Kategori: Bilda Europa

Att vara traditionell kommer inte att räcka.

Samtidigt som det hänt i den politiska sfären som väl bäst beskrivs som ett uppvaknande från bland annat naivitet, växer en traditionalistiskt präglad rörelse fram som motsätter sig postmodernismens fallfrukter så som, exempelvis, relativism. Allt fler visar intresse för äldre arkitektur, folklore, värderingar och annat som gått förlorat. Detta måste sägas vara positivt. Men det räcker inte att putsa på ytan. Att kalla sig traditionalist kommer inte att räcka.
Fortsätt läsa ”Att vara traditionell kommer inte att räcka.”

EXTRA: Vad är det som händer i Frankrike?

Stilla veckan till trots, måste det rapporteras om vad som nu sker i Frankrike. För, få, om ens någon i Sverige, förutsägs rapportera i saken då 100 franska intellektuella publicerar ett öppet brev mot islamistisk separatism. Regeringen Macron låter idag meddela att man starkt ifrågasätter uppropet men bekräftar samtidigt att salafismen tar makten i flera områden. Vad är det som händer i Frankrike?
Fortsätt läsa ”EXTRA: Vad är det som händer i Frankrike?”

Attention: EU leaders attending the Top Summit in Gothenburg

On November 17th, 2017, the President of the European Commission Jean-Claude Juncker and Sweden’s Prime Minister Stefan Löfven will host a top level Social Summit in Gothenburg. “Effective and sustainable social protection systems and the promotion of social dialogue at all levels will be at the heart of the summit agenda.” (www.government.se)

Europe_countries_map_2Would it be to ask for too much of the EU leaders, to take in consideration the Christian heritage and to value our common wish for Europe to exist as civilization in the future?

Please find bellow a selection of articles from the past year that all reflects the current situation and presents a coherent system of answers on how to recover from the todays suicidal behaviour.

Red.

 

Vad sades om Europas kristna grund på toppmötet idag?

European-Commission-high-level-meeting-with-religious-leaders-2017-11-07
Foto: Europeiska kommissionen

Idag (tisdagen den 7 november) genomförde Europeiska kommissionen ett toppmöte med religiösa ledare för att diskutera framtiden för Europa. Detta meddelas via Europeiska kommissionens nyhetstjänst. Värd för mötet var Frans Timmermans, 1:e vice president för Europeiska kommissionen. Sammanhanget möjliggjorde djupgående samtal om frågor som rör värderingar och maktutövning.

Fokus för diskussionerna var om Europas framtid och då framför allt hur Europa kan bli mer enat, starkare och mer demokratiskt så som det tidigare i år pekades ut av president Juncker. Deltagarna avhandlade även den mänskliga dimensionen i Europa; särskilt dess sociala och miljömässiga dimensioner samt hur Europa kan byggas på principer som solidaritet, social rättvisa och hållbarhet.

Här finns den korta, officiella kommunikén från mötet och en omedelbar reflektion är frågan om det alls diskuterades Europas kristna arv och att det är det som bör förstärkas och på nytt värderas för att kunna nå hållbarhet avseende den europeiska civilisationens kulturarv och grund. Eller har man på högre nivåer passerat till och med viljan att restaurera det väl fungerande för att säkra också framtida generationers andliga, sociala och världsliga utveckling?

Red.

#bildaeuropa #formeurope

Kyrkan och ofriheten i den liberala demokratin. Om släktbanden med kommunismen.

”Han visar att liberal demokrati, så som den har utvecklats under senare årtionden, delar ett antal alarmerande kännetecken med kommunism. Båda är utopiska och båda kräver att alla sociala institutioner – familjer, kyrkor, organisationer – måste anpassa sig till liberal-demokratiska regler”. Detta skriver John O’Sullivan i förordet till “The demon in democracy: Totalitarian temptations in free societies” av Ryszard Legutko (Encounter Books, 2016).

