Kategori: Författare: Franciskus Urban

Lucia var inte heller till salu

”Barn är inte till salu” är temat för årets upplaga av Musikhjälpen. Och imorgon firar Kyrkan den heliga Lucia. Hon föddes i Syrakusa på Sicilien år 283 men här kan faktiskt skönjas ett samband.

Saint_Lucy_by_Cosimo_Rosselli,_Florence,_c._1470,_tempera_on_panel_-_San_Diego_Museum_of_Art_-_DSC06640Historien om Lucia har gått förlorad och allt vi verkligen kan veta med säkerhet är att denna modiga kvinna som bodde i Syrakusa miste livet under förföljelserna mot kristna under tidigt 300-tal. Vördnaden för henne spreds till Rom och under 500-talet var hon erkänd i hela Kyrkan för sitt mod i försvar för tron.

Då viljan att sprida ljus över Lucias mod kom en rad legender om henne att spridas. Den av dem som bäst stått sig över tid berättar om en ung kristen kvinna som vigde sitt liv till tjänst för Kristus. Hennes mor hade för avsikt att gifta bort henne med en hednisk man. Hon var då sannolikt i en ålder vi idag hade betecknat som mycket ung. Lucia å sin sida försökte övertala modern att Kristus var en bättre partner i livet.

Lucia lyckades, mycket tack vare att böner och trons kraft botade den sjukdom modern drabbats av, övertyga henne om det rätta i att ägna sitt liv åt Gud. Samtidigt gjorde detta den avvisade brudgummen rasande och förrådde Lucia genom att berätta om hennes tro för guvernören. Kristendomen var vid denna tiden inte tillåten och förföljelser och våld tillhörde den kristna minoritetens villkor. Guvernören tvingade henne till prostitution, men Lucia mötte istället döden – först i försök att bränna henne på bål och slutligen med klingan av ett svärd. Guvernören skall även ha stuckit ut hennes ögon. I en annan legend berättas att det var Lucia själv som rev ut dem i protest mot det arrangerade giftermålet.

Även om legenden i sig inte kan styrkas, innehåller den berättelsen om en ung kvinna som står fast i sin tro på Kristus och – trots konsekvenserna – vågar lita på det profeterna förkunnade: att den människoson som föddes för att besegra döden gjorde det för vår skull; för att den som tror på Honom skall göras fri och ha evigt liv.

När nu pengarna i veckan strömmar in till Musikhjälpen och mantrat ”barn är inte till salu” repeteras; skänk då gärna en tanke på hur det barn vi i Adventstid väntar på, i vår egen tid, säljs ut till förmån för högmodet och den egna känslans lag.

Glad fest och med önskan om en fortsatt stilla Adventstid!

Franciskus Urban

 

Inte meningsfullt tala om etik utan en föreställning om livets yttersta mening

Det har blivit ett mantra: ”moral och etik”. Liksom begreppet ”värdegrund”. Att det är så är ingen slump. Många av samtidens analyser pekar helt riktigt på brister i etisk reflektion och moral. Men värdegrunden har blivit svaret. Vi fick Värdegrundsdelegationen på myndighetsnivå. Och såväl skolor som andra verksamheter måste ha ett värdegrundsdokument. Men allt tal om etik blir meningslöst om det inte relaterar till det lilla grekiska ordet telos – målet; syftet; meningen.

Enligt filosofen Alasdair MacIntyre ledde modernismen till en för de flesta okänd etisk katastrof i västerlandet. Det klassiska språket för moralitet är bevarat som fragment, men har frikopplats från den ursprungliga teoretiska kontexten i vilken det blev meningsfullt. I stället har det flyttats till nya sammanhang och där fått ny innebörd. Människor fortsätter att använda ett moralspråk och tror att de är involverade i samma etiska samtal som tänkare från antikens Grekland men, menar MacIntyre, det är de inte. Vad det handlar om är en blek kopia; en pseudo-etisk diskurs, för även om de fortsätter att använda samma ord, har de urvattnats på sin mening.

MacIntyre skriver att etiken innan modernismen hade en trefald struktur:

“in which human-nature-as-it-happens-to-be (human nature in its untutored state) is initially discrepant and discordant with the precepts of ethics and needs to be transformed by the instruction of practical reason and experience into human-nature-as-it-could-be-if-it-realized-its-telos […] To say what someone ought to do is at one and the same time to say what course of action will in these circumstances as a matter of fact lead toward a man’s true end and to say what the law, ordained by God and comprehended by reason, enjoins.”[1]

Sanzio_01_Plato_Aristotle
Platon och Aristoteles utvecklade filosofiska argument om bl.a. teleologi (läran om den inneboende meningen; målet)

Det innebär, enkelt uttryckt, att etiken (C) syftade till att förflytta människan från A till B, där A representerar ett nuvarande tillstånd (mänsklig-natur-som-den-råkar-vara) och B ett tillstånd som motsvarar var hon skulle kunna vara om människan förverkligade syftet (målet) med att vara människa.

Problemet med dagens tal om etik och moralitet uppstår i samma stund som B avvisas, det vill säga tanken om ett högre syfte (telos). Kvar är bara A – det vill säga människan som hon råkar vara – och C; talet om etik.

