Kategori: Ekumenik

”Ukraina, Ekumeniska Patriarkatet och »post-truth«”

”Men vi, som kristna, vet att det inte finns någon »post-truth«, bara helt enkel osanning. Vi vet också att osanningen inte skall bestå, den kommer att besegras.”

Detta är en kort, sammanfattande återgivning av en artikel i ”The Wheel” (2018-11-20) vilken ger en dimension till situationen i Ukraina samt det som kommit att kallas »schismen mellan Moskva och Konstantinopel« som inte ofta uppmärksammas i medier. Det är också bakgrunden till publiceringen här på GiD.
Fortsätt läsa ””Ukraina, Ekumeniska Patriarkatet och »post-truth«””

Schismen i Ortodoxin. Enda vägen framåt går via märkesåret 1054!

Sedan Moskvapatriarkatet, måndagen den 15 oktober, deklarerade att den Rysk-ortodoxa kyrkan bryter banden med Konstantinopel (Ekumeniska patriarkatet), verkar schismen inom den Ortodoxa världen vara ett faktum. Troende tillhöriga Rysk-ortodoxa kyrkan förbjuds uttryckligen att delta i liturgier och att bedja i något sammanhang som är ställt under Konstantinopelpatriarkatet.
Fortsätt läsa ”Schismen i Ortodoxin. Enda vägen framåt går via märkesåret 1054!”

Ekumenik och katolicitet ämne för internationellt möte på Irland

Scrantonunionen (Polish National Catholic Church och Nordisk-katolska kyrkan) stod som värd för ett möte för restaurering och förnyelse av den odelade kyrkan i mars 2018. Syftet med samlingen var att bjuda in utvalda biskopar, de flesta från anglo-katolska samfund i USA, för att diskutera bevarandet och stärkandet av ekumenisk katolicitet i icke-påvliga traditioner. Fortsätt läsa ”Ekumenik och katolicitet ämne för internationellt möte på Irland”

#fastenål – Fastetidens samtalsöppnare?

fastenål-på-kavajslagEn violett pärla på jackan, rock- eller kavajslaget för att markera iakttagandet av den Kristna, Stora ljusa fastan (Påskfastan). Vi kallar den kort och gott för #fastenålen. Bör bli en snackis och en samtalsöppnare som ger dig som bärare möjlighet att upplysa om den tid som inleds med Askonsdagen och varar fram till Kristi uppståndelses fest.
Fortsätt läsa ”#fastenål – Fastetidens samtalsöppnare?”

Pavedømmets paradoks

Av Biskop Roald Nikolai Flemestad:

Reformasjonsjubiléet har de siste uker foranlediget en debatt i Vårt Land om Luthers person og Den romersk-katolske kirkes institusjonelle legitimitet. Da dette er viktige anliggender av almen interesse, ikke minst innenfor det ekumeniske arbeide, tillater jeg meg å bidra med noen kirkehistoriske kommentarer.

Luthers nyanserte bilde av paven

I Vårt Land av 24. april hevder Tor B. Jørgensen at Luther utviklet et paranoid forhold paven som han anså som selveste inkarnasjonen av Antikrist. Det riktige i denne påstand er at Luther i De schmalkaldiske artikler fra 1537 (Konkordieboken, 1985: 243ff) gjorde gjeldende at pavedømmet er et menneskelig påfunn og at paven uten grunn gjør krav på å ha guddommelig myndighet til å styre ikke bare som øverste kirkeherre, men også som overherre over hele verden. Disse urettmessige maktkrav får til følge at Luther stempler paven som Antikrist. Luthers språkbruk er kanskje ikke særlig diplomatisk, men hans argumentasjon er ikke av den grunn paranoide følelsesutbrudd. Heller ikke er ordvalget vilkårlig, idet omtalen av paven som Antikrist viser til pavens krav på å være Kristi stedfortreder. Pave Leo X hadde nemlig i 1520 ekskommunisert Luther nettopp under påberopelse av hans myndighet som Kristi stedfortreder (bullen Exurge Domine,1520). Denne selvforståelse snur Luther simpelthen på hodet, men han avviser ikke dermed pavedømmet som sådan. Mot pavens maktkrav anfører Luther med henvisning til konsilet i Konstans (1414-18) at pavens legitime oppgave er å sikre kirkens enhet i kampen mot kjetterne.