Anledningen för mig att aktualisera Legutkos bok är dagens ledare i Svenska dagbladet som väl illustrerar hans utläggning om totalitära frestelser i fria samhällen. Detta är inget nytt utan pekar på kopplingen mellan postmodernismen och dess marxistiska analys.

Lär mer om postmodernismen här

I sin ledare skriver Ivar Arpi om hur den akademiska friheten kringskärs:

”Det som nu sker på statsvetenskapliga institutionen sanktioneras fullt ut av den jämställdhetsintegrering som regeringen har beordrat alla Sveriges lärosäten att genomföra” (SvD 2017-11-04)

Detta resulterar bland annat i att en kurs vid Lunds universitet om reaktionen mot moderniteten vid förra sekelskiftet och med fokus på fascismen, tvingas omfatta viss litteratur för att vara jämställd. Oavsett relevans.

”Du ska ha med Judith Butler på litteraturlistan. Det meddelades Erik Ringmar, lektor på statsvetenskapliga institutionen i Lund, efter att institutionens styrelse haft sitt septembermöte.” (SvD 2017-11-04)

”I institutionens styrelse sitter Pernilla West, representant från studentkåren. Hon är även förtroendevald för Feministiskt initiativ i Lund. I Sydsvenskan berättar West att det var hon som kritiserade litteraturlistan och fick in Judith Butler. Man kunde ha tänkt sig att andra lärare i styrelsen skulle säga ifrån eftersom det indirekt påverkar även deras akademiska frihet, men då hade de gått emot jämställdhetspolicyn.” (SvD 2017-11-04)

Enligt institutionens handlingsplan för jämställdhet skall personalen skolas till rätt tänkande. Detta sker genom deltagande i kursen ”Genus och mångfald i undervisningen”. Resultatet blir att jämställdhetsplanen bedöms som viktigare än andra akademiska värden.

Totalitära frestelser i fria samhällen

Liberal demokrati, skriver O’Sullivan, håller på att bli den enda rätta ideologin som, bakom toleransens slöja, inte accepterar några meningsskiljaktigheter.

“Liberal democracy is becoming an all-encompassing ideology that, behind a veil of tolerance, brooks little or no disagreement.” (O’Sullivan)

Och detta är väl faktiskt precis det vi sker hända också här hemma Norden. Allt tal om ”åsiktskorridorer” och den hetsjakt som kan bevittnas i olika sammanhang på människor som tänker och uttrycker sig annorlunda jämfört med vad som i tysthet har beslutats. Och för att förtydliga tystnaden: hur många kände till myndigheten ”Värdegrundsdelegationen”? Vi skrev om den här för nästan på dagen ett år sedan.

Legutko, som själv har stor erfarenhet av totalitära system[1], skriver att liberala demokrater är så uppfyllda av att varna mot alla sorters faror som riskerar underminera deras politiska ordning, även om dessa enbart är känslobaserade misstankar. Han nämner bland annat ’intolerans’ och ’trångsynthet’ som exempel på dessa ’faror’. Samtidigt, menar han, att sådant som verkligen är överhängande och dessutom enkla att upptäcka förbises, nämligen den ökande närvaron och utvecklingen av sådana faror som existerade i de kommunistiska samhällena.

“Because the liberal democrats are so fond of warning against all sorts of dangers that might undermine their political order, even if these are only suspected and felt rather than actually perceived (xenophobia, nationalism, intolerance, bigotry), one wonders why these same people completely ignore dangers that are easy to spot, namely, the increasing presence of developments similar to those that existed in the communist societies.” (Legutko)

Det finns något djupt mänskligt och det är makthunger. Att dessutom drivas av hybris eller sådant högmod som återfinns i såväl dagens liberala demokrati som i kommunismen, där man önskar förändra verkligheten till det bättre. Bägge systemen är i det avseende moderniseringsprojekt. Allt gammalt skall ersättas med det nya. Kategoriskt. Oavsett vilket värde tradition och ålder har, har det ingen plats. Och allt sker med den goda intentionen att allt skall bli till det bättre.

