Kategori: Kyrka

Bibelsyn i vår egen tid

Hur kan det komma sig att människor som kallar sig moderna – och som ”så klart vet att Gud inte finns” – är de som bäst tror sig veta hur den heliga Skrift (Bibeln) skall tolkas? Inte sällan gäller det specifikt Nya Testamentets läsning och tolkning. Häromdagen möttes jag åter av detta, då en modern person menade att Nya Testamentet (alltså de böcker som vittnar om Jesu liv och gärning) egentligen inte har något med Gamla Testamentet eller Gud att göra, utan är en text om humanism som, exempelvis, ger stöd för att det i Sverige skall införas ett tredje juridiskt kön – en debatt vi säkert får anledning att återkomma till här på GID.
Continue reading ”Bibelsyn i vår egen tid”

Öppna upp för kyrkans röst

Den 24 december kunde man i Expressen läsa Susanna Birgersson som menar att ”kyrkan gärna får höras mer i samhällsdebatten men om den inte hittar en egen röst orkar jag inte lyssna”. (‘Varför låter ärkebiskopen som en personalchef?’, Expressen, 2017-12-24)

”Jag hör till dem som anser att kyrkan faktiskt bör engagera sig i samhällsdebatten”, skriver hon samtidigt som hon förundras över ”den ensidighet, ytlighet och förutsägbarhet som präglar inspelen från ledargarnityret.” Birgersson syftar så klart på samfundet Svenska kyrkan. Men frågan som måste ställas av Susanna och andra är vad kyrka är? Det är ren slentrian att vilja höra mer från kyrkan och samtidigt tänka på Svenska kyrkan. I synnerhet som Birgersson själv skriver att Svenska kyrkan är politisk. Analysen är klar men när kan människor förvänta sig konsekvenserna av den? När får folket höra talas om den kyrka som faktiskt finns och som har sin egen röst?

Birgersson frågar sig vidare var kyrkans högst uppsatta män och kvinnor är ”när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Mathieu_Elias_Saint_Nicolas
S:t Nikolaus (270-343), biskop av Myra. Känd bl.a. för att strida mot arianismen.

Jo, det är sådant som intresserar teologer! Men åter igen: det är kanske dags att lyssna på teologer, biskopar och präster som inte (längre) finns i den forna statskyrkan. Men de finns och man måste leta efter, lyssna på och släppa fram dem. Eller vill man, när det kommer till kritan, inte ha en kyrkas ibland kärva röst? Är det så att det är alldeles lagom att ha en politiserad organisation som kallar sig kyrka att klaga på?

Här på Gammalkatolsk idédebatt, som är en kyrklig röst, skriver teologer, biskopar, präster och lekfolk om bland annat det Birgersson efterfrågar. Samvetsfrihet, läkarassisterade självmord, människovärdighet, livets början och slut är ständigt aktuella ämnen tillsammans med frågor som vad kyrka är, Europas födelsetal och vikten av traditioner och kunskap om vårt kulturella arv. Allt med en gammalkatolsk klangbotten.

Birgersson refererar i sin krönika till biskopar som hon menar låter mer som personalchefer. Biskopar skall vara auktoriteter. Men det låter på Birgersson som att det saknas hos dem hon nämner. Och då är det kanske läge att finna sig en biskop som vet vad han talar om och som är en röst i samklang med kyrkan. Detta kan för övrigt sägas gälla i allmänhet, också för präster och diakoner. Det håller inte i längden att bara kritisera. Det måste bli verkstad också. Det finns biskopar som är auktoriteter och som talar med kyrkans tvåtusenåriga röst.

Franciskus Urban

En hälsning i juletid

”I natt har vi på nytt haft anledning att fundera över vad det innebär att vara människa. För vad som inträffat är att Gud har låtit sig födas som människa. Detta oerhörda reser frågan om varför; varför Skaparen, vår himmelske Fader, väljer att iklä sig vår mänskliga dräkt? Varför sker detta ofattbara?

