Nytt inspel i debatten om dödshjälp: Certifierad samvetslöshet.

När en människa är suicidal (självmordsbenägen) sätts en stor apparat igång för att rädda liv. En mängd olika instanser; sjukvård och psykiatri, räddningstjänst, polis och – inte minst – den nära omgivningen agerar för att förhindra självmord. Samtidigt seglar nu debatten om möjligheten till laglig dödshjälp upp i Sverige. Men vad är egentligen skillnaden? Det handlar så klart om mänskligt liv. Samtalet borde i stället handla om vad som gör livet värt att leva. Och att faktiskt ägna det uppmärksamhet.

Timbro gav nu i april ut rapporten ’Låt mig gå’, om hur dödshjälp bör införas i Sverige. Den är skriven av den liberala skribenten tillika läkarstudenten Kajsa Dovstad och finns att ladda ner här.

Rapporten innehåller en rad märkliga och inte sällan inkonsekventa formuleringar och presenterar egentligen bara ett enda argument: ”Jag vill!”. Mot det står såväl etiska argument som kristna värden vilka sammansmälter i att det är fel att döda en annan människa.

Läs mer: ’Uppropsmakare trampar i klaveret och missar målet

I rapportens sammanfattande avslutning skriver författaren:

”Inte ens när du är mycket sjuk, när medicinerna inte längre klarar av att lindra och när du aldrig mer kommer att kunna göra de där sakerna som gjorde livet värt att leva, får du välja att dö. I Sverige måste vi alla gå hädan på naturens sätt. Vad du själv tycker eller hur mycket du plågas spelar ingen roll.
Detta behöver förändras. Den som är för frihet livets alla andra dagar måste också ta strid för att friheten ska innefatta även den sista. Människor ska själva på bestämma över sina liv, och de ska också få besluta över sin död.
Dödshjälp har införts i en rad olika västländer. Lärdomarna från dem kan ligga till grund för en svensk lagstiftning. Erfarenheterna visar att farhågorna om dödshjälp inte har besannats – det går att utforma ett regelverk som tillåter sjuka människor att dö utan att friska personers liv avslutas i förtid.
Nu är en bra tid att dra igång det arbetet. De senaste åren har debatten om dödshjälp blivit allt hetare. Men trots att såväl många intellektuella som en majoritet av det svenska folket är positivt inställd till dödshjälp är Miljöpartiet det enda riksdagsparti som vill utreda frågan. Det duger inte. Här finns en historisk chans att göra Sverige mer frihetligt. Människor väntar på att få makt över sin död.” (Kajsa Dovstad, ’Låt mig gå’, Timbro, 2018)

Dessa avslutande rader kan tyckas harmlösa men vid en närmare läsning av rapporten blir det allt mer bisarrt. En av de saker som tas upp är frågan om samvetsfrihet, något Dovstad har problem med. Hon skriver att bland dem som vill införa dödshjälp i Sverige är många för samvetsfrihet för läkare och annan vårdpersonal. ”Internationellt sett är det en vedertagen åsikt”, poängterar Dovstad utan tillstymmelse till vilja att även det skall gälla här i Sverige. Däremot finns annat vi bör ta efter:

”Många som vill införa dödshjälp vill se samvetsfrihet för läkare och annan vårdpersonal. Internationellt sett är det en vedertagen åsikt – dödshjälp kombineras ofta med samvetsfrihet för vårdpersonal som vill avstå. I Kanada får läkare som kan tänka sig att genomföra aktiv dödshjälp skriva upp sig på en särskild lista. Dödshjälpen blir på så vis mer en tilläggskompetens, snarare än en del av yrket man avstår från att göra. Det är en viktig skillnad som Sverige bör ta efter.”

Varför Dovstad ogillar samvetsfriheten i det sammanhang hon diskuterar är att den också måste gälla på andra områden. Logiskt. Hon tar som exempel barnmorskorna, som hon inte vill skall ha rätt till samvetsfrihet. Hon är rädd för att ”värdekonservativa abortmotståndare” då får luft under vingarna.

Något förvirrande skriver hon vidare att ”det kan dock tyckas rimligt att läkare som utbildat sig för att rädda liv inte tvingas att aktivt döda patienter. Och det finns andra starka argument för att alla läkare inte ska få utföra dödshjälp. Exempelvis känner sig en fjärdedel av de nederländska läkare som har behandlat en förfrågan om dödshjälp osäkra på om alla kriterier var uppfyllda.”

THUMBNAIL_Fotolia_19845724_Subscription_Monthly_MEgentligen räcker den osäkerhet som de läkare vilka hon refererar till som argument för att inte tillåta dödshjälp. Men om egot vill tillräckligt mycket så uppfinner man nya sätt att rättfärdiga lusten.

Dovstads förslag är att se dödandet som en specialistkompetens. ”På det sättet blir dödshjälp ett tillägg till den vanliga läkarlegitimationen, vilket gör frågan om samvetsfrihet överflödig.” Snacka om att lura sig själv. För att pröva logiken: Vore det ett sätt även för barnmorskor att runda samvetsfrihetsfrågan; att införa motsvarande certifikat för dem? Barnmorska med ”specialistkompetens”. Även om det är logiskt blir det dock inte moraliskt rätt. Det finns bara en väg att gå och det är att även Sverige lever upp till den internationellt erkända samvetsfriheten.

Jag tar mig för pannan. Om Timbro lyckas vinna anhängare för sin sak genom denna rapport och det skulle bli lagligt med dödshjälp och läkarassisterade mord, så säger det mer om den ointresserade och oinformerade befolkningen än om rapportens kvalitet.

Franciskus Urban

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s