Kategori: Ekumenik

#fastenål – Fastetidens samtalsöppnare?

fastenål-på-kavajslagEn violett pärla på jackan, rock- eller kavajslaget för att markera iakttagandet av den Kristna, Stora ljusa fastan (Påskfastan). Vi kallar den kort och gott för #fastenålen. Bör bli en snackis och en samtalsöppnare som ger dig som bärare möjlighet att upplysa om den tid som inleds med Askonsdagen och varar fram till Kristi uppståndelses fest.
Continue reading ”#fastenål – Fastetidens samtalsöppnare?”

Pavedømmets paradoks

Av Biskop Roald Nikolai Flemestad:

Reformasjonsjubiléet har de siste uker foranlediget en debatt i Vårt Land om Luthers person og Den romersk-katolske kirkes institusjonelle legitimitet. Da dette er viktige anliggender av almen interesse, ikke minst innenfor det ekumeniske arbeide, tillater jeg meg å bidra med noen kirkehistoriske kommentarer.

Luthers nyanserte bilde av paven

I Vårt Land av 24. april hevder Tor B. Jørgensen at Luther utviklet et paranoid forhold paven som han anså som selveste inkarnasjonen av Antikrist. Det riktige i denne påstand er at Luther i De schmalkaldiske artikler fra 1537 (Konkordieboken, 1985: 243ff) gjorde gjeldende at pavedømmet er et menneskelig påfunn og at paven uten grunn gjør krav på å ha guddommelig myndighet til å styre ikke bare som øverste kirkeherre, men også som overherre over hele verden. Disse urettmessige maktkrav får til følge at Luther stempler paven som Antikrist. Luthers språkbruk er kanskje ikke særlig diplomatisk, men hans argumentasjon er ikke av den grunn paranoide følelsesutbrudd. Heller ikke er ordvalget vilkårlig, idet omtalen av paven som Antikrist viser til pavens krav på å være Kristi stedfortreder. Pave Leo X hadde nemlig i 1520 ekskommunisert Luther nettopp under påberopelse av hans myndighet som Kristi stedfortreder (bullen Exurge Domine,1520). Denne selvforståelse snur Luther simpelthen på hodet, men han avviser ikke dermed pavedømmet som sådan. Mot pavens maktkrav anfører Luther med henvisning til konsilet i Konstans (1414-18) at pavens legitime oppgave er å sikre kirkens enhet i kampen mot kjetterne.

Konsiliarismen

Denne begrensede forståelse av pavedømmets autoritet kalles gjerne «konsiliarisme», idet konsilet hevdet sitt selvstendige mandat fra Kristus og avsatte tre konkurrerende paver for så overgi embetet til en fjerde (bullen Haec Sancta 1415). Det opphøyde pavebildet som Luther så skarpt avviser, ble imidlertid første gang formelt gjort gjeldende av pave Eugen IV ved et senere konsil i Firenze. Som betingelse for å gi sin støtte i kampen mot tyrkerne forlangte han at Konstantinopel-patriarkatet skulle anerkjenne paven «som apostelfyrsten Peters efterfølger, Kristi sanne stedfortreder, hele kirkens overhode, alle kristnes far og lærer med uinnskrenket myndighet til å lede, regjere og styre den universelle kirke» (bullen Laetentur coeli 1439).

pius-ix-a135845678i0020_max1024xPavens primatskrav

Dette universelle primatskrav ble så videreført ved konsilet i Trient (1545-1563), men når et klimaks ved Første Vatikankonsil da pave Pius IX gjør krav på også å være ufeilbarlig som kirkeleder. Pavens avgjørelser kan derfor ikke overprøves av andre kirkelige instanser (Pastor aeternus 1870). Senere skulle bullen fra konsilet i Firenze også bli innføyes i Det annet Vatikankonsils kirkekonstitusjon fra 1964 (Lumen Gentium art. XVIII og XIX). Derved er Luthers kritikk av pavens krav på å være Kristi stedfortreder fortsatt aktuell. La det også være sagt at den konsiliarisme som Luther her anfører som alternativ, fremdeles holdes i hevd i ortodoks og gammelkatolsk teologi (herunder også Den nordisk-katolske kirke) som viderefører den udelte kirkes tro i det første årtusen.

