Kategori: Gammalkatolskt

Ekumenik och katolicitet ämne för internationellt möte på Irland

Scrantonunionen (Polish National Catholic Church och Nordisk-katolska kyrkan) stod som värd för ett möte för restaurering och förnyelse av den odelade kyrkan i mars 2018. Syftet med samlingen var att bjuda in utvalda biskopar, de flesta från anglo-katolska samfund i USA, för att diskutera bevarandet och stärkandet av ekumenisk katolicitet i icke-påvliga traditioner. Continue reading ”Ekumenik och katolicitet ämne för internationellt möte på Irland”

#lentenneedle – a conversation starter

A violet gem on the jacket to mark the observance of the Christian Lent. We simply call it the #lentenneedle. It holds the potential of being the topic of conversation during the period that runs from Ash Wednesday to Holy Saturday and is devoted to fasting, abstinence, and penitence in commemoration of Christ’s fasting in the wilderness.
Continue reading ”#lentenneedle – a conversation starter”

Öppna upp för kyrkans röst

Den 24 december kunde man i Expressen läsa Susanna Birgersson som menar att ”kyrkan gärna får höras mer i samhällsdebatten men om den inte hittar en egen röst orkar jag inte lyssna”. (‘Varför låter ärkebiskopen som en personalchef?’, Expressen, 2017-12-24)

”Jag hör till dem som anser att kyrkan faktiskt bör engagera sig i samhällsdebatten”, skriver hon samtidigt som hon förundras över ”den ensidighet, ytlighet och förutsägbarhet som präglar inspelen från ledargarnityret.” Birgersson syftar så klart på samfundet Svenska kyrkan. Men frågan som måste ställas av Susanna och andra är vad kyrka är? Det är ren slentrian att vilja höra mer från kyrkan och samtidigt tänka på Svenska kyrkan. I synnerhet som Birgersson själv skriver att Svenska kyrkan är politisk. Analysen är klar men när kan människor förvänta sig konsekvenserna av den? När får folket höra talas om den kyrka som faktiskt finns och som har sin egen röst?

Birgersson frågar sig vidare var kyrkans högst uppsatta män och kvinnor är ”när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Mathieu_Elias_Saint_Nicolas
S:t Nikolaus (270-343), biskop av Myra. Känd bl.a. för att strida mot arianismen.

Jo, det är sådant som intresserar teologer! Men åter igen: det är kanske dags att lyssna på teologer, biskopar och präster som inte (längre) finns i den forna statskyrkan. Men de finns och man måste leta efter, lyssna på och släppa fram dem. Eller vill man, när det kommer till kritan, inte ha en kyrkas ibland kärva röst? Är det så att det är alldeles lagom att ha en politiserad organisation som kallar sig kyrka att klaga på?

Här på Gammalkatolsk idédebatt, som är en kyrklig röst, skriver teologer, biskopar, präster och lekfolk om bland annat det Birgersson efterfrågar. Samvetsfrihet, läkarassisterade självmord, människovärdighet, livets början och slut är ständigt aktuella ämnen tillsammans med frågor som vad kyrka är, Europas födelsetal och vikten av traditioner och kunskap om vårt kulturella arv. Allt med en gammalkatolsk klangbotten.

Birgersson refererar i sin krönika till biskopar som hon menar låter mer som personalchefer. Biskopar skall vara auktoriteter. Men det låter på Birgersson som att det saknas hos dem hon nämner. Och då är det kanske läge att finna sig en biskop som vet vad han talar om och som är en röst i samklang med kyrkan. Detta kan för övrigt sägas gälla i allmänhet, också för präster och diakoner. Det håller inte i längden att bara kritisera. Det måste bli verkstad också. Det finns biskopar som är auktoriteter och som talar med kyrkans tvåtusenåriga röst.

Franciskus Urban

Christians, be awake!

Fr. Geoffrey Neale reflects on the season of Advent:

”Within a few short decades in some countries, the name of Jesus Christ has become a real stumbling block, This name is supposed to cause such offence to people, attempts have been made to remove it from the Christmas. The name Jesus Christ has to be locked-up in the church, because it has no relevance to ordinary people. Students at our universities, once places of free speech and open all truth, have managed to repress the teaching of Jesus in the name of political correctness. This is the name which saints have, and continue to die for, which has enlightened the lives of some of the world’s greatest men and women and inspired some of its greatest achievements is becoming less and less relevant in the secular world. So we ask who was Jesus, why was he called ‘The Lord Christ’ and what do his followers really believe about him?

However Christians have to recognize that the journey of faith is more and more difficult because Jesus Christ still has his enemies. The antagonism towards Jesus Christ in his lifetime is even more vicious today. Church services will be arranged to appeal and entertain, so that professing Christians will be deceived into accepting a counterfeit Christianity. In that real sense, even today, many professing Christians actually have already been deceived by a spirit of antichrist.