Men vad händer då etiken, som alltid hade en koppling till människans telos får sväva fritt och i stället för att knyta samman nuläge med ett önskat läge, enbart relaterar till människan som hon råkar vara just nu? Då uppstår behovet av att skapa värdegrunder!

”From this inevitable failure to rescue ethics from the crippling wound inflicted by the loss of human telos – and the consequent sundering of fact and value – flows the modern moral culture, which MacIntyre describes as ‘emotivism’. By emotivism he means the theory that moral language cannot be rationally grounded so in the end the choice of which moral principles to live by simply boils down to personal preference.”[2]

Etiken blir, då den är frikopplad från livets mening och mål, enbart en fråga om personliga preferenser. Moralen kommer inte att hänga samman med något utanför den egna personen. Moral blir en fråga för den inre världen av känslor och valmöjligheter. Detta leder till en relativisering av moralen.

”Yet this widely shared moral relativism is inconsistent. Few people seem willing to say that Hitler’s extermination of six million Jews was not objectively wrong. The problem for postmodern people, of course, is that if ethics do not transcend individual options then on what basis can we say that Hitler’s actions were really evil? Instinctively we feel that something is objectively bad but we have removed the grounds on which we can make such a claim intelligible.”[3]

Ur detta individorienterade sätt att se på moral kommer, det vi idag känner som mänskliga rättigheter, att förvridas. Och då rättigheterna varken är kopplade till mänskligheten eller dess yttersta mening, kan i princip allt som en enskild person anser vara rätt (för henne) hävdas med att det är en mänsklig rättighet.

Franciskus Urban

 

[1] MacIntyre, After Virtue (1985), s. 53

[2] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117

[3] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117-118

Unge man – tag dig samman!

Ett återkommande tema här på GID är nödvändigheten att omvärdera synen på människan. Att vi åter får en känsla för värdighet och att meningen är att sträva mot det högre. Inte minst viktigt är att män tar ett steg framåt och odlar en positiv, manlig kultur. Pojkar och unga män behöver goda förebilder.

Ett annat tema är att de problem som finns i vårt samhälle är symptom på en bristsjukdom. Vi lider av bristen på ett gemensamt, sammanhållet system: historia, moral och berättelser. Ofta återkommer jag till att svaret finns i det barn som av politiska skäl kastades ut med den kulturella upprensningen. Detta hänger samman med synen på människan. Politikerna ville inte behöva förhålla sig till Gud eller Kristi Kyrka.

Catholic-advent-clipart-5Vi går nu in i Adventstiden. Den tid som har sin upprinnelse i väntan på barnets ankomst. Och barnet är ingen annan än Guds Son, Jesus Kristus. Advent är en kristen tradition alldeles oavsett vad människor runt dig låtsas.

Idag, på ledarplats i Svenska Dagbladet, skrivs att ”det finns inget farligare än en svag man”. Vad som följer är en intervju med den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson som gjort sig känd som en kämpe mot identitetspolitik och postmodernism. Nu är han ute och föreläser om Bibeln. Och det är unga män som väcks och får upp ögonen för en tradition som undanhållits dem. Ledarskribenten bekräftar det som här skrivits länge nu.

”Den 55-årige Jordan B Peterson har på sätt och vis blivit en fadersgestalt för många unga män. Hans budskap är inte att de duger som de är, utan att de har ett högre syfte. Att de ska plocka upp sin börda och bära den som en man. Till skillnad från den feministiska föreställning som dominerar offentligheten, om en destruktiv manlighet som måste fördrivas, menar Peterson att män måste möta sina mörka sidor och lära sig kontrollera dem. De kan inte förnekas, men de kan tyglas.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Det var aldrig någon som lovade att livet skulle vara enkelt. Vad det handlar om är att lära sig behärska sig och använda de strategier som faktiskt finns tillgängliga. Kanske är det hög tid att fler vuxna och unga män får tillgång till arenor där det är möjligt att växa andligt och moraliskt för att återvinna sin egen värdighet.[1] Här har Bibeln i den odelade Kyrkan en omistlig roll. Jag står till förfogande!

”Peterson tar fasta på att livet är ett lidande. Identitetspolitikens ideologier har gemensamt att de påstår att lidandet beror på att någon förtrycker dig.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Ett centralt budskap i Evangeliet (Nya Testamentet i Bibeln) är frigörelse. Inte minst från sådant jordiskt förtryck som förhindrar människan att växa i Ande.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet. Lyssna på Jordan B Peterson. Men kom ihåg att inte göra honom till föremål för tillbedjan. Peterson pekar på Bibeln och Bibeln pekar på Treenig Gud – på Fadern, Sonen Jesus Kristus och på Helig Ande.

Unge man! Börja det nya året med att ta dig samman. Börja redan första söndagen i Advent. Tag dig till kyrkan (det finns alternativ till den trasiga som nämns i ledarartikeln). Lär dig om din egen kulturs källa. Låt dig omfamnas av mysterierna som förvaltas av Kyrkan. Du har ett högre syfte.

En stilla och värdig Adventstid önskar jag dig.