Konsiliarismen

Denne begrensede forståelse av pavedømmets autoritet kalles gjerne «konsiliarisme», idet konsilet hevdet sitt selvstendige mandat fra Kristus og avsatte tre konkurrerende paver for så overgi embetet til en fjerde (bullen Haec Sancta 1415). Det opphøyde pavebildet som Luther så skarpt avviser, ble imidlertid første gang formelt gjort gjeldende av pave Eugen IV ved et senere konsil i Firenze. Som betingelse for å gi sin støtte i kampen mot tyrkerne forlangte han at Konstantinopel-patriarkatet skulle anerkjenne paven «som apostelfyrsten Peters efterfølger, Kristi sanne stedfortreder, hele kirkens overhode, alle kristnes far og lærer med uinnskrenket myndighet til å lede, regjere og styre den universelle kirke» (bullen Laetentur coeli 1439).

pius-ix-a135845678i0020_max1024xPavens primatskrav

Dette universelle primatskrav ble så videreført ved konsilet i Trient (1545-1563), men når et klimaks ved Første Vatikankonsil da pave Pius IX gjør krav på også å være ufeilbarlig som kirkeleder. Pavens avgjørelser kan derfor ikke overprøves av andre kirkelige instanser (Pastor aeternus 1870). Senere skulle bullen fra konsilet i Firenze også bli innføyes i Det annet Vatikankonsils kirkekonstitusjon fra 1964 (Lumen Gentium art. XVIII og XIX). Derved er Luthers kritikk av pavens krav på å være Kristi stedfortreder fortsatt aktuell. La det også være sagt at den konsiliarisme som Luther her anfører som alternativ, fremdeles holdes i hevd i ortodoks og gammelkatolsk teologi (herunder også Den nordisk-katolske kirke) som viderefører den udelte kirkes tro i det første årtusen.

«Romersk» som identitet

Når så Haavar Simon Nilsen i Vårt Land av 25. april skriver at «det ikke er arroganse å løfte fram sitt lærefundament, men naudsynt for eigen identitet», må man gi ham uforbeholdent rett. Ikke desto mindre må andre ha lov til kritisk å spørre om hva denne selvforståelse faktisk innebærer. For dem som ikke tilhører Den romersk-katolske kirke, er det forbløffende å forstå at Den nikenske trosbekjennelse ved Tridentinerkonsilet ble utvidet med «romersk» som et femte kjennetegn på kirken. Det gjør det ikke mindre anstøtelig at tilsvarende formuleringer opprettholdes i Det annet Vatikankonsils kirkekonstitusjon (art. 8.19).

Den åpenbare persondyrkelsen av paven virker simpelthen naiv. Jesuitten Robert Bellarmine, som utformet papalismen etter konsilet i Trient, gjorde gjeldende at «Kristus er nærværende i sin vikar, paven, på samme måte som da han levde blant menneskene i sitt jordeliv». På lignende måte ble paven under Første Vatikankonsil omtalt som «menneskehetens visegud» – «Guds sønn er blitt inkarnert tre ganger; i jomfruens skjød, i nattverden og i Vatikanets eldste». Videre: «Når paven mediterer, er det Gud som tenker i ham». Forestillingen om paven som Kristi ufeilbarlige stedfortreder aktualiserer unektelig Haavar Simon Nilsens anliggende at «økumenikken må logge så djupt at ein klarer å samtale om skilnadene på dei fundamentale aksioma».

Pavedømmet som problem

Samtidig blir samtalen ikke gjort lettere ved at pavedømmet idag er kilde til stor uenighet innad i Romerkirken. Den indre splittelse i kirken var tydelig allerede under Annet Vatikankonsil. Striden den gang gjaldt hvorvidt kirken fortsatt skulle underordnes pavens såkalte universal-jurisdiksjon eller om pavens tjeneste omvendt skulle innordnes i kirken som biskop i Roma. For å sikre pavedømmets fortsatte autoritet skrev pave Paul VI en såkalt «forklarende note» som førte til et uavklart kompromiss, idet til paveforståelsen fra konsilet i Firenze ble supplert med alternative formuleringer som tilslørte den saklige uenighet. Denne manglende avklaring betyr at det monarkiske pavedømme ikke bare fortsetter som før, men også at den indre strid varer ved. Et synlig uttrykk for dette var den tilspissede debatten på nitti-tallet mellom kardinalene Walter Kasper og Joseph Ratzinger om en bibelsk begrunnelse for pavedømmet. Til nå er det ikke lyktes å forankre pavedømmet i den kirkeforståelse som vi finner i de paulinske brev, den såkalte communio-ekklesiologi.

