Makten, modernismen och våra fundamentala problem måste förstås teologiskt.

Och allt som står till buds är makt”, när vi inte längre vet vilka vi är, var vi kommer ifrån eller vart vi strävar. Låt mig fortsätta där jag slutade sist för att försöka ge en bild av var det gick fel. Och för att över huvud taget komma till rätta med detta måste vi [våga] förflytta oss mentalt och åberopa såväl historiska som teologiska förklaringar. Genom dem skall vi se nödvändigheten av att vi förstår att i och med modernismen så vändes tillvaron upp och ned. Människans villkor krängdes ut och in. Ordning blev kaos och kärlek förvandlades till makt.

”Once, there was no ’secular’” skrev John Milbank på 1990-talet i ett verk som skulle lägga grunden för den teologisk skolan Radical Orthodoxy. Vad de flesta idag tar för självklart (det sekulära) utgör bara en bråkdel av människans historia. Men det har, alltså, funnits en tid då det inte existerade något ”sekulärt”.

Vi kanske förstår ett sekulärt samhälle som ett i vilket den allmänna sfären, bestående av politik, affärer och lagstiftning, saknar alla former av referenser till Gud eller det transcendenta. Det som dröjer sig kvar av religiös praxis och allmän fromhet i det politiska livet och i det allmänna är blott vaga ekon från en sedan länge bortglömd värld i vilken tron på Gud färgade och påverkade varje aspekt av mänskligt liv, såväl publikt som i det privata. Religiös utövning förstås nu tillhöra den privata sfären där människor kan tillfredsställa sina personliga trosföreställningar så länge dessa inte inverkar på andras fri- och rättigheter.

Synen på omvandlingen från en medeltida konsensus (om vårt ursprung och Guds avsikt med oss och skapelsen) till en modern, sekulär värld är så enkel att vi ofta tar den för given. Det är en uppfattning i där det sekulära ses som ett logiskt och naturligt resultat av undanröjandet av de vrakdelar – som utgjordes av de vidskepligheter, ritualer och traditioner som vi tänker oss dominerade det medeltida Europa – till att öppna nya möjligheter ledda av en förnuftets neutrala hand vilken framför allt utgjordes av naturvetenskapen. Det sekuläras ankomst ses därför som det naturliga resultatet av den oundvikliga process som mänsklig kunskap och tänkande utgör.

Utifrån öppningsraden ”en gång i tiden fanns inte ’sekulär’” förstår vi att Milbank motsätter sig denna förståelse av det sekulära som framvuxen ur ruinerna av medeltida konsensus. Milbank argumenterar för att det sekulära helt enkelt inte alls är vad som återstod då vi väl hade gjort oss av med (frigjort oss från) religion och teologi. ”Det sekulära är inte den neutrala, icke-passionerade eller objektiva förståelsen av oss själva och världen [som görs gällande], utan var tvungen att konstrueras som en positiv ideologi. Det sekulära har sina egna föreställningar och förutfattade meningar om samhället och naturen och dessa äger inte mer objektivitet eller rättfärdigande än de som hölls av antika och medeltida filosofer och teologer.”[1]

Det sekulära som [ny] domän var tvungen att instiftas och föreställas såväl i teori som i praktik.

”Vi har idag en annorlunda bild: I det vakuum som uppstod då Gud inskränktes till marginalen av det mänskliga samhället och självförståelsen under den period vi kallar ’modernismen’, skulle något annat fylla det tomrum i form av en ny förklädd teologi. Med andra ord, det skulle komma att finnas någon form av transcendent princip eller övergripande ramberättelse för att göra den kulturella processen förstådd, som skulle ersätta medeltidens konsensus. Milbanks huvudfokus i detta ligger på makt som det som här blir den styrande principen i modernt [modernistiskt] tänkande.”[2]

Gud blir, i sin marginal, en makt bland andra makter. Den kristna förståelsen av skapelsen – där de grundläggande principerna är kosmos [ordning] och frid – ersattes med ett narrativ där grundpremisserna är makt och våld, vilka ständigt måste tämjas av det mänskliga förnuftet. Och av mer makt.

Detta ger att människan, allt sedan modernismen, lärt att se på sig själv, på skapelsen och sina medmänniskor utifrån det man fyllde tomrummet med sedan upphovet till allt liv förvisats ut i marginalerna där var och en, fritt och efter eget gottfinnande, har hänvisats till sin egen uppfattning av det gudomliga. Det är också i denna ante-tradition som protestantismens många irrläror uppstått. Just för att man inte har känt sig själv och traditionen tillräckligt väl.

Med makt kan man komma undan med mycket i en (post)modernistisk tid.

Av: Franciskus Urban

[1] Oliver Simon, ’Introducing Radical Orthodoxy: from participation to late modernity’ i The Radical Orthodoxy Reader (2009), Routledge
[2] Ibid

Bilden: ”In the frontispiece to Voltaire’s interpretation of Isaac Newton’s work, Elémens de la philosophie de Newton (1738), the philosophe sits translating the inspired work of Newton. Voltaire’s manuscript is illuminated by seemingly divine light coming from Newton himself, reflected down to Voltaire by a muse, representing Voltaire’s lover Émilie du Châtelet—who actually translated Newton and collaborated with Voltaire to make sense of Newton’s work.” Wikipedia, Public Domain.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s