Franciskus Urban


[1] Observera att svaret inte finns i hemliga klubbar och ordenssällskap!
https://gammal-katolsk.org/2017/11/18/frimureriet-en-uppfoljning/

Frimureriet – en uppföljning

Sedan artikeln ’Frimureriets illusoriska dragningskraft’ publicerades har det kommit en mängd meddelanden. Det har varit nyfikna frågor men framför allt kritiska reaktioner. Bara i något enstaka fall har det skett öppet på GIDs Facebooksida. De flesta därmed i sluten form som privata meddelanden. Detta kan ha att göra med, som en person uttrycker sig, principen att ”en frimurare aldrig går i polemik”.

En typ av fråga som återkommit handlar om att ”det svenska frimureriet är annorlunda” [än frimureriet i andra länder]. En annan har varit hur kyrkan ställer sig till frimureriet. Inte sällan har det varit svenskkyrkliga som bland annat pekat på att ”många präster ju är frimurare”.

Innan jag ger mig i kast med denna – som jag menar motiverade – uppföljande text vill jag citera ur en av mina källor från den Ortodoxa världen:

”We know that this will cause offense to many Masons, and for that we are truly sorry. But we would rather that the Mason be offended at us and be restored to true fellowship with Jesus Christ, than to remain silent any longer. This word of warning is not to the Masonic fraternity at large, but to those Masons who claim to be both Masons and Christians!” (Bilaga till ett protokoll från februari 1995 från Ekumeniska patriarkatets webbplats)

Alltså: i vetskap om att detta kommer att orsaka anstöt är det ändå viktigare att frimurare blir förargade [på oss] och att enskilda kan ta reson och vända om till Jesus Kristus, än att förbli tyst. Detta riktar sig inte till frimurare i stort men till dem som hävdar att de är kristna.

Jag vill samtidigt nämna att internet är fullt av texter, bilder och filmer som hävdar säga sanningen om frimureriet. Min ambition är att undvika dessa vilka i många fall är spekulativa och torgför konspirationsteorier. Mitt enda intresse är sanningen och att många kristna själar är i riskzonen på grund av osanning och okunskap.

Finns det skillnader mellan svenskt frimureri och annat?

Ja, vad jag kan se och förstå finns det skillnader. Både till det yttre och sett till det inre livet. Men grunden, menar jag, är den samma i form av syfte, idéer och ritualer.

För att förstå frimureriet (i Sverige) måste man se att den lutherska kyrkan hade tagit en annan väg än den traditionella. Också tidsandan som präglades av upplysningsidealet att människan var ’myndig’ och genom förnuftet stod över den Gud som visserligen var Skaparen, men sedan överlämnat sin skapelse till människan.

CXIII_ordensdräkt
Carl XIII:s orden (instiftad 1811) kan utdelas till svenska och utländska frimurare av högsta grad. Orden är aktiv och dräkten ännu i bruk.

Redan när frimureriet introducerades i Sverige på 1700-talet knöts det till kungahuset. Även den lutherska kyrkan i Sverige hade från start (reformationen på 1500-talet) mycket starka kopplingar till kungen. Såväl frimureriet som den lutherska kyrkan var integrerade delar i statsapparaten med [den jordiska] kungen som överhuvud. Detta kan, menar jag, ha bidragit till men också varit en förutsättning för att frimureriet undgått kritik och att präster har rört sig obehindrat i dessa miljöer. Man hölls ju samman av den lutherska läran under kungen.

Eftersom Gud förskjutits ut i periferin och [den jordiske] monarken var överhuvud i samhället; då tron och kyrkans liv hade avmystifierats och poängterade ett rationalistisk, rent förkunnande parallellt med att vara kungens/statens förlängda arm, är det inte svårt att ana att den människa som sökte djup, ritualer och tradition sökte sig till den hemlighetsfulla frimurarorden.

Lekmän så väl som präster i den lutherska kyrkan var beredda på att acceptera priset för att sätta lojaliteten till frimureriet över den till sin biskop och överstepräst Jesus Kristus. Och de gjorde det!

”Det svenska frimureriet står på kristen grund”

Om det nu är så att frimurarorden är fullt ut kristen och bara förmedlar sådant som är i linje med den kristna tron och läran, varför behöver den då ens existera – mer än som social klubb? Om det är som de säger, då behövs inga hemliga initiationsriter där dold kunskap förmedlas till recipienden. Det måste vara så att frimureriet erbjuder något annat. Det skulle kunna vara en annan lära eller kanske svar på ett behov som inte uppfylls i den lutherska kyrkan.

Vad säger de stora traditionerna, ortodoxa och katolska kyrkan?

I en diskussionstråd om frimureriet på GIDs Facebooksida, redogör jag vidare för varför Nordisk-katolska kyrkan är kritisk till frimureriet. En debattör svarade med att hävda att det är ”sekterism” och att kyrkan har ett stort kontrollbehov. Men om det är sekteristiskt att avråda kristna från medlemskap i någon frimurarorganisation så är den överväldigande majoriteten av världens kristna sektmedlemmar.