Det paradoksale i dagens vanskelige situasjon er at pave Frans benytter den autoritet som tilfalt embedet ved Første Vatikankonsil til nå å gjennomføre de forhåpninger som ikke er blitt virkeliggjort etter Det annet Vatikankonsil. I denne situasjon har fire fremtredende kardinaler nylig stilt kritiske lærespørsmål til pave Frans som denne unnlater å besvare. Konflikten innad i Vatikanet kan for tiden se ut til å virke lammende på «systemet». Allerede for snart førti år siden karakteriserte den ortodokse teolog Alexander Schmemann pavedømmet som et «tragisk paradoks», idet han anførte at uten absolutt lydighet til paven, uten kulten av paven, faller kirken fra hverandre. Men med kulten og lydighetskravet ender katolisismen i en blindvei.

Paradokset blir ikke mindre ved at pave Johannes Paul II i et hyrdebrev fra 1995 innbyr til en radikal fornyelse av såvel ekumenikken som pavedømmet ved å innby til kristen enhet på basis av den udelte kirkes kirkes tro i det første årtusen (Ut unum sint 55, 61). Dermed åpner paven seg ikke bare for den konsiliarisme som Luther bekjente seg til i De schmalkaldiske artikler, men en slik ekumenisk nyorientering vil også kunne tjene som en befrielse fra det monarkiske pavedømme.

Roald Nikolai Flemestad
Tidigare publicerad här (https://nordiskkatolsk.wordpress.com/2017/05/11/pavedommets-paradoks/) samt på trykk i Vårt Land (11. mai 2017), og lagt inn på avisens debattforum samme dag.

Kan det vara så, att de brännande frågorna är frälsningsavgörande?

Det finns ett antal frågor som rör kyrkan och den kristna tron och läran som kan röra upp mycket starka känslor. I synnerhet i den tid vi nu lever och i den del av världen där vi – i alla fall själva – anser oss ha kommit längre, är friare och lite bättre. Om det beror på begåvning lämnas därhän och i vissa avseenden är det ett faktum att utvecklingen (hur nu den skall bedömas) kommit långt relativt andra delar i världen. Men kanske är det nödvändigt att vi på nytt tar tag i dessa besvärliga frågor. Det handlar om brännande frågor som ”kvinnliga präster” och ”samkönade äktenskap”.

Upprinnelsen är den i lördags publicerade intervjun i länstidningen Sydöstran. I texten kan läsas att ”den nordisk-katolska kyrkan följer den ursprungliga läran innan kyrkan delade sig och har inte påven som överhuvud. De håller fast vid gamla traditioner såsom förbud mot kvinnliga präster och att två personer med samma kön inte får gifta sig. Någonting svenska kyrkan har gått ifrån.”

Hela artikeln i Sydöstran kan läsas här.

Det har blivit reaktioner på detta. Många väldigt positiva. Somliga kritiska. Samtidigt finns det säkert många som inte riktigt vet hur att förhålla sig och ytterligare de som inte vågar närma sig frågan, än mindre uttala en uppfattning. Det är ändå nödvändigt att vi tar i detta. Inte minst då ekumeniken tycks blomstra och många (med rätta) uttrycker stark önskan om kyrkans enande.

Men vad har frågor om ämbetets och äktenskapets sakrament med kyrkans återförenande att göra? Helt enkelt genom att det är dessa frågor de olika samfunden, exempelvis Svenska kyrkan och den del av kristenheten som hävdar traditionen (ortodoxa och katolska samfund) måste avhandla. Enhet uppnås inte genom att samtal rör sig på ytan. Man måste ner i de fundamentala teologiska frågorna.

Nödvändigt att börja från början

Är Kyrkan splittrad? Enligt ortodox uppfattning är Hon inte det. Helt enkelt för att Kyrkan inte kan delas. Hon är, vilket uttrycks i trosbekännelsen en, helig, katolsk och apostolisk. Och det ligger mycket i det. Om vi ändå rör oss med begreppet ”kyrkosplittring” och tillåter oss konstatera att den synliga kyrkan sedan år 1054 samt definitivt efter reformationen på 1500-talet har delats i en mängd olika samfund. Det finns idag inte mindre än (ca) 40 000 (fyrtiotusen) olika samfund i världen. Det skall ses i ljuset av att Herren grundade en.

