Kulturen – en spegel av samtidens logiska mörker

I en rubrik på kultursidorna i Svenska dagbladet möts jag av budskapet att ”dagens unga vill se mörker”. För ”glättigt och glatt går inte”. I artikeln läser jag sedan hur ”ungdomsserien som genre har genomgått en rejäl förändring de senaste åren, och försetts med ett kraftigare mörker, ibland en total svärta utan en skimra hoppfullt ljus. Borta är den tid då ungdomsserie betydde vänskap för livet, 32-åringar som spelade tonåringar och åtminstone en sympatisk vuxen som lade en hand på axeln och sa precis det man behövde höra.” (SvD Kultur, 2017-10-13)

Jag brottas i min dagliga gärning mycket med statistik över och problematik kring psykisk ohälsa. I veckan var jag på en utbildning i regi av Karolinska institutet och kan nu titulera mig ’certifierad instruktör i AOSP’ (akut omhändertagande av självmordsbenägen person). Jag kan säga att verkligheten borde vara tillräcklig att studera avseende mörker. Det behövs ingen fiktion. Samtidigt är inte heller glättighet svaret utan nu behövs en god portion realism för att vi skall kunna ta oss an de problem vi som människor har skapat och som håller på att dra ner den västerländska civilisationen i mörkret.

Montreal-Gazette_youth-mental-illness-costs-billionsFör att göra en mycket omfattande utläggning väldigt kort, kan mycket av den psykiska ohälsan tillskrivas postmodernismen. Den innebär nämligen, för människan, djup osäkerhet. Postmodernismen desorienterar och bryter ner; slår sönder väl fungerande strukturer och lämnar var och en av oss att definiera värden och världen. I ensamhet.

På vägen hem från kursdagarna i Stockholm läste jag ”Postmodernismens förklaring; skepticism och socialism från Rousseau till Foucault” av filosofen Stephen R C Hicks. Han förfäktar upplysningen och är inte mycket till vän av kristen lära (vilket kräver en egen senare genomgång), men i kritiken mot postmodernismen har han min fulla uppmärksamhet.

Hicks tar läsaren med på en resa i tid och visar på postmodernismens upphovsmän. Här finner vi filosofer som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard och Richard Rorty. Också Emanuel Kant får sig en känga som en postmodernismens möjliggörare.

Ett annat namn som dyker upp; som arvtagare är den tongivande 1900-talsfilosofen Martin Heidegger. Och läsningen av kulturkrönikan i Svenska dagbladet blir nästintill ironisk med Heideggers tankegångar ännu klinande i öronen:

”Denna ångestkänsla, som åtföljs av en känsla av alla människors upplösning, en själv inräknad, var ett kraftfullt metafysiskt tillstånd för Heidegger eftersom det skänker föraningar om den egna döden, en känsla av tillintetgörelse, en känsla av att uppgå i intet. Och följaktligen en känsla av att nå in i Varats metafysiska centrum.” (Hicks, sidan 78)

”När vi har övergivit förnuftet och logiken, upplevt verklig tråkighet och förskräcklig ångest, så kan vi avtäcka mysteriernas mysterium: Intet. I slutändan är allting intet och intet är allt. Med Heidegger kommer vi fram till den metafysiska nihilismen.” (Hicks, sidan 79)

Hicks vill ha det till att denna ”den oförvägnes ångest” är det känslomässiga tillstånd som förbereder en för den slutgiltiga uppenbarelsen, vilken, för Hicks, skulle vara likvärdig med ”den judisk-kristna kosmologins sanning”. För mig som teolog luktar det snarare buddhism än klassisk, ortodox kristen tro.

Till sina efterföljare, skriver Hicks, lämnade Heidegger följande slutsatser, som numera, med viss modifikation, har antagits av den postmoderna mittfåran: ”Konflikt, motsättningar och motsägelser utgör verklighetens djupaste sanningar; Förnuftet är subjektivt och oförmöget att nå fram till sanningar om verkligheten; Förnuftets beståndsdelar – ord och begrepp – är hinder som måste skalas bort, genomgå destruktion eller på annat sätt avslöjas; Logiska motsägelser är varken tecken på felaktigheter eller över huvud taget viktiga; Känslor, särskilt ängslan och ångest och andra dystra känslor, är bättre ledsagare än förnuftet; Den västerländska filosofitraditionen – platonsk, aristotelisk, lockeansk eller cartesiansk – som grundar sig på lagen om icke-motsägelser och distinktionen mellan subjekt och objekt är fienden som måste besegras.” (Hicks, sidan 79-80)

Läs även:Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism” (GID 2017-09-09)

För Hicks handlar det om att lära sig att det förnuft han håller högt och som är oss givet inte på något vis står i strid med Treenig Gud. För dagens kulturelit, arkitekter och universitetsledare är det på tiden att förstå varifrån mörker, svärta, antiestetik och sanningsfientlighet är sprungen ur.

Franciskus Urban

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s