Kategori: etik

Indragen assistans hjälper blivande föräldrar att tänka ”rätt”?

Finns det någon gemensam nämnare mellan indragen assistans och risken för framtida ökad selektiv abort av icke önskade barn? I ljuset av det senaste nobelpriset i ekonomi skulle det faktiskt kunna göra det, även om blotta tanken egentligen är allt för sinister att ens tänka.
Continue reading ”Indragen assistans hjälper blivande föräldrar att tänka ”rätt”?”

När den egna känslan inte längre är tillräcklig som mål

I december skrev jag om hur meningslöst det är att diskutera etik utan att ha en föreställning om meningen med livet. Samma förhållande gäller också för annat än etik. När människan är i avsaknad av ett eftersträvansvärt mål (grek. ‘telos’), kommer hon att gå vilse och i värsta fall bli sjuk. Därför kan man säga att det finns en koppling mellan sekularismen och ökande psykisk ohälsa. Continue reading ”När den egna känslan inte längre är tillräcklig som mål”

Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet!

”Var är kyrkans högst uppsatta män och kvinnor när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Detta frågade sig Susanna Birgersson i en krönika (Expressen, 2017-12-24) och menade att om inte kyrkan talar med sin egen röst är det ointressant att lyssna.

Läs också: Öppna upp för kyrkans röst (Gammalkatolsk idédebatt, 2017-12-26)

Samtidigt borde det vara så att då enskilda eller samhället i stort stöter på frågor som kan få långtgående konsekvenser; frågor som exempelvis handlar om livets djup, så är kyrkan den naturliga instansen att rådfråga. Som nu när frågan om aktiv dödshjälp (assisterat självmord) åter aktualiseras.

I nyhetsprogrammet Aktuellt (SVT, 2018-01-02) togs frågan om dödshjälp upp, detta utifrån en opinionsundersökning som genomfördes i december 2017. Resultatet av undersökningen är att 61 procent av Sveriges befolkning säger sig vara för att dödshjälp skall bli lagligt. Bara 14 procent sade sig vara emot.

wvs-cultural-values-map
I länder där självförverkligande värderas högt är synen på livet som heligt hotad. Bild: Pew Research forum

Enligt Kjell Asplund, ordförande för Statens medicin-etiska råd, kan det nyväckta intresset dels ha att göra med att frågan om att få bestämma själv över hela sitt liv, även slutskedet, fått allt större tyngd, rapporterar SVT.

– ”Dessutom har kyrkan som alltid varit en stark motståndare till dödshjälp fått en svagare ställning i många länder, vilket kanske också kan ha bidragit, tror han.” (SVT Nyheter, 2018-01-03)

Synen på livet avgörande

Det finns ett samband mellan det Susanna Birgersson och Kjell Asplund säger. Kyrkan har inte på många decennier varit tydlig och därför har hennes ställning försvagats. Den politiserade majoritetskyrkan har ägnat sin tid åt att vara ”relevant” på bekostnad av att vårda sin egen röst. Att samhället skulle vända sig till Kyrkan för att fråga om råd upplevs säkert som meningslöst. I synnerhet som svaret på många frågor har kommit att bli ”vad tycker du själv”. Något som hjälper och vägleder föga.

Hands_of_God_and_AdamMen den röst och tydlighet som efterfrågas finns ännu. Om än inte i den forna statskyrkan. Och för den som frågar någon av oss som är satta att förvalta denna röst, vilken Kyrkans syn på dödshjälp är, så är svaret ännu i denna dag att det inte är förenligt med vår tradition. Det handlar om synen på livet som heligt och av Gud givet.

Inte sällan tar vi i vår del av världen fel när vi tänker på frihet. Det förväxlas med begrepp som ’valfrihet’. Ibland tenderar även denna ”frihet” att inbilla människan att hon är helt frikopplad från livet och dess betingelser. Många gånger kopplas det också samman med ’mänskliga rättigheter’, något som kommit att ersätta den kristna förståelsen av vad, bland annat, sann frihet egentligen betyder. Med en syn på livet som något jag äger själv, är steget därför inte långt till att också själv vilja ha kontroll över när det skall ta slut.

Det är ingen ”mänsklig rättighet” att få dö. Inte heller att kräva hjälp med det. Lika lite som det är en ”rättighet” att få födas. Vi kämpar för att förhindra suicid (självmord). Varför skall vi då acceptera en annan syn bara för att tiden som är kvar kan tyckas kort; för att vi är sjuka eller oförmögna att klara vardagen? Liv är något som ges och skall vårdas. In till sista andetag.

