasätts och då det publiceras forskning som tydligt visar på det skadliga i detta, bortförklaras det med känslomässiga, politiska och maktrelaterade motargument. Och, slutligen, är det så att även om den tysta majoritet som menar att utvecklingen är på fel väg inte protesterar eller ber om hjälp, då kan vi i sanning tala om ett klassiskt medberoendeskap.

Det handlar inte bara om så kallade könsnormer. Alla områden som rör traditioner och moral är berörda. För att inte tala om hur myndighetspersoner, politiker och andra offentliga makthavare hanterar sina uppdrag. Exemplen är många inte minst på senare tid i fråga om rikets säkerhet, sjukvård och skola. Mycket försvinner i glömskans urinpöl. Men kvar är mycket som är cancerogent.

Jag tror faktiskt att man med fog kan tala om ett kollektivt självskadebeteende. Om än inte kliniskt så i alla fall bildligt. Hur som menar jag att det räcker för att ta saken på allvar. Den som lider av svårigheter att hantera sin ångest – vare sig det handlar om att skratta åt eländet (försvarsmekanismer) eller självskadebeteende – är i behov av hjälp. Och det förtjänas hjälp. Både för enskilda individer och vår västerländska civilisation.

Vad som nu, på allvar, måste till är en förståelse för att det behövs allvar, djup och eftertänksamhet. Det är mycket hög tid att ta en lång titt i backspegeln för att lära av hur och med vilken möda våra förfäder en gång byggde det Europa vi nu (förlåt språket) pissar på. Det finns helt enkelt varken respekt eller kärlek i det. Varken för historien eller våra efterkommande.

Franciskus Urban

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s