Månad: december 2017

Öppna upp för kyrkans röst

Den 24 december kunde man i Expressen läsa Susanna Birgersson som menar att ”kyrkan gärna får höras mer i samhällsdebatten men om den inte hittar en egen röst orkar jag inte lyssna”. (‘Varför låter ärkebiskopen som en personalchef?’, Expressen, 2017-12-24)

”Jag hör till dem som anser att kyrkan faktiskt bör engagera sig i samhällsdebatten”, skriver hon samtidigt som hon förundras över ”den ensidighet, ytlighet och förutsägbarhet som präglar inspelen från ledargarnityret.” Birgersson syftar så klart på samfundet Svenska kyrkan. Men frågan som måste ställas av Susanna och andra är vad kyrka är? Det är ren slentrian att vilja höra mer från kyrkan och samtidigt tänka på Svenska kyrkan. I synnerhet som Birgersson själv skriver att Svenska kyrkan är politisk. Analysen är klar men när kan människor förvänta sig konsekvenserna av den? När får folket höra talas om den kyrka som faktiskt finns och som har sin egen röst?

Birgersson frågar sig vidare var kyrkans högst uppsatta män och kvinnor är ”när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Mathieu_Elias_Saint_Nicolas
S:t Nikolaus (270-343), biskop av Myra. Känd bl.a. för att strida mot arianismen.

Jo, det är sådant som intresserar teologer! Men åter igen: det är kanske dags att lyssna på teologer, biskopar och präster som inte (längre) finns i den forna statskyrkan. Men de finns och man måste leta efter, lyssna på och släppa fram dem. Eller vill man, när det kommer till kritan, inte ha en kyrkas ibland kärva röst? Är det så att det är alldeles lagom att ha en politiserad organisation som kallar sig kyrka att klaga på?

Här på Gammalkatolsk idédebatt, som är en kyrklig röst, skriver teologer, biskopar, präster och lekfolk om bland annat det Birgersson efterfrågar. Samvetsfrihet, läkarassisterade självmord, människovärdighet, livets början och slut är ständigt aktuella ämnen tillsammans med frågor som vad kyrka är, Europas födelsetal och vikten av traditioner och kunskap om vårt kulturella arv. Allt med en gammalkatolsk klangbotten.

Birgersson refererar i sin krönika till biskopar som hon menar låter mer som personalchefer. Biskopar skall vara auktoriteter. Men det låter på Birgersson som att det saknas hos dem hon nämner. Och då är det kanske läge att finna sig en biskop som vet vad han talar om och som är en röst i samklang med kyrkan. Detta kan för övrigt sägas gälla i allmänhet, också för präster och diakoner. Det håller inte i längden att bara kritisera. Det måste bli verkstad också. Det finns biskopar som är auktoriteter och som talar med kyrkans tvåtusenåriga röst.

Franciskus Urban

En hälsning i juletid

”I natt har vi på nytt haft anledning att fundera över vad det innebär att vara människa. För vad som inträffat är att Gud har låtit sig födas som människa. Detta oerhörda reser frågan om varför; varför Skaparen, vår himmelske Fader, väljer att iklä sig vår mänskliga dräkt? Varför sker detta ofattbara?

Vi har också anledning att fundera över vad det innebär att fira ‘jul’. Varför firar vi? Är det för att ära och förundras över det stora och ofattbara som har hänt, eller är det något annat som står i fokus? Intressant att peka på är att det sällan funnits så många som talat sig varma om traditioner som år 2017; om vikten att återupptäcka historia och värden. Det är samtidigt signifikativt för vår tid att det mysterium som Guds människoblivande innebär sällan (eller aldrig) nämns som källan till det debattörerna kallar ‘historia och värden’. Detta törs man inte…”

Härifrån länkar vi vidare. Läs hela texten här: http://www.stnikolaus.se/2017/12/25/juldagen-folkets-massa/. Men kom snart igen och stöd oss i kampen för att det väl beprövade ännu är möjligt.