Franciskus Urban

Läs också: Över 5000 lagligt dödade på ett år (Gammalkatolsk idédebatt, 2016-12-15)

[EDIT 2018-01-06]: Svar på läsarkommentarer

 

Inte meningsfullt tala om etik utan en föreställning om livets yttersta mening

Det har blivit ett mantra: ”moral och etik”. Liksom begreppet ”värdegrund”. Att det är så är ingen slump. Många av samtidens analyser pekar helt riktigt på brister i etisk reflektion och moral. Men värdegrunden har blivit svaret. Vi fick Värdegrundsdelegationen på myndighetsnivå. Och såväl skolor som andra verksamheter måste ha ett värdegrundsdokument. Men allt tal om etik blir meningslöst om det inte relaterar till det lilla grekiska ordet telos – målet; syftet; meningen.

Enligt filosofen Alasdair MacIntyre ledde modernismen till en för de flesta okänd etisk katastrof i västerlandet. Det klassiska språket för moralitet är bevarat som fragment, men har frikopplats från den ursprungliga teoretiska kontexten i vilken det blev meningsfullt. I stället har det flyttats till nya sammanhang och där fått ny innebörd. Människor fortsätter att använda ett moralspråk och tror att de är involverade i samma etiska samtal som tänkare från antikens Grekland men, menar MacIntyre, det är de inte. Vad det handlar om är en blek kopia; en pseudo-etisk diskurs, för även om de fortsätter att använda samma ord, har de urvattnats på sin mening.

MacIntyre skriver att etiken innan modernismen hade en trefald struktur:

“in which human-nature-as-it-happens-to-be (human nature in its untutored state) is initially discrepant and discordant with the precepts of ethics and needs to be transformed by the instruction of practical reason and experience into human-nature-as-it-could-be-if-it-realized-its-telos […] To say what someone ought to do is at one and the same time to say what course of action will in these circumstances as a matter of fact lead toward a man’s true end and to say what the law, ordained by God and comprehended by reason, enjoins.”[1]

Sanzio_01_Plato_Aristotle
Platon och Aristoteles utvecklade filosofiska argument om bl.a. teleologi (läran om den inneboende meningen; målet)

Det innebär, enkelt uttryckt, att etiken (C) syftade till att förflytta människan från A till B, där A representerar ett nuvarande tillstånd (mänsklig-natur-som-den-råkar-vara) och B ett tillstånd som motsvarar var hon skulle kunna vara om människan förverkligade syftet (målet) med att vara människa.

Problemet med dagens tal om etik och moralitet uppstår i samma stund som B avvisas, det vill säga tanken om ett högre syfte (telos). Kvar är bara A – det vill säga människan som hon råkar vara – och C; talet om etik.

Men vad händer då etiken, som alltid hade en koppling till människans telos får sväva fritt och i stället för att knyta samman nuläge med ett önskat läge, enbart relaterar till människan som hon råkar vara just nu? Då uppstår behovet av att skapa värdegrunder!

”From this inevitable failure to rescue ethics from the crippling wound inflicted by the loss of human telos – and the consequent sundering of fact and value – flows the modern moral culture, which MacIntyre describes as ‘emotivism’. By emotivism he means the theory that moral language cannot be rationally grounded so in the end the choice of which moral principles to live by simply boils down to personal preference.”[2]

Etiken blir, då den är frikopplad från livets mening och mål, enbart en fråga om personliga preferenser. Moralen kommer inte att hänga samman med något utanför den egna personen. Moral blir en fråga för den inre världen av känslor och valmöjligheter. Detta leder till en relativisering av moralen.

”Yet this widely shared moral relativism is inconsistent. Few people seem willing to say that Hitler’s extermination of six million Jews was not objectively wrong. The problem for postmodern people, of course, is that if ethics do not transcend individual options then on what basis can we say that Hitler’s actions were really evil? Instinctively we feel that something is objectively bad but we have removed the grounds on which we can make such a claim intelligible.”[3]

Ur detta individorienterade sätt att se på moral kommer, det vi idag känner som mänskliga rättigheter, att förvridas. Och då rättigheterna varken är kopplade till mänskligheten eller dess yttersta mening, kan i princip allt som en enskild person anser vara rätt (för henne) hävdas med att det är en mänsklig rättighet.