Den Romersk-katolska kyrkan är mycket tydlig och förbjöd redan 1738 sina medlemmar att ansluta sig till frimureriet. Sedan dess har ett antal bullor skrivits med fördömanden. Det har senare hävdats att påve Johannes Paulus II skulle ha gjort lättnader och att frimureri inte alltid var dåligt. Detta tillbakavisas och förtydligas av juristen i kanonisk rätt, Ed Condon:

”When the Code of Canon Law was reformed, following Vatican II, the canon specifically prohibiting Catholics from joining “Masonic societies” was revised. In the new code, promulgated in 1983 by St John Paul II, explicit mention of Freemasonry was dropped completely. The new Canon 1374 referred only to societies that “plot against the Church”. Many took this change to indicate that Freemasonry was no longer always bad in the eyes of the Church. In fact, the reforming committee made it clear that they meant not just Freemasons, but many other organisations; the “plot” of its secularist agenda had spread so far beyond the lodges that to keep using the umbrella term “Masonic” would be confusing. The then Cardinal Ratzinger issued an authoritative clarification of the new law in 1983, in which he made it clear that the new canon was phrased to encourage broader interpretation and application.” (Ed Condon, 10 augusti 2017)

Även i Ortodoxa kyrkan finns motsvarande hållning. Då denna består av flera patriarkat och har en struktur grundad på nationella kyrkor, har patriarker och biskopar i olika omgångar uttalat sig. Exempelvis den Rysk-ortodoxa kyrkan, som 1932 kom med följande uttalande:

The (Holy Council recommends) to pastors the necessity of questioning every person presenting himself for confession with a view of finding out whether or not that person is a member of a Masonic organization and whether or not he shares its doctrine. If it appears that the person is a member explain to him that participation in these organizations is incompatible with the name of Christian, with being a member of the Church of Christ That he must take a firm decision to break with Masonry and with doctrines related to it; and if he does not do so, not to admit him m Holy Communion; and if he should refuse to repent, to excommunicate him from the Holy Church.” (Rysk-ortodoxa kyrkans uttalande 1932)

Biskoparna för den Ortodoxa kyrkan i Grekland uttalade sig året efter:

“Freemasonry constitutes a mystagogical system which reminds us of the ancient heathen mystery-religion and cults–from which it descends and is their continuation and regeneration. This is not only admitted by prominent teachers in the lodges, but they declare it with pride, affirming literally Freemasonery is the only survival of the ancient mysteries and can be called the guardian of them-the Masonic Lodge is nothing else than the caves and the darkness of the cedars of India and the unknown depths of the pyramids and the crypts of the magnificent temple, of Isis, etc.” (Ortodoxa kyrkan i Grekland, uttalande om frimureriet, 1933)

Church of England redovisar en mer resonerande ståndpunkt men säger ändå att det råder tydliga svårigheter för kristna som tillhör frimureriet samt att det finns en rad fundamentala anledningar att ifrågasätta om frimureri är förenligt med kristendomen:

”The reflections of the Working Group itself reveal understandable differences of opinion between those who are Freemasons and those who are not. Whilst the former fully agree that the Report shows that there are clear difficulties to be faced by Christians who are Freemasons, the latter are of the mind that the Report points to a number of very fundamental reasons to question the compatibility of Freemasonry and Christianity.” (Opposition to Freemasonry within Christianity)

Lojalitet, känslomässiga och ekonomiska investeringar

Att detta är en känslig fråga är tydligt och jag har tagit del av många argument menade att bevisa det ena eller andra. Exempelvis hävdas att ”det finns ortodoxa och katoliker som är frimurare”. Men att enskilda individer, ortodoxa eller katoliker, är frimurare betyder inte att det är lämpligt. Det bevisar inte heller att frimureriet är kristen till sin natur för att lutherska präster är medlemmar.

För att rättfärdiga sitt handlande kan människan ibland vara benägen att gå ganska långt. Som, exempelvis, att vidhålla lojaliteten till frimureriet mot bättre vetande. För den som invigts och (enligt en avhoppare) svurit trohet till den frimureriska tron, blir det svårt att backa ur det som man investerat såväl tid som känslor och pengar i. Lägg därtill de psykologiska aspekterna av att vara utvald och att få höra till ett exklusivt sammanhang. Låt vara i jordisk tappning.

Franciskus Urban

 

Medicinen är oss given!

Det som nu rullas upp inför våra ögon i form av vittnesbörd om sexuella övergrepp och trakasserier kokar ner till något som för kristna aldrig varit någon överraskning: människans brustenhet och benägenhet att begå fel. Till det skall läggas dagens brist på gemensamma värderingar. Men…

”att bara prata om värderingar, eller rättare sagt avsaknaden av dem, är en sak. Det är lätt. Det är enkelt att tycka och ha åsikter. Men det är något helt annat då det kommer till praktisk verkstad. Bristerna är kartlagda men när det kommer till medicinering, då knips läpparna samman.”

I en kristen förståelse är det just och precis på grund av den belägenhet människorna befinner sig som Gud lät sig födas som människa i Kristus Jesus – för vår räddning.

”Vilka värderingar är det som skall samla oss? Vad är det för sanning som avses och skall bli vår gravitationskärna? Är det meningen att ett helt nytt system av värden skall konstrueras och ligga till grund för, exempelvis, ökande tillit? Eller är det helt enkelt så att vi måste ta en titt i backspegeln för att lära av historien; att åter ta i bruk det som vidarefördes (traderades) av tidigare generationer: de värden som en gång skapade den civilisation vi nu säger inte håller samman.”

Medicinen är oss given. Säg Aaa!