En riktigt, riktigt God Juletid önskas alla våra läsare!

 

Ljusets och hoppets återkomst

Detta är en text som skrevs till tredje söndagen i Advent 2015.

Ärendet i dag är det alldeles nödvändiga ljuset men vi skall även beröra nöden. Och denna nöd skall belysas med hjälp av en akademisk text, närmare bestämt en helt ny doktorsavhandling med titeln Religious education in contemporary pluralistic Sweden (Religionsundervisning i ett nutida och pluralistiskt Sverige, min övers.). Med denna avhandling disputerade författaren, Karin Kittelmann Flensner, vid Göteborgs universitet i samma stund som den landade i min brevlåda, strax efter lunch fredagen den 11 december 2015. Den är med andra ord alldeles aktuell. Men låt oss återkomma till den, för det finns fler aspekter av ljus än den akademiska upplysningen, inte minst nu i Adventstid.

När vi i dag tänder det tredje adventsljuset är det inte långt kvar. Strax är mörkret betvingat; drivet på flykt. I dag firas den heliga Lucia av Siracusa, martyren; vittnet. Hon kommer till oss med ljus i mörkret och hon aktualiserar vad det innebär att leva i Sanningens ljus då hon väljer Gud före allt.

John_the_Baptist_by_Prokopiy_Chirin_(1620s,_GTG)Samtidigt ägnar vi vår uppmärksamhet, denna tredje söndag i Adventstid, åt en person som skulle komma att bli martyr. För Johannes döparen led, liksom Lucia, även han för Kristi namns skull. Men idag är hans roll profetens; förelöparens – den som, i likhet med ärkeänglarna, går före med bud. Och inte sällan avbildas den helige Johannes med vingar.

”En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.”[1]

Johannes gick före och gjorde väg för ljuset och hoppet; för Konungen, för Sanningen, friheten och frälsningen. Han ropade i öknen; i den tomma och karga tillvaron, bland människor som, liksom öknens sand, törstade och grep efter allt som kunde absorberas; som tog till sig vilken dryck som än erbjöds i ivern att släcka den törst som var en hjärtats och själens törst. En mängd olika religiösa föreställningar florerade. Olika avgudar tillbads och mängden falska profeter var då, som nu, stor. Det behövdes uppfriskande väta. Det behövdes ljus och hopp. Då som idag. Det behövdes någon som gick före. Då som idag. Och där trädde han fram, sänd av Gud och vittnade om ljuset som har vunnit över mörkret: Kristus Jesus; Lammet.

Johannes egna ord om vem han är kan vi läsa i Evangeliet. Om hur ”judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte, han bekände: ’Jag är inte Messias.’ De frågade honom: ’Vem är du då? Är du Elia?’ Han sade: ’Nej, det är jag inte.’ – ’Är du Profeten?’ Han svarade: ’Nej.’ Då sade de till honom: ’Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?’ Han svarade med profeten Jesajas ord: ’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!’ Lite senare berättas hur han såg ”Jesus komma, och han sade: ’Se Guds Lamm som tar bort världens synd!’”[2]

Han ropade till de törstande: ”Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom! Varje dal ska fyllas, alla berg och höjder sänkas. Det krokiga ska rätas, ojämna vägar ska jämnas. Och alla människor ska se Guds frälsning.”[3]  Han såg och hans syn tar oss rakt in i altarets allra heligaste sakrament; in i eukaristin, än i dag: Se Guds Lamm som tar bort världens synd!

Det är om denna törst den doktorsavhandling handlar som vi strax bekanta oss med. Men först behöver vi titta lite närmre på ett begrepp i dess titel, nämligen ordet ”religiös” och hur vi kan förstå det bättre. För med handen på hjärtat är detta inget enkelt ord. Inte heller är det entydigt. Sant är dock att det är starkt laddat; inte bara med positiva värden, och att det många gånger kan vara mer lämpligt att definiera sig som kristen än ”religiös”. Men (!) detta ord – och särskilt i tider som våra – bör återtas för att på nytt laddas med ödmjuk värdighet.

