När den egna känslan inte längre är tillräcklig som mål

I december skrev jag om hur meningslöst det är att diskutera etik utan att ha en föreställning om meningen med livet. Samma förhållande gäller också för annat än etik. När människan är i avsaknad av ett eftersträvansvärt mål (grek. ‘telos’), kommer hon att gå vilse och i värsta fall bli sjuk. Därför kan man säga att det finns en koppling mellan sekularismen och ökande psykisk ohälsa.

Läs mer:Inte meningsfullt tala om etik utan en föreställning om livets yttersta mening

En enkel jämförelse kan göras med hjälp av orienteringssporten: Om du inte vet var på kartan du befinner dig är det svårt – för att inte säga omöjligt – att ta ut en kompassriktning. Och även om du vet din position måste du veta vart du skall bege dig härnäst för att ta nästa kontroll.

Överfört till livet kommer en människa som inte vet vad eller vem hon är; var hon befinner sig eller hör hemma (filosofiskt, andligt) att uppleva rotlöshet. Därför finns heller ingen utgångspunkt; inget att bottna i. Den som ändå har en uppfattning om detta men är utan något större och övergripande mål, har svårt att avgöra om man är på rätt väg.

I detta sammanhang hör man inte sällan sägas att ”känslan får avgöra vilken väg som är rätt”. Men denna känsla har oftast det egna som botten och referenspunkt; den egna passionen och lusten. Många gånger frikopplad från vad man skulle kunna kalla förnuftet.

Hur långt kommer man, som moralisk varelse, när känslan utgör den moraliska kompassen? Vad händer med människan då sentimentalitet, passion och så kallade ”upplevelser” utgör ramverket för ens tillvaro på bekostnad av förnuft?

Filosofen Peter Simpson skriver:

“We sometimes talk about things ‘feeling right’, meaning what feels right to affections and emotions. We could, with not too much license, talk also about what ‘feels right’ to reason. If we did, this would bring us close to the perceiving that is Aristotle’s prudence. Not everyone is going to be good at feeling what is right to reason. Only those will be in whom reason rules and whose feeling is therefore the feeling of reason. Those who are dominated by passion will not be good at this because their feelings will either be those of their passions or will be too influenced by their passions. They will not be competent judges, and their opinions about what is virtuous and vicious will be without authority.”[1]

Simpson menar att människan mycket väl kan sägas ha förmåga att ”känna” vad som är [etiskt] riktigt, men att det på inget vis handlar om känslan grundad i emotioner utan (för att tala med Aristoteles) en väl tränad känsla baserad i förnuft. Här finns alltså en skillnad och enligt Simpson är den som låter känslan styras av dessa emotioner (passion, sentimentalitet etcetera) inte kompetent att avgöra vad som är etiskt (e.g. dygdigt).

Ett av grundproblemen när vi idag talar om etik och moralfilosofi är att detta fält helt har kommit att domineras av två teorier: Kants pliktetik (’deontologi’) och konsekvensetiken (’utilitarism’). Fokus ligger därigenom på ting utanför människan så som hennes handlande och konsekvenserna av det. Men dessa teorier är otillräckliga i det att människan glöms bort, vilket blir allt tydligare. Inte minst i den politiska debatten om sjukvård, omsorg och utbildning vilken borde ta utgångspunkt i vad det innebär att vara människa och vad hennes värde och värdighet är och består i. Vi behöver en ny horisont att ta fasta på; en annan grund att tänka utifrån.

800px-Peraldus_Vices_and_Virtues
Illustration ur ‘Summa Vitiorum’ eller ‘Treatise on the Vices’ by William Peraldus (ca 1255-1265)

Men som i så mycket annat behöver vi inte uppfinna hjulet på nytt. Vi har, faktiskt, tillgång till en äldre tradition i filosofin att återvända till, nämligen dygdetiken. Det gör att samtalet och diskursen kan flyttas från den endimensionella, platta konsekvensen till det mer levande där människors dygder och karaktär åter igen höjs och värdesätts. Jag kan, därmed, som människa få lov att värderas utifrån vem jag är och inte vad jag presterar.

Det intressanta med det antika förhållningssättet till etiken (som var det vi idag kallar dygdetik) och till filosofin i stort, är att filosofi var något som levdes. Det var inte tal om att endast teoretisera, utan att framför allt leva idéerna. Fokus låg på att bli en god (dygdig) människa. Detta gav utrymme för att också träna på att växa och utvecklas. Som människa. Vad mer är: filosofin som gjordes och levdes var inte tagen ur luften. Den hade en rot; en grundläggande föreställning; en tro. Den hade dessutom ett mål: att älska och sträva mot visheten vilket handlade om allt annat än planlöst ”kännande”.

(fortsättning följer)

Franciskus Urban

[1] Peter Simpson, ‘On virtue ethics and Aristotle’, i Virtue Ethics, Daniel Statman (Red), Edinburg University Press, (1997)

 

One thought on “När den egna känslan inte längre är tillräcklig som mål”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s