Vi har också anledning att fundera över vad det innebär att fira ‘jul’. Varför firar vi? Är det för att ära och förundras över det stora och ofattbara som har hänt, eller är det något annat som står i fokus? Intressant att peka på är att det sällan funnits så många som talat sig varma om traditioner som år 2017; om vikten att återupptäcka historia och värden. Det är samtidigt signifikativt för vår tid att det mysterium som Guds människoblivande innebär sällan (eller aldrig) nämns som källan till det debattörerna kallar ‘historia och värden’. Detta törs man inte…”

Härifrån länkar vi vidare. Läs hela texten här: http://www.stnikolaus.se/2017/12/25/juldagen-folkets-massa/. Men kom snart igen och stöd oss i kampen för att det väl beprövade ännu är möjligt.

En riktigt, riktigt God Juletid önskas alla våra läsare!

 

Unge man – tag dig samman!

Ett återkommande tema här på GID är nödvändigheten att omvärdera synen på människan. Att vi åter får en känsla för värdighet och att meningen är att sträva mot det högre. Inte minst viktigt är att män tar ett steg framåt och odlar en positiv, manlig kultur. Pojkar och unga män behöver goda förebilder.

Ett annat tema är att de problem som finns i vårt samhälle är symptom på en bristsjukdom. Vi lider av bristen på ett gemensamt, sammanhållet system: historia, moral och berättelser. Ofta återkommer jag till att svaret finns i det barn som av politiska skäl kastades ut med den kulturella upprensningen. Detta hänger samman med synen på människan. Politikerna ville inte behöva förhålla sig till Gud eller Kristi Kyrka.

Catholic-advent-clipart-5Vi går nu in i Adventstiden. Den tid som har sin upprinnelse i väntan på barnets ankomst. Och barnet är ingen annan än Guds Son, Jesus Kristus. Advent är en kristen tradition alldeles oavsett vad människor runt dig låtsas.

Idag, på ledarplats i Svenska Dagbladet, skrivs att ”det finns inget farligare än en svag man”. Vad som följer är en intervju med den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson som gjort sig känd som en kämpe mot identitetspolitik och postmodernism. Nu är han ute och föreläser om Bibeln. Och det är unga män som väcks och får upp ögonen för en tradition som undanhållits dem. Ledarskribenten bekräftar det som här skrivits länge nu.

”Den 55-årige Jordan B Peterson har på sätt och vis blivit en fadersgestalt för många unga män. Hans budskap är inte att de duger som de är, utan att de har ett högre syfte. Att de ska plocka upp sin börda och bära den som en man. Till skillnad från den feministiska föreställning som dominerar offentligheten, om en destruktiv manlighet som måste fördrivas, menar Peterson att män måste möta sina mörka sidor och lära sig kontrollera dem. De kan inte förnekas, men de kan tyglas.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Det var aldrig någon som lovade att livet skulle vara enkelt. Vad det handlar om är att lära sig behärska sig och använda de strategier som faktiskt finns tillgängliga. Kanske är det hög tid att fler vuxna och unga män får tillgång till arenor där det är möjligt att växa andligt och moraliskt för att återvinna sin egen värdighet.[1] Här har Bibeln i den odelade Kyrkan en omistlig roll. Jag står till förfogande!

”Peterson tar fasta på att livet är ett lidande. Identitetspolitikens ideologier har gemensamt att de påstår att lidandet beror på att någon förtrycker dig.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Ett centralt budskap i Evangeliet (Nya Testamentet i Bibeln) är frigörelse. Inte minst från sådant jordiskt förtryck som förhindrar människan att växa i Ande.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet. Lyssna på Jordan B Peterson. Men kom ihåg att inte göra honom till föremål för tillbedjan. Peterson pekar på Bibeln och Bibeln pekar på Treenig Gud – på Fadern, Sonen Jesus Kristus och på Helig Ande.