Av världens ca 2,5 miljarder kristna tillhör 50% den romersk-katolska kyrkan; 11,5% den ortodoxa; 17,5% pentekostala/karismatiska och 21% protestantismen. (Jacobsen, 2011) Ytterligare siffror i sammanhanget, även om siffror endast har begränsat värde, är att det största samfundet i Sverige, som även är en av de största lutherska kyrkorna i världen; den som (bedömt) har ”kommit allra längst i utvecklingen” med sina 6,2 miljoner medlemmar utgör 0,002 procent av världens alla kristna (siffror som avser året 2015 från Svenska kyrkans hemsida).

Viljan är stark

Många, många kristna menar att strävan efter återförening av den synliga kyrkan är något vällovligt. Jag tillhör dem. Inte minst och med tanke på att vi i vår tid där sekularismen vinner terräng inte har råd att vara splittrade. Enighet är eftersträvansvärt för att kunna vittna om Evangeliet med trovärdighet.

Hur göra för att samla ihop flocken? Vi lär barn att om man kommer ifrån varandra och går vilse i skogen så bör man – om man hittar – återvända till den plats där man senast var samlade. I annat fall bör man stanna där man är (och kanske till och med krama ett träd), för att inte förirra sig ännu längre bort och därmed försvåra för hjälparen. Det sämsta man kan göra, alltså, är att springa iväg på egen hand.

Överfört, är den punkt där den splittrade kyrkan senast var samlad känd. Det var, i tid, före år 1054. Man talar om den odelade kyrkan. Om vi menar allvar med önskan om återförening finns inga alternativ annat än att återvända till den tro, lära och tradition som apostlar, kyrkofäder (och mödrar!) samt deras efterföljare biskoparna bar med sig från den tidiga Kyrkan.

Vägen till enhet

Ett steg på den vägen är det arbete som pågick under många år; där öst och väst möttes i överläggningar, ett arbete som mynnade ut i dokumentet ”Road to Unity”. Detta är ett av de mest vittgående teologiska konsensusdokument som producerats. I alla fall i modern tid. I arbetet deltog den gammalkatolska kyrkan och hela den ortodoxa kyrkan (slarvigt uttryckt: ”alla ortodoxa kyrkor”).

Tag gärna del av dokumentet här: ”A collection of agreed statements of The joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission” [Road to Unity]

Tänk om det är så

En fråga som kan ställas mot denna bakgrund är om den tro; den lära och tradition som fördes vidare från den tidiga kyrkan; den som i alla tider varit nödvändig för alla människors frälsning, var behäftad med fel som nu (plötsligt) måste förändras eller rättas till? Är det av teologiska skäl? Eller orkar man inte stå emot trycket från den sekulära omgivningen? Eller kan det rent av vara så att de frågor som nu bränner faktiskt är avgörande för vår frälsning? Det skulle i så fall drabba kvinnor och män lika.

Frågorna är många och svaren står att finna i den egna traditionen.

Franciskus Urban

 

Berörs inte av avtalet mellan Svenska kyrkan och Utrecht-unionen

Med anledning av att Svenska kyrkan och gammalkatoliker tillhöriga Utrechtunionen, onsdagen den 23 november 2016, ingick avtal om full kyrkogemenskap, går idag biskopen för Nordisk-katolska kyrkan tillsammans med biskopsvikarien för Sverige ut med en kommuniké:

– ”Vi vill göra detta förtydligande för att undvika eventuella missförstånd samt bidra till ökad kunskap om det gammalkatolska arvet.”

I kommunikén skrivs bland annat:

”Nordisk-katolska kyrkan bär arvet av den ursprungliga gammalkatolska läran, uttryckt i Utrechtdeklarationen av 1889 och förtydligad i Scrantondeklarationen. Nordisk-katolska kyrkan berörs inte av den överenskommelse om kyrkogemenskap som nu ingåtts.”

– ”Nordisk-katolska kyrkan står i den odelade kyrkans tro och lära vilket kommer till uttryck i ‘The Road to Unity’ som är slutdokumentet från den ortodox-gammalkatolska teologkomissionens mångåriga arbete.” säger biskop Roald Nikolai.

Hela kommunikén finns att ta del av på portalsidan för Nordisk-katolska kyrkan i Sverige samt på kyrkans skandinaviska hemsida.

Red