Religion kan, enkelt uttryckt, ses som en uppsättning föreställningar vilka utgör en viss tro som människor ansluter sig till. Vanligt är att religiösa system förstås som mänskliga produkter och att synen på religiositet är negativ eftersom den, som det uppfattas, omfattar regler, förbud, tabun och trångsynthet. Detta bekräftas, som vi skall se, av materialet i avhandlingen. Möjligen är det anledningen till att det känns mindre laddat att definiera sig som kristen men inte ”religiös”. I alla fall med svenskt språkbruk och med rådande förförståelse av begreppet. Men den svenska (vanliga) förståelsen av religiositet skiljer sig från exempelvis engelskans religious (i exempelvis ”living a religious life”). Och om man tittar lite djupare så finner man att ordet ”religion”, från latinets religio, kan förstås som “respekt för det heliga, vördnad för Gud” eller ”ett band mellan människa och det gudomliga”. Moderna forskare (Tom Harpur och Joseph Campbell) föredrar förklaringen att ordet religion kommer från latinets ligare (sammanbinda, koppla samman); re-ligarere (åter) + ligare, ”att återknyta”. I antiken och under medeltiden förstod man den etymologiska roten religio som ”personlig dygd och tillbedjan”, aldrig som doktrin, praktik eller ens som en källa till kunskap. Enligt filologen Max Müller på 1800-talet är roten till det engelska ordet religion från latinets religio, ursprungligen avsett att betyda ”vördnad för Gud, begrundande över gudomliga ting, fromhet”.[4]

Så, efter denna omväg, skall vi nu stifta bekantskap med doktorsavhandlingen. Och man kan naturligtvis fundera över vad den har att göra med Jesus Kristus och hans förelöpare Johannes eller med oss och en predikan, för den delen. Men faktum är att denna avhandling inte kunde komma mer lägligt med tanke på söndagens tema. Den ger nämligen en bild av det spirituella klimatet; en temperaturmätning i den del av befolkningen som om bara några år skall bli föräldrar och till sina barn föra vidare någon form av tradition och grund att stå på i livet. Frågan är om de kommer att ha en levande erfarenhet av ljus och hopp? Kommer de att vara förmögna att föra vidare sanning och mening? Hur kommer de att förklara innebörden av Adventstidens tredje ljus för sina barn?

Avhandlingen, vars material har insamlats under två år vid 125 lektioner i religionsundervisning på gymnasienivå, visar hur elever och lärare närmar sig religion och samtalar om religiositet och tro.

En av de attitydgrupper (diskurser) som redovisas är den sekularistiska. Här ”framträdde en ’kronocentrisk’ syn på historien och tiden, vilket innebär beskrivningar om att mänskligheten nu, mer eller mindre, nått sin fulländning. Religiositet förknippades med en förfluten tid när människor inte visste bättre men detta stadie har vi numera passerat.”[5] Religion är alltså, enligt avhandlingen, något som behövdes förr men som har spelat ut sin roll för den moderna människan.

Som kristen och om man menar att religioner, liksom ideologier, är mänskliga uppfinningar, kan man hålla med i detta eftersom vi, i och med Jesu födelse, inte längre behöver gissa hur frälsningen nås och därmed inte har något behov av att hitta på olika religioner. Men att hävda att mänskligheten, sådan den är, skulle ha nått sin fulländning är fullständigt förödande. Följden blir nämligen att vi inte kan växa mer; inte kan mogna djupare och inte behöver frälsningens ljus. Ytterligare ett stort problem i detta är att också den kristna tron dras med i den allmänna (negativa) förståelsen av religiositet.