Franciskus Urban

 

Frimureriets illusoriska dragningskraft

Läs även del 2: Frimureriet – en uppföljning (Publicerad 2017-11-18)

”Frimureriet har i över 275 år varit en vital del av det svenska samhället. Med syfte att verka för mänsklighetens förbättring och förädling, fortplantas orden från generation till generation.” Detta kan man läsa på den svenska frimurarordens hemsida, där det också hävdas att ”här finns allt som en modern ung människa behöver – vishet, vänskap och historisk förankring”. ”En verklig stomme i livet”.

FreeMasonry
‘Freemasonry’. Paul Lacroix (1806-1884), ‘XVIIIme siècle lettres, sciences et arts, France’

Frimureriet, som introducerades i Sverige på 1700-talet, ”kom att präglas av den religionssyn som var förhärskande i dåtidens samhälle”. På 1700-talet hade den protestantiska reformationen fått fullt fäste. Humanismen och upplysningens ideal hade vunnit sitt intåg och såväl statsmakt som människor kom allt längre bort från moderkyrkans tradition. Dessutom kom kungahuset att tidigt engagera sig i frimureriet vilket kanske gjorde att den starka kritik som finns inom ortodoxa och katolska kyrkan mot frimureriet uteblev.

Problemet med frimureriet är inte att det bara välkomnar män. Det finns motsvarande sällskap för enbart kvinnor och separata arenor för kvinnor och män kan rättfärdigas. Problemet som tas upp i denna text är inte heller mytbildningen kring frimureriet och dess historia. Syftet här är att lyfta det djupt allvarliga i föreställningen att det finns dold kunskap som sätts i relation till den kristna tron; att denna kunskap mystifieras och görs tillgänglig genom gradgivning och initiationsritualer. Huvudpoängen är att visa på hur frimureriet vilseför män och avleder dem från kyrkan genom att i egen regi tillfredsställa ett behov av kunskap om det högre, riter, högtidlighet och etisk reflektion. Detta under förevändningen att stå på kristen grund.

”Den dolda kunskapen” – Gnosticismen

”Det är i sökandet efter fäste och ledstjärnor som det svenska frimureriet har så mycket att ge. Orden vill helt enkelt inspirera sina medlemmar till att ta de stora livsfrågorna på allvar. Vem är jag? Hur borde jag egentligen vara och leva? Orden ger genom sina ritualer och symboler hjälp till reflektion. Inte i form av färdiga svar och lösningar utan just som hjälpmedel i det individuella sökandet och för den personliga trosutvecklingen.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Att hålla lärande och växande dolt bakom hemliga ritualer implicerar att det finns hemlig kunskap. Eller att någon annan som redan har denna kunskap skall avgöra när du skall ha tillgång till den. Den som är bevandrad i den kristna tron vet att Gud har uppenbarat allt vi behöver och att ingen människa är i besittning av dold kunskap. En sådan föreställning kallas med historiska termer för gnosticism – något som bland annat Irenaeus av Lyon (c. 130-200 e.Kr.) kritiserade och som senare förklarades heretiskt vid flera tillfällen (under sina många varianter).

”Till den gnostiska grundmodellen hör en stark motsättning mellan den himmelska världen och det jordiska och kroppsliga. Människans själ kommer från den himmelska världen men är fången i det materiella. Hon plågas av detta och strävar efter att få komma tillbaka till sitt himmelska hem. Detta blir möjligt för henne om hon får del av en hemlig kunskap, gnosis, som förmedlas av de gnostiska lärarna.” (ur förordet till: Irenaeus, Mot heresierna, Artos, 2016, sid 15)

Kan frimureri sägas vara kristet?

”I Sverige infördes och utvecklades frimureriet under 1700-talet. Det kom att präglas av den religionssyn som var förhärskande i dåtidens samhälle. Mycket av Ordens symbolik hämtar därför sina förebilder från Bibeln. Ritualerna använder sig av bibliska bilder och skeenden. Ordens uppfattning om etik, moral och rättsmedvetande överensstämmer på samma naturliga sätt med den traditionellt kristna synen att reglerna för ett rätt liv följer ur en kristen tro. Den kristna etiken står i förgrunden.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

”Men Orden har även sina rötter i renässansens humanism, som satte individen i högsätet, och i upplysningstidens filosofi med dess betonande av både förnuftstro och på erfarenhet grundad kunskap. Gud, dygd och odödlighet blev kärnord. Grundläggande tankar inom 1700-talets frimureri var dessutom ’gemenskap i broderlig kärlek med gemensam strävan till allt det som är varaktigt, vackert och gott.’” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Det är enkelt att säga, att någonting står på kristen grund. Men för att kunna avgöra relevansen i ett sådant påstående må man ha en uppfattning om vad ’kyrka’ är. I ett samhälle som vårt; präglat av privatreligiositet och diversifiering, har det blivit svårt att ha en ensad bild. Var och en har kommit att äga rätten att göra sina egna definitioner och sanningar. Men ett bra sätt att börja göra sig en bild av vad som menas med ’kyrka’ kan läsas i dokumentet Road to Unity:

