Kategori: Familj

ADHD, autism och könsdysfori. Vad är det som händer med våra barn och unga? Eller borde frågan röra föräldrarna?

I dagarna har vi kunnat ta del av siffror som visar på en kraftig uppgång i statistiken över antalet unga som diagnostiseras med och vårdas för ADHD och autism. Bara i Stockholms län har antalet ökat från 8000 (år 2011) till 20 000 (år 2016) avseende ADHD och under samma tid har det skett en ökning från 4000 till 9000 barn som vårdas för autism. Detta meddelade SVT under söndagen.

I inslaget intervjuas ett barn som blivit diagnostiserat. Mamman till barnet säger till reportern att:

– ”Han hade svårt att koncentrera sig och kunde lätt brusa upp för småsaker. Jag hade tänkt länge att det inte var någonting som vi hade gjort fel i uppfostran utan att det var något annat. Jag var införstådd med att det kunde vara en diagnos, så för mig var det väldigt välkommet att kunna ta bort skulden från sig själv.”

Vad utvecklingen beror på är osäkert. Det sägs i inslaget att utöver stora satsningar och ökad kunskap om ADHD och autism skulle dagens samhällsklimat kunna vara en bidragande faktor till att fler diagnostiseras. Detta menar Kyriaki Kosidou, psykiatriker och forskare vid Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) vid Stockholms läns landsting som fortsätter:

– ”Man tar också hänsyn till funktionsnedsättningen när man diagnostiserar. Funktionsnedsättningen beror på kontexten och det kan vara så att samhället och till exempel skolan har blivit allt svårare för vissa grupper att klara, så de behöver hjälp och får en diagnos.”

baby-2679658_960_720

I praktiken borde detta innebära att den unga person som inte finner sig till rätta i dagens råa, hetsiga och av information överflödande samhälle skall förklaras sjuk och behäftas med en diagnos. Kanske även medicineras. Ursäkta, det är något som inte verkar förnuftigt i resonemanget. Eller mänskligt, för den delen.

Kan detta verkligen stämma?

I rapporteringen uppges att 29 000 ’unga’ vårdas för ADHD och autism. Bara i Stockholms län. Hur många ’unga’ fanns det i länet 2016? Hur stor del av de unga utgör dessa 29 000 individer? SVT redogör inte närmre för vilket åldersspann ’unga’ utgör, så ett antagande måste göras. Antag så att ’unga’ innebär pojkar och flickor i åldrarna 5-19 år. Siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) visar då att år 2016 fanns det 393 508 ’unga’ i Stockholms län.[1] Det skulle, om antagandet stämmer, innebära att 7,36 procent av alla unga i Stockholms län vårdas för ADHD eller autism.

Kan det verkligen stämma, att 20 000 unga diagnosticeras med och vårdas för ADHD bara i Stockholms län och att 9000 vårdas för autism? Samtidigt som siffrorna från gårdagen sjunker in måste en rad frågor ställas: Varför tar vi oss inte an ’samhällsklimatet’ i stället för att sjukförklara dem som inte orkar med det? Varför är det ingen som reagerar på föräldern som vill fria sig från ansvar och (eventuell skuld) med hjälp av diagnoser och medicinering? Förlåt mig, men frågorna måste ställas.

Men så idag, kom nästa överraskning. Även den via SVT:

”Barn och unga som fått en neuropsykiatriska diagnos som ADHD har ökat med över 300 procent de senaste tio åren, enligt Socialstyrelsen. Samtidigt ökar antalet feldiagnoser, larmar flera psykologer inom barn- och ungdomsspykiatrin. – ’Det är allvarligt att man inte får rätt vård’, säger psykologen Jenny Klefbom.” (SVT, 2017-10-16)

”I veckans Dokument Inifrån uppmärksammas konsekvenserna av att fler under de senaste tio åren kräver att få en neuropsykiatrisk utredning. – ’Det kan helt enkelt gå fel när utredningstakten ökar. Det har blivit vanligare att fler får fel diagnos eller ingen diagnos alls och därmed ingen hjälp’. Det uppger flera psykologer som SVT Nyheter har varit i kontakt med.” (SVT, 2017-10-16)

Begås fel även på andra områden?