Christians, be awake, have strength, courage, and the ability to face uncertainty and intimidation from the world and the evil one. Let the voice of the Holy Spirit enter our hearts and be heard above the insidious voice of the Evil One who seeks to deceive and, lead us away from the real truth that consists in fulfilling the divine will and purpose for us revealed in Jesus Christ.”

Read the whole text here: https://nordiccatholic-uk.com/

Red.

 

Tidsenliga martyrer i klostermiljö

Den svenska provinsen av Order of Port Royal sprider ljus i mörkret via Facebook:

Alla Martyrers Kapell av Order of Port Royal”I onsdags firades Alla Helgons Dag. Söndagens läsningar handlar om det Himmelska medborgarskapet. Se, det hänger ihop; det blir begripligt. Frid önskas från Alla Martyrers Kapell.”

Order of Port Royal är en ekumenisk klosterorden i Cisterciensernas tradition. Ursprunget är klostret Port Royal i Frankrike som grundades 1204 och var centrum för kunskap och bildning under lång tid. Regeln som används är den helige Benedictus regel från 500-talet. Denna är än i våra dagar ett i högsta grad levande dokument för såväl Benedictiner som Cistercienser världen över.

Alla Martyrers Kapell, beläget i Karlskrona, är hjärtat i Ordens verksamhet i Skandinavien. Att uppmärksamma och minnas alla kristna martyrer har blivit angeläget i tider av förföljelse av kristna runt om i världen. Ett klosters primära uppgift är att bedja för Guds skapelse, människor här och dem som gått före.

Läs mer om Order of Port Royal och den svenska provinsen här.

Red.

 

Choklad är inte sallat – Om kristen tro i förhållande till sekularism och sekulärhumanisternas etiska och logiska dilemma.

”Sverige bör behandla alla livsåskådningar lika: kristendom, islam, buddhism likaväl som sekulär humanism.” skriver sekulärhumanisterna på SvD Debatt. ”Det är inte logiskt att religioner ska särbehandlas positivt jämfört med andra livsåskådningar”. Detta skriver Christer Sturmark från Förbundet Humanisterna tillsammans med Bengt Westerberg, Carl Reinhold Bråkenhielm, Annika Borg och Tara Twana. (SvD Debatt, 2017-10-06)

Olika agendor och uppdragsgivare

p-franciskus-urban-oprDe namngivna personerna bakom debattartikeln har ett ärende: de önskar med sin text skapa opinion och påverka människor i en riktning som gynnar sekulärhumanismen. På samma sätt skriver jag som präst denna text med ett ärende. Min uppgift är att företräda kyrkan och den kristna tron och läran. Min uppgift som ansvarig redaktör för Gammalkatolsk idédebatt är dessutom att göra känt sådana förhållanden och åsikter som är i samklang med ortodox kristen tro samt sådant som drar människor bort från Treenig Gud.

Detta är inget konstigt eller nytt men viktigt att ha med sig; att ha klart för sig vilken agenda en debattör drivs av och vilket mål han eller hon har med det som skrivs. Att två av personerna bakom debattartikeln undertecknar i egenskap av präst reser onekligen en del frågor.

Sturmark & Co tar i sitt resonemang avstamp i religionsfriheten som, likt mötes- och yttrandefriheten omfattas av grundlagen.

”Tanken med statens stöd till trossamfund är bland annat att värna religionsfriheten. Värt att notera är att i internationella konventioner inkluderas även sekulära livsåskådningar i detta begrepp. Europakonventionen är numera även svensk lag. I dess artikel 9.1 står i den officiella svenska översättningen: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.”

Vad vill sekulärhumanisterna uppnå?

På sin hemsida skiljer Förbundet Humanisterna helt korrekt på ’stat’ och ’samhälle’. De propagerar för att staten skall vara sekulär. Men de driver också frågan att även samhället måste vara sekulärt.

”Med ett sekulärt samhälle menar vi ett samhälle där alla medborgare har rätt att utöva sin livsåskådning, ensamma eller i grupp, under förutsättning att detta inte kommer i konflikt med andras rättigheter. Samt att ingen medborgare tvingas följa eller tillhöra en viss kulturell sedvänja eller livsåskådning. Ett sekulärt, öppet och demokratiskt samhälle är en förutsättning för verklig religion- och livsåskådningsfrihet.” (http://humanisterna.se/fragor-och-svar/)

Enligt Nationalencyklopedin innebär begreppet ’sekulär’ något ”världsligt, i motsats till andlig eller kyrklig”. Sekularismen, som är en filosofisk åskådning, ”önskar minska religionens samhällsbetydelse och i stället i görligaste mån göra religionen till en privat angelägenhet.” Målet med ”ett sekulärt samhälle” torde således vara att inget utanför den privata sfären skall (tillåtas att) påverkas av andliga och kyrkliga uppfattningar. Trosuppfattning och utlevelse skall alltså hållas strikt privat.