”Kyrkans natur och kännetecken: Genom sin natur är kyrkan intimt relaterad till mysteriet Treenig Gud som uppenbarar sig själv genom Kristus och Helig Ande (Ef 5:32). Det är ’skattkammaren i Guds outsägliga mysterier” (Johannes Chrysostomos). Ingen explicit och komplett definition av termen ”Kyrka” finns i Skriften eller Traditionen. Vad vi finner är många bilder och symboler genom vilka vi indirekt kan lära känna Kyrkan. I enlighet med Skriften, är Kyrkan ”Kristi kropp (Rom 12:4f, 1 Kor 12:13f), ’Guds folk’ (1 Pet 2:10), Guds ’hushåll’ eller ’tempel’ (1 Tim 3:15, Ef 2:19, 1 Kor 2:16f), ’det kungliga prästerskapet’ (1 Pet 2:9), ’Kristi brud’ (Mark 2:20, Matt 25:1ff, Upp 21:2), ’Guds vingård’ (Jes 5:7). Traditionen ger oss även beskrivningar i vilka en eller annan aspekt av Kyrka är uttalad: hon är episkopal i sin struktur, har en prästerlig och karismatisk karaktär, är en gemenskap av troende, sammansatt av alla sanna troende i alla tider samt mänskligheten förenad i Gudamänniskan.” (‘The Road to Unity: A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission,’ III. Ecclesiology, sid 186)

Det som är värt att påpeka är att det är denna Kyrka som fått uppdraget, samt äger, att uttolka vad som kan sägas vara kristet i den mening att det följer det som överlämnats genom apostlarna.

När så något som är danat på 1700-talet och som präglats av den tidens tendenser, vilka alla (reformation, upplysningsfilosofi, individcentrering etcetera) är problematiska i traditionell kristen förståelse, bör talet om ”att stå på kristen grund” ifrågasättas. För den perioden efter reformationen, med upplysningstidens ideal där Gud trängs allt längre ut i periferin och bli en privatangelägenhet, har kommit att prägla människor och samhälle in till våra egna dagar.

”Konfrontert med det pågående kulturskifte blir utfordringen etter mitt skjønn å gjenvinne en bibelsk forståelse av hva det vil si å være kirke. For at dette skal kunne skje, må vi ta et oppgjør med vår tids privatreligiøsitet. I vår sammenheng dreier det seg først og fremst om den religiøse individualisme som særlig har preget reformatorisk kristendom. Lutherdommens budskap om “nåden alene” adresseres til den enkelte og vidnesbyrdet om frelsen krever ingen annen sosial formidling enn det som sies fra prekestolen. Denne adskillelse av det åndelige fra det sosiale usynliggjør nødvendigvis trosfellesskapet som institusjonell ramme om evangeliet. Som åndelig realitet tar “kirken” form når og hvor evangeliet forkynnes slik at det vekkes til tro. Forståelsen av at troslivet ikke er avhengig av bestemte ytre former, skulle så i statskirkesystemet føre til at ’kirkevesenet’ ble redusert til kerygmatiske og kultiske funksjoner i borgersamfunnet. I fraværet av reelle menighetsfellesskap søkte vekkelsesbevegelsene i det attende århundre å forankre troen i det borgerlige samfunns foreningskultur. Men denne religiøse samfunnsmodell utviskes idag i takt med oppløsningen av den borgerlige livsform.” (Biskop Roald Nikolai, Hva vil det si å vaere kirke, Gammalkatolsk idédebatt, 2016-12-09)

Vari ligger problemet med frimureriets illusoriska dragningskraft?

”Vår tid pressar oss allt hårdare. Osäkerheten i tillvaron, uppvärderingen av det materiella och förlusten av traditionella värden är grogrunden för ett tilltagande främlingskap människor emellan, en farlig isolering mitt i kollektivet. I denna situation har frimureriet idag något väsentligt att ge: Att bibehålla människan och människans värde i vårt samhälle.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Om nu frimurarorganisationer presenterar en analys som säkert delas av många, att individen blir allt mer isolerad och pressad i tid och av materialism. Om nu förlusten av traditionella värderingar har negativ effekt. Varför väljer man då att fortsätta på den inslagna vägen; den upplösning av värden och tradition som inleddes med renässansen, förstärktes i upplysningstiden och i stort möjliggjordes av reformationen? Dessutom i en egen organisation som står utanför Kyrkan och håller sig med hemliga ritualer som bara vissa invalda får tillgång till.

”Men Orden är inte profillös. Den står för något genom sina ritualer, ceremonier och symboler.”

”Det inre arbetet med ritualbundna gradgivningar är som vi tidigare uppgav inte offentligt. Den som upptas i Orden eller recipierar i högre grad får under receptionen upplevelser, som ger honom värdefulla och berikande minnen för livet. Kännedom i förväg om vad som sker skulle till stor del försvaga pedagogiken och förta verkan av intrycken. För medlemmen upplevs den ålagda tystnadsplikten om ritual- och gradgivning som naturlig. Orden har ett gradsystem med tio grader där medlemmen stegvis genomgår en utvecklingsprocess. Den gradindelade framställda uppbyggnaden med dess pedagogik har som syfte att berika medlemmen vad gäller personlig utveckling, brödragemenskap och barmhärtighet.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

I den kristna Kyrkan växer människan gradvis. För var söndag, genom varje bön och varje gång jag läser Skriften eller kyrkofäderna ökar min förståelse och kunskap. Evangeliet – budskapet om Guds seger över döden – innehåller allt och döljer inget för den som söker med öppet hjärta. Kyrkans riter och mysterier – som står som modell för alla ordenssällskap – är (om man vill prata historia som är längre än 275 år) i linje med hur de första kristna firade gudstjänst. Kyrkan är, enkelt uttryckt, den Ordning som allt annat är beroende av.