Vidare i forskningsmaterialet framgår ”att inta en ickereligiös position framställdes som en neutral position i förhållande till religion och att vara ’neutral’ eller ’objektiv’ hade positiva konnotationer. […] Ateism artikulerades som en neutral position, men även som ’att vara normal’. Normalitet konstrueras i opposition till dess motsats, vilket i en sekularistisk diskurs är religiositet”[6].

I avhandlingen framhålls att kritiskt tänkande är en positiv egenskap och förmåga som är central i den svenska skolan och något som lärarna ofta framhöll. Forskaren redovisar dock att ”ibland försköts emellertid innebörden i begreppet ’kritiskt granska’ till att ’kritisera’”. Och ett sätt som denna kritik framfördes på var ”genom skämt med en tämligen föraktfull underton eller att framställa troende människor som ointelligenta, psykiskt sjuka och galna.”[7]

Vidare pekar avhandlingen på att individualism är ”ett oerhört centralt värde i samtliga klassrum. Att göra sina egna val, att framstå som en rationell och självständig individ hade positiva konnotationer och artikulerades som extremt viktigt av både lärare och elever.”[8] ”Att vara religiös förknippades med att blint och oreflekterat följa kollektiva och irrationella regler varför individualism artikulerades som svårförenligt med religiositet.”[9] Dock hävdas att ”buddhismen stod ut som en religion där individen väljer själv med ett minimum av regler”[10].

En annan attitydgrupp (diskurs) som redovisas är den så kallade svenskhetsdiskursen. Här refereras till Sverige som både ”det mest sekulära landet i världen”[11] och att ”Sverige är ett kristet land”[12]. Detta är en något motstridig bild som diskuteras i avhandlingen. Men det mest anmärkningsvärda i detta kapitel är hur det ”i klassrummet uppkom diskussion om vem som är att betrakta som kristen. I många klassrum artikulerades kristendom som relaterat till trosföreställningar. Att vara döpt och konfirmerad och kanske till och med medlem i svenska kyrkan var inte avgörande för om man skulle beskrivas som kristen eller inte. En av lärarna menade dock att benämningen kristen kan betraktas som en kulturell etikett och att man därmed t.ex. kan vara kristen och ateist samtidigt.”[13]

Där lämnar vi forskningen och vi gör det i ekot av den helige Johannes ord från dagens evangelietext: ”’Huggormsyngel! Vem har visat er att ni ska fly den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar.’”[14]

Även om det som redovisas i avhandlingen inte kommer som någon total överraskning, så ser det ser onekligen mörkt ut. Och nu är tillståndet till och med kartlagt. Vi har därför anledning att tacka och ägna såväl forskaren som situationen våra böner och just därför får en doktorsavhandling plats här idag.

Världen är i nöd. Människan är, genom sin egen förträfflighet och högmod, i nöd. Nu behövs, liksom då Guds Ord kom till världen, sanningens och hoppets ljus. Och det är här i Kristi kyrka det kan växa. Inga gnostiska, buddhistiska eller andra ideologier mäktar detta. För som den helige aposteln Paulus skriver: ”Allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger. Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Far. […] Därför vill jag tacka dig bland hednafolken och lovsjunga ditt namn.”[15]

Systrar och bröder! Tillståndet i världen kan inte förstås på annat vis än en öken med en enorm törst efter den livets friska källa till liv som vi lärt känna i Kristus Jesus och som Johannes förelöparen vittnar om. Hans rop ekar än idag. Låt oss ta vid och fortsätta ropa; vara ropets förstärkare och gå före där det krävs. För om inte vi gör det skall stenarna ropa[16].

