Att vara traditionell kommer inte att räcka.

Samtidigt som det hänt i den politiska sfären som väl bäst beskrivs som ett uppvaknande från bland annat naivitet, växer en traditionalistiskt präglad rörelse fram som motsätter sig postmodernismens fallfrukter så som, exempelvis, relativism. Allt fler visar intresse för äldre arkitektur, folklore, värderingar och annat som gått förlorat. Detta måste sägas vara positivt. Men det räcker inte att putsa på ytan. Att kalla sig traditionalist kommer inte att räcka.

Korthus kan vara roliga att bygga…

Den italienske filosofiprofessorn Maurizio Ferraris, skriver i sin bok ”Manifest för en ny realism” om hur tänkandet under 1900-talet präglades av antirealism i olika versioner, bland annat postmodernism och en språklig vändning samt att allt är tolkning. Men, skriver han, under det nya seklet har tänkandet ”rört sig i riktning mot realism (också här i många former: ontologi, kognitiv vetenskap, estetik etc.)”[1]

”Det som jag kallar ’ny realism’ [skriver Ferraris] innebär alltså framför allt att en vändning redan har skett. Den historiska erfarenheten av mediernas populism, krigen efter 11 september och den senaste ekonomiska krisen har medfört ett kraftfullt avvisande av det jag ser som postmodernismens två centrala dogmer: att hela verkligheten är socialt konstruerad och obegränsat manipulerbar, och att sanning är ett onödigt begrepp då solidaritet är viktigare än objektivitet. Det verkligt nödvändiga, det verkliga livet och den verkliga döden, som inte låter sig reduceras till tolkningar, har hävdat sin rätt och bekräftar därmed att realismen (precis som dess motsats) inte bara har med kunskap att göra utan också med etik och politik.”[2]

Jag delar mycket av det Ferraris framhåller. Men han, liksom många andra realister och motståndare till postmodernismen, förespråkare för värderingar samt värnare av kultur och historia, missar (eller glömmer bort) förutsättningen för den civilisation man önskar upprätthålla (eller återskapa!), nämligen Kyrkan. Och för att, passligt nog, vara än mer specifik: Den korsfäste och återuppståndne Kristus.

Bättre förstå grundläggande ting

För att förstå vår civilisation och allt det vi uppskattar och omhuldar, måste vi förstå detta. Det är grunden. Vem som helst som förstår att allt som byggs måste ha en grund, inser också att utan grund blir väggar och tak omöjliga. Alla värden och frukter som bygger på den kristna tron är just väggarna och taket: det som skyddar mot väder, vind och angrepp. Den apostoliska och katolska kyrkan är grunden. Men den grunden vill, som sagt var, allt färre kännas vid.

house-of-cards-719701_960_720Vad som nu, då vindarna ändå på sina håll är gynnsamma, riskerar att ske är att strävandena för det traditionella inte blir mer än ett korthus. Om man glömmer bort eller underlåter sig att lägga en grund, har inte nödvändiga mått och steg tagits. Vad som då kommer att visa sig är att alla debattörer, tyckare och förfäktare som talar varmt om värden och tradition själva fastnade i vad Ferraris menar är postmodernismens slutskede, nämligen populismen. De är då själva inte bättre än 1900-talets dekonstruktivister. Det blir en poänglös lek: ”Varje dekonstruktion utan rekonstruktion är ansvarslös.”[3]

Att förstå vår egen historia

Under ett besök i en kyrka i Spanien under trettonhelgen för några år sedan, säger en till mig närstående att det är trevligt att det spelas svenska julvisor på orgeln. Att det förhöll sig på motsatt vis: att det är vi i Sverige som för länge sedan adopterade kontinentaleuropeisk musik och idag uppfattar den som del i vårt kulturarv fick en intressant reaktion: ”Varför har vi inte fått lära oss det?!” Man kan då fråga hur många fler ting vi har fått lära oss (och som vi lär våra barn) som inte överensstämmer med vad som är verkligt och sant.

”I sin biografi över helige Thomas av Aquino påpekar G. K. Chesterton att sedan 1500-talet har inget filosofiskt system varit troget mot det som vanliga människor kallar det sunda förnuftet. Filosofer som Hobbes, Kant, Hegel och de andra har baserat sina speciella världsåskådningar på ett avskaffande av övertygelser från vår normala erfarenhet.”[4]

Att återerövra kunskap och döda myter

Philip Jenkins, professor i historia och religionsstudier vid Pennsylvania State University och författare till bland annat ”The lost history of Christianity: The Thousand-Year Golden Age of the Church in the Middle East, Africa and Asia – and How it Died”, har kallat anti-katolicismen för den enda återstående acceptabla fördomen.

797px-Alexander_Ivanov_-_Christ's_Appearance_to_Mary_Magdalene_after_the_Resurrection_-_Google_Art_Project
Alexander Ivanov – Christ’s Appearance to Mary Magdalene after the Resurrection –

I flera avseenden tycks historieskrivningen i Sverige börja med arbetarrörelsens framväxt efter industrialismen. Den som intresserar sig för historia går tillbaka längre än så. Dock helst inte längre än till 1500-talet och reformationen. Där tar det stopp och det finns så klart ett samband med det Jenkins menar med det anti-katolska. Och tiden innan reformationen, den så kallade medeltiden, var ändå bara mörk, smutsig och våldsam. Eller kan också det vara en fördom?

”I våra media och i populärkulturen finns det nästan inga gränser när man förlöjligar eller parodierar Kyrkan. Det enda mina egna studenter känner till – i den ån de vet någonting om Kyrkan överhuvudtaget – är typiskt nog kyrkans påstådda ’korruption’, om vilken deras gymnasielärare berättat ett ändlöst antal historier av skiftande trovärdighet. Katolicismens historia är, efter vad de lärt sig, en historia om okunnighet, förtryck och stagnation. Viljan att lära dem att den västerländska civilisationen står i stor tacksamhetsskuld till Katolska kyrkan för universitetssystemen, det karitativa arbetet, folkrätten, vetenskaperna, viktiga rättsliga principer och mycket mer därtill, har inte precis varit översvallande. Den västerländska civilisationen står i långt större tacksamhetsskuld till Kyrkan än vad de flesta människor förstår – katoliker inräknade. Det var, faktiskt, Katolska kyrkan som byggde den västerländska civilisationen.”[5]

Den som ändå dristar sig till att se bortom reformationen som nollpunkt, kommer att behöva omvärdera såväl förståelse av det som varit som vad man som uttalad traditionalist måste börja, också idag. Det går inte att blunda för detta. Det går heller inte att bygga något varaktigt på lös grund. Det är, om uttrycket tillåts, som att kissa på sig: varmt och gott till en början men kallt och obehagligt i längden.

Franciskanen Roger Bacon (1214–1292), en av den moderna vetenskaplighetens förelöpare, ”identifierade ett flertal hinder för spridandet av sanning, bland dem en oinformerad allmän opinion och en långvarig men felaktig vana.”

Franciskus Urban

 

[1] Ferraris, Manifest för en ny realism
[2] Ferraris, Manifest för en ny realism
[3] Ferraris, Manifest för en ny realism
[4] Woods, Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen
[5] Woods, Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen

 

2 kommentarer på “Att vara traditionell kommer inte att räcka.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s