Kristen tro och kristet liv. Inget individualistiskt projekt.

I en recension av Dan Korns ”Som om Gud fanns” (2019, Timbro) i Helsingborgs dagblad söndagen den 7 juli, skriver recensenten Jayne Svenungsson: ”Idén att religion är något som var och en utövar i sin enskildhet är och förblir en utpräglat protestantisk föreställning.”

Sanningen är, att för en kristen människa håller det inte att ”utövandet” sker i total enskildhet. Det är nämligen inte min tro det är fråga om. Den är vår. Det är vår, gemensamma tro. ”Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader”, som den Nicenska[1] trosbekännelsen inleds. Men för staten, som en gång kapade kyrkan under namnet ”reformationen”, är det bättre då annars besvärlig opposition lättare kan hanteras. Isoleras.

Människor vars tro, tankar och berättelser isoleras, fylls snart med annat att tro och tradera (jfr ”värdegrund”). För vi är sociala, berättande varelser. Så när vi har fått lära oss att den tro som ligger till grund för vår civilisation; för vår etiska reflektion och för den gemensamma synen på målet (’telos’) inte skall förekomma i öppen dager, då stigmatiseras (brännmärks) den troende människa som ändå framhärdar.

”Berättelser är den hemliga reservoaren av värderingar: ändra de berättelser som individer eller nationer har och traderar (för vidare) så ändrar du individer och nationer. Om man i en nation har flera parallella [en mångfald av] och motstridiga berättelser, uppstår en sårbarhet som kan utnyttjas av såväl interna som externa krafter.” (‘Berättelselösa är sårbara’, GiD, 2018)

Isoleringen skapar en mångfald av motstridiga berättelser och i kombination med att vi också fått lära oss att det inte finns någon objektiv sanning, kommer varje individuell berättelse att äga samma giltighet. Detta bygger inte ett samhälle: det skapar en mångfald av samhällen inom nationens juridiska gränser.

Att bryta isolering kräver uppoffringar. Att bygga ett samhälle som håller, kräver uppoffringar. Många kommer att behöva lära sig av med de idéer och ideologier som leder till det fall vi nu befinner oss i.

Det går inte att backa i tid. Men vi kan ännu dra nytta av det som är lagrat i tiden; den gemensamma berättelsen av vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Det är ännu möjligt att lära om; göra om och göra rätt. Det är ännu möjligt att hitta hem igen för en ljusare framtid. Det finns sammanhang till vilka det är möjligt att vända om.

”Ett hem som finns på orten, med ett altare där en präst celebrerar mässan, undervisar, erbjuder själavård och hör bikt; där nya medlemmar – stora och små – döps och krismeras, ingår äktenskap och vigs till den sista vilan. För allt detta handlar om det mycket, mycket långa perspektiv vi så ofta tenderar att glömma.” (‘Att offra något för den livsnödvändiga gemenskapen’, GiD, 2018)

Alla kan söka och odla relationen till Gud. Det är både fritt och möjligt. På samma sätt är ateism eller agnosticism något en person tillägnar sig.

Franciskus Urban

[1] Symbolum Nicaeno-Constantinopolitanum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s