“Both communism and liberal democracy are regimes whose intent is to change reality for the better. They are – to use the current jargon – modernization projects. Both are nourished by the belief that the world cannot be tolerated as it is and that it should be changed: that the old should be replaced with the new. Both systems strongly and – so to speak – impatiently intrude into the social fabric and both justify their intrusion with the argument that it leads to the improvement of the state of affairs by ‘modernizing’ it.” (Legutko)

freedom-2053281_960_720
(Bild: Pixabay)

Ett viktigt redskap för dessa krafter är språket. Om ord kan ges ny betydelse eller nya ord skapas för att förmedla en politisk och modern vision, kan förändringen – och acceptansen för den – ske I människans inre. Ordet ’kall’ (att vara kallad till tjänst) omvandlas till något fult. Lärare, sjukvårdspersonal och poliser är ’professionella’ i samma utsträckning som industriarbetare. Ord som ’underofficer’ och ’samarit’ är nedvärderande och kränkande (fick vi lära oss). Ordet ’hen’ skall vara inkluderande och verka för jämställdhet, men syftet kan misstänkas vara att sudda ut skillnader. För olikheter och skillnader är till men för det politiska projektet.

“The language of modernization, by referring, if only associatively, to technology compels us to see the world as an object of engineering and innovative activity.” (Legutko)

Synen på kyrkan och kristen tro i totalitära system

Att det kommunistiska systemet inte såg med blida ögon på kristendomen är allom bekant. Legutko beskriver Marx attityd gentemot religion som något som borde utplånas så att inte ett enda spår fanns kvar. Men samtidigt närdes en dröm om att socialismen skulle bli en genuin form av religion i den meningen att den skulle tillfredsställa behov, drömmar och önskningar på liknande sätt som religion gör. (Legutko, s. 145)

Ett annat sätt att förhålla sig till den kristna tron och till kyrkan är att bakom samma toleransens slöja ge sken av religionsfrihet. Men samtidigt omfattas av samma insikt som Marx hade, att kyrkan är ett hot mot världens ordning och moderniseringsprojektet, och därför besluta sig för att infiltrera, överta och omforma i stället för att utplåna. Resultatet blir det samma. Den världsliga regimen vill gärna ha kontrollen över sitt folk. Annars är risken att folket reser sig och tillber den Treenige Gud man vill vända samhället bort från. Och här är universiteten och skolväsendet ett viktigt slagfält. Akademin skulle kunna forma fritt tänkande människor, inte bara ”rätt tänkande”.

Franciskus Urban

 

[1] Ryszard Legutko, professor i filosofi vid Jagellonian University i Krakow, Polen, specialiserad på antik filosofi och politisk teori. Han har varit utbildningsminister och statssekreterare i Polen och vice talman i parlamentet. Han är idag europaparlamentariker.

Europas avkristning fortsätter i det tysta

Bulletinen – aktuella nyheter om och från Polen, rapporterar om hur en staty i Frankrike skall stympas genom att det kristna korset på den tas bort. Det sker här i Europa i det tysta. Men nu har initiativ tagits för att rädda hela statyn och låta flytta den till Polen:

JP-IPloermel-400
Korset ska tas bort från statyn av Johannes Paulus II i franska Ploërmel. Foto: wikipedia

”Premiärminister Beata Szydło vill rädda Johannes Paulus II:s staty i franska Ploërmel i Bretagne undan ‘censuren’. Fransmännen vill nämligen ta bort korset från statyn. Beslutet har fattats av förvaltningsdomstolen som hänvisar till lagar från 1905 om att kyrkan och staten ska hållas åtskilda. Därför ska alla ostentativa religiösa symboler avlägsnas från det allmänna rummet.

Szydło vill därför flytta påvens staty från Frankrike till Polen.

Vår store landsman, den store europén är en symbol för kristendomen och det enade Europa. Den politiska korrektheten – statens sekularisering – introducerar värderingar som är oss främmande och som leder till en terrorisering av det vardagliga livet i Europa, säger hon till nyhetsbyrån PAP.

Läs även: ”Vilka är de bevingade husarerna idag?