Det innebär också att ingen enskild trosuppfattning eller övertygelse skall kunna prägla eller påverka samhället. Och detta är en viktig förståelse att ha med i det följande.

Vidare i sin debattartikel skriver Sturmark et al ”ett viktigt motiv för den svenska statens stöd till samfund är att de är en resurs och positiv kraft i det demokratiska samhällsbygget. Men det bör ur statens perspektiv vara egalt om det sker i ett kristet, muslimskt eller sekulärhumanistiskt samfund.”

Här upphöjer sig sekulärhumanisterna till att omfattas av något de känner sig stå utanför. De flyttar sin position från att tillhöra kategorin ideell förening till religiöst samfund. Vidare menar det att ”förbundet Humanisterna bidrar på samma sätt som religiösa samfund till samhället genom till exempel kurser om existentiell utveckling och en omfattande ceremoniverksamhet med barnvälkomnanden, sekulära vigslar, begravningar och ’konfaläger’ för ungdomar som vill diskutera etik och mänskliga rättigheter på sekulär grund.”

Man erkänner således att människan är i behov av vad som inom sociologin kallas passageriter, det vill säga markering av olika skeden i livet. Exempelvis inträdandet i vuxenlivet och att manifestera tillhörighet. Vad sekulärhumanisterna här gör är att överta ett rituellt behov och en språkdräkt som är sprunget ur den kristna traditionen. Men på vilket vis hjälper det människor att heliga handlingar (sakrament) förvandlas till borgerliga ceremonier? Hur förklarar den officiant som fått utbildning på Förbundet Humanisternas ceremoniutbildning varför man stal ritualet och berövade människor på dess upphov och ursprungliga mening?

Farorna med sekulärhumanisternas strävanden

Att det är pengar ur den budget som hanteras av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) Sturmark et al vill åt torde stå helt klart för alla som läser debattartikeln. Men bakom retoriken döljer sig ett antal fallgropar. Att ytterligare påverkan från politiskt håll om att ”livsåskådning är blott livsåskådning”; att den ena är liga god som någon annan och att den kristna tron tillhör samma kategori som sekulärhumanismen är grundläggande fel.

Det hävdas ibland på skoj att choklad tillhör kategorin ”frukt och grönt”; att choklad i själva verket är sallat. Det är samma logik sekulärhumanisterna nu använder då de säger att det inte spelar någon roll om man omfattas av kristen tro eller en sekulärhumanistisk.

Den andra fällan är att detta är ytterligare ett steg på den väg som redan är anträdd och där målet skulle kunna vara att klumpa ihop alla religiösa i ett och samma fack. Här används bland annat argumentet att ”alla har samma gud” flitigt. Men detta handlar inte om något annat än att staten vill definiera trons innehåll samt ha kontroll på dess utövare.

Nästa fallgrop är att det så viktiga begreppet religionsfrihet i nästa retoriska vända kommer att göras överflödigt. Detta då allt i framtiden har förvandlats till livsåskådning i samklang med Förbundet Humanisterna. Därmed har kyrkan givits samma status som filosofi- eller frimärksklubben. Och för sådana räcker ett lagrum som hanterar föreningsfrihet.

Jag är i princip för att staten inte skall finansiera de olika religiösa samfund som finns representerade i Sverige. Kyrkan jag själv är verksam i som präst erhåller inte en enda krona från det offentliga. Det är möjligt eftersom ingen av kyrkans ämbetsbärare eller funktionärer erhåller ersättning för den tjänst som utförs. Detta ger en mängd fördelar och trots (eller kanske tack vare) att vi i materiell mening är fattiga, har vi bland annat ett rikt liturgiskt liv och  engagerade medlemmar.

Jag vill samtidigt höja ett varningens finger för den utveckling som nu Sturmark el al bidrar till. Och det är att kristen tro och lära – som är grunden för den västerländska civilisationen – ytterligare urholkas och ses som en religion i mängden. Eller en livsåskådning bland andra. Felet här är att man inte förstår att vi här hanterar olika kategorier. Kristi kyrka är av Gud given men sekulärhumanismen är en mänsklig konstruktion.

Det sekulärhumanistiska felslutet

Problemet med ett sekulärt samhälle är att så länge det finns människor av, exempelvis, kristen tro så är samhället – per definition – inte sekulärt. Samtidigt vill Förbundet Humanisterna ha ett sekulärt samhälle. Att komma dit kräver att ingen enskild trosuppfattning eller övertygelse skall kunna prägla eller påverka samhället.

Samtidigt vill sekulärhumanisterna förstås som tillhörig samma kategori som religiösa samfund. Och de vill (enligt egen utsago) utifrån sin egen övertygelse och livsåskådning, påverka samhället att bli sekulärt – något de uppenbarligen skall få vara ensamma om. Detta är såväl oetiskt som ologiskt och irrationellt. Choklad kommer aldrig att bli sallat, hur hög kakaohalten än är.

Franciskus Urban