Kategori: etik

Nytt inspel i debatten om dödshjälp: Certifierad samvetslöshet.

När en människa är suicidal (självmordsbenägen) sätts en stor apparat igång för att rädda liv. En mängd olika instanser; sjukvård och psykiatri, räddningstjänst, polis och – inte minst – den nära omgivningen agerar för att förhindra självmord. Samtidigt seglar nu debatten om möjligheten till laglig dödshjälp upp i Sverige. Men vad är egentligen skillnaden? Det handlar så klart om mänskligt liv. Samtalet borde i stället handla om vad som gör livet värt att leva. Och att faktiskt ägna det uppmärksamhet.

Timbro gav nu i april ut rapporten ’Låt mig gå’, om hur dödshjälp bör införas i Sverige. Fortsätt läsa ”Nytt inspel i debatten om dödshjälp: Certifierad samvetslöshet.”

Nytt lagförslag: ”En man som föder barn ska anses som far till barnet”

Regeringen lämnade på tisdagen (2018-03-20) en proposition (2017/18:155) till Riksdagen med förslag som ”förenklar för ofrivilligt barnlösa att bli föräldrar.” Samtidigt föreslås också att reglerna om föräldraskap vid assisterad befruktning moderniseras och att barnets perspektiv ges ett tydligare fokus.
Fortsätt läsa ”Nytt lagförslag: ”En man som föder barn ska anses som far till barnet””

Uppropsmakare trampar i klaveret och missar målet

Flera teologer med höga positioner i Svenska kyrkan gör gemensam sak med bland annat namnkunniga politiker, författare och musiker i ett upprop för ”läkarassisterad frivillig dödshjälp”. De uttrycker bland annat att det är ”märkligt att respekten för sjukas integritet och frihet att välja i livets absoluta slutskede ska vara så svårt att acceptera.”
Fortsätt läsa ”Uppropsmakare trampar i klaveret och missar målet”

Indragen assistans hjälper blivande föräldrar att tänka ”rätt”?

Finns det någon gemensam nämnare mellan indragen assistans och risken för framtida ökad selektiv abort av icke önskade barn? I ljuset av det senaste nobelpriset i ekonomi skulle det faktiskt kunna göra det, även om blotta tanken egentligen är allt för sinister att ens tänka.
Fortsätt läsa ”Indragen assistans hjälper blivande föräldrar att tänka ”rätt”?”

När den egna känslan inte längre är tillräcklig som mål

I december skrev jag om hur meningslöst det är att diskutera etik utan att ha en föreställning om meningen med livet. Samma förhållande gäller också för annat än etik. När människan är i avsaknad av ett eftersträvansvärt mål (grek. ‘telos’), kommer hon att gå vilse och i värsta fall bli sjuk. Därför kan man säga att det finns en koppling mellan sekularismen och ökande psykisk ohälsa. Fortsätt läsa ”När den egna känslan inte längre är tillräcklig som mål”

Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet!

”Var är kyrkans högst uppsatta män och kvinnor när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Detta frågade sig Susanna Birgersson i en krönika (Expressen, 2017-12-24) och menade att om inte kyrkan talar med sin egen röst är det ointressant att lyssna.

Läs också: Öppna upp för kyrkans röst (Gammalkatolsk idédebatt, 2017-12-26)

Samtidigt borde det vara så att då enskilda eller samhället i stort stöter på frågor som kan få långtgående konsekvenser; frågor som exempelvis handlar om livets djup, så är kyrkan den naturliga instansen att rådfråga. Som nu när frågan om aktiv dödshjälp (assisterat självmord) åter aktualiseras.

I nyhetsprogrammet Aktuellt (SVT, 2018-01-02) togs frågan om dödshjälp upp, detta utifrån en opinionsundersökning som genomfördes i december 2017. Resultatet av undersökningen är att 61 procent av Sveriges befolkning säger sig vara för att dödshjälp skall bli lagligt. Bara 14 procent sade sig vara emot.

wvs-cultural-values-map
I länder där självförverkligande värderas högt är synen på livet som heligt hotad. Bild: Pew Research forum

Enligt Kjell Asplund, ordförande för Statens medicin-etiska råd, kan det nyväckta intresset dels ha att göra med att frågan om att få bestämma själv över hela sitt liv, även slutskedet, fått allt större tyngd, rapporterar SVT.

– ”Dessutom har kyrkan som alltid varit en stark motståndare till dödshjälp fått en svagare ställning i många länder, vilket kanske också kan ha bidragit, tror han.” (SVT Nyheter, 2018-01-03)

Synen på livet avgörande

Det finns ett samband mellan det Susanna Birgersson och Kjell Asplund säger. Kyrkan har inte på många decennier varit tydlig och därför har hennes ställning försvagats. Den politiserade majoritetskyrkan har ägnat sin tid åt att vara ”relevant” på bekostnad av att vårda sin egen röst. Att samhället skulle vända sig till Kyrkan för att fråga om råd upplevs säkert som meningslöst. I synnerhet som svaret på många frågor har kommit att bli ”vad tycker du själv”. Något som hjälper och vägleder föga.

Hands_of_God_and_AdamMen den röst och tydlighet som efterfrågas finns ännu. Om än inte i den forna statskyrkan. Och för den som frågar någon av oss som är satta att förvalta denna röst, vilken Kyrkans syn på dödshjälp är, så är svaret ännu i denna dag att det inte är förenligt med vår tradition. Det handlar om synen på livet som heligt och av Gud givet.