Franciskus Urban

 

[1] Joh. 1:6-9
[2] Joh. 1:19-29
[3] Luk. 3:4-6
[4] Wikipedia, sökord ”religious”
[5] Kittelmann Flensner, Karin, Religious education in contemporary pluralistic Sweden, Göteborg: Göteborgs Universitet (2015), s. 285
[6] Kittelmann Flensner, s. 285
[7] Kittelmann Flensner, s. 285-286
[8] Kittelmann Flensner, s. 286
[9] Kittelmann Flensner, s. 286
[10] Kittelmann Flensner, s. 286
[11] Kittelmann Flensner, s. 289
[12] Kittelmann Flensner, s. 289
[13] Kittelmann Flensner, s. 290
[14] Luk 3:7b-8
[15] Rom. 15:4-9
[16] Jfr Luk. 19:40

 

Lucia var inte heller till salu

”Barn är inte till salu” är temat för årets upplaga av Musikhjälpen. Och imorgon firar Kyrkan den heliga Lucia. Hon föddes i Syrakusa på Sicilien år 283 men här kan faktiskt skönjas ett samband.

Saint_Lucy_by_Cosimo_Rosselli,_Florence,_c._1470,_tempera_on_panel_-_San_Diego_Museum_of_Art_-_DSC06640Historien om Lucia har gått förlorad och allt vi verkligen kan veta med säkerhet är att denna modiga kvinna som bodde i Syrakusa miste livet under förföljelserna mot kristna under tidigt 300-tal. Vördnaden för henne spreds till Rom och under 500-talet var hon erkänd i hela Kyrkan för sitt mod i försvar för tron.

Då viljan att sprida ljus över Lucias mod kom en rad legender om henne att spridas. Den av dem som bäst stått sig över tid berättar om en ung kristen kvinna som vigde sitt liv till tjänst för Kristus. Hennes mor hade för avsikt att gifta bort henne med en hednisk man. Hon var då sannolikt i en ålder vi idag hade betecknat som mycket ung. Lucia å sin sida försökte övertala modern att Kristus var en bättre partner i livet.

Lucia lyckades, mycket tack vare att böner och trons kraft botade den sjukdom modern drabbats av, övertyga henne om det rätta i att ägna sitt liv åt Gud. Samtidigt gjorde detta den avvisade brudgummen rasande och förrådde Lucia genom att berätta om hennes tro för guvernören. Kristendomen var vid denna tiden inte tillåten och förföljelser och våld tillhörde den kristna minoritetens villkor. Guvernören tvingade henne till prostitution, men Lucia mötte istället döden – först i försök att bränna henne på bål och slutligen med klingan av ett svärd. Guvernören skall även ha stuckit ut hennes ögon. I en annan legend berättas att det var Lucia själv som rev ut dem i protest mot det arrangerade giftermålet.

Även om legenden i sig inte kan styrkas, innehåller den berättelsen om en ung kvinna som står fast i sin tro på Kristus och – trots konsekvenserna – vågar lita på det profeterna förkunnade: att den människoson som föddes för att besegra döden gjorde det för vår skull; för att den som tror på Honom skall göras fri och ha evigt liv.

När nu pengarna i veckan strömmar in till Musikhjälpen och mantrat ”barn är inte till salu” repeteras; skänk då gärna en tanke på hur det barn vi i Adventstid väntar på, i vår egen tid, säljs ut till förmån för högmodet och den egna känslans lag.

Glad fest och med önskan om en fortsatt stilla Adventstid!

Franciskus Urban

 

Inte meningsfullt tala om etik utan en föreställning om livets yttersta mening

Det har blivit ett mantra: ”moral och etik”. Liksom begreppet ”värdegrund”. Att det är så är ingen slump. Många av samtidens analyser pekar helt riktigt på brister i etisk reflektion och moral. Men värdegrunden har blivit svaret. Vi fick Värdegrundsdelegationen på myndighetsnivå. Och såväl skolor som andra verksamheter måste ha ett värdegrundsdokument. Men allt tal om etik blir meningslöst om det inte relaterar till det lilla grekiska ordet telos – målet; syftet; meningen.

