Kategori: Författare: Franciskus Urban

Indragen assistans hjälper blivande föräldrar att tänka ”rätt”?

Finns det någon gemensam nämnare mellan indragen assistans och risken för framtida ökad selektiv abort av icke önskade barn? I ljuset av det senaste nobelpriset i ekonomi skulle det faktiskt kunna göra det, även om blotta tanken egentligen är allt för sinister att ens tänka.
Continue reading ”Indragen assistans hjälper blivande föräldrar att tänka ”rätt”?”

När den egna känslan inte längre är tillräcklig som mål

I december skrev jag om hur meningslöst det är att diskutera etik utan att ha en föreställning om meningen med livet. Samma förhållande gäller också för annat än etik. När människan är i avsaknad av ett eftersträvansvärt mål (grek. ‘telos’), kommer hon att gå vilse och i värsta fall bli sjuk. Därför kan man säga att det finns en koppling mellan sekularismen och ökande psykisk ohälsa. Continue reading ”När den egna känslan inte längre är tillräcklig som mål”

Kyrkans givna roll för det gemensamma narrativet

Rikskonferensen Folk & Försvar har idag inletts. Några av alla ämnen som kommer att diskuteras är påverkansoperationer, infiltration och terrorhot; ämnen som alla har bäring på övergripande och gemensamma berättelser samt det lilla och idag kontroversiella ordet sanning. Continue reading ”Kyrkans givna roll för det gemensamma narrativet”

Det är uppenbarat!

Hur besvarar man teologiskt relaterade frågor i en modern tid? Kan man göra det med ett modernt språk? Utan att ursprung, nyanser och mystik går förlorat? Frågan är aktuell, dels i samband med läsarkommentarer på artikeln här om dödshjälp, dels med tanke på att vi idag går in i den tid som kallas Epifania.

Som bakgrund kan vi läsa Carl Rudbecks understreckare i Svenska dagbladet igår, där har skriver att ”religionen är en av mänsklighetens eviga följeslagare. Så långt tillbaka vi kan tyda spåren tycks inget mänskligt samhälle ha saknat religion. Ändå verkar de lärde ännu inte ha lyckats komma överens om en definition som omfattar alla dess manifestationer.” (SvD, 2018-01-05)

Låt oss börja med artikeln om dödshjälp (’Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet’) i vilken frågan om vem det är som ”äger” livet aktualiseras. Är det den enskilde människan? Eller är livet heligt och givet av Gud.

Så kom en läsarkommentar:

”’Det är ingen mänsklig rättighet att få dö’
Vilket sekel är du uppvuxen i Fransiscus Urban? 1500-talet? Det handlar i mitt tycke inte främst om gud utan urgamla maktstrukturer med gud som förklädnad. Dessa har tappat sin kraft i vårt moderna och demokratiska samhälle och kämpar för det lilla fotfäste som finns kvar. Precis som i kalifat och politiska diktaturer så är man livrädd för människors självbestämmande och individuella val. Varför skulle Gud som är god och barmhärtig tvinga människor att lida mot sin vilja? Bibeln är skriven av människor med mycket makt för väldigt länge sedan. Ägna ditt ämbete att sprida kärlek, glädje, göra goda gärningar och lindra lidande i Guds namn istället för att döma. Då kommer du att stå närmare Gud, det lovar jag.”
(Läsarkommentaren är publicerad i anslutning till huvudartikeln)

Det är så mycket stoff i frågan att det egentligen inte räcker med ett blogginlägg för att svara. Än svårare blir det i ett kommentarsfält. För vad jag slås av och läsarkommentaren pekar på är att den tycks vara formulerad i en kontext helt frikopplad från det arv som gav en stor del av de frukter läsaren framhåller som positiva, nämligen den kristna traditionen. En viss okunskap tycks också lysa igenom i det som påstås om att kristendomen är jämförbar med såväl ”kalifat och politiska diktaturer”.