«Romersk» som identitet

Når så Haavar Simon Nilsen i Vårt Land av 25. april skriver at «det ikke er arroganse å løfte fram sitt lærefundament, men naudsynt for eigen identitet», må man gi ham uforbeholdent rett. Ikke desto mindre må andre ha lov til kritisk å spørre om hva denne selvforståelse faktisk innebærer. For dem som ikke tilhører Den romersk-katolske kirke, er det forbløffende å forstå at Den nikenske trosbekjennelse ved Tridentinerkonsilet ble utvidet med «romersk» som et femte kjennetegn på kirken. Det gjør det ikke mindre anstøtelig at tilsvarende formuleringer opprettholdes i Det annet Vatikankonsils kirkekonstitusjon (art. 8.19).

Den åpenbare persondyrkelsen av paven virker simpelthen naiv. Jesuitten Robert Bellarmine, som utformet papalismen etter konsilet i Trient, gjorde gjeldende at «Kristus er nærværende i sin vikar, paven, på samme måte som da han levde blant menneskene i sitt jordeliv». På lignende måte ble paven under Første Vatikankonsil omtalt som «menneskehetens visegud» – «Guds sønn er blitt inkarnert tre ganger; i jomfruens skjød, i nattverden og i Vatikanets eldste». Videre: «Når paven mediterer, er det Gud som tenker i ham». Forestillingen om paven som Kristi ufeilbarlige stedfortreder aktualiserer unektelig Haavar Simon Nilsens anliggende at «økumenikken må logge så djupt at ein klarer å samtale om skilnadene på dei fundamentale aksioma».

Pavedømmet som problem

Samtidig blir samtalen ikke gjort lettere ved at pavedømmet idag er kilde til stor uenighet innad i Romerkirken. Den indre splittelse i kirken var tydelig allerede under Annet Vatikankonsil. Striden den gang gjaldt hvorvidt kirken fortsatt skulle underordnes pavens såkalte universal-jurisdiksjon eller om pavens tjeneste omvendt skulle innordnes i kirken som biskop i Roma. For å sikre pavedømmets fortsatte autoritet skrev pave Paul VI en såkalt «forklarende note» som førte til et uavklart kompromiss, idet til paveforståelsen fra konsilet i Firenze ble supplert med alternative formuleringer som tilslørte den saklige uenighet. Denne manglende avklaring betyr at det monarkiske pavedømme ikke bare fortsetter som før, men også at den indre strid varer ved. Et synlig uttrykk for dette var den tilspissede debatten på nitti-tallet mellom kardinalene Walter Kasper og Joseph Ratzinger om en bibelsk begrunnelse for pavedømmet. Til nå er det ikke lyktes å forankre pavedømmet i den kirkeforståelse som vi finner i de paulinske brev, den såkalte communio-ekklesiologi.

Det paradoksale i dagens vanskelige situasjon er at pave Frans benytter den autoritet som tilfalt embedet ved Første Vatikankonsil til nå å gjennomføre de forhåpninger som ikke er blitt virkeliggjort etter Det annet Vatikankonsil. I denne situasjon har fire fremtredende kardinaler nylig stilt kritiske lærespørsmål til pave Frans som denne unnlater å besvare. Konflikten innad i Vatikanet kan for tiden se ut til å virke lammende på «systemet». Allerede for snart førti år siden karakteriserte den ortodokse teolog Alexander Schmemann pavedømmet som et «tragisk paradoks», idet han anførte at uten absolutt lydighet til paven, uten kulten av paven, faller kirken fra hverandre. Men med kulten og lydighetskravet ender katolisismen i en blindvei.