Unge man! Börja det nya året med att ta dig samman. Börja redan första söndagen i Advent. Tag dig till kyrkan (det finns alternativ till den trasiga som nämns i ledarartikeln). Lär dig om din egen kulturs källa. Låt dig omfamnas av mysterierna som förvaltas av Kyrkan. Du har ett högre syfte.

En stilla och värdig Adventstid önskar jag dig.

Franciskus Urban


[1] Observera att svaret inte finns i hemliga klubbar och ordenssällskap!
https://gammal-katolsk.org/2017/11/18/frimureriet-en-uppfoljning/

Frimureriet – en uppföljning

Sedan artikeln ’Frimureriets illusoriska dragningskraft’ publicerades har det kommit en mängd meddelanden. Det har varit nyfikna frågor men framför allt kritiska reaktioner. Bara i något enstaka fall har det skett öppet på GIDs Facebooksida. De flesta därmed i sluten form som privata meddelanden. Detta kan ha att göra med, som en person uttrycker sig, principen att ”en frimurare aldrig går i polemik”.

En typ av fråga som återkommit handlar om att ”det svenska frimureriet är annorlunda” [än frimureriet i andra länder]. En annan har varit hur kyrkan ställer sig till frimureriet. Inte sällan har det varit svenskkyrkliga som bland annat pekat på att ”många präster ju är frimurare”.

Innan jag ger mig i kast med denna – som jag menar motiverade – uppföljande text vill jag citera ur en av mina källor från den Ortodoxa världen:

”We know that this will cause offense to many Masons, and for that we are truly sorry. But we would rather that the Mason be offended at us and be restored to true fellowship with Jesus Christ, than to remain silent any longer. This word of warning is not to the Masonic fraternity at large, but to those Masons who claim to be both Masons and Christians!” (Bilaga till ett protokoll från februari 1995 från Ekumeniska patriarkatets webbplats)

Alltså: i vetskap om att detta kommer att orsaka anstöt är det ändå viktigare att frimurare blir förargade [på oss] och att enskilda kan ta reson och vända om till Jesus Kristus, än att förbli tyst. Detta riktar sig inte till frimurare i stort men till dem som hävdar att de är kristna.

Jag vill samtidigt nämna att internet är fullt av texter, bilder och filmer som hävdar säga sanningen om frimureriet. Min ambition är att undvika dessa vilka i många fall är spekulativa och torgför konspirationsteorier. Mitt enda intresse är sanningen och att många kristna själar är i riskzonen på grund av osanning och okunskap.

Finns det skillnader mellan svenskt frimureri och annat?

Ja, vad jag kan se och förstå finns det skillnader. Både till det yttre och sett till det inre livet. Men grunden, menar jag, är den samma i form av syfte, idéer och ritualer.

För att förstå frimureriet (i Sverige) måste man se att den lutherska kyrkan hade tagit en annan väg än den traditionella. Också tidsandan som präglades av upplysningsidealet att människan var ’myndig’ och genom förnuftet stod över den Gud som visserligen var Skaparen, men sedan överlämnat sin skapelse till människan.

CXIII_ordensdräkt
Carl XIII:s orden (instiftad 1811) kan utdelas till svenska och utländska frimurare av högsta grad. Orden är aktiv och dräkten ännu i bruk.

Redan när frimureriet introducerades i Sverige på 1700-talet knöts det till kungahuset. Även den lutherska kyrkan i Sverige hade från start (reformationen på 1500-talet) mycket starka kopplingar till kungen. Såväl frimureriet som den lutherska kyrkan var integrerade delar i statsapparaten med [den jordiska] kungen som överhuvud. Detta kan, menar jag, ha bidragit till men också varit en förutsättning för att frimureriet undgått kritik och att präster har rört sig obehindrat i dessa miljöer. Man hölls ju samman av den lutherska läran under kungen.