Om man då försöker slå samman allt detta och man konstaterar att ingen egentligen vet orsakerna till varför vi ser denna kraftiga ökning; att den kan bero på samhällsklimatet och att det samtidigt begås fel till följd av fartblindhet. Finns det då annat som rör psykiatriska diagnoser och unga, där det också kan ha gått fel till följ av samhällsklimat och bristande eftertanke?

Hur ser det ut avseende det som kallas ’könsdysfori’, det vill säga unga som inte ’är till freds’ med det kön de ’tilldelades’? Också på detta område påvisas kraftiga ökningar vilket det tidigare skrivits om här på GID. I Stockholm har remisserna för utredningar av barns och ungdomars könsidentitet ökat med över hundra procent årligen sedan 2013.

Läkartidningen skriver tidigare i år att ”de senaste åren har vi haft ett kraftigt ökat antal remisser till Astrid Lindgrens barnsjukhus, från enstaka sökande årligen till 197 inkommande remisser år 2016.” Samma tidning skriver också utförligt om hur unga behandlas med pubertetsstoppande hormoner:

”Majoriteten av de barn vars könsdysfori förstärks i samband med puberteten uppfyller diagnoskriterierna för transsexualism och kan behandlas med pubertetsstoppande hormoner i syfte att undvika utveckling av oönskade sekundära könskarakteristika. Tidigt insatt behandling underlättar möjligheten att framgångsrikt passera i det önskade könet”. (Läkartidningen)

Det ’önskade könet’ i stället för ’det tilldelade’. Tilldelat av vem, kan man fråga sig. Samt hur många fel som begås avseende diagnostisering och behandling. Eller är det föräldrar som driver på också denna utveckling – för att inte känna skuld över att de ’tilldelade sina barn fel kön’?

Förlåt, men frågorna måste ställas!

Franciskus Urban

[1] Pojkar 5-9 år (74 921), flickor 5-9 år (70 376). Pojkar 10-14 år (67 749), flickor 10-14 år (64 476). Pojkar 15-19 år (59 928), flickor 15-19 år (56 058). Källa: SCB

Slaget om månggifte står för dörren

I dagarna genomförs en icke-bindande folkomröstning i Australien i fråga om ”könsneutrala äktenskap” (”samkönade äktenskap”). I ett progressivt land som Sverige kan tyckas att det är märkligt; att det ”ju” är en självklarhet att ”man skall få gifta sig med den man vill”. Men i Sverige sitter vi också på insikten om vad som blir nästa steg.

Att två ledarsidor, som i lördags, tar upp ämnet om månggifte (polygami) är ingen slump. Olika politiska krafter har under flera år propagerat för detta. Vänsterkrafter gör här gemensam sak med liberaler. Kanske ser de nu att svensken är ”mogen” för nästa steg, för ”frågan om antal följer logiskt på den om könsneutralitet”. Ingen hade väl inbillat sig att de progressiva skulle vara nöjda med att bara förändra synen på äktenskapet lite grand. En inte allt för försiktig gissning är att slaget om månggifte nu står inför dörren.

Lisa Magnusson tar, på ledarplats i Dagens Nyheter, utgångspunkt i valet i Australien. Hon menar att vi i Sverige inte är så progressiva som vi själva tror. ”Tyvärr diskuteras frågan om polygami nästan aldrig offentligt”, skriver hon och fortsätter med att ”i grunden handlar dock denna fråga om att det ska vara upp till vuxna, samtyckande människor att själva ordna sina relationer.” Det är ett av de vanligaste argument från vänster och liberaler. Och så avfyrar hon slutligen en uppfordrande känga till oss alla: ”Det är en läxa vi uppenbarligen fortfarande håller på att lära oss, både i Australien och i förment progressiva Sverige.” (DN, 2017-09-23)

Frågan är vad hon har för syn på hur långt progressivitet kan sträcka sig. När är det nog?

