Kategori: Lagstiftning

Bibelsyn i vår egen tid

Hur kan det komma sig att människor som kallar sig moderna – och som ”så klart vet att Gud inte finns” – är de som bäst tror sig veta hur den heliga Skrift (Bibeln) skall tolkas? Inte sällan gäller det specifikt Nya Testamentets läsning och tolkning. Häromdagen möttes jag åter av detta, då en modern person menade att Nya Testamentet (alltså de böcker som vittnar om Jesu liv och gärning) egentligen inte har något med Gamla Testamentet eller Gud att göra, utan är en text om humanism som, exempelvis, ger stöd för att det i Sverige skall införas ett tredje juridiskt kön – en debatt vi säkert får anledning att återkomma till här på GID.
Continue reading ”Bibelsyn i vår egen tid”

Tvåsamhetsnormen stämplas som ful – vill göra månggifte lagligt

Jag har en högerstyrd bil och tycker om att köra med den. Vi är flera som delar det intresset. Men med högertrafik medföljer vissa nackdelar att ha en högerstyrd bil. Bland annat är det svårt vid omkörningar. Därför vill jag kunna köra på vänster sida av vägen, för att fullt ut få glädje av min bil. Men det är olagligt och det tycker jag är orättvist. Därför tycker jag att lagen skall ändras och att det skall vara frivilligt på vilken sida av vägen man vill köra. Vår rätt är precis lika mycket värd som alla andras.

Resonemanget kan, med rätta, finnas vara knasigt. Det är helt enkelt irrationellt. Lika irrationellt resonerar förespråkare för att månggifte skall legaliseras:

– ”Samhället är i dag uppbyggt på tvåsamhet. Jag tycker att det borde bli lagligt att gifta sig med flera personer, både för män och kvinnor. Vi är många som lever i polyamorösa förhållanden men vi har inte samma rättigheter vid exempelvis separation eller dödsfall, men vår kärlek och vår rätt till skydd är precis lika mycket värd som alla andras.” (SVT, 2017-10-18)

Pietro_Longhi_007
”Äktenskapets sakrament” (Pietro Longhi)

Det finns en ordning av en anledning och anledningen är just och precis ordning. Säkerhet, trygghet och ordning. Dessutom en ordning som främjar sund fortlevnad. Var och en förstår problematiken som skulle uppstå om det vore upp till var och en att själv avgöra vilken sida av vägen man skall köra. Det hade blivit kaos. Och då handlar det ’bara’ om trafik. Frågan om samhällets viktigaste institution: kärnfamiljen, som riskerar ytterligare upplösning, har implikationer som går långt djupare.

Håller du med om att månggifte även i framtiden skall vara olagligt? Kanske är du av den meningen att frågan känns avlägsen och är allt för overklig för att du skall bry dig? Släpp genast den inställningen; försök att förstå att detta är något som faktiskt ligger i farans riktning. Och att det är nu – just nu – du måste säga din mening. Och att det inte räcker med att ”någon annan” tycker eller uttrycker sig åt dig.

Det finns flera andra frågor som har samma etiska och civilisatoriska tyngd, exempelvis läkarassisterade självmord och rätten till samvetsfrihet. Alla syftar de till att bryta ner och försvaga normer som gagnat människan under väldigt lång tid.

Tvåsamhetsnormen försöker man nu göra till något fult och otidsenligt. Säg nej så det hörs!

Franciskus Urban

Tidigare artiklar i samma ämne:
Den trolösa anpassligheten
Som vore förfallet en nödvändighet
Invandrade polygama familjer – risk för tidernas etiska och juridiska klavertramp
Slaget om månggifte står för dörren

Choklad är inte sallat – Om kristen tro i förhållande till sekularism och sekulärhumanisternas etiska och logiska dilemma.