Eftersom Gud förskjutits ut i periferin och [den jordiske] monarken var överhuvud i samhället; då tron och kyrkans liv hade avmystifierats och poängterade ett rationalistisk, rent förkunnande parallellt med att vara kungens/statens förlängda arm, är det inte svårt att ana att den människa som sökte djup, ritualer och tradition sökte sig till den hemlighetsfulla frimurarorden.

Lekmän så väl som präster i den lutherska kyrkan var beredda på att acceptera priset för att sätta lojaliteten till frimureriet över den till sin biskop och överstepräst Jesus Kristus. Och de gjorde det!

”Det svenska frimureriet står på kristen grund”

Om det nu är så att frimurarorden är fullt ut kristen och bara förmedlar sådant som är i linje med den kristna tron och läran, varför behöver den då ens existera – mer än som social klubb? Om det är som de säger, då behövs inga hemliga initiationsriter där dold kunskap förmedlas till recipienden. Det måste vara så att frimureriet erbjuder något annat. Det skulle kunna vara en annan lära eller kanske svar på ett behov som inte uppfylls i den lutherska kyrkan.

Vad säger de stora traditionerna, ortodoxa och katolska kyrkan?

I en diskussionstråd om frimureriet på GIDs Facebooksida, redogör jag vidare för varför Nordisk-katolska kyrkan är kritisk till frimureriet. En debattör svarade med att hävda att det är ”sekterism” och att kyrkan har ett stort kontrollbehov. Men om det är sekteristiskt att avråda kristna från medlemskap i någon frimurarorganisation så är den överväldigande majoriteten av världens kristna sektmedlemmar.

Den Romersk-katolska kyrkan är mycket tydlig och förbjöd redan 1738 sina medlemmar att ansluta sig till frimureriet. Sedan dess har ett antal bullor skrivits med fördömanden. Det har senare hävdats att påve Johannes Paulus II skulle ha gjort lättnader och att frimureri inte alltid var dåligt. Detta tillbakavisas och förtydligas av juristen i kanonisk rätt, Ed Condon:

”When the Code of Canon Law was reformed, following Vatican II, the canon specifically prohibiting Catholics from joining “Masonic societies” was revised. In the new code, promulgated in 1983 by St John Paul II, explicit mention of Freemasonry was dropped completely. The new Canon 1374 referred only to societies that “plot against the Church”. Many took this change to indicate that Freemasonry was no longer always bad in the eyes of the Church. In fact, the reforming committee made it clear that they meant not just Freemasons, but many other organisations; the “plot” of its secularist agenda had spread so far beyond the lodges that to keep using the umbrella term “Masonic” would be confusing. The then Cardinal Ratzinger issued an authoritative clarification of the new law in 1983, in which he made it clear that the new canon was phrased to encourage broader interpretation and application.” (Ed Condon, 10 augusti 2017)

Även i Ortodoxa kyrkan finns motsvarande hållning. Då denna består av flera patriarkat och har en struktur grundad på nationella kyrkor, har patriarker och biskopar i olika omgångar uttalat sig. Exempelvis den Rysk-ortodoxa kyrkan, som 1932 kom med följande uttalande:

The (Holy Council recommends) to pastors the necessity of questioning every person presenting himself for confession with a view of finding out whether or not that person is a member of a Masonic organization and whether or not he shares its doctrine. If it appears that the person is a member explain to him that participation in these organizations is incompatible with the name of Christian, with being a member of the Church of Christ That he must take a firm decision to break with Masonry and with doctrines related to it; and if he does not do so, not to admit him m Holy Communion; and if he should refuse to repent, to excommunicate him from the Holy Church.” (Rysk-ortodoxa kyrkans uttalande 1932)

Biskoparna för den Ortodoxa kyrkan i Grekland uttalade sig året efter:

