När man inte längre vet vem man är, då är makt allt som hägrar

Kan det vara så att genom att veta vem man är, var (och i vad) man står, var man kommer ifrån och vart man som människa är på väg, skapar den integritet som behövs för att kunna stå emot såväl stress som maktbegär och dumhet? Kan det också vara så att det finns de som vinner på att du inte odlar din karaktär? – att vi med den skulle kunna stå emot? Låt oss börja söka svar på detta. Vi skall göra det med en initial inblick i psykologins värld.

När jag möter en annan människa sätter en lång rad av processer igång, bland annat psykologiska, genetiskt betingade och sociala. Det bara är så och de har både gagnat oss som varelse men också spelat oss spratt. Det är överlevnadsmekanismer vi är utrustade med för att kunna orientera oss i livsrummet och världen. Men också för att kunna bedöma om den jag möter är vänligt sinnad eller innebär ett hot för mig.

Samma sak kan sägas gäller ett kollektiv där man delar minnen, sociala koder, trosuppfattning och etiska uppfattningar.

Dessa mekanismer är aktiva alldeles oberoende av lagar, konventioner och så kallade värdegrunder i vilka uttrycks allt ifrån ”allas lika värde” till hur vi skall bete oss gentemot varandra. Samtidigt som internaliseringen av dessa sociala konventioner är en kognitiv process, står de i kontrast till de mer djupt liggande psykologiska och genetiska mekanismerna. Det kan förklara dissonansen mellan hur vi säger oss skulle vilja vara och hur vi faktiskt agerar (exempelvis i mötet med en okänd människa).

Ett möte mellan två personer innebär att bägge försöker ta reda på huruvida den andre är vän eller fiende. Uttryckt idag, kanske man skulle säga att de bägge försöker förstå varandra. Och det på olika plan. Man söker omedvetet efter likheter och skillnader för att kunna kategorisera den man möter. Jo, vi gör det allesammans och hela tiden! (Det intressanta här är i vilka kategorier vi väljer att sortera människor och på vilka grunder det görs.)

Hur skulle det kunna underlätta för mig att förstå den jag möter? Helt enkelt genom att den personen är tydlig med vem hon eller han är. Samma sak gäller omvänt: Den jag möter får en bättre uppfattning om mig då jag är tydlig med vem jag är. Men det förutsätter att jag faktiskt vet vem jag är, var jag kommer ifrån, vart jag är på väg och varför jag resonerar som jag gör.

Samma sak, åter igen, kan sägas gälla för ett kollektiv. Skulle man, exempelvis, tala om integration görs den mycket lättare om det land eller samhälle någon skall assimileras i är begripligt; att det går att förstå dess historia, kultur, religion etcetera.

Ett möte med något okänt kan vara en »stressor«, det vill säga något som utlöser en stressreaktion. Stress är också en mekanism som människan är utrustad med i överlevnadssyfte och innebär att en mängd substanser (bland annat adrenalin och noradrenalin) frigörs för att vi skall kunna agera. Man pratar här om »flykt- och kamprespons« (flight-or-fight response). Somliga menar att det även finns en ytterligare respons, nämligen frysningsrespons (freeze response), det vill säga att den som utsätts för stress bli apatisk.

Teorin om kamp- och flyktresponsen har mötts av kritik som gör gällande att den uteslutande bygger på mäns stressresponser. Kvinnor, menar man, har ett annat responssystem som har kommit att kallas tend-and-befriend-response (”vårda [avkomman] och bli vän [med fienden]-respons”)[1]. Det är likväl reaktioner som utlöses av stresspåslag.

Fler faktorer att ta hänsyn till
Lägg härtill det postmodernistiska paradigm vi befinner oss i som faktiskt löser upp förmågan att kognitivt och rationellt kunna hantera olika former av stressorer. För det är den förmågan som är den egentligt intressanta när vi idag talar om den ökande stressen: Att kunna hantera det vi (och hjärnan) upplever som påfrestande. När allt är relativt (vilket är ett kännetecken för det postmoderna), har vi sämre förmåga att klara påfrestningar.

Läs mer om postmodernismen:Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig

I Lärarnas tidnings webbupplaga den 17 januari, intervjuas professor Magnus Henrekson om svenskt utbildningsväsende. Han refererar till ”den kropp av kunskaper som vi under århundraden enats om är viktig men som nu postmodernismen håller på att rasera.”[2] På frågan om vad kärnan är i den postmoderna kunskapssynen, svarar Henrekson:

– ”Det är olika saker som sammanfaller, konstruktivismen är en del, att eleverna ska ansvara för sitt eget lärande. Den andra delen är att det hävdas att det inte finns sann och riktig kunskap.”

Henrekson menar också att kritiken mot detta postmoderna paradigm bemöts med tystnad från lärosätena. ”De försöker tiga ihjäl kritiken”. Kan det bero på ett stresspåslag och att de reagerar med apati? Eller är tystnaden ett vapen för kamp?

Vad återstår då allt är upplöst, när det inte finns några fasta referenspunkter och då jag inte längre vet vem jag är?
Stress! Hela samhällskroppen och dess innevånare är i ett stresstillstånd. Och det verkar inte bättre än att de flesta har reagerat på denna stress med apati. För samtidigt som vi är utsatta för en mängd sociala och postmodernistiska experiment vill vi vara ”goda” genom att efterleva de värdegrunder vars enda existens är beroende av samma postmodernistiska upplösning av det beständiga som den vill lösa upp. Här kan vi tala om kognitiv dissonans.

Och allt som står till buds är makt. Gärna över andra och maskerad i godhet. ”Det finns något djupt mänskligt och det är makthunger. Att dessutom drivas av hybris eller sådant högmod som återfinns i såväl dagens liberala demokrati som i kommunismen, där man önskar förändra verkligheten till det bättre. Bägge systemen är i det avseendet moderniseringsprojekt. Allt gammalt skall ersättas med det nya. Kategoriskt. Oavsett vilket värde tradition och ålder har, har det ingen plats. Och allt sker med den goda intentionen att allt skall bli till det bättre.”[3]

Läs mer om makthunger: Kyrkan och ofriheten i den liberala demokratin. Om släktbanden med kommunismen

Det finns hopp och hoppet är en viljeakt
När jag möter en annan människa och denne inte vet vem hon eller han är – vad är det då jag möter? Då möter jag ett skal med oklart innehåll. Med ett oklart innehåll som därutöver styrs av känslor, impulser och allmänt tyckande, blir det svårt att kategorisera henne – lära känna henne.

En människa är, så klart en kropp. En människa har känslor och reagerar med impulser. Men en människa är mer än denna kropp; en människa är en själ utrustad med kropp. Det är denna själ som måste odlas, lära kännas och som är hjärtat i karaktären.

En människa som känner sig själv har sällan begär efter makt över andra. Hon har nog med att leda sig själv, navigera i sitt livsrum och söka det som i grund och botten är mening.

Av: Franciskus Urban

[1] https://sv.wikipedia.org/wiki/Flykt-_och_kamprespons
[2] https://lararnastidning.se/larosatena-forsoker-tiga-ihjal-kritiken/?fbclid=IwAR1rMECdk5teMAQ1xcjwLcxGcxg9FyqXd647vSBAHQsA5PEX9Sw3i55lCDM
[3] https://gammal-katolsk.org/2017/11/04/kyrkan-och-ofriheten-i-den-liberala-demokratin-om-slaktbanden-med-kommunismen/

Bild: Ilya Repin (1844-1930): ‘Barge haulers on the Volga’ (Public Domain)

En kommentar på “När man inte längre vet vem man är, då är makt allt som hägrar”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s