Vad många debattörer och kommentatorer skulle behöva är att faktiskt studera teologi. Rudbeck tar i sin understreckare upp just att ”världen går inte att förstå utan religion”. Sedan kan man tycka vad man vill om religioner. Och för den som studerar kristen teologi, redan på grundläggande nivå, lär sig att demokrati inte är oförenligt med kristen tro och lära (till skillnad från exempelvis islamism) beroende på att här skiljs mellan det världsliga och det gudomliga. Vidare lär man sig att en bärande idé i kristendomen om människan är att hon är skapad med fri vilja och därmed är fri att göra val och fatta beslut.

Som kristen inser man dessutom att hon (människan) inte är den som alltid vet bäst utan behöver hjälp med att navigera i sin tid. Inte minst moraliskt. Frågan om dödshjälp är en sådan där lagen är tydlig: Du skall icke dräpa.

Det enkla ställt mot det svåra

Jag möts ofta av påståendet att ”ni ’traditionalister’ gör det så enkelt för er i er tolkning av tro och lära.” Det ställs då mot att ”vi som vågar problematisera, kontextualisera och söka förståelse i ett nytt ljus är ärligare och kommer närmare sanningen”. Men frågan är vari svårigheten ligger. Och bör ligga? I det relativiserade budskapet eller i efterlevnaden? När någon av kyrkans dogmer (rättesnören) av modernisterna relativiseras så låter det ofta genomtänkt och djupt. Men det blir till intet förpliktigande och upp till var och en att tolka. Ingen kan därmed göra ’fel’. Ingen tror sig längre behöver höra vad som är rätt.

Epifania – Gud som uppenbarar sig

Rudbeck skriver att religionen tycks vara universell och något som alltid funnits med i människans liv, men att ingen ännu har lyckats definiera vad religion är. Och det ligger mycket i det, för religioner – förstådda som försök att förklara – är i en kristen förståelse tillfälliga. Den kristna tron talas i dagligt tal om som en religion, men den gör samtidigt sanningsanspråk. En effekt av Kristi födelse, korsfästelse, död och uppståndelse är att människan inte längre behöver ”gissa”. Därför är ”religioner” på ett plan överflödiga. Vi har Kristus Jesus, Guds Son, som är vägen, sanningen och livet.

the-baptism-of-the-lord-2440455_960_720

Vad epifania handlar om är att vi människor ges tillgång till denna sanning för att vi inte längre skall sväva i ovisshet.

Ett försök att med modernt språk förklara skulle kunna göras med hjälp av psykologen Martin Seligmans (f. 1942) och hans kognitiva teori om inlärd hjälplöshet. Vi tar hjälp av en lärobok i psykologi:

”När vi förstår att det finns en framtid och att det kommer en morgondag, vill vi gärna veta vad det är som väntar oss. Det ger en känsla av trygghet att vara förberedd på det som ska hända. Den tryggheten hotas varje gång vi hamnar i någon sorts förändring. En katastrofsituation eller en stor personlig förlust innebär att förutsättningarna för vårt liv förändras.
I vissa situationer upplever människor att de varken kan förutse eller påverka händelseförloppet. De är i en situation som inte blir bättre oavsett hur de beter sig. De får ingen förstärkning, bara bestraffning. Beteenden som är avsedda att påverka situationen till det bättre, att få positiv förstärkning från omgivningen, har ingen som helst effekt. Då slutar de att försöka och blir passiva. Det spelar ingen roll om de försöker förändra situationen, det blir ändå inte bättre. Seligmans begrepp för ett sådant tillstånd är inlärd hjälplöshet.” (Psykologi 1, Katri Cronlund, Sanoma utbildning)

Tyvärr har psykologin som disciplin, i kölvattnet av upplysningstiden och nu med postmodernismen, uppfyllt det vacuum som uppstod då tron på Treenig Gud kastades ut. Men den som har grundläggande kunskaper i teologi och kristen tro inser att Seligmans teori korresponderar väl med kristen lära om liv, evighet och uppenbarelse. Rudbeck igen:

”I den radikala upplysningens program var kampen mot religionen en viktig del. Voltaires stridsrop ’Krossa den skändliga!’ blev sammanfattningen av denna antiklerikala attityd. Andra delar av upplysningen har framgångsrikt genomförts men på denna punkt har den misslyckats och det ganska totalt.”