“Freemasonry constitutes a mystagogical system which reminds us of the ancient heathen mystery-religion and cults–from which it descends and is their continuation and regeneration. This is not only admitted by prominent teachers in the lodges, but they declare it with pride, affirming literally Freemasonery is the only survival of the ancient mysteries and can be called the guardian of them-the Masonic Lodge is nothing else than the caves and the darkness of the cedars of India and the unknown depths of the pyramids and the crypts of the magnificent temple, of Isis, etc.” (Ortodoxa kyrkan i Grekland, uttalande om frimureriet, 1933)

Church of England redovisar en mer resonerande ståndpunkt men säger ändå att det råder tydliga svårigheter för kristna som tillhör frimureriet samt att det finns en rad fundamentala anledningar att ifrågasätta om frimureri är förenligt med kristendomen:

”The reflections of the Working Group itself reveal understandable differences of opinion between those who are Freemasons and those who are not. Whilst the former fully agree that the Report shows that there are clear difficulties to be faced by Christians who are Freemasons, the latter are of the mind that the Report points to a number of very fundamental reasons to question the compatibility of Freemasonry and Christianity.” (Opposition to Freemasonry within Christianity)

Lojalitet, känslomässiga och ekonomiska investeringar

Att detta är en känslig fråga är tydligt och jag har tagit del av många argument menade att bevisa det ena eller andra. Exempelvis hävdas att ”det finns ortodoxa och katoliker som är frimurare”. Men att enskilda individer, ortodoxa eller katoliker, är frimurare betyder inte att det är lämpligt. Det bevisar inte heller att frimureriet är kristen till sin natur för att lutherska präster är medlemmar.

För att rättfärdiga sitt handlande kan människan ibland vara benägen att gå ganska långt. Som, exempelvis, att vidhålla lojaliteten till frimureriet mot bättre vetande. För den som invigts och (enligt en avhoppare) svurit trohet till den frimureriska tron, blir det svårt att backa ur det som man investerat såväl tid som känslor och pengar i. Lägg därtill de psykologiska aspekterna av att vara utvald och att få höra till ett exklusivt sammanhang. Låt vara i jordisk tappning.

Franciskus Urban

 

Frimureriets illusoriska dragningskraft

Läs även del 2: Frimureriet – en uppföljning (Publicerad 2017-11-18)

”Frimureriet har i över 275 år varit en vital del av det svenska samhället. Med syfte att verka för mänsklighetens förbättring och förädling, fortplantas orden från generation till generation.” Detta kan man läsa på den svenska frimurarordens hemsida, där det också hävdas att ”här finns allt som en modern ung människa behöver – vishet, vänskap och historisk förankring”. ”En verklig stomme i livet”.

FreeMasonry
‘Freemasonry’. Paul Lacroix (1806-1884), ‘XVIIIme siècle lettres, sciences et arts, France’

Frimureriet, som introducerades i Sverige på 1700-talet, ”kom att präglas av den religionssyn som var förhärskande i dåtidens samhälle”. På 1700-talet hade den protestantiska reformationen fått fullt fäste. Humanismen och upplysningens ideal hade vunnit sitt intåg och såväl statsmakt som människor kom allt längre bort från moderkyrkans tradition. Dessutom kom kungahuset att tidigt engagera sig i frimureriet vilket kanske gjorde att den starka kritik som finns inom ortodoxa och katolska kyrkan mot frimureriet uteblev.

Problemet med frimureriet är inte att det bara välkomnar män. Det finns motsvarande sällskap för enbart kvinnor och separata arenor för kvinnor och män kan rättfärdigas. Problemet som tas upp i denna text är inte heller mytbildningen kring frimureriet och dess historia. Syftet här är att lyfta det djupt allvarliga i föreställningen att det finns dold kunskap som sätts i relation till den kristna tron; att denna kunskap mystifieras och görs tillgänglig genom gradgivning och initiationsritualer. Huvudpoängen är att visa på hur frimureriet vilseför män och avleder dem från kyrkan genom att i egen regi tillfredsställa ett behov av kunskap om det högre, riter, högtidlighet och etisk reflektion. Detta under förevändningen att stå på kristen grund.