”Sverige bör behandla alla livsåskådningar lika: kristendom, islam, buddhism likaväl som sekulär humanism.” skriver sekulärhumanisterna på SvD Debatt. ”Det är inte logiskt att religioner ska särbehandlas positivt jämfört med andra livsåskådningar”. Detta skriver Christer Sturmark från Förbundet Humanisterna tillsammans med Bengt Westerberg, Carl Reinhold Bråkenhielm, Annika Borg och Tara Twana. (SvD Debatt, 2017-10-06)

Olika agendor och uppdragsgivare

p-franciskus-urban-oprDe namngivna personerna bakom debattartikeln har ett ärende: de önskar med sin text skapa opinion och påverka människor i en riktning som gynnar sekulärhumanismen. På samma sätt skriver jag som präst denna text med ett ärende. Min uppgift är att företräda kyrkan och den kristna tron och läran. Min uppgift som ansvarig redaktör för Gammalkatolsk idédebatt är dessutom att göra känt sådana förhållanden och åsikter som är i samklang med ortodox kristen tro samt sådant som drar människor bort från Treenig Gud.

Detta är inget konstigt eller nytt men viktigt att ha med sig; att ha klart för sig vilken agenda en debattör drivs av och vilket mål han eller hon har med det som skrivs. Att två av personerna bakom debattartikeln undertecknar i egenskap av präst reser onekligen en del frågor.

Sturmark & Co tar i sitt resonemang avstamp i religionsfriheten som, likt mötes- och yttrandefriheten omfattas av grundlagen.

”Tanken med statens stöd till trossamfund är bland annat att värna religionsfriheten. Värt att notera är att i internationella konventioner inkluderas även sekulära livsåskådningar i detta begrepp. Europakonventionen är numera även svensk lag. I dess artikel 9.1 står i den officiella svenska översättningen: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.”

Vad vill sekulärhumanisterna uppnå?

På sin hemsida skiljer Förbundet Humanisterna helt korrekt på ’stat’ och ’samhälle’. De propagerar för att staten skall vara sekulär. Men de driver också frågan att även samhället måste vara sekulärt.

”Med ett sekulärt samhälle menar vi ett samhälle där alla medborgare har rätt att utöva sin livsåskådning, ensamma eller i grupp, under förutsättning att detta inte kommer i konflikt med andras rättigheter. Samt att ingen medborgare tvingas följa eller tillhöra en viss kulturell sedvänja eller livsåskådning. Ett sekulärt, öppet och demokratiskt samhälle är en förutsättning för verklig religion- och livsåskådningsfrihet.” (http://humanisterna.se/fragor-och-svar/)

Enligt Nationalencyklopedin innebär begreppet ’sekulär’ något ”världsligt, i motsats till andlig eller kyrklig”. Sekularismen, som är en filosofisk åskådning, ”önskar minska religionens samhällsbetydelse och i stället i görligaste mån göra religionen till en privat angelägenhet.” Målet med ”ett sekulärt samhälle” torde således vara att inget utanför den privata sfären skall (tillåtas att) påverkas av andliga och kyrkliga uppfattningar. Trosuppfattning och utlevelse skall alltså hållas strikt privat.

Det innebär också att ingen enskild trosuppfattning eller övertygelse skall kunna prägla eller påverka samhället. Och detta är en viktig förståelse att ha med i det följande.

Vidare i sin debattartikel skriver Sturmark et al ”ett viktigt motiv för den svenska statens stöd till samfund är att de är en resurs och positiv kraft i det demokratiska samhällsbygget. Men det bör ur statens perspektiv vara egalt om det sker i ett kristet, muslimskt eller sekulärhumanistiskt samfund.”

Här upphöjer sig sekulärhumanisterna till att omfattas av något de känner sig stå utanför. De flyttar sin position från att tillhöra kategorin ideell förening till religiöst samfund. Vidare menar det att ”förbundet Humanisterna bidrar på samma sätt som religiösa samfund till samhället genom till exempel kurser om existentiell utveckling och en omfattande ceremoniverksamhet med barnvälkomnanden, sekulära vigslar, begravningar och ’konfaläger’ för ungdomar som vill diskutera etik och mänskliga rättigheter på sekulär grund.”