Det som misslyckats, menar Rudbeck, är att göra sig av med religionen. Men då Kristus, vars dop vi bland annat firar under Epifania-tiden, kastades ut med badvattnet återstod för människan att åter igen börja gissa. Och tycka. Och, som vissa önskar, göra det gossebarn som föddes på juldagen könlös.

Ett modernt språk

Det blir svårare att förstå om man svarar på teologiska frågor med ett ”modernt” språk. Samtidigt är det viktigt att göra det glada budskapet (evangeliet) känt i var tid. Men människan har, i grund, inte förändrats sedan tiden då Gud blev kött. Vi kan alltså fortfarande ta till oss det språk som använts i två tusen år; det språk som – faktiskt – bäst beskriver vad det är som har hänt (utan att psykologisera). Och varför? För att det är vi människor som är i behov av förändring. Det är vi som måste lära anpassa oss efter det som är sant. Inte tvärt om.

Låt oss hålla fast vid det som är uppenbarat. Det är svårt nog ändå och vi människor behöver den hjälpen!

Franciskus Urban

 

Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet!

”Var är kyrkans högst uppsatta män och kvinnor när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Detta frågade sig Susanna Birgersson i en krönika (Expressen, 2017-12-24) och menade att om inte kyrkan talar med sin egen röst är det ointressant att lyssna.

Läs också: Öppna upp för kyrkans röst (Gammalkatolsk idédebatt, 2017-12-26)

Samtidigt borde det vara så att då enskilda eller samhället i stort stöter på frågor som kan få långtgående konsekvenser; frågor som exempelvis handlar om livets djup, så är kyrkan den naturliga instansen att rådfråga. Som nu när frågan om aktiv dödshjälp (assisterat självmord) åter aktualiseras.

I nyhetsprogrammet Aktuellt (SVT, 2018-01-02) togs frågan om dödshjälp upp, detta utifrån en opinionsundersökning som genomfördes i december 2017. Resultatet av undersökningen är att 61 procent av Sveriges befolkning säger sig vara för att dödshjälp skall bli lagligt. Bara 14 procent sade sig vara emot.

wvs-cultural-values-map
I länder där självförverkligande värderas högt är synen på livet som heligt hotad. Bild: Pew Research forum

Enligt Kjell Asplund, ordförande för Statens medicin-etiska råd, kan det nyväckta intresset dels ha att göra med att frågan om att få bestämma själv över hela sitt liv, även slutskedet, fått allt större tyngd, rapporterar SVT.

– ”Dessutom har kyrkan som alltid varit en stark motståndare till dödshjälp fått en svagare ställning i många länder, vilket kanske också kan ha bidragit, tror han.” (SVT Nyheter, 2018-01-03)

Synen på livet avgörande

Det finns ett samband mellan det Susanna Birgersson och Kjell Asplund säger. Kyrkan har inte på många decennier varit tydlig och därför har hennes ställning försvagats. Den politiserade majoritetskyrkan har ägnat sin tid åt att vara ”relevant” på bekostnad av att vårda sin egen röst. Att samhället skulle vända sig till Kyrkan för att fråga om råd upplevs säkert som meningslöst. I synnerhet som svaret på många frågor har kommit att bli ”vad tycker du själv”. Något som hjälper och vägleder föga.

Hands_of_God_and_AdamMen den röst och tydlighet som efterfrågas finns ännu. Om än inte i den forna statskyrkan. Och för den som frågar någon av oss som är satta att förvalta denna röst, vilken Kyrkans syn på dödshjälp är, så är svaret ännu i denna dag att det inte är förenligt med vår tradition. Det handlar om synen på livet som heligt och av Gud givet.