Inte sällan tar vi i vår del av världen fel när vi tänker på frihet. Det förväxlas med begrepp som ’valfrihet’. Ibland tenderar även denna ”frihet” att inbilla människan att hon är helt frikopplad från livet och dess betingelser. Många gånger kopplas det också samman med ’mänskliga rättigheter’, något som kommit att ersätta den kristna förståelsen av vad, bland annat, sann frihet egentligen betyder. Med en syn på livet som något jag äger själv, är steget därför inte långt till att också själv vilja ha kontroll över när det skall ta slut.

Det är ingen ”mänsklig rättighet” att få dö. Inte heller att kräva hjälp med det. Lika lite som det är en ”rättighet” att få födas. Vi kämpar för att förhindra suicid (självmord). Varför skall vi då acceptera en annan syn bara för att tiden som är kvar kan tyckas kort; för att vi är sjuka eller oförmögna att klara vardagen? Liv är något som ges och skall vårdas. In till sista andetag.

Franciskus Urban

Läs också: Över 5000 lagligt dödade på ett år (Gammalkatolsk idédebatt, 2016-12-15)

[EDIT 2018-01-06]: Svar på läsarkommentarer

 

Inte meningsfullt tala om etik utan en föreställning om livets yttersta mening

Det har blivit ett mantra: ”moral och etik”. Liksom begreppet ”värdegrund”. Att det är så är ingen slump. Många av samtidens analyser pekar helt riktigt på brister i etisk reflektion och moral. Men värdegrunden har blivit svaret. Vi fick Värdegrundsdelegationen på myndighetsnivå. Och såväl skolor som andra verksamheter måste ha ett värdegrundsdokument. Men allt tal om etik blir meningslöst om det inte relaterar till det lilla grekiska ordet telos – målet; syftet; meningen.

Enligt filosofen Alasdair MacIntyre ledde modernismen till en för de flesta okänd etisk katastrof i västerlandet. Det klassiska språket för moralitet är bevarat som fragment, men har frikopplats från den ursprungliga teoretiska kontexten i vilken det blev meningsfullt. I stället har det flyttats till nya sammanhang och där fått ny innebörd. Människor fortsätter att använda ett moralspråk och tror att de är involverade i samma etiska samtal som tänkare från antikens Grekland men, menar MacIntyre, det är de inte. Vad det handlar om är en blek kopia; en pseudo-etisk diskurs, för även om de fortsätter att använda samma ord, har de urvattnats på sin mening.

MacIntyre skriver att etiken innan modernismen hade en trefald struktur:

“in which human-nature-as-it-happens-to-be (human nature in its untutored state) is initially discrepant and discordant with the precepts of ethics and needs to be transformed by the instruction of practical reason and experience into human-nature-as-it-could-be-if-it-realized-its-telos […] To say what someone ought to do is at one and the same time to say what course of action will in these circumstances as a matter of fact lead toward a man’s true end and to say what the law, ordained by God and comprehended by reason, enjoins.”[1]

Sanzio_01_Plato_Aristotle
Platon och Aristoteles utvecklade filosofiska argument om bl.a. teleologi (läran om den inneboende meningen; målet)

Det innebär, enkelt uttryckt, att etiken (C) syftade till att förflytta människan från A till B, där A representerar ett nuvarande tillstånd (mänsklig-natur-som-den-råkar-vara) och B ett tillstånd som motsvarar var hon skulle kunna vara om människan förverkligade syftet (målet) med att vara människa.

Problemet med dagens tal om etik och moralitet uppstår i samma stund som B avvisas, det vill säga tanken om ett högre syfte (telos). Kvar är bara A – det vill säga människan som hon råkar vara – och C; talet om etik.

Men vad händer då etiken, som alltid hade en koppling till människans telos får sväva fritt och i stället för att knyta samman nuläge med ett önskat läge, enbart relaterar till människan som hon råkar vara just nu? Då uppstår behovet av att skapa värdegrunder!

”From this inevitable failure to rescue ethics from the crippling wound inflicted by the loss of human telos – and the consequent sundering of fact and value – flows the modern moral culture, which MacIntyre describes as ‘emotivism’. By emotivism he means the theory that moral language cannot be rationally grounded so in the end the choice of which moral principles to live by simply boils down to personal preference.”[2]

Etiken blir, då den är frikopplad från livets mening och mål, enbart en fråga om personliga preferenser. Moralen kommer inte att hänga samman med något utanför den egna personen. Moral blir en fråga för den inre världen av känslor och valmöjligheter. Detta leder till en relativisering av moralen.

”Yet this widely shared moral relativism is inconsistent. Few people seem willing to say that Hitler’s extermination of six million Jews was not objectively wrong. The problem for postmodern people, of course, is that if ethics do not transcend individual options then on what basis can we say that Hitler’s actions were really evil? Instinctively we feel that something is objectively bad but we have removed the grounds on which we can make such a claim intelligible.”[3]

Ur detta individorienterade sätt att se på moral kommer, det vi idag känner som mänskliga rättigheter, att förvridas. Och då rättigheterna varken är kopplade till mänskligheten eller dess yttersta mening, kan i princip allt som en enskild person anser vara rätt (för henne) hävdas med att det är en mänsklig rättighet.

Franciskus Urban

 

[1] MacIntyre, After Virtue (1985), s. 53

[2] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117

[3] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117-118