Blindhet med hög igenkänningsfaktor

Vad händer runt den person som ”plötsligt” får upp ögonen för Kristus? Hur reagerar vänner och familj då en människa – som tidigare inte visat större intresse – en dag säger att han (eller hon) skall ta sig till kyrkan för att delta i söndagens mässa?

Det ser, så klart, olika ut. Sannolikt kommer omgivningen att bli förvånad och kanske överraskad. Men rädslan för att bemötas negativt är dock överhängande. Vi lever i en tid där väldigt få har ens en konceptuell uppfattning om kristen tro, lära och tradition. Än mindre egen erfarenhet. Det kan därför kännas hindersamt att våga eller orka ta den eventuella ”striden”.

Det är inte utan att det kostar det där att välja att följa Herren Kristus; förändra sitt liv och öppna sitt hjärtas öga för Gud. Men detta är inget nytt. Så har det varit sedan urkyrkas dagar.

”De kallade till sig den man som hade mött Människosonen. De hånade honom för att han trodde på att Jesus är Messias, Guds Son. Mannen hade i mötet med Honom fått synen tillbaka – fått ögonen öppnade. Nu beslogs han med lögn av dem som inte trodde.”[1]

När vi denna söndag kommer in i handlingen i evangelietext, hör vi att det är andra gången mannen blir inkallad för att vittna om hur han fått sina ögon öppnade. Så, omedelbart innan, läser vi hos Johannes hur mannen redan förklarat att ”han [Jesus] hade lagt en deg på mina ögon och jag tvättade mig, och nu ser jag.”[2] Men de trodde inte på att han tidigare hade varit blind och nu kunde se. Därför låter de skicka efter mannens föräldrar som på fariséernas frågor svarar att ”vi vet att han är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu, det vet vi inte. Vem som öppnat hans ögon vet vi inte heller. Fråga honom, han är gammal nog att svara för sig själv.”[3] (Joh 9:18-21) Det står också att föräldrarna svarade så för att de var rädda för att bli uteslutna ur synagogan, för redan då hade judarna kommit överens om att den som bekände Jesus som Messias skulle uteslutas ur gemenskapen.

Det var, så klart, inte primärt den tidigare blinde mannen fariséerna ville komma åt, utan han som allt fler följer och förstår är Messias. Men man använde sig av såväl hånfulla metoder som skrämsel för att hålla människor borta från det ljus som öppnar ögon. En förklaring till det finner vi på ett mänskligt plan, nämligen att om Jesus skulle vara den Messias judarna väntade på, då skulle väl invand makt och inflytande gå förlorad.

Det är i ljuset av detta vi också läser söndagens episteltext:
”Om vi godtar människors vittnesbörd så är Guds vittnesbörd starkare, för detta är Guds vittnesbörd som han har gett om sin Son. Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd som Gud har gett om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet. Detta skriver jag till er för att ni ska veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn.”[4]

Så vad är det då som vittnar om Människosonen? Om Guds Son. I Johannesbrevet, det första, läser vi vidare att ”han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus: inte bara genom vattnet, utan genom vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, eftersom Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är eniga.”[5]

Och, skriver Johannes: ”detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?”[6]

Guds vittnesbörd om sin uppenbarelse är starkare än människors. Om detta vittnar Anden; sanningen och vattnet och blodet med en röst. Och det är genom att vi tror detta som vi besegrar världen. Det är genom den tron vi står emot – också vi – hån och skrämsel från dem som inte vill att våra ögon skall öppnas för Jesus Kristus, Guds Son, vår Frälsare och Konung. Inget annan besegrar världen än den tron.

Men kan vi förstå detta? Att vattnet, blodet och Anden vittnar om vår Herre? Frågan kanske i stället skall vara: Måste vi förstå? Gud är större än vi kan förstå. Det gör det också ännu större att tro. Och därmed besegra världen och ha evigt liv.

Att öppna upp (ögonen, om man så vill) för mysterierna; för ”en visshet om det man inte ser”.[7] Det ger hopp. Och hopp är en fråga om att orka hålla ut. Utan hopp håller vi inte ut i kampen. Tron är en övertygelse om det man hoppas[8], en visshet om det man inte ser.

I Jesu egen bönbok, Psaltaren, kan man läsa: ”Så skulle det bli känt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och de skulle berätta det för sina barn. De skulle då hoppas på Gud och inte glömma hans verk utan följa hans bud”[9]

Vad skall vi då förmedla till kommande släkten?

Mycket av det vi kan säga är redan sagt av fäderna. Och om det vi hoppas; det som förmedlats genom generation efter generation, beskrivs i ett brev som bevarats från år 96. Såhär skriver Clemens av Rom till Korinthierna:

”Hur sälla och underbara är inte Guds gåvor, mina kära. Liv i odödlighet, glans i rättfärdighet, sanning med frimodighet, tro i förtröstan, återhållsamhet med helgelse; och detta kan vi nu fatta. Vad är det nu som bereds åt dem som håller ut? Tidsåldrarnas skapare och fader, den Allhelige, känner själv dess storhet och skönhet. Låt oss alltså kämpa för att bli räknade bland dem som håller ut, för att vi skall få del av de utlovade gåvorna. Hur skall detta ske, mina vänner? Om vårt sinne är fast och troget riktat mot Gud, om vi söker det som är välbehagligt och angenämt för honom, om vi gör det som svarar mot hans otadliga vilja, följer sanningens väg och kastar ifrån oss all orättfärdighet och ondska, girighet, tvister, dåliga seder och svek, skvaller och förtal, hat mot Gud, övermod och stortalighet, tomt skryt och ogästvänlighet. Ty de som gör sådant är förhatliga för Gud, och inte blott de som gör det utan också de som gillar när andra gör det.

Detta är vägen, mina kära, där vi finner frälsningen: Jesus Kristus, våra offers överstepräst, beskyddaren och hjälparen i vår svaghet. Genom honom skådar vi upp mot himlens höjder. Genom honom ser vi Guds rena och höga ansikte avspeglas. Genom honom öppnades vårt hjärtas ögon. Genom honom växer vårt oförståndiga och förmörkade sinne upp till hans underbara ljus. Genom honom ville Herren låta oss smaka den odödliga kunskapen.”[10]

El Greco-The Miracle of Christ Healing the blind
El Greco – The Miracle of Christ Healing the blind (ca 1570)

Så när vi idag möter våra blinda belackare: de som inte tror och som inte heller vill att vi skall tro, kan vi minnas Jesu svar då fariséerna frågade honom: ”Men vi är väl inte blinda?” Jesus sade: ”Om ni vore blinda skulle ni inte ha någon synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”[11]

Att som en människa som fått upp ögonen och vill ta vidare steg till fördjupning i tron, möter man samma slags motstånd som under det första århundradet; samma motstånd som kyrkans medlemmar mött i alla tider. Det är ingen skillnad. Sanningen tenderar att väcka anstöt.

Franciskus Urban

[1] Jfr Joh 9:24-41
[2] Joh 9:15
[3] Joh 9:18-21
[4] 1. Joh 5:9-3
[5] 1. Joh 5:6-8
[6] 1. Joh 5:4-5
[7] Hebr. 11:1b
[8] Jfr Hebr. 11:1a
[9] Ps. 78:6-7
[10] Ur Clemens brev till Korinthierna, i De Apostoliska fäderna, Artos bokförlag (2006), s. 54-55
[11] Joh 9:40-41

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s