Man erkänner således att människan är i behov av vad som inom sociologin kallas passageriter, det vill säga markering av olika skeden i livet. Exempelvis inträdandet i vuxenlivet och att manifestera tillhörighet. Vad sekulärhumanisterna här gör är att överta ett rituellt behov och en språkdräkt som är sprunget ur den kristna traditionen. Men på vilket vis hjälper det människor att heliga handlingar (sakrament) förvandlas till borgerliga ceremonier? Hur förklarar den officiant som fått utbildning på Förbundet Humanisternas ceremoniutbildning varför man stal ritualet och berövade människor på dess upphov och ursprungliga mening?

Farorna med sekulärhumanisternas strävanden

Att det är pengar ur den budget som hanteras av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) Sturmark et al vill åt torde stå helt klart för alla som läser debattartikeln. Men bakom retoriken döljer sig ett antal fallgropar. Att ytterligare påverkan från politiskt håll om att ”livsåskådning är blott livsåskådning”; att den ena är liga god som någon annan och att den kristna tron tillhör samma kategori som sekulärhumanismen är grundläggande fel.

Det hävdas ibland på skoj att choklad tillhör kategorin ”frukt och grönt”; att choklad i själva verket är sallat. Det är samma logik sekulärhumanisterna nu använder då de säger att det inte spelar någon roll om man omfattas av kristen tro eller en sekulärhumanistisk.

Den andra fällan är att detta är ytterligare ett steg på den väg som redan är anträdd och där målet skulle kunna vara att klumpa ihop alla religiösa i ett och samma fack. Här används bland annat argumentet att ”alla har samma gud” flitigt. Men detta handlar inte om något annat än att staten vill definiera trons innehåll samt ha kontroll på dess utövare.

Nästa fallgrop är att det så viktiga begreppet religionsfrihet i nästa retoriska vända kommer att göras överflödigt. Detta då allt i framtiden har förvandlats till livsåskådning i samklang med Förbundet Humanisterna. Därmed har kyrkan givits samma status som filosofi- eller frimärksklubben. Och för sådana räcker ett lagrum som hanterar föreningsfrihet.

Jag är i princip för att staten inte skall finansiera de olika religiösa samfund som finns representerade i Sverige. Kyrkan jag själv är verksam i som präst erhåller inte en enda krona från det offentliga. Det är möjligt eftersom ingen av kyrkans ämbetsbärare eller funktionärer erhåller ersättning för den tjänst som utförs. Detta ger en mängd fördelar och trots (eller kanske tack vare) att vi i materiell mening är fattiga, har vi bland annat ett rikt liturgiskt liv och  engagerade medlemmar.

Jag vill samtidigt höja ett varningens finger för den utveckling som nu Sturmark el al bidrar till. Och det är att kristen tro och lära – som är grunden för den västerländska civilisationen – ytterligare urholkas och ses som en religion i mängden. Eller en livsåskådning bland andra. Felet här är att man inte förstår att vi här hanterar olika kategorier. Kristi kyrka är av Gud given men sekulärhumanismen är en mänsklig konstruktion.

Det sekulärhumanistiska felslutet

Problemet med ett sekulärt samhälle är att så länge det finns människor av, exempelvis, kristen tro så är samhället – per definition – inte sekulärt. Samtidigt vill Förbundet Humanisterna ha ett sekulärt samhälle. Att komma dit kräver att ingen enskild trosuppfattning eller övertygelse skall kunna prägla eller påverka samhället.

Samtidigt vill sekulärhumanisterna förstås som tillhörig samma kategori som religiösa samfund. Och de vill (enligt egen utsago) utifrån sin egen övertygelse och livsåskådning, påverka samhället att bli sekulärt – något de uppenbarligen skall få vara ensamma om. Detta är såväl oetiskt som ologiskt och irrationellt. Choklad kommer aldrig att bli sallat, hur hög kakaohalten än är.

Franciskus Urban

Slaget om månggifte står för dörren

I dagarna genomförs en icke-bindande folkomröstning i Australien i fråga om ”könsneutrala äktenskap” (”samkönade äktenskap”). I ett progressivt land som Sverige kan tyckas att det är märkligt; att det ”ju” är en självklarhet att ”man skall få gifta sig med den man vill”. Men i Sverige sitter vi också på insikten om vad som blir nästa steg.