Paradokset blir ikke mindre ved at pave Johannes Paul II i et hyrdebrev fra 1995 innbyr til en radikal fornyelse av såvel ekumenikken som pavedømmet ved å innby til kristen enhet på basis av den udelte kirkes kirkes tro i det første årtusen (Ut unum sint 55, 61). Dermed åpner paven seg ikke bare for den konsiliarisme som Luther bekjente seg til i De schmalkaldiske artikler, men en slik ekumenisk nyorientering vil også kunne tjene som en befrielse fra det monarkiske pavedømme.

Roald Nikolai Flemestad
Tidigare publicerad här (https://nordiskkatolsk.wordpress.com/2017/05/11/pavedommets-paradoks/) samt på trykk i Vårt Land (11. mai 2017), og lagt inn på avisens debattforum samme dag.

Kan det vara så, att de brännande frågorna är frälsningsavgörande?

Det finns ett antal frågor som rör kyrkan och den kristna tron och läran som kan röra upp mycket starka känslor. I synnerhet i den tid vi nu lever och i den del av världen där vi – i alla fall själva – anser oss ha kommit längre, är friare och lite bättre. Om det beror på begåvning lämnas därhän och i vissa avseenden är det ett faktum att utvecklingen (hur nu den skall bedömas) kommit långt relativt andra delar i världen. Men kanske är det nödvändigt att vi på nytt tar tag i dessa besvärliga frågor. Det handlar om brännande frågor som ”kvinnliga präster” och ”samkönade äktenskap”.

Upprinnelsen är den i lördags publicerade intervjun i länstidningen Sydöstran. I texten kan läsas att ”den nordisk-katolska kyrkan följer den ursprungliga läran innan kyrkan delade sig och har inte påven som överhuvud. De håller fast vid gamla traditioner såsom förbud mot kvinnliga präster och att två personer med samma kön inte får gifta sig. Någonting svenska kyrkan har gått ifrån.”

Hela artikeln i Sydöstran kan läsas här.

Det har blivit reaktioner på detta. Många väldigt positiva. Somliga kritiska. Samtidigt finns det säkert många som inte riktigt vet hur att förhålla sig och ytterligare de som inte vågar närma sig frågan, än mindre uttala en uppfattning. Det är ändå nödvändigt att vi tar i detta. Inte minst då ekumeniken tycks blomstra och många (med rätta) uttrycker stark önskan om kyrkans enande.

Men vad har frågor om ämbetets och äktenskapets sakrament med kyrkans återförenande att göra? Helt enkelt genom att det är dessa frågor de olika samfunden, exempelvis Svenska kyrkan och den del av kristenheten som hävdar traditionen (ortodoxa och katolska samfund) måste avhandla. Enhet uppnås inte genom att samtal rör sig på ytan. Man måste ner i de fundamentala teologiska frågorna.

Nödvändigt att börja från början

Är Kyrkan splittrad? Enligt ortodox uppfattning är Hon inte det. Helt enkelt för att Kyrkan inte kan delas. Hon är, vilket uttrycks i trosbekännelsen en, helig, katolsk och apostolisk. Och det ligger mycket i det. Om vi ändå rör oss med begreppet ”kyrkosplittring” och tillåter oss konstatera att den synliga kyrkan sedan år 1054 samt definitivt efter reformationen på 1500-talet har delats i en mängd olika samfund. Det finns idag inte mindre än (ca) 40 000 (fyrtiotusen) olika samfund i världen. Det skall ses i ljuset av att Herren grundade en.

Av världens ca 2,5 miljarder kristna tillhör 50% den romersk-katolska kyrkan; 11,5% den ortodoxa; 17,5% pentekostala/karismatiska och 21% protestantismen. (Jacobsen, 2011) Ytterligare siffror i sammanhanget, även om siffror endast har begränsat värde, är att det största samfundet i Sverige, som även är en av de största lutherska kyrkorna i världen; den som (bedömt) har ”kommit allra längst i utvecklingen” med sina 6,2 miljoner medlemmar utgör 0,002 procent av världens alla kristna (siffror som avser året 2015 från Svenska kyrkans hemsida).

Viljan är stark

Många, många kristna menar att strävan efter återförening av den synliga kyrkan är något vällovligt. Jag tillhör dem. Inte minst och med tanke på att vi i vår tid där sekularismen vinner terräng inte har råd att vara splittrade. Enighet är eftersträvansvärt för att kunna vittna om Evangeliet med trovärdighet.