Inte sällan tar vi i vår del av världen fel när vi tänker på frihet. Det förväxlas med begrepp som ’valfrihet’. Ibland tenderar även denna ”frihet” att inbilla människan att hon är helt frikopplad från livet och dess betingelser. Många gånger kopplas det också samman med ’mänskliga rättigheter’, något som kommit att ersätta den kristna förståelsen av vad, bland annat, sann frihet egentligen betyder. Med en syn på livet som något jag äger själv, är steget därför inte långt till att också själv vilja ha kontroll över när det skall ta slut.

Det är ingen ”mänsklig rättighet” att få dö. Inte heller att kräva hjälp med det. Lika lite som det är en ”rättighet” att få födas. Vi kämpar för att förhindra suicid (självmord). Varför skall vi då acceptera en annan syn bara för att tiden som är kvar kan tyckas kort; för att vi är sjuka eller oförmögna att klara vardagen? Liv är något som ges och skall vårdas. In till sista andetag.

Franciskus Urban

Läs också: Över 5000 lagligt dödade på ett år (Gammalkatolsk idédebatt, 2016-12-15)

[EDIT 2018-01-06]: Svar på läsarkommentarer

 

Öppna upp för kyrkans röst

Den 24 december kunde man i Expressen läsa Susanna Birgersson som menar att ”kyrkan gärna får höras mer i samhällsdebatten men om den inte hittar en egen röst orkar jag inte lyssna”. (‘Varför låter ärkebiskopen som en personalchef?’, Expressen, 2017-12-24)

”Jag hör till dem som anser att kyrkan faktiskt bör engagera sig i samhällsdebatten”, skriver hon samtidigt som hon förundras över ”den ensidighet, ytlighet och förutsägbarhet som präglar inspelen från ledargarnityret.” Birgersson syftar så klart på samfundet Svenska kyrkan. Men frågan som måste ställas av Susanna och andra är vad kyrka är? Det är ren slentrian att vilja höra mer från kyrkan och samtidigt tänka på Svenska kyrkan. I synnerhet som Birgersson själv skriver att Svenska kyrkan är politisk. Analysen är klar men när kan människor förvänta sig konsekvenserna av den? När får folket höra talas om den kyrka som faktiskt finns och som har sin egen röst?

Birgersson frågar sig vidare var kyrkans högst uppsatta män och kvinnor är ”när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Mathieu_Elias_Saint_Nicolas
S:t Nikolaus (270-343), biskop av Myra. Känd bl.a. för att strida mot arianismen.

Jo, det är sådant som intresserar teologer! Men åter igen: det är kanske dags att lyssna på teologer, biskopar och präster som inte (längre) finns i den forna statskyrkan. Men de finns och man måste leta efter, lyssna på och släppa fram dem. Eller vill man, när det kommer till kritan, inte ha en kyrkas ibland kärva röst? Är det så att det är alldeles lagom att ha en politiserad organisation som kallar sig kyrka att klaga på?

Här på Gammalkatolsk idédebatt, som är en kyrklig röst, skriver teologer, biskopar, präster och lekfolk om bland annat det Birgersson efterfrågar. Samvetsfrihet, läkarassisterade självmord, människovärdighet, livets början och slut är ständigt aktuella ämnen tillsammans med frågor som vad kyrka är, Europas födelsetal och vikten av traditioner och kunskap om vårt kulturella arv. Allt med en gammalkatolsk klangbotten.

Birgersson refererar i sin krönika till biskopar som hon menar låter mer som personalchefer. Biskopar skall vara auktoriteter. Men det låter på Birgersson som att det saknas hos dem hon nämner. Och då är det kanske läge att finna sig en biskop som vet vad han talar om och som är en röst i samklang med kyrkan. Detta kan för övrigt sägas gälla i allmänhet, också för präster och diakoner. Det håller inte i längden att bara kritisera. Det måste bli verkstad också. Det finns biskopar som är auktoriteter och som talar med kyrkans tvåtusenåriga röst.

Franciskus Urban