Det är uppenbarat!

Hur besvarar man teologiskt relaterade frågor i en modern tid? Kan man göra det med ett modernt språk? Utan att ursprung, nyanser och mystik går förlorat? Frågan är aktuell, dels i samband med läsarkommentarer på artikeln här om dödshjälp, dels med tanke på att vi idag går in i den tid som kallas Epifania.

Som bakgrund kan vi läsa Carl Rudbecks understreckare i Svenska dagbladet igår, där har skriver att ”religionen är en av mänsklighetens eviga följeslagare. Så långt tillbaka vi kan tyda spåren tycks inget mänskligt samhälle ha saknat religion. Ändå verkar de lärde ännu inte ha lyckats komma överens om en definition som omfattar alla dess manifestationer.” (SvD, 2018-01-05)

Låt oss börja med artikeln om dödshjälp (’Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet’) i vilken frågan om vem det är som ”äger” livet aktualiseras. Är det den enskilde människan? Eller är livet heligt och givet av Gud.

Så kom en läsarkommentar:

”’Det är ingen mänsklig rättighet att få dö’
Vilket sekel är du uppvuxen i Fransiscus Urban? 1500-talet? Det handlar i mitt tycke inte främst om gud utan urgamla maktstrukturer med gud som förklädnad. Dessa har tappat sin kraft i vårt moderna och demokratiska samhälle och kämpar för det lilla fotfäste som finns kvar. Precis som i kalifat och politiska diktaturer så är man livrädd för människors självbestämmande och individuella val. Varför skulle Gud som är god och barmhärtig tvinga människor att lida mot sin vilja? Bibeln är skriven av människor med mycket makt för väldigt länge sedan. Ägna ditt ämbete att sprida kärlek, glädje, göra goda gärningar och lindra lidande i Guds namn istället för att döma. Då kommer du att stå närmare Gud, det lovar jag.”
(Läsarkommentaren är publicerad i anslutning till huvudartikeln)

Det är så mycket stoff i frågan att det egentligen inte räcker med ett blogginlägg för att svara. Än svårare blir det i ett kommentarsfält. För vad jag slås av och läsarkommentaren pekar på är att den tycks vara formulerad i en kontext helt frikopplad från det arv som gav en stor del av de frukter läsaren framhåller som positiva, nämligen den kristna traditionen. En viss okunskap tycks också lysa igenom i det som påstås om att kristendomen är jämförbar med såväl ”kalifat och politiska diktaturer”.

Vad många debattörer och kommentatorer skulle behöva är att faktiskt studera teologi. Rudbeck tar i sin understreckare upp just att ”världen går inte att förstå utan religion”. Sedan kan man tycka vad man vill om religioner. Och för den som studerar kristen teologi, redan på grundläggande nivå, lär sig att demokrati inte är oförenligt med kristen tro och lära (till skillnad från exempelvis islamism) beroende på att här skiljs mellan det världsliga och det gudomliga. Vidare lär man sig att en bärande idé i kristendomen om människan är att hon är skapad med fri vilja och därmed är fri att göra val och fatta beslut.

Som kristen inser man dessutom att hon (människan) inte är den som alltid vet bäst utan behöver hjälp med att navigera i sin tid. Inte minst moraliskt. Frågan om dödshjälp är en sådan där lagen är tydlig: Du skall icke dräpa.

Det enkla ställt mot det svåra

Jag möts ofta av påståendet att ”ni ’traditionalister’ gör det så enkelt för er i er tolkning av tro och lära.” Det ställs då mot att ”vi som vågar problematisera, kontextualisera och söka förståelse i ett nytt ljus är ärligare och kommer närmare sanningen”. Men frågan är vari svårigheten ligger. Och bör ligga? I det relativiserade budskapet eller i efterlevnaden? När någon av kyrkans dogmer (rättesnören) av modernisterna relativiseras så låter det ofta genomtänkt och djupt. Men det blir till intet förpliktigande och upp till var och en att tolka. Ingen kan därmed göra ’fel’. Ingen tror sig längre behöver höra vad som är rätt.