Enligt filosofen Alasdair MacIntyre ledde modernismen till en för de flesta okänd etisk katastrof i västerlandet. Det klassiska språket för moralitet är bevarat som fragment, men har frikopplats från den ursprungliga teoretiska kontexten i vilken det blev meningsfullt. I stället har det flyttats till nya sammanhang och där fått ny innebörd. Människor fortsätter att använda ett moralspråk och tror att de är involverade i samma etiska samtal som tänkare från antikens Grekland men, menar MacIntyre, det är de inte. Vad det handlar om är en blek kopia; en pseudo-etisk diskurs, för även om de fortsätter att använda samma ord, har de urvattnats på sin mening.

MacIntyre skriver att etiken innan modernismen hade en trefald struktur:

“in which human-nature-as-it-happens-to-be (human nature in its untutored state) is initially discrepant and discordant with the precepts of ethics and needs to be transformed by the instruction of practical reason and experience into human-nature-as-it-could-be-if-it-realized-its-telos […] To say what someone ought to do is at one and the same time to say what course of action will in these circumstances as a matter of fact lead toward a man’s true end and to say what the law, ordained by God and comprehended by reason, enjoins.”[1]

Sanzio_01_Plato_Aristotle
Platon och Aristoteles utvecklade filosofiska argument om bl.a. teleologi (läran om den inneboende meningen; målet)

Det innebär, enkelt uttryckt, att etiken (C) syftade till att förflytta människan från A till B, där A representerar ett nuvarande tillstånd (mänsklig-natur-som-den-råkar-vara) och B ett tillstånd som motsvarar var hon skulle kunna vara om människan förverkligade syftet (målet) med att vara människa.

Problemet med dagens tal om etik och moralitet uppstår i samma stund som B avvisas, det vill säga tanken om ett högre syfte (telos). Kvar är bara A – det vill säga människan som hon råkar vara – och C; talet om etik.

Men vad händer då etiken, som alltid hade en koppling till människans telos får sväva fritt och i stället för att knyta samman nuläge med ett önskat läge, enbart relaterar till människan som hon råkar vara just nu? Då uppstår behovet av att skapa värdegrunder!

”From this inevitable failure to rescue ethics from the crippling wound inflicted by the loss of human telos – and the consequent sundering of fact and value – flows the modern moral culture, which MacIntyre describes as ‘emotivism’. By emotivism he means the theory that moral language cannot be rationally grounded so in the end the choice of which moral principles to live by simply boils down to personal preference.”[2]

Etiken blir, då den är frikopplad från livets mening och mål, enbart en fråga om personliga preferenser. Moralen kommer inte att hänga samman med något utanför den egna personen. Moral blir en fråga för den inre världen av känslor och valmöjligheter. Detta leder till en relativisering av moralen.

”Yet this widely shared moral relativism is inconsistent. Few people seem willing to say that Hitler’s extermination of six million Jews was not objectively wrong. The problem for postmodern people, of course, is that if ethics do not transcend individual options then on what basis can we say that Hitler’s actions were really evil? Instinctively we feel that something is objectively bad but we have removed the grounds on which we can make such a claim intelligible.”[3]

Ur detta individorienterade sätt att se på moral kommer, det vi idag känner som mänskliga rättigheter, att förvridas. Och då rättigheterna varken är kopplade till mänskligheten eller dess yttersta mening, kan i princip allt som en enskild person anser vara rätt (för henne) hävdas med att det är en mänsklig rättighet.

Franciskus Urban

 

[1] MacIntyre, After Virtue (1985), s. 53

[2] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117

[3] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117-118

Unge man – tag dig samman!

Ett återkommande tema här på GID är nödvändigheten att omvärdera synen på människan. Att vi åter får en känsla för värdighet och att meningen är att sträva mot det högre. Inte minst viktigt är att män tar ett steg framåt och odlar en positiv, manlig kultur. Pojkar och unga män behöver goda förebilder.

Ett annat tema är att de problem som finns i vårt samhälle är symptom på en bristsjukdom. Vi lider av bristen på ett gemensamt, sammanhållet system: historia, moral och berättelser. Ofta återkommer jag till att svaret finns i det barn som av politiska skäl kastades ut med den kulturella upprensningen. Detta hänger samman med synen på människan. Politikerna ville inte behöva förhålla sig till Gud eller Kristi Kyrka.