En annan röst [som verkar ha läst Gammalkatolsk idédebatt de senaste veckorna!] är Fredrik Haage på Smålandsposten. Hans ledare har en helt annan ingång och är klart läsvärd.

”Vänsterns normbrytare och högerns frihetsälskare kan vända och vrida på det hur mycket de vill, men det vore ett civilisatoriskt steg tillbaka för västerlandet. Om den observationen sedan renderar omdömen om ”unket” ditt och datt eller nyfiffiga ord som ”flockofob” eller vad man nu vill hitta på, så låt vara. Faktum kvarstår.” (Smålandsposten, 2017-09-23)

Det är bara att hoppas att Haage orkar stå emot i längden. Hans och andras röster som vågar stå upp för en klassisk syn på vad civilisation och moral är kommer att behövas. De är alla välkomna till GID för att finna inspiration och kunskap. Nu och i framtiden!

En annan inte oviktig instans i denna fråga är kyrkan. Det ligger väl i farans riktning att samfundet Svenska kyrkan kommer att först tillåta, sedan göra frågan om ”antalsneutrala äktenskap” till något obligatoriskt bland dess präster att välsigna. Kanske via någon temporär samvetsklausul. Det har ju hänt förut. Logiken, återigen.

Kyrkans syn i fråga framgår annars tydligt i söndagens predikan i Nordisk-katolska kyrkans församling, S:t Nikolaus i Karlskrona. Slaget står för dörren och nu behövs röster som vågar ta konsekvenserna av att stå upp för ordningen – den ordning som kommer att bevara oss om vi bevarar den.

[Edit 2017-09-30]: På Bokmässan i Göteborg säljs en nyutkommen bok: ”Farfar har fyra fruar” (Av Oscar Trimbel). Riksdagsledamoten Tuve Skånberg skriver på Facebook: ”Den vänder sig till de allra minsta. Tanken är att boken ska läsas på bibliotek, förskolor och i hemmen för att skapa förståelse och acceptans för islam och dess kultur av månggifte.”

Vi lär får höra mer om detta i en nära framtid!

[Edit 2017-10-01]: Författaren Oscar Trimbel meddelar idag via ”Somali Nordic Curlture” att försäljningen av titeln ”Farfar har fyra fruar” stoppas.
Red.

 

Invandrade polygama familjer. Risk för tidernas etiska och juridiska klavertramp.

Just nu är nyheten om den man som kommit till Sverige med sina tre fruar och sexton barn och fått månggiftet registrerat hos svenska myndigheter på mångas läppar. Det pekas i sammanhanget på att hundratals polygama familjebildningar godkänts och att regeringen nu ger uppdrag åt Skattemyndigheten i uppdrag att utreda saken.

Sveriges television rapporterar att månggifte ”för närvarande är olagligt i Sverige” vilket kan sända signalen att det är något som kan komma att ändras. Samma mediebolag har tidigare förmedlat hur ”Öppna Moderaters förbundsstämma röstade för att verka för införandet av antalsneutrala äktenskap. Det heterosexuella, monogama äktenskapet har varit det allenarådande i västvärlden och det är först på senare tid som detta har börjat ifrågasättas. Frågan om relationer med flera personer har dock länge varit aktuell i hbtq-communityt, detta är ingen nyhet för den insatte. Den polyamorösa rörelsen, som är en del i hbt-communtityt, har under lång tid drivit rätten till förhållanden med fler personer än två.” (www.svt.se)

Det finns med andra ord politiska krafter som aktivt och öppet verkar för att bigami och polygami (månggifte) skall vara lagligt. I propagandan för detta används inte sällan begreppet ”antalsneutrala äktenskap” för att, i likhet med könsneutrala ”äktenskap” avdramatisera och normalisera.

Frågan som kan ställas nu är om inhemska politiska krafter kommer att ta strid för de hundratals polygama familjebildningar som ingåtts i andra länder men nu registrerats hos svenska myndigheter? Beroende på hur våra folkvalda väljer att sätta ner fötterna i frågan, är risken uppenbar att det blir prejudicerande och därför kommer att bana väg för att månggifte blir lagligt. Svensk lag skall ju vara lika för alla! Detta vore dock ett rejält klavertramp och ännu ett steg på vägen mot att bryta ner den västerländska kristna civilisationen.