Franciskus Urban

 

[1] MacIntyre, After Virtue (1985), s. 53

[2] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117

[3] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117-118

Sekularismen, egot och pornografin (#MeToo)

Ett samhälle kastar ut moralen (den kristna etiken) och står sedan frågande inför att människor beter sig illa mot varandra.

Kampanjen #MeToo har sköljt över oss sista tiden. Och kanske har några av de höga tonerna lagt sig så pass nu, att det kan vara läge att ge en annan ingång till det som kritiseras, nämligen att människor tar sig friheten att sätta sin egen tillfredsställelse över en annan människas rätt till frid. Detta tar sig uttryck i sexuella övergrepp, våld, trakasserier och splittring.

Bakom tafsande, ovälkomna inviter och skickade bilder på kroppsdelar ligger ett beteende och attityder som bottnar i en skev moral. Det handlar om en brist som i teologisk mening är ett sjukdomssymptom. Tragiken ligger i att det är samma samhälle som nu reagerar skarpt som tidigare kastade ut de verktyg vi hade för att slippa dessa och andra barbariska beteenden. För det är barbari oavsett vem det är som begår handlingarna.

Michael_Pacher_004
Sankt Wolfgang (934-994) och djävulen (Av: Michael Pacher).

”Vuxengenerationen måste återta styrningen”, heter det. ”Föräldrar måste börja uppfostra sina barn”. Frågan är vad den generation som borde leda den yngre rätt idag har att luta sig emot då den är stöpt i samma form? Det finns idag, i medvetandet, ingen fast grund att finna stöd i. För den avskaffades. Den var ”omodern”. Den var ”kontrollerande”. Den var ”ofri”. Den var ”moralistisk”. Den var ”fördömande”. Den var allt det som nu efterfrågas.

Problemet idag är att, då vi inte har moralen och den kristna traditionen i oss; som en nödvändighet och självklarhet; som kompass och norm, så höjs rösterna för att en yttre och politiskt styrd ordning måste till. Vad vi istället borde fråga efter är att på nytt lära oss att den naturliga och inbyggda förmågan till etiska reflektioner återaktiveras och värderas. Och det finns bara en instans som har möjlighet att bistå i detta, nämligen den som en gång gav den sanna friheten till människan; friheten att välja att göra gott: Kristus Jesus och Hans Kyrka.

Amen.

Franciskus Urban

ADHD, autism och könsdysfori. Vad är det som händer med våra barn och unga? Eller borde frågan röra föräldrarna?

I dagarna har vi kunnat ta del av siffror som visar på en kraftig uppgång i statistiken över antalet unga som diagnostiseras med och vårdas för ADHD och autism. Bara i Stockholms län har antalet ökat från 8000 (år 2011) till 20 000 (år 2016) avseende ADHD och under samma tid har det skett en ökning från 4000 till 9000 barn som vårdas för autism. Detta meddelade SVT under söndagen.

I inslaget intervjuas ett barn som blivit diagnostiserat. Mamman till barnet säger till reportern att:

– ”Han hade svårt att koncentrera sig och kunde lätt brusa upp för småsaker. Jag hade tänkt länge att det inte var någonting som vi hade gjort fel i uppfostran utan att det var något annat. Jag var införstådd med att det kunde vara en diagnos, så för mig var det väldigt välkommet att kunna ta bort skulden från sig själv.”

Vad utvecklingen beror på är osäkert. Det sägs i inslaget att utöver stora satsningar och ökad kunskap om ADHD och autism skulle dagens samhällsklimat kunna vara en bidragande faktor till att fler diagnostiseras. Detta menar Kyriaki Kosidou, psykiatriker och forskare vid Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) vid Stockholms läns landsting som fortsätter:

– ”Man tar också hänsyn till funktionsnedsättningen när man diagnostiserar. Funktionsnedsättningen beror på kontexten och det kan vara så att samhället och till exempel skolan har blivit allt svårare för vissa grupper att klara, så de behöver hjälp och får en diagnos.”

baby-2679658_960_720

I praktiken borde detta innebära att den unga person som inte finner sig till rätta i dagens råa, hetsiga och av information överflödande samhälle skall förklaras sjuk och behäftas med en diagnos. Kanske även medicineras. Ursäkta, det är något som inte verkar förnuftigt i resonemanget. Eller mänskligt, för den delen.

