Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig

Meningen, utsagan eller påståendet om att det inte finns någon absolut sanning; att sanning är något som kan variera, är läglig. Den är bekväm. Och den utgör ett fundament för att mycket av det samtida (postmodernistiska) skall kunna ske. Utan idén om att sanning är något relativt hade vi idag inte kunnat diskutera sådant som ”ett tredje kön”. Det är samtidigt samma idé som gör det möjligt att faktiskt kunna komma undan med osanning.

Men redan påståendet: ”Det finns ingen absolut sanning” faller, så att säga, på eget grepp. Påståendet gör nämligen anspråk på att vara absolut sant. För om det som sägs skall gälla, så måste det finnas sanning. Påståendet är alltså falskt.

Varför är det så behändigt att vi alla, var och en för sig, äger både sanningen och rätten till [att definiera] den? För att på så sätt kan intressen och politiska krafter rättfärdiga sina idéer. Bara då det inte finns någon egentlig sanning, kan man driva en fråga som att allt är likvärdigt.

Med en förståelse av att det finns en sanning som är konstant ges att det finns värden som ligger utanför mig själv. Det ger vidare att jag måste förhålla mig till något annat än mig själv, mina känslor och mitt tyckande. En konsekvens blir att jag måste erkänna att det också finns det som är mer värt (äger högre värde) än annat. Och då måste jag anpassa mig själv till det som existerar utanför mig själv, i stället för att forma en världsbild utifrån mig själv.

Att fastna i vad som inom psykologin kallas ”egocentrism” leder till att människan stannar upp i utvecklingen. Motsatsen, ”sociocentrism”, innebär att det inte är jaget som är världens mittpunkt. Egocentrism ger ett omoget samhälle styrt av en moraluppfattning där det är rätt att i alla lägen tillgodose sina egna behov.

Paradoxalt nog jagas samtidigt ”alternativa sanningar” (”alt-truth”). Genom att det i debatten ständigt pratas om ”alternativa sanningar” flyttas fokus från att faktiskt tala om sanningsbegreppet till att jaga lögnare. Lögnen har därmed blivit mer central än sanningen postmodernismens ryttare kan fortsätta påskina att det är deras ”sanning” som är den rätta och goda.

Föreställningen om att det inte finns någon objektiv och beständig sanning är politiskt driven. Det är en fråga om makt. Makt genom förvirring och upplösning. Samhällen som inte delar synen på moral, på vad som är rätt och fel eller avseende traditioner och vilka samhällsinstitutioner som är essentiella är lättare att både förleda och styra i bestämd riktning. Ett sådant samhälle kan, exempelvis, hävda att alla religioner är lika sanna. Eller att månggifte kan rättfärdigas med att det är en sed som tillhör en annan kultur. Eller att ”genusvetenskap” är en vetenskap.

Franciskus Urban

 

One thought on “Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig”

  1. OLPD-syndromet. Ordet står för: Operationen lyckades-patienten dog. Åtgärder som vidtages präglas av ytlighet och slentrian. Vårt nervsystem klarar helt enkelt inte av den stressade tidsandan. Det hela går i spinn.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s