”Den dolda kunskapen” – Gnosticismen

”Det är i sökandet efter fäste och ledstjärnor som det svenska frimureriet har så mycket att ge. Orden vill helt enkelt inspirera sina medlemmar till att ta de stora livsfrågorna på allvar. Vem är jag? Hur borde jag egentligen vara och leva? Orden ger genom sina ritualer och symboler hjälp till reflektion. Inte i form av färdiga svar och lösningar utan just som hjälpmedel i det individuella sökandet och för den personliga trosutvecklingen.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Att hålla lärande och växande dolt bakom hemliga ritualer implicerar att det finns hemlig kunskap. Eller att någon annan som redan har denna kunskap skall avgöra när du skall ha tillgång till den. Den som är bevandrad i den kristna tron vet att Gud har uppenbarat allt vi behöver och att ingen människa är i besittning av dold kunskap. En sådan föreställning kallas med historiska termer för gnosticism – något som bland annat Irenaeus av Lyon (c. 130-200 e.Kr.) kritiserade och som senare förklarades heretiskt vid flera tillfällen (under sina många varianter).

”Till den gnostiska grundmodellen hör en stark motsättning mellan den himmelska världen och det jordiska och kroppsliga. Människans själ kommer från den himmelska världen men är fången i det materiella. Hon plågas av detta och strävar efter att få komma tillbaka till sitt himmelska hem. Detta blir möjligt för henne om hon får del av en hemlig kunskap, gnosis, som förmedlas av de gnostiska lärarna.” (ur förordet till: Irenaeus, Mot heresierna, Artos, 2016, sid 15)

Kan frimureri sägas vara kristet?

”I Sverige infördes och utvecklades frimureriet under 1700-talet. Det kom att präglas av den religionssyn som var förhärskande i dåtidens samhälle. Mycket av Ordens symbolik hämtar därför sina förebilder från Bibeln. Ritualerna använder sig av bibliska bilder och skeenden. Ordens uppfattning om etik, moral och rättsmedvetande överensstämmer på samma naturliga sätt med den traditionellt kristna synen att reglerna för ett rätt liv följer ur en kristen tro. Den kristna etiken står i förgrunden.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

”Men Orden har även sina rötter i renässansens humanism, som satte individen i högsätet, och i upplysningstidens filosofi med dess betonande av både förnuftstro och på erfarenhet grundad kunskap. Gud, dygd och odödlighet blev kärnord. Grundläggande tankar inom 1700-talets frimureri var dessutom ’gemenskap i broderlig kärlek med gemensam strävan till allt det som är varaktigt, vackert och gott.’” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Det är enkelt att säga, att någonting står på kristen grund. Men för att kunna avgöra relevansen i ett sådant påstående må man ha en uppfattning om vad ’kyrka’ är. I ett samhälle som vårt; präglat av privatreligiositet och diversifiering, har det blivit svårt att ha en ensad bild. Var och en har kommit att äga rätten att göra sina egna definitioner och sanningar. Men ett bra sätt att börja göra sig en bild av vad som menas med ’kyrka’ kan läsas i dokumentet Road to Unity:

”Kyrkans natur och kännetecken: Genom sin natur är kyrkan intimt relaterad till mysteriet Treenig Gud som uppenbarar sig själv genom Kristus och Helig Ande (Ef 5:32). Det är ’skattkammaren i Guds outsägliga mysterier” (Johannes Chrysostomos). Ingen explicit och komplett definition av termen ”Kyrka” finns i Skriften eller Traditionen. Vad vi finner är många bilder och symboler genom vilka vi indirekt kan lära känna Kyrkan. I enlighet med Skriften, är Kyrkan ”Kristi kropp (Rom 12:4f, 1 Kor 12:13f), ’Guds folk’ (1 Pet 2:10), Guds ’hushåll’ eller ’tempel’ (1 Tim 3:15, Ef 2:19, 1 Kor 2:16f), ’det kungliga prästerskapet’ (1 Pet 2:9), ’Kristi brud’ (Mark 2:20, Matt 25:1ff, Upp 21:2), ’Guds vingård’ (Jes 5:7). Traditionen ger oss även beskrivningar i vilka en eller annan aspekt av Kyrka är uttalad: hon är episkopal i sin struktur, har en prästerlig och karismatisk karaktär, är en gemenskap av troende, sammansatt av alla sanna troende i alla tider samt mänskligheten förenad i Gudamänniskan.” (‘The Road to Unity: A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission,’ III. Ecclesiology, sid 186)