Statyn har stått i franska Ploërmel sedan 2006 och nu har staden sex månader på sig att avlägsna korset. Om den nu inte ska den flyttas till Polen förstås. Tillståndet måste dock ges av franska myndigheter och den lokala befolkningen.”

Originaltext av Dorota Tubielewicz Mattsson, Bulletin.org

Red.

#bildaeuropa #formeurope

Om tyranni – att lära om, från och ur det som passerat

NY LITTERATUR: ”Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder (Albert Bonniers förlag, 2017).

Mottot här på Gammalkatolsk idédebatt är ”det väl beprövade är ännu möjligt”. Det väl beprövade är alltid kopplat till tid som passerat. Ingenting som testas idag eller kommer att testas kan kallas beprövat. Även begreppet tradition har en koppling till förfluten tid. Men såväl ’beprövad erfarenhet’ och ’tradition’ syftar framåt. Det väl beprövade är något väl fungerande; något som är värt att lämna vidare. Trots kopplingen till förgången tid äger erfarenhet giltighet i det kommande. Faktum är att det är först idag och i framtiden som erfarenhet kommer till sin rätt. Likaså handlar tradition till stor del av att vidareföra det goda till kommande generationen.

Tro på sanningen

Problemet i en tid då allt som är beprövat och andas tradition ses på med oblida ögon; som, i värsta fall, något ont, är att mycket gott raderas och faller i glömska. Så är det, exempelvis, med begreppet sanning.

Snyder-Tyranni-Albert-Bonniers-FörlagTimothy Snyder är professor i historia vid Yale University. Han har mottagit en rad amerikanska priser för sina grundliga och initierade skildringar av europeisk 1900-talshistoria. I sin senaste bok ”Om tyranni” drar han tjugo lärdomar från 1900-talet. Boken skrevs i samband med och efter det senaste presidentvalet i USA. Ett av hans kapitel handlar om sanningen och Snyder menar att det är nödvändigt att ”tro på sanningen”.

”Att misstro fakta är att misstro friheten. Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det. Om ingenting är sant är allt bara ett spel. Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna.”

Detta ger att relativism – i form av såväl värde- som sanningsrelativism – leder till ofrihet. För om allt plötsligt är ”sant” kommer till slut ingenting att vara sant. När mänskligheten utvecklat det atomistiska och individualistiska så långt, kommer ingen längre att vilja lyssna på något annat än det som bekräftar den egna ”sanningen”; de egna känslorna eller den egna världsbilden. Man vänder, som Snyder skriver, verkligheten ryggen.

”Du underkastar dig tyranniet när du inte vill se skillnaden mellan vad du vill höra och vad som faktiskt är sant. Att vända ryggen åt verkligheten kan kännas naturligt och behagligt, men resultatet är att du upplöses som individ, och då faller alla politiska system som vilar på individualism.”

Snyder nämner i kapitlet om sanningen Victor Klemperer. Han föddes i nuvarande Gorzów Wielkopolski i Polen och var författare, litteraturvetare och romanist. Kanske mest känd för sina dagböcker från nazitiden.

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.” (Victor Klemperer)

Klemperer och andra iakttagare av totalitarismen har konstaterat att sanningen dör på fyra sätt. Den fjärde, skriver Snyder, är ”malplacerad tro. I den ingår sådana självförgudande anspråk som presidenten reste när han sade att ’jag är den ende som klarar det’ eller ’jag är er röst’. När tron stiger ner från himlen till jorden på detta sätt blir det ingen plats över för de små sanningarna som vårt eget omdöme och våra egna erfarenheter lär oss.”

”När sanningen väl hade fått orakelkaraktär och inte vilade på fakta spelade bevismaterial ingen roll. ’Att förstå är meningslöst, man måste tro. Jag tror på Führern.’”

”Fascisterna hade ingenting till övers för den dagliga tillvarons små sanningar, de älskade slagord som lät som en ny religion och föredrog kreativa myter framför historia eller journalistik. De använde nya medier, på den tiden radion, till att bygga upp ett trumsmatter av propaganda som väckte känslor innan någon hann kontrollera fakta. Och nu som då förväxlar många människor tron på en tungt belastad ledare med sanningen om den värld vi alla delar.”