Red.

 

Hjälp mig att bli en man, plz!

Ett kännetecken modernismen bär är att historien inte har något värde; allt skall uppfinnas på nytt. I sin extrema form innebär det att människan inte ges någon anknytning till det som varit, att hon inte har någon koppling till vare sig forna släktens erfarenheter eller vad det innebär att vara människa. Idag tvingas hon att definiera sig och sitt syfte, dana och forma sig andligt och kroppsligt, ja i princip förlösa sig själv.

När människor – även om vi synbarligen, fysiskt lever i samma universum – inte har någon koppling till den gemensamma realiteten, varken historiskt, biologiskt, socialt eller metafysiskt, tas heller inget ansvar för den. Ej heller att föra vidare erfarenheten. Engagemanget riktar sig i stället än mer till den egna personen och gödandet av egot. Eftersom den egna personen inte är ansluten till den gemensamma erfarenheten och för att den har skapat sitt egna etiska paradigm (sin egen sanning); eftersom hon inte upplever att någon Gud ser och älskar henne, måste hon finna nya mönster att förklara och hävda sin existens. När människan inte tror och har tillit till den givna, gemensamma realiteten, börjar hon till slut tvivla på sig själv. Hon blir sjuk.

Parallellt med att forskare härom veckan upplyste oss om att ”det mest effektiva tipset för den som vill minska sin miljöpåverkan är att avstå från att skaffa barn” skriver Svenska dagbladet om att köerna till transvården växer sig allt längre.

NatGeo_cover-Avery Jackson-transgenderism”I Stockholm har remisserna för utredningar av barns och ungdomars könsidentitet ökat med över hundra procent årligen sedan 2013. För det är inte alltid som den inre upplevelsen av könet sammanfaller med det kön som omgivningen tilldelar en. ”Det bästa med att vara en flicka är att du inte behöver låtsas vara pojke”, konstaterade nyligen 9-åriga transpersonen Avery Jackson på omslaget av National Geographics.” (SvD 20170721, ”Kanske är gender-revolutionen här”)

Louise Frisén, överläkare vid teamet för könsidentitetsutredningar vid barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, säger till SvD:
– ”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är. Det är bara det att med denna ”gender-revolution” kommer också könsbyten på barn – och det kan vi som medicinsk profession inte ta lätt på, säger Louise Frisén.” (SvD 20170721, ”Allt fler mår dåligt av könet de tilldelades på BB”)

Det är beklämmande att ta del av denna utveckling. Men i stället för att acceptera att till och med 5-åriga barn utreds för könsförvirring (sic.), eller att föräldrarna – visserligen indoktrinerade i relativismens diktatur – flyter med utifrån ”välmening” och ”goda intentioner” så måste frågan ställas: Vill vi verkligen ha det såhär?

Vad är det den 9-åriga Avery Jackson egentligen säger när han vill slippa låtsas vara pojke? Jo, att det är lättare för honom att förstå konceptet ”trans” än vad det innebär att vara pojke (och i förlängningen man). Det handlar således mer om avsaknaden av (goda) manliga förebilder i kombination med den politiska smutskastningen av allt manligt, än att grabben skulle vara född med fel eller defekt kropp.

Tänk själv: Vilka ridderliga sammanhang finns kvar, där pojkar och unga män kan skolas in i ädel oegennytta? Var finns idag inspirationen för att finna sitt kall och för att på bästa sätt bistå andra och göra denna världen lite bättre?

Det vi måste kämpa för är en miljö där det är accepterat och önskvärt att unga pojkar får skolning för att kunna hävda sig i framtiden. Så med Guds hjälp kan vi kanske imorgon höra den första säga: – Hjälp mig att bli en riktig man, please!

Franciskus Urban

 

Ny lag mot kristen uppfostran

Det är ibland svårt att sätta sig in i hur långt det har gått; hur mycket som idag ses som fullkomligt normalt men som för bara något årtionde sedan hade ansetts vara rena fantasierna. Det är inte bara hotet om terroristattacker som vi nu skall ”lära oss se som något normalt”. Så ibland dyker det upp nyheter som faktiskt sätter fingret på just hur skevt vi har låtit samhället bli.