Det som är värt att påpeka är att det är denna Kyrka som fått uppdraget, samt äger, att uttolka vad som kan sägas vara kristet i den mening att det följer det som överlämnats genom apostlarna.

När så något som är danat på 1700-talet och som präglats av den tidens tendenser, vilka alla (reformation, upplysningsfilosofi, individcentrering etcetera) är problematiska i traditionell kristen förståelse, bör talet om ”att stå på kristen grund” ifrågasättas. För den perioden efter reformationen, med upplysningstidens ideal där Gud trängs allt längre ut i periferin och bli en privatangelägenhet, har kommit att prägla människor och samhälle in till våra egna dagar.

”Konfrontert med det pågående kulturskifte blir utfordringen etter mitt skjønn å gjenvinne en bibelsk forståelse av hva det vil si å være kirke. For at dette skal kunne skje, må vi ta et oppgjør med vår tids privatreligiøsitet. I vår sammenheng dreier det seg først og fremst om den religiøse individualisme som særlig har preget reformatorisk kristendom. Lutherdommens budskap om “nåden alene” adresseres til den enkelte og vidnesbyrdet om frelsen krever ingen annen sosial formidling enn det som sies fra prekestolen. Denne adskillelse av det åndelige fra det sosiale usynliggjør nødvendigvis trosfellesskapet som institusjonell ramme om evangeliet. Som åndelig realitet tar “kirken” form når og hvor evangeliet forkynnes slik at det vekkes til tro. Forståelsen av at troslivet ikke er avhengig av bestemte ytre former, skulle så i statskirkesystemet føre til at ’kirkevesenet’ ble redusert til kerygmatiske og kultiske funksjoner i borgersamfunnet. I fraværet av reelle menighetsfellesskap søkte vekkelsesbevegelsene i det attende århundre å forankre troen i det borgerlige samfunns foreningskultur. Men denne religiøse samfunnsmodell utviskes idag i takt med oppløsningen av den borgerlige livsform.” (Biskop Roald Nikolai, Hva vil det si å vaere kirke, Gammalkatolsk idédebatt, 2016-12-09)

Vari ligger problemet med frimureriets illusoriska dragningskraft?

”Vår tid pressar oss allt hårdare. Osäkerheten i tillvaron, uppvärderingen av det materiella och förlusten av traditionella värden är grogrunden för ett tilltagande främlingskap människor emellan, en farlig isolering mitt i kollektivet. I denna situation har frimureriet idag något väsentligt att ge: Att bibehålla människan och människans värde i vårt samhälle.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Om nu frimurarorganisationer presenterar en analys som säkert delas av många, att individen blir allt mer isolerad och pressad i tid och av materialism. Om nu förlusten av traditionella värderingar har negativ effekt. Varför väljer man då att fortsätta på den inslagna vägen; den upplösning av värden och tradition som inleddes med renässansen, förstärktes i upplysningstiden och i stort möjliggjordes av reformationen? Dessutom i en egen organisation som står utanför Kyrkan och håller sig med hemliga ritualer som bara vissa invalda får tillgång till.

”Men Orden är inte profillös. Den står för något genom sina ritualer, ceremonier och symboler.”