”Några åsidosätter sanningen. De kommer med lögnaktiga läror och ägnar sig åt ändlösa legender om förfäderna som snarare för till diskussioner än till att bygga Guds hus genom tron (1. Tim 1:4), som aposteln säger. Genom listigt uttänkta likheter förvrider de sinnet på de oerfarna och tar dem till fånga. De förvränger Herrens ord, de är usla uttolkare av det klart utsagda, och de förvillar många under anspråk på att äga kunskap från honom som har grundat och ordnat allt detta, som om de hade något högre och större att visa upp än den Gud som har skapat jorden och allt som finns på den.” (Irenaeus, Mot heresierna, sidan 23)

Behoven finns men människor behöver Kyrkan.

”Balansgången mellan att bevara det positiva från en gången tid, att inte glömma kulturarvet och att bejaka en sund förändring och utveckling är inte alltid lätt. Kanske är det mot denna bakgrund det i dag finns ett ökat behov av att diskutera de existentiella och etiska frågorna såväl i litteraturen och medierna som man och man emellan. Många gånger är emellertid detta präglat av vår tids individualism och krav på upplevelser. Resultatet blir ofta en diffus mångfald, avsaknad av stabilitet och hållbar andlig vägledning.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Kanske är det så att frimurarorganisationen är snubblande nära sanningen. Som en produkt av 1700-talet är den också frukten av det de själva kritiserar: ”vår tids individualism och krav på upplevelser”. ”En diffus mångfald [i] avsaknad av stabilitet och hållbar andlig vägledning” är inget annat än en adekvat diagnos för vår tid. Men varken svar eller lösningar finns i något som försöker kopiera äkta vara.

Religion Eucharist Mass Church Body Of Christ”När vi nu har sanningens regel och ett tydligt vittnesbörd om Gud bör vi inte avvisa den fasta och sanna kunskapen om Gud genom frågor som leder till än det ena, än det andra svaret. I stället skall vi söka svaret på frågorna i den och öva oss i att söka den verklige Gudens hemligheter och planer. Vi skall växa till i kärlek till honom som har gjort och gör så mycket för oss, och aldrig överge den tro i vilken det förkunnas att han ensam är sann Gud och Fader, som skapade denna värld, som danade människan och kallar de sina från det mindre till det större.” (Irenaeus, Mot heresierna, sidan 121)

Släpp dem loss ur frimureriet. Låt dem komma hem till Fadershuset.
Såväl Kyrkan som världen behöver er dugliga, lojala män.

Franciskus Urban

Här exempel på inomkyrklig ordensverksamhet: www.port-royal.se

Läs del 2: Frimureriet – en uppföljning (Publicerad 2017-11-18)

 

Kyrkan och ofriheten i den liberala demokratin. Om släktbanden med kommunismen.

”Han visar att liberal demokrati, så som den har utvecklats under senare årtionden, delar ett antal alarmerande kännetecken med kommunism. Båda är utopiska och båda kräver att alla sociala institutioner – familjer, kyrkor, organisationer – måste anpassa sig till liberal-demokratiska regler”. Detta skriver John O’Sullivan i förordet till “The demon in democracy: Totalitarian temptations in free societies” av Ryszard Legutko (Encounter Books, 2016).

Anledningen för mig att aktualisera Legutkos bok är dagens ledare i Svenska dagbladet som väl illustrerar hans utläggning om totalitära frestelser i fria samhällen. Detta är inget nytt utan pekar på kopplingen mellan postmodernismen och dess marxistiska analys.

Lär mer om postmodernismen här

I sin ledare skriver Ivar Arpi om hur den akademiska friheten kringskärs:

”Det som nu sker på statsvetenskapliga institutionen sanktioneras fullt ut av den jämställdhetsintegrering som regeringen har beordrat alla Sveriges lärosäten att genomföra” (SvD 2017-11-04)

Detta resulterar bland annat i att en kurs vid Lunds universitet om reaktionen mot moderniteten vid förra sekelskiftet och med fokus på fascismen, tvingas omfatta viss litteratur för att vara jämställd. Oavsett relevans.

”Du ska ha med Judith Butler på litteraturlistan. Det meddelades Erik Ringmar, lektor på statsvetenskapliga institutionen i Lund, efter att institutionens styrelse haft sitt septembermöte.” (SvD 2017-11-04)

”I institutionens styrelse sitter Pernilla West, representant från studentkåren. Hon är även förtroendevald för Feministiskt initiativ i Lund. I Sydsvenskan berättar West att det var hon som kritiserade litteraturlistan och fick in Judith Butler. Man kunde ha tänkt sig att andra lärare i styrelsen skulle säga ifrån eftersom det indirekt påverkar även deras akademiska frihet, men då hade de gått emot jämställdhetspolicyn.” (SvD 2017-11-04)

Enligt institutionens handlingsplan för jämställdhet skall personalen skolas till rätt tänkande. Detta sker genom deltagande i kursen ”Genus och mångfald i undervisningen”. Resultatet blir att jämställdhetsplanen bedöms som viktigare än andra akademiska värden.