Tänk dig att en lag stiftas som gör det möjligt för myndigheter att omhänderta barn från familjer som motsätter sig HBTQ-rörelsens ideologi samt agendan bakom ”könsidentitet” och att samma lag ger myndigheter rätt att förbjuda par som inte håller med om denna agenda att fostra eller adoptera barn.

En sådan lag har just antagits i Kanadas största provins Ontario. Life Site rapporterar om detta som en ”totalitär lag som gör det möjligt för staten att omhänderta barn från kristna hem”.

Den nya lagen (“Supporting Children, Youth and Families Act, 2017”) ersätter den tidigare gällande (“Child and Family Services Act”) och lägger till begrepp som “könsidentitet” och “könsuttryck” som faktorer som måste tas i beaktan “av intresse för barnets bästa”. Samtidigt, skriver Life Site, ”upphör den [religiösa] tro inom vilken föräldrarna fostrar barnen att vara en faktor att ta hänsyn till”. Den nya lagen skall enbart ”se till barnets egen ’livsåskådning’ eller ’religion’”.

Rod Dreher, författare och redaktör på The American Conservative, skriver i en kommentar, att ”givet denna nya lag; om din 11-åriga son säger att han är en flicka och du inte går med på det, kan staten omhänderta ditt barn.” Dreher tar även upp den stora besvikelse som riktats mot den romersk-katolska kyrkan för sin tystnad kring den nya lagstiftningen. Och utifrån sin horisont i Amerika manar han till eftertanke: ”Tro inget annat än att det också kan hända här” (The American Conservative).

Kanske kan någon insatt person upplysa om det i något av de nordiska parlamenten förbereds för en motsvarande lag? Hur som är det aldrig för sent att räta ut det som blivit skevt. Eller agera pro-aktivt. Kom i alla fall ihåg var du läste om detta först…

Red.

 

”Familjen först”

En ny tankesmedja med fokus på familjen bildas i Sverige. Det är en rad profiler, kända från media och politik, som menar att det nu är dags att visa den förda familjefientliga politiken att det finns röster som vill se en annan utveckling.

Familjen först, som tankesmedjan kallar sig, lanserades häromdagen bland annat på DN Debatt: ”Inom politiken talas det allt mer om familjens roll. Samtidigt fattas beslut som gör allt annat än värnar familjen. Detta måste möta hårdare motstånd. Slagordet ‘död åt familjen’ ska bemötas med ‘liv åt familjen’. Det skriver Alf Svensson, Elisabeth Sandlund, Kjell Blückert, Mikael Oscarsson och Rolf Åbjörnsson.”

Artikelförfattarna hänvisar bland annat till FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som stadgar att ”familjen är samhällets naturliga och grundläggande enhet och är berättigad till samhällets och statens skydd.” I konventionens 23:e paragraf, skriver de, ”görs det tydligt för alla och envar, inklusive Sveriges makthavare, vad som är den minsta enheten i samhället: Familjen. Inte individerna. Och inte politikerna!”

Till Världen idag säger Mikael Oscarsson (KD), en av initiativtagarna:
”– Jag skulle vilja säga att det pågår en strid om familjen. Och den striden blir allt tuffare, fortsätter han.”

Även Dagens Opinion har uppmärksammat initiativet och återger stiftelsens syfte:
”Familjen först ska ta fram ’en faktabas inom det familjepolitiska området som underlag för politiska beslutsfattare oavsett partifärg’. Målet är att ’kunna belysa hur statens och kommunernas budgetbeslut påverkar familjen’. ’Familjen först ska ge stöd till studier och egen kunskapsinsamling.’

Red.

Nordisk-katolska kyrkan står, tillsammans med en rad samfund i Norge, bakom initiativet ”MorFarBarn” som tidigare i år publicerade en ”Ektenskapserklering” till stöd för äktenskapet mellan man och kvinna som grund för familjelivet.