Catholic-advent-clipart-5Vi går nu in i Adventstiden. Den tid som har sin upprinnelse i väntan på barnets ankomst. Och barnet är ingen annan än Guds Son, Jesus Kristus. Advent är en kristen tradition alldeles oavsett vad människor runt dig låtsas.

Idag, på ledarplats i Svenska Dagbladet, skrivs att ”det finns inget farligare än en svag man”. Vad som följer är en intervju med den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson som gjort sig känd som en kämpe mot identitetspolitik och postmodernism. Nu är han ute och föreläser om Bibeln. Och det är unga män som väcks och får upp ögonen för en tradition som undanhållits dem. Ledarskribenten bekräftar det som här skrivits länge nu.

”Den 55-årige Jordan B Peterson har på sätt och vis blivit en fadersgestalt för många unga män. Hans budskap är inte att de duger som de är, utan att de har ett högre syfte. Att de ska plocka upp sin börda och bära den som en man. Till skillnad från den feministiska föreställning som dominerar offentligheten, om en destruktiv manlighet som måste fördrivas, menar Peterson att män måste möta sina mörka sidor och lära sig kontrollera dem. De kan inte förnekas, men de kan tyglas.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Det var aldrig någon som lovade att livet skulle vara enkelt. Vad det handlar om är att lära sig behärska sig och använda de strategier som faktiskt finns tillgängliga. Kanske är det hög tid att fler vuxna och unga män får tillgång till arenor där det är möjligt att växa andligt och moraliskt för att återvinna sin egen värdighet.[1] Här har Bibeln i den odelade Kyrkan en omistlig roll. Jag står till förfogande!

”Peterson tar fasta på att livet är ett lidande. Identitetspolitikens ideologier har gemensamt att de påstår att lidandet beror på att någon förtrycker dig.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Ett centralt budskap i Evangeliet (Nya Testamentet i Bibeln) är frigörelse. Inte minst från sådant jordiskt förtryck som förhindrar människan att växa i Ande.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet. Lyssna på Jordan B Peterson. Men kom ihåg att inte göra honom till föremål för tillbedjan. Peterson pekar på Bibeln och Bibeln pekar på Treenig Gud – på Fadern, Sonen Jesus Kristus och på Helig Ande.

Unge man! Börja det nya året med att ta dig samman. Börja redan första söndagen i Advent. Tag dig till kyrkan (det finns alternativ till den trasiga som nämns i ledarartikeln). Lär dig om din egen kulturs källa. Låt dig omfamnas av mysterierna som förvaltas av Kyrkan. Du har ett högre syfte.

En stilla och värdig Adventstid önskar jag dig.

Franciskus Urban


[1] Observera att svaret inte finns i hemliga klubbar och ordenssällskap!
https://gammal-katolsk.org/2017/11/18/frimureriet-en-uppfoljning/

Öppen föreläsning: Kristen närvaro i ett sekulärt samhälle

Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona bjuder – i samarbete med Gammalkatolsk idédebatt – in till öppen föreläsning i Adventstid. Temat är kristen närvaro och kristna värderingar i ett sekulärt samhälle.

H.-E-Roald-NikolaiDet är Nordisk-katolska kyrkans biskop, teologie doktor Roald Nikolai, som föreläser och leder samtalet i detta synnerligen angelägna ämne.

Dag: Lördagen den 9 december
Tid: Klockan 14:00 – (ca) 16:00
Plats: Scandic Hotell, Karlskrona (konferensavdelningen på entréplan)

Föreläsningen är öppen och kostnadsfri. Begränsat antal platser. Meddela ditt deltagande senast den 5 december via e-post: post@stnikolaus.se

Se även: http://www.stnikolaus.se/kalendarium/

Red.