Totalitära frestelser i fria samhällen

Liberal demokrati, skriver O’Sullivan, håller på att bli den enda rätta ideologin som, bakom toleransens slöja, inte accepterar några meningsskiljaktigheter.

“Liberal democracy is becoming an all-encompassing ideology that, behind a veil of tolerance, brooks little or no disagreement.” (O’Sullivan)

Och detta är väl faktiskt precis det vi sker hända också här hemma Norden. Allt tal om ”åsiktskorridorer” och den hetsjakt som kan bevittnas i olika sammanhang på människor som tänker och uttrycker sig annorlunda jämfört med vad som i tysthet har beslutats. Och för att förtydliga tystnaden: hur många kände till myndigheten ”Värdegrundsdelegationen”? Vi skrev om den här för nästan på dagen ett år sedan.

Legutko, som själv har stor erfarenhet av totalitära system[1], skriver att liberala demokrater är så uppfyllda av att varna mot alla sorters faror som riskerar underminera deras politiska ordning, även om dessa enbart är känslobaserade misstankar. Han nämner bland annat ’intolerans’ och ’trångsynthet’ som exempel på dessa ’faror’. Samtidigt, menar han, att sådant som verkligen är överhängande och dessutom enkla att upptäcka förbises, nämligen den ökande närvaron och utvecklingen av sådana faror som existerade i de kommunistiska samhällena.

“Because the liberal democrats are so fond of warning against all sorts of dangers that might undermine their political order, even if these are only suspected and felt rather than actually perceived (xenophobia, nationalism, intolerance, bigotry), one wonders why these same people completely ignore dangers that are easy to spot, namely, the increasing presence of developments similar to those that existed in the communist societies.” (Legutko)

Det finns något djupt mänskligt och det är makthunger. Att dessutom drivas av hybris eller sådant högmod som återfinns i såväl dagens liberala demokrati som i kommunismen, där man önskar förändra verkligheten till det bättre. Bägge systemen är i det avseende moderniseringsprojekt. Allt gammalt skall ersättas med det nya. Kategoriskt. Oavsett vilket värde tradition och ålder har, har det ingen plats. Och allt sker med den goda intentionen att allt skall bli till det bättre.

“Both communism and liberal democracy are regimes whose intent is to change reality for the better. They are – to use the current jargon – modernization projects. Both are nourished by the belief that the world cannot be tolerated as it is and that it should be changed: that the old should be replaced with the new. Both systems strongly and – so to speak – impatiently intrude into the social fabric and both justify their intrusion with the argument that it leads to the improvement of the state of affairs by ‘modernizing’ it.” (Legutko)

freedom-2053281_960_720
(Bild: Pixabay)

Ett viktigt redskap för dessa krafter är språket. Om ord kan ges ny betydelse eller nya ord skapas för att förmedla en politisk och modern vision, kan förändringen – och acceptansen för den – ske I människans inre. Ordet ’kall’ (att vara kallad till tjänst) omvandlas till något fult. Lärare, sjukvårdspersonal och poliser är ’professionella’ i samma utsträckning som industriarbetare. Ord som ’underofficer’ och ’samarit’ är nedvärderande och kränkande (fick vi lära oss). Ordet ’hen’ skall vara inkluderande och verka för jämställdhet, men syftet kan misstänkas vara att sudda ut skillnader. För olikheter och skillnader är till men för det politiska projektet.

“The language of modernization, by referring, if only associatively, to technology compels us to see the world as an object of engineering and innovative activity.” (Legutko)

Synen på kyrkan och kristen tro i totalitära system

Att det kommunistiska systemet inte såg med blida ögon på kristendomen är allom bekant. Legutko beskriver Marx attityd gentemot religion som något som borde utplånas så att inte ett enda spår fanns kvar. Men samtidigt närdes en dröm om att socialismen skulle bli en genuin form av religion i den meningen att den skulle tillfredsställa behov, drömmar och önskningar på liknande sätt som religion gör. (Legutko, s. 145)

Ett annat sätt att förhålla sig till den kristna tron och till kyrkan är att bakom samma toleransens slöja ge sken av religionsfrihet. Men samtidigt omfattas av samma insikt som Marx hade, att kyrkan är ett hot mot världens ordning och moderniseringsprojektet, och därför besluta sig för att infiltrera, överta och omforma i stället för att utplåna. Resultatet blir det samma. Den världsliga regimen vill gärna ha kontrollen över sitt folk. Annars är risken att folket reser sig och tillber den Treenige Gud man vill vända samhället bort från. Och här är universiteten och skolväsendet ett viktigt slagfält. Akademin skulle kunna forma fritt tänkande människor, inte bara ”rätt tänkande”.

Franciskus Urban

 

[1] Ryszard Legutko, professor i filosofi vid Jagellonian University i Krakow, Polen, specialiserad på antik filosofi och politisk teori. Han har varit utbildningsminister och statssekreterare i Polen och vice talman i parlamentet. Han är idag europaparlamentariker.