Kan detta verkligen stämma?

I rapporteringen uppges att 29 000 ’unga’ vårdas för ADHD och autism. Bara i Stockholms län. Hur många ’unga’ fanns det i länet 2016? Hur stor del av de unga utgör dessa 29 000 individer? SVT redogör inte närmre för vilket åldersspann ’unga’ utgör, så ett antagande måste göras. Antag så att ’unga’ innebär pojkar och flickor i åldrarna 5-19 år. Siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) visar då att år 2016 fanns det 393 508 ’unga’ i Stockholms län.[1] Det skulle, om antagandet stämmer, innebära att 7,36 procent av alla unga i Stockholms län vårdas för ADHD eller autism.

Kan det verkligen stämma, att 20 000 unga diagnosticeras med och vårdas för ADHD bara i Stockholms län och att 9000 vårdas för autism? Samtidigt som siffrorna från gårdagen sjunker in måste en rad frågor ställas: Varför tar vi oss inte an ’samhällsklimatet’ i stället för att sjukförklara dem som inte orkar med det? Varför är det ingen som reagerar på föräldern som vill fria sig från ansvar och (eventuell skuld) med hjälp av diagnoser och medicinering? Förlåt mig, men frågorna måste ställas.

Men så idag, kom nästa överraskning. Även den via SVT:

”Barn och unga som fått en neuropsykiatriska diagnos som ADHD har ökat med över 300 procent de senaste tio åren, enligt Socialstyrelsen. Samtidigt ökar antalet feldiagnoser, larmar flera psykologer inom barn- och ungdomsspykiatrin. – ’Det är allvarligt att man inte får rätt vård’, säger psykologen Jenny Klefbom.” (SVT, 2017-10-16)

”I veckans Dokument Inifrån uppmärksammas konsekvenserna av att fler under de senaste tio åren kräver att få en neuropsykiatrisk utredning. – ’Det kan helt enkelt gå fel när utredningstakten ökar. Det har blivit vanligare att fler får fel diagnos eller ingen diagnos alls och därmed ingen hjälp’. Det uppger flera psykologer som SVT Nyheter har varit i kontakt med.” (SVT, 2017-10-16)

Begås fel även på andra områden?

Om man då försöker slå samman allt detta och man konstaterar att ingen egentligen vet orsakerna till varför vi ser denna kraftiga ökning; att den kan bero på samhällsklimatet och att det samtidigt begås fel till följd av fartblindhet. Finns det då annat som rör psykiatriska diagnoser och unga, där det också kan ha gått fel till följ av samhällsklimat och bristande eftertanke?

Hur ser det ut avseende det som kallas ’könsdysfori’, det vill säga unga som inte ’är till freds’ med det kön de ’tilldelades’? Också på detta område påvisas kraftiga ökningar vilket det tidigare skrivits om här på GID. I Stockholm har remisserna för utredningar av barns och ungdomars könsidentitet ökat med över hundra procent årligen sedan 2013.

Läkartidningen skriver tidigare i år att ”de senaste åren har vi haft ett kraftigt ökat antal remisser till Astrid Lindgrens barnsjukhus, från enstaka sökande årligen till 197 inkommande remisser år 2016.” Samma tidning skriver också utförligt om hur unga behandlas med pubertetsstoppande hormoner:

”Majoriteten av de barn vars könsdysfori förstärks i samband med puberteten uppfyller diagnoskriterierna för transsexualism och kan behandlas med pubertetsstoppande hormoner i syfte att undvika utveckling av oönskade sekundära könskarakteristika. Tidigt insatt behandling underlättar möjligheten att framgångsrikt passera i det önskade könet”. (Läkartidningen)

Det ’önskade könet’ i stället för ’det tilldelade’. Tilldelat av vem, kan man fråga sig. Samt hur många fel som begås avseende diagnostisering och behandling. Eller är det föräldrar som driver på också denna utveckling – för att inte känna skuld över att de ’tilldelade sina barn fel kön’?

Förlåt, men frågorna måste ställas!

Franciskus Urban

[1] Pojkar 5-9 år (74 921), flickor 5-9 år (70 376). Pojkar 10-14 år (67 749), flickor 10-14 år (64 476). Pojkar 15-19 år (59 928), flickor 15-19 år (56 058). Källa: SCB