Hur göra för att samla ihop flocken? Vi lär barn att om man kommer ifrån varandra och går vilse i skogen så bör man – om man hittar – återvända till den plats där man senast var samlade. I annat fall bör man stanna där man är (och kanske till och med krama ett träd), för att inte förirra sig ännu längre bort och därmed försvåra för hjälparen. Det sämsta man kan göra, alltså, är att springa iväg på egen hand.

Överfört, är den punkt där den splittrade kyrkan senast var samlad känd. Det var, i tid, före år 1054. Man talar om den odelade kyrkan. Om vi menar allvar med önskan om återförening finns inga alternativ annat än att återvända till den tro, lära och tradition som apostlar, kyrkofäder (och mödrar!) samt deras efterföljare biskoparna bar med sig från den tidiga Kyrkan.

Vägen till enhet

Ett steg på den vägen är det arbete som pågick under många år; där öst och väst möttes i överläggningar, ett arbete som mynnade ut i dokumentet ”Road to Unity”. Detta är ett av de mest vittgående teologiska konsensusdokument som producerats. I alla fall i modern tid. I arbetet deltog den gammalkatolska kyrkan och hela den ortodoxa kyrkan (slarvigt uttryckt: ”alla ortodoxa kyrkor”).

Tag gärna del av dokumentet här: ”A collection of agreed statements of The joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission” [Road to Unity]

Tänk om det är så

En fråga som kan ställas mot denna bakgrund är om den tro; den lära och tradition som fördes vidare från den tidiga kyrkan; den som i alla tider varit nödvändig för alla människors frälsning, var behäftad med fel som nu (plötsligt) måste förändras eller rättas till? Är det av teologiska skäl? Eller orkar man inte stå emot trycket från den sekulära omgivningen? Eller kan det rent av vara så att de frågor som nu bränner faktiskt är avgörande för vår frälsning? Det skulle i så fall drabba kvinnor och män lika.

Frågorna är många och svaren står att finna i den egna traditionen.

Franciskus Urban

 

Berörs inte av avtalet mellan Svenska kyrkan och Utrecht-unionen

Med anledning av att Svenska kyrkan och gammalkatoliker tillhöriga Utrechtunionen, onsdagen den 23 november 2016, ingick avtal om full kyrkogemenskap, går idag biskopen för Nordisk-katolska kyrkan tillsammans med biskopsvikarien för Sverige ut med en kommuniké:

– ”Vi vill göra detta förtydligande för att undvika eventuella missförstånd samt bidra till ökad kunskap om det gammalkatolska arvet.”

I kommunikén skrivs bland annat:

”Nordisk-katolska kyrkan bär arvet av den ursprungliga gammalkatolska läran, uttryckt i Utrechtdeklarationen av 1889 och förtydligad i Scrantondeklarationen. Nordisk-katolska kyrkan berörs inte av den överenskommelse om kyrkogemenskap som nu ingåtts.”

– ”Nordisk-katolska kyrkan står i den odelade kyrkans tro och lära vilket kommer till uttryck i ‘The Road to Unity’ som är slutdokumentet från den ortodox-gammalkatolska teologkomissionens mångåriga arbete.” säger biskop Roald Nikolai.

Hela kommunikén finns att ta del av på portalsidan för Nordisk-katolska kyrkan i Sverige samt på kyrkans skandinaviska hemsida.

Red

 

Vad var det som hände i Lund?

Jag hade, måste ärligt erkännas, tagit mental höjd för att försöka mig på en analys av den gångna helgen. Omständigheterna ville dock annorlunda då datorns hårddisk havererade sent på söndagskvällen. Det gav mig en ofrivillig distans; en möjlighet att själv – djupare – reflektera. Måhända var det försynen. Idag är jag tacksam. För vid närmare eftertanke undrar jag om någon egentligen kan ge en bild bortom relativt tyckande av vad som verkligen hände. Trots det vågar jag nog, med försiktighet, påstå att mötet i Lund; det mellan Vatikanen och Lutherska världsförbundet, inte bidrog nämnvärt till ekumeniken i bemärkelsen kristen enhet.

Samtidigt i Stockholm
Vad som säkert och för de flesta passerade under radarn var att det samtidigt, alltså samma helg, pågick ett annat religiöst massmöte i huvudstaden. Det var en rad evangelikala och karismatiska oberoende samfund som hade hyrt Friends arena i sann väckelseanda.

Tidningen Världen Idag rapporterar:

”Under djup förkrosselse bekände flera kristna ledare på söndagen sina egna och landets synder inför Gud. Massorna deltog i bönen som blev en av höjdpunkterna på Awakening Europe.”

”Europas andliga arv, inte minst reformationen, var ett annat tema. ’Vi ber om förlåtelse för att vi trampat ned Guds ord i Europa, för att vi har blivit ett center för liberalteologi i stället för reformation’”.

Inte heller på Friends arena togs, mig veterligen, några avgörande steg på ekumenikens område. Massorna samlades och hysterin i media inför och under påvens besök visste inga gränser. Och sedan blev det, tomt? Ja, vad var det som hände?

I det nära
Också samma helg samlades, i församlingar och missioner runt om i Norden och Europa: i Oslo, Fredrikstad, Bergen, Trondheim, Karlstadt, Düsseldorf, Kaufbeuren, Lye, Palermo, Bournemouth, Stockholm och Karlskrona (för att nämna några orter), kristna kvinnor och män – som varje söndag – för att fira eukaristin; altarets allra heligaste sakrament och för att lyssna till förkunnelsen. Inga ”massor” och ingen hysteri. Allt var precis som vanligt och precis som det skall vara. Nära, ärligt och innerligt i syfte att reformera hjärtan och själar.

Det svåra är inte massmöten
Det är relativt enkelt att arrangera stora möten och samla många människor. Vad som behövs är ett eller en handfull kända dragplåster och god marknadsföring. Det svåra ligger i att som medlem i en församling leva kristenlivet i vardagen; att hitta rytmen och, ja faktiskt, förmå sig att delta i den livgivande liturgin söndag efter söndag. Och det svåra som ledare i en församling är inte att bjuda in toppnamn, utan att vecka efter vecka vinna över allt det världsliga som drar i också en troende.

Det svåra är inte heller att kalla sig för saker. Efter helgen har jag hört fler än vanligt som säger sig egentligen vara katoliker. Kanske entusiasmerade av händelserna i Lund och Malmö. Men det finns ett inbyggt problem i utsagan ”jag är katolik”. Liksom i den motsvarande ”jag är ortodox”. Att hävda att ”jag är katolik” är att säga att ”jag besitter det (den tro) som alla har haft överallt i alla tider”. Att hävda att ”jag är ortodox” är att säga att ”jag är av rätt tro och tillbedjan”. Det är att påstå att jag tror rätt och lever rätt. Det gränsar, om man inte är försiktig, till högmod.

Missförstå mig nu inte. Jag har inget emot vare sig det katolska eller det ortodoxa. Tvärt om. Men kraft bör läggas på att se till att det sammanhang man som kristen befinner sig i är ortodoxt och katolskt. Det är grunden. Och det sammanhanget är församlingen; den eukaristiska gemenskapen i Kyrkan. Ty Kyrkan är ortodox och katolsk. Och utanför Kyrkan, utan hemvist i en av hennes församlingar, är det svårt att vara. Svårt att ”vara katolsk”. Det är överhuvudtaget svårt att vara kristen på egen hand.

Inifrån och ut
Det svåra är inte att åka på stora möten och konsumera upplevelser. Utmaningen, men också vinsten, finns i den nära gemenskapen, i vardagen och i varje söndags deltagande i liturgin. Därifrån sänds vi sedan, reformerade, ut i världen för att, genom exempel, väcka våra medmänniskor till liv. Så förändrar vi världen. Så bygger vi åter upp Europas andliga arv. Så får vi åter tillgång till de normer vi är beroende av. Så håller vi ihop samhället. I det ligger också grunden för ekumeniken.

Och frågan kvarstår: Vad var det som hände i Lund?

Franciskus Urban

Kyrkans enhet: såret läkes inifrån och ut

Det heter att Kyrkans splittring utgör ett sår. Detta är emellertid ett problematiskt påstående då meningarna är delade om huruvida den Kyrka vår Herre instiftade alls kan delas. Och faktum är att vi bekänner att Hon är en. Mer korrekt är då att tala om ett sår till följd av en splittrad kristenhet; ett sår som är möjligt att läka.

Många initiativ har genom historien tagits i akt och mening att försöka återförena världens kristna syskon till hushållet. Inte minst under 1900-talet har världsliga överbyggnader skapats i detta syfte och inte sällan är det organisationer som är barn eller barnbarn till den senaste större splittringen: reformationen, som arbetar idogt. Men, precis som med kroppsliga sår måste läkningsprocessen ske inifrån. Om enbart periferin tråcklas ihop, är risken stor att djupt liggande skador kapslas in eller får den ömtåliga huden att på nytt spricka.

Ett tydligt tecken på detta sår är synen på förhållandet mellan skrift och tradition. I tider då allt fler söker sig tillbaka till traditionella kristna uttryck och lokalkyrkor, har denna debatt blivit än mer aktuell. En typisk tolkning tillika argument från – för att använda en bekant term – frikyrkligt håll är att ”all enhet bygger på att troende håller fast vid det enda gemensamma, Guds Ord i Bibeln.”

Det är Anders Gerdmar, författare till den nyligen utkomna boken ”Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk (2016)” som i en gästkrönika i Världen Idag (9 september), under rubriken ”Andens enhet har fiender. En är falsk enhet. En är negativ splittring”, riktar in sig mot historisk kristen uttolkning där tradition alltid varit en bärande del. Inte minst som uttolkare av skriften.

Länk till gästkrönikan i Världen Idag

Generellt kan sägas om Gerdmars gästkrönika att den inte har mycket till övers för katolicitet. Om den inte är karismatisk, vill säga. Den missar, i sin kritik mot det ”gamla”, liksom debatten i allmänhet tenderar att göra, att över huvud taget närma sig det faktum att ett annat alternativ till det hemtama inte alltid är romersk-katolskt. Inte med ett ord nämns, exempelvis, ortodoxi. Vidare är avsaknaden av för kristenheten mycket centrala begrepp och funktioner, exempelvis biskopar och apostolicitet genomgående. Också själva ordet kyrka behandlas med viss misstänksamhet vilket visar sig i formuleringar som ”kyrkliga organisationer som bygger murar”, ”du måste bli som min kyrka för att vara riktig kristen”, ”företrädare för uråldriga eller nykläckta kyrkor” och ”kyrkliga system separerar”. Det är, som sagt, enbart ”Andens och Ordets gemenskap [som] förenar”.

Detta borde hos var en läsare väcka funderingar: Varför dessa svepande formuleringar? Vilka är de ”uråldriga” respektive ”nykläckta” kyrkorna? Vad avses med ”min kyrka”? Och vadan denna rädsla för det ortodoxa och katolska?

Gerdmars ärende är enhet. Bortsett från att han till synes medvetet skriver ut Herrens Kyrka ur ekvationen och riktar in sig på direkt enhet mellan kristna individer, förvånas man ändå då han hävdar att ”ibland är delningen ett måste.” Detta utvecklas med att ”det finns nödvändiga vägval, där en väckelse inte tas emot och måste gå vidare. Den delning som sker mellan biblisk tro och annan tro är nödvändig. Jesus talar om en ’god’ splittring: ’Nej, säger jag er, inte fred utan splittring’ (Luk 12:51). Faktum är att kristendomen frodas och människor i hundratusental blir frälsta just i nya rörelser, nya församlingar, som brutit med stelnade sammanhang. Man kan alltså inte säga att all delning är negativ: Sanningen kan tvinga oss att dra gränser och gå vidare.”

Är det här rätt tolkat av mig, att den tradition som kyrkan burit i två tusen år inte skulle vara i samklang med det skriften förmedlar? Om inte; vilken ”annan tro än den bibliska” är det som avses? Den traditionella synen är ju annars att skriften inte bara är en del av traditionen men dessutom det främsta vittnesbördet av den kristna tron.

Gerdmar söker stöd i Skriften. Också för att splittringen av kristenheten har en god sida samt att Kristus Jesus talar om denna goda splittring. Men detta Jesusord handlar föga om splittring inom kristenheten. Inte heller om att det skall finnas flera kyrkor. Men väl om att evangeliets budskap är så radikalt att det kommer att separera människor, ja till och med familjer, där somliga väljer att följa Jesus, men andra inte. Detta blir tydligt om man tar sig tid att läsa hela stycket:

”Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och vad jag önskar att den redan var tänd. Men jag har ett dop att genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat! Tror ni att jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, inte fred utan splittring. Från och med nu ska fem i samma familj vara splittrade: tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” (Luk 12:49-53)

I traditionen finner vi bland annat kyrkofäderna. Av dessa kan vi lära mycket. Redan i Clemens brev till korinthierna, författat år 96, tas frågan om splittring upp. I brevets inledning görs ärendet klart:

Olyckor och svårigheter har kommit slag i slag över oss. Därför har vi dröjt alltför länge, som vi tycker, med att ägna vår uppmärksamhet åt de ting som upptar er, kära vänner. Det är fråga om den avskyvärda och oheliga söndringen, som är så ovärdig och främmande för Guds utvalda. Den har några få överilade och självrådiga personer inlett, och den har lett till ett sådant vanvett att ert goda namn, som är välkänt och med rätta älskat av alla, har kommit i svårt vanrykte.” (De Apostoliska fäderna, 2:a upplagan, 2006, Artos bokförlag)

Längre fram i samma brev, som innehåller en rad förmaningar och pastorala råd, står – på tal om för kyrkan centrala begrepp – att läsa om sådant som en modern och fri kyrkosyn av idag ofta blundar för:

Apostlarna förkunnade för oss det evangelium som de mottagit av Herren Jesus Kristus, och Jesus var sänd av Gud: Kristus är alltså sänd från Gud och apostlarna från Kristus. Bådadera skedde således i god ordning efter Guds vilja. När apostlarna nu hade tagit emot uppdraget och fyllts av visshet genom Herren Jesu Kristi uppståndelse och styrkts i tron genom Guds ord gick de ut, fyllda av den heliga Anden, och förkunnade det glada budskapet att Guds rike var på väg. I land efter land och i stad efter stad predikade de och insatte, efter Andens prövning, de först vunna till biskopar och diakoner åt dem som skulle komma till tro. Och detta var inte något nytt. Sedan långa tider stod det skrivet om biskopar och diakoner. Skriften säger nämligen på ett ställe: ’Jag skall insätta deras biskopar i rättfärdighet och deras diakoner i tro.’
(Jes 60:17, LXX)
” (De Apostoliska fäderna, 2:a upplagan, 2006, Artos bokförlag)

Läkning är möjlig
Den rörelse vi nu kan skönja har riktning Ad Fontes; tillbaka till källan. Fler och fler upptäcker – i olika sammanhang – att så som den kristna tron presenteras och gestaltas idag lämnar den mer tomrum och fler frågor än svar. Saknaden efter det genuina, det odelade, uttrycks nu i trevande former. Språket för det heliga håller på att återerövras. Människor börjar vakna av törsten efter Sanningen – Jesus Kristus.

Men läkningsprocessen måste börja längst in; i sårets innersta. Läkningen kan inte börja på annat vis än att de traditionella kyrkorna på nytt enas om att Kyrkan är ortodox och katolsk. Därefter kan periferin dras in och växa ihop med altarets centrum. Och kanske, kanske, skall vi bedja för en synlig ärrbildning som tecken på och påminnelse om mänsklig skörhet men samtidigt som vittnesbörd om helig Andes läkande kraft.

Franciskus Urban