”Det inre arbetet med ritualbundna gradgivningar är som vi tidigare uppgav inte offentligt. Den som upptas i Orden eller recipierar i högre grad får under receptionen upplevelser, som ger honom värdefulla och berikande minnen för livet. Kännedom i förväg om vad som sker skulle till stor del försvaga pedagogiken och förta verkan av intrycken. För medlemmen upplevs den ålagda tystnadsplikten om ritual- och gradgivning som naturlig. Orden har ett gradsystem med tio grader där medlemmen stegvis genomgår en utvecklingsprocess. Den gradindelade framställda uppbyggnaden med dess pedagogik har som syfte att berika medlemmen vad gäller personlig utveckling, brödragemenskap och barmhärtighet.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

I den kristna Kyrkan växer människan gradvis. För var söndag, genom varje bön och varje gång jag läser Skriften eller kyrkofäderna ökar min förståelse och kunskap. Evangeliet – budskapet om Guds seger över döden – innehåller allt och döljer inget för den som söker med öppet hjärta. Kyrkans riter och mysterier – som står som modell för alla ordenssällskap – är (om man vill prata historia som är längre än 275 år) i linje med hur de första kristna firade gudstjänst. Kyrkan är, enkelt uttryckt, den Ordning som allt annat är beroende av.

”Några åsidosätter sanningen. De kommer med lögnaktiga läror och ägnar sig åt ändlösa legender om förfäderna som snarare för till diskussioner än till att bygga Guds hus genom tron (1. Tim 1:4), som aposteln säger. Genom listigt uttänkta likheter förvrider de sinnet på de oerfarna och tar dem till fånga. De förvränger Herrens ord, de är usla uttolkare av det klart utsagda, och de förvillar många under anspråk på att äga kunskap från honom som har grundat och ordnat allt detta, som om de hade något högre och större att visa upp än den Gud som har skapat jorden och allt som finns på den.” (Irenaeus, Mot heresierna, sidan 23)

Behoven finns men människor behöver Kyrkan.

”Balansgången mellan att bevara det positiva från en gången tid, att inte glömma kulturarvet och att bejaka en sund förändring och utveckling är inte alltid lätt. Kanske är det mot denna bakgrund det i dag finns ett ökat behov av att diskutera de existentiella och etiska frågorna såväl i litteraturen och medierna som man och man emellan. Många gånger är emellertid detta präglat av vår tids individualism och krav på upplevelser. Resultatet blir ofta en diffus mångfald, avsaknad av stabilitet och hållbar andlig vägledning.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Kanske är det så att frimurarorganisationen är snubblande nära sanningen. Som en produkt av 1700-talet är den också frukten av det de själva kritiserar: ”vår tids individualism och krav på upplevelser”. ”En diffus mångfald [i] avsaknad av stabilitet och hållbar andlig vägledning” är inget annat än en adekvat diagnos för vår tid. Men varken svar eller lösningar finns i något som försöker kopiera äkta vara.

Religion Eucharist Mass Church Body Of Christ”När vi nu har sanningens regel och ett tydligt vittnesbörd om Gud bör vi inte avvisa den fasta och sanna kunskapen om Gud genom frågor som leder till än det ena, än det andra svaret. I stället skall vi söka svaret på frågorna i den och öva oss i att söka den verklige Gudens hemligheter och planer. Vi skall växa till i kärlek till honom som har gjort och gör så mycket för oss, och aldrig överge den tro i vilken det förkunnas att han ensam är sann Gud och Fader, som skapade denna värld, som danade människan och kallar de sina från det mindre till det större.” (Irenaeus, Mot heresierna, sidan 121)

Släpp dem loss ur frimureriet. Låt dem komma hem till Fadershuset.
Såväl Kyrkan som världen behöver er dugliga, lojala män.

Franciskus Urban

Här exempel på inomkyrklig ordensverksamhet: www.port-royal.se

Läs del 2: Frimureriet – en uppföljning (Publicerad 2017-11-18)