Snyder tar 1900-talets värsta ideologier som exempel och låter vår egen samtid speglas i hur dessa tyranner och diktaturer kunde växa fram. Men han stannar inte vid nazism och fascism utan hänger samtidigt upp kommunismen som en jämbördig kandidat att vara värst i klassen. En särskild varningsklocka menar han – helt korrekt – är den tid som i mycket liknar 1900-talets första årtionden vi själva lever i och som kommit att kännetecknas som tiden efter sanningen. Postsanningen, skriver Snyder, är prefascism.

Försvara institutionerna

Ett nödvändigt för att skydda sig mot tyranni är att hålla fast vid och försvara institutionerna. ”Det är institutionerna som hjälper oss att bevara vår anständighet. De behöver också vår hjälp. Tala inte om ’våra institutioner’ om du inte gör dem till dina genom att handla på deras vägnar. Institutioner skyddar inte sig själva. De faller en efter en såvida inte var och en försvaras från första början. Välj alltså en institution som ligger dig varmt om hjärtat – en domstol, en tidning, en lag, en fackförening – och ställ dig på dess sida.”

Kanske skall vi ta detta till efterrättning när de myndigheter som är satta att försvara oss: Polis och Försvarsmakt, kommer på tal. Att ställa sig själv frågan om det är ”min Polis” eller ”mitt försvar” kan kanske nyansera debatten. Därmed inte sagt att det (säkert) inte finns förhållanden som kan förbättras i såväl organisation som enskilda myndighetsutövare. Men vad händer den dagen opinionen påverkats så på djupet att ingen längre sympatiserar med tanken att vi behöver såväl polis som en försvarsmakt.

”Vi utgår gärna från att institutionerna automatiskt ska motstå även de mest direkta angrepp. Det var just det misstag som vissa tyska judar begick rörande Hitler när nazisterna hade bildat regering.”

”Det var uppfattningen bland många förnuftiga människor 1933, precis som det är uppfattningen bland många förnuftiga människor i dag. Misstaget ligger i att tro att härskare som kommer till makten med hjälp av institutioner inte an förändra eller förstöra just de institutionerna, ens när det är exakt vad de har sagt sig ämna göra. Ibland är det verkligen revolutionärernas avsikt att ödelägga institutionerna på en gång. Det var vad de ryska bolsjevikerna gjorde. Ibland saknar institutioner livsduglighet och funktion och har förvandlats till en skenbild av vad de varit en gång i tiden, och därmed förstärker de nyordningen i stället för att motarbeta den. Det var vad nazisterna kallade ’Gleichschaltung’, likriktning av staten och partiet.”

Robespierre_exécutant_le_bourreau
Teckning visande Robespierre giljotinera skarprättaren efter att denne giljotinerat alla andra.

Institutioner är inte enbart statliga myndigheter. Som Snyder skriver kan det handla om, exempelvis, en tidning eller en ideell förening. Eller monarkin. En institution är något varaktigt och stabilt; något som åtnjuter tillit och auktoritet. Helt enkelt en samhällets upprätthållare. Kyrkan är en institution och kanske ett av de tydligaste exemplen på hur den politik som förts under inte minst 1900-talet för att bryta ner väl beprövad erfarenhet och tradition har verkat. Kyrkan i Sverige övertogs som institution av den världsliga makten efter reformationen och i år, fem hundra år senare, fastslogs åter att ”majoritetssamfundet Svenska kyrkan” är en politisk maktapparat, skild från den egentliga institutionen.

Att ha kontroll och makt är för den postmodernistiska ideologin viktigare än sanning. Ingen trodde väl på allvar att människan var så svag för lögnen i en tid – vår tid – som är så upplyst.

Vi har mycket att lära om, från och ur den tid som har passerat. Det är där vi finner erfarenheter. Såväl avskräckande exempel och de väl beprövade.

Franciskus Urban