Epifania – Gud som uppenbarar sig

Rudbeck skriver att religionen tycks vara universell och något som alltid funnits med i människans liv, men att ingen ännu har lyckats definiera vad religion är. Och det ligger mycket i det, för religioner – förstådda som försök att förklara – är i en kristen förståelse tillfälliga. Den kristna tron talas i dagligt tal om som en religion, men den gör samtidigt sanningsanspråk. En effekt av Kristi födelse, korsfästelse, död och uppståndelse är att människan inte längre behöver ”gissa”. Därför är ”religioner” på ett plan överflödiga. Vi har Kristus Jesus, Guds Son, som är vägen, sanningen och livet.

the-baptism-of-the-lord-2440455_960_720

Vad epifania handlar om är att vi människor ges tillgång till denna sanning för att vi inte längre skall sväva i ovisshet.

Ett försök att med modernt språk förklara skulle kunna göras med hjälp av psykologen Martin Seligmans (f. 1942) och hans kognitiva teori om inlärd hjälplöshet. Vi tar hjälp av en lärobok i psykologi:

”När vi förstår att det finns en framtid och att det kommer en morgondag, vill vi gärna veta vad det är som väntar oss. Det ger en känsla av trygghet att vara förberedd på det som ska hända. Den tryggheten hotas varje gång vi hamnar i någon sorts förändring. En katastrofsituation eller en stor personlig förlust innebär att förutsättningarna för vårt liv förändras.
I vissa situationer upplever människor att de varken kan förutse eller påverka händelseförloppet. De är i en situation som inte blir bättre oavsett hur de beter sig. De får ingen förstärkning, bara bestraffning. Beteenden som är avsedda att påverka situationen till det bättre, att få positiv förstärkning från omgivningen, har ingen som helst effekt. Då slutar de att försöka och blir passiva. Det spelar ingen roll om de försöker förändra situationen, det blir ändå inte bättre. Seligmans begrepp för ett sådant tillstånd är inlärd hjälplöshet.” (Psykologi 1, Katri Cronlund, Sanoma utbildning)

Tyvärr har psykologin som disciplin, i kölvattnet av upplysningstiden och nu med postmodernismen, uppfyllt det vacuum som uppstod då tron på Treenig Gud kastades ut. Men den som har grundläggande kunskaper i teologi och kristen tro inser att Seligmans teori korresponderar väl med kristen lära om liv, evighet och uppenbarelse. Rudbeck igen:

”I den radikala upplysningens program var kampen mot religionen en viktig del. Voltaires stridsrop ’Krossa den skändliga!’ blev sammanfattningen av denna antiklerikala attityd. Andra delar av upplysningen har framgångsrikt genomförts men på denna punkt har den misslyckats och det ganska totalt.”

Det som misslyckats, menar Rudbeck, är att göra sig av med religionen. Men då Kristus, vars dop vi bland annat firar under Epifania-tiden, kastades ut med badvattnet återstod för människan att åter igen börja gissa. Och tycka. Och, som vissa önskar, göra det gossebarn som föddes på juldagen könlös.

Ett modernt språk

Det blir svårare att förstå om man svarar på teologiska frågor med ett ”modernt” språk. Samtidigt är det viktigt att göra det glada budskapet (evangeliet) känt i var tid. Men människan har, i grund, inte förändrats sedan tiden då Gud blev kött. Vi kan alltså fortfarande ta till oss det språk som använts i två tusen år; det språk som – faktiskt – bäst beskriver vad det är som har hänt (utan att psykologisera). Och varför? För att det är vi människor som är i behov av förändring. Det är vi som måste lära anpassa oss efter det som är sant. Inte tvärt om.

Låt oss hålla fast vid det som är uppenbarat. Det är svårt nog ändå och vi människor behöver den hjälpen!

Franciskus Urban

 

En kommentar på “Det är uppenbarat!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s