Att två ledarsidor, som i lördags, tar upp ämnet om månggifte (polygami) är ingen slump. Olika politiska krafter har under flera år propagerat för detta. Vänsterkrafter gör här gemensam sak med liberaler. Kanske ser de nu att svensken är ”mogen” för nästa steg, för ”frågan om antal följer logiskt på den om könsneutralitet”. Ingen hade väl inbillat sig att de progressiva skulle vara nöjda med att bara förändra synen på äktenskapet lite grand. En inte allt för försiktig gissning är att slaget om månggifte nu står inför dörren.

Lisa Magnusson tar, på ledarplats i Dagens Nyheter, utgångspunkt i valet i Australien. Hon menar att vi i Sverige inte är så progressiva som vi själva tror. ”Tyvärr diskuteras frågan om polygami nästan aldrig offentligt”, skriver hon och fortsätter med att ”i grunden handlar dock denna fråga om att det ska vara upp till vuxna, samtyckande människor att själva ordna sina relationer.” Det är ett av de vanligaste argument från vänster och liberaler. Och så avfyrar hon slutligen en uppfordrande känga till oss alla: ”Det är en läxa vi uppenbarligen fortfarande håller på att lära oss, både i Australien och i förment progressiva Sverige.” (DN, 2017-09-23)

Frågan är vad hon har för syn på hur långt progressivitet kan sträcka sig. När är det nog?

En annan röst [som verkar ha läst Gammalkatolsk idédebatt de senaste veckorna!] är Fredrik Haage på Smålandsposten. Hans ledare har en helt annan ingång och är klart läsvärd.

”Vänsterns normbrytare och högerns frihetsälskare kan vända och vrida på det hur mycket de vill, men det vore ett civilisatoriskt steg tillbaka för västerlandet. Om den observationen sedan renderar omdömen om ”unket” ditt och datt eller nyfiffiga ord som ”flockofob” eller vad man nu vill hitta på, så låt vara. Faktum kvarstår.” (Smålandsposten, 2017-09-23)

Det är bara att hoppas att Haage orkar stå emot i längden. Hans och andras röster som vågar stå upp för en klassisk syn på vad civilisation och moral är kommer att behövas. De är alla välkomna till GID för att finna inspiration och kunskap. Nu och i framtiden!

En annan inte oviktig instans i denna fråga är kyrkan. Det ligger väl i farans riktning att samfundet Svenska kyrkan kommer att först tillåta, sedan göra frågan om ”antalsneutrala äktenskap” till något obligatoriskt bland dess präster att välsigna. Kanske via någon temporär samvetsklausul. Det har ju hänt förut. Logiken, återigen.

Kyrkans syn i fråga framgår annars tydligt i söndagens predikan i Nordisk-katolska kyrkans församling, S:t Nikolaus i Karlskrona. Slaget står för dörren och nu behövs röster som vågar ta konsekvenserna av att stå upp för ordningen – den ordning som kommer att bevara oss om vi bevarar den.

[Edit 2017-09-30]: På Bokmässan i Göteborg säljs en nyutkommen bok: ”Farfar har fyra fruar” (Av Oscar Trimbel). Riksdagsledamoten Tuve Skånberg skriver på Facebook: ”Den vänder sig till de allra minsta. Tanken är att boken ska läsas på bibliotek, förskolor och i hemmen för att skapa förståelse och acceptans för islam och dess kultur av månggifte.”

Vi lär får höra mer om detta i en nära framtid!

[Edit 2017-10-01]: Författaren Oscar Trimbel meddelar idag via ”Somali Nordic Curlture” att försäljningen av titeln ”Farfar har fyra fruar” stoppas.
Red.

 

Invandrade polygama familjer. Risk för tidernas etiska och juridiska klavertramp.

Just nu är nyheten om den man som kommit till Sverige med sina tre fruar och sexton barn och fått månggiftet registrerat hos svenska myndigheter på mångas läppar. Det pekas i sammanhanget på att hundratals polygama familjebildningar godkänts och att regeringen nu ger uppdrag åt Skattemyndigheten i uppdrag att utreda saken.

Sveriges television rapporterar att månggifte ”för närvarande är olagligt i Sverige” vilket kan sända signalen att det är något som kan komma att ändras. Samma mediebolag har tidigare förmedlat hur ”Öppna Moderaters förbundsstämma röstade för att verka för införandet av antalsneutrala äktenskap. Det heterosexuella, monogama äktenskapet har varit det allenarådande i västvärlden och det är först på senare tid som detta har börjat ifrågasättas. Frågan om relationer med flera personer har dock länge varit aktuell i hbtq-communityt, detta är ingen nyhet för den insatte. Den polyamorösa rörelsen, som är en del i hbt-communtityt, har under lång tid drivit rätten till förhållanden med fler personer än två.” (www.svt.se)

Det finns med andra ord politiska krafter som aktivt och öppet verkar för att bigami och polygami (månggifte) skall vara lagligt. I propagandan för detta används inte sällan begreppet ”antalsneutrala äktenskap” för att, i likhet med könsneutrala ”äktenskap” avdramatisera och normalisera.

Frågan som kan ställas nu är om inhemska politiska krafter kommer att ta strid för de hundratals polygama familjebildningar som ingåtts i andra länder men nu registrerats hos svenska myndigheter? Beroende på hur våra folkvalda väljer att sätta ner fötterna i frågan, är risken uppenbar att det blir prejudicerande och därför kommer att bana väg för att månggifte blir lagligt. Svensk lag skall ju vara lika för alla! Detta vore dock ett rejält klavertramp och ännu ett steg på vägen mot att bryta ner den västerländska kristna civilisationen.

Red.

 

Kyrkan, staten och äktenskapets sakrament

Artikeln i Kyrkans tidning väckte en hel del reaktioner. Rubriken löd: ”Stefan Löfven: ’Alla präster ska viga samkönade par’”. Och genast var debatten igång enligt väl kända mönster.

– ”Jag kan förstå, säger Löfven vidare, att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde. Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par.” (Kyrkans tidning, 2017-06-22).

Problemet i den debatt som förs är att äktenskapet enbart ses i juridiska termer, det vill säga ett äktenskap som är juridiskt bindande och giltigt i världen, något som får konsekvenser på en mängd områden; allt ifrån faderskap till arvsfrågor. I detta blir det logiskt att argumentera för att alla skall ha rättigheten att få samma juridiska status; att den världsliga lagen är lika för alla. Därför fastnar tanken också vid begrepp som ‘mänskliga rättigheter’ och ‘antidiskriminering’.

Mer sällan ges utrymme i samtalet att mer ingående tala om vad äktenskapet är; varför det är kopplat till kyrkan och vad kyrkan faktiskt lär om äktenskapet.

Först kan det dock vara på sin plats att förtydliga att när statsministern pratar om ”kyrkan som en organisation som står för människors lika värde” avser han samfundet Svenska kyrkan. Av rubriken att döma är det lätt att få intrycket att det krav han ställer skall omfatta alla präster. Men det mandatet har Löfven inte om han faktiskt menar ”alla präster”. Det skulle i bästa fall kunna få konsekvenser för de samfund/kyrkor som idag har vigselrätt given av staten. Men det han säger gäller exempelvis inte Nordisk-katolska kyrkan eftersom man inte har någon (civilrättslig) vigselrätt. Äktenskapet är nämligen något helt annat.

I Sverige är det staten som genom Kammarkollegiet förordnar samfund vigselrätt. För borgerliga vigselförrättare har länsstyrelserna motsvarande funktion. Läs mer om vigselrätt för samfund på Kammarkollegiets hemsida. En lista över de samfund som har vigselrätt presenteras av SvD (Observera att artikeln har några år på nacken och att det kan se annorlunda ut idag).

Äktenskapet är ett av Kyrkans sakrament

bride-and-groome-in-churchI Road to Unity, det slutdokument som den gemensamma gammalkatolska och ortodoxa teologkommissionen arbetade fram, beskrivs kyrkans syn på äktenskapets sakrament. Här några citat i översatta utdrag:

”Äktenskapet är en institution given från Gud. Det grundades av Gud i skapelsen som en kärlekens gemenskap och för det ömsesidiga stödet mellan man och kvinna (1. Mos 2:18), vilket bekräftades av Herren (Matt 19:4-6) och välsignades genom hans närvaro vid bröllopet i Kaana (Joh 2:1-11). Gud skapade människan till man och kvinna (1. Mos 1:27) och satte deras gemensamma liv under sitt speciella beskydd och sin välsignelse. Redan under det gamla förbundet representerade den äktenskapliga unionen en karaktäristisk bild av unionen mellan Gud och hans folk. Under det nya förbundet representerar äktenskapet, i vilket man och kvinna är sammanknutna i ömsesidig kärlek och tro, som en bild, det stora mysterium av kärlek och enhet som finns mellan Kristus och den Kyrka han grundade (Ef. 5:32).”

Kyrkan, som har välsignat äktenskap sedan gammalt (”ancient times”), ’så att det svarar till Herren och inte till lustan’ (Ignatius av Antiokia, Polyc. 5.2 – PG 5.724), ger inte enbart sin välsignelse till den naturliga föreningen mellan man och kvinna, utan snarare förenar det nya paret i den eukaristiska gemenskapen och därigenom placerar äktenskapet i den kontext som Kyrkans mysterier utgör.” (“The Road to Unity; A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, V/8 Marriage (p. 221-223)”

För att ta del av hela dokumentet, se här: Road to Unity

Äktenskapet är alltså ett av Kyrkans mysterier (sakrament) jämte exempelvis dopet, eukaristin (nattvarden), botens sakrament och ämbetet.

En möjlig lösning också för Sverige

Runt om i världen skiljer man på det juridiska avtalet och det sakramentala äktenskapet. Det par som önskar få civilrättslig status som man och fru (”gifta”) löser den frågan hos borgmästaren och går sedan till kyrkan för att ingå äktenskap inför Gud och i närvaro av vittnen från församlingen.

En sådan ordning i Sverige hade inte bara varit lösningen för den många gånger låsta debatten, den hade dessutom erbjudit en klädsam väg för flera samfund att komma ur en knepig situation där staten dikterar villkoren över något den borde hålla sig borta från. Det hade dessutom tvingat den man och kvinna som vill ingå äktenskap att verkligen ställas inför frågan att leva som man och hustru i den sakramentala gemenskapen med Gud, varandra och kyrkan. Det hade stärkt äktenskapets status och givit många familjer en stabilare grund.

Franciskus Urban

 

Ny lag mot kristen uppfostran

Det är ibland svårt att sätta sig in i hur långt det har gått; hur mycket som idag ses som fullkomligt normalt men som för bara något årtionde sedan hade ansetts vara rena fantasierna. Det är inte bara hotet om terroristattacker som vi nu skall ”lära oss se som något normalt”. Så ibland dyker det upp nyheter som faktiskt sätter fingret på just hur skevt vi har låtit samhället bli.

Tänk dig att en lag stiftas som gör det möjligt för myndigheter att omhänderta barn från familjer som motsätter sig HBTQ-rörelsens ideologi samt agendan bakom ”könsidentitet” och att samma lag ger myndigheter rätt att förbjuda par som inte håller med om denna agenda att fostra eller adoptera barn.

En sådan lag har just antagits i Kanadas största provins Ontario. Life Site rapporterar om detta som en ”totalitär lag som gör det möjligt för staten att omhänderta barn från kristna hem”.

Den nya lagen (“Supporting Children, Youth and Families Act, 2017”) ersätter den tidigare gällande (“Child and Family Services Act”) och lägger till begrepp som “könsidentitet” och “könsuttryck” som faktorer som måste tas i beaktan “av intresse för barnets bästa”. Samtidigt, skriver Life Site, ”upphör den [religiösa] tro inom vilken föräldrarna fostrar barnen att vara en faktor att ta hänsyn till”. Den nya lagen skall enbart ”se till barnets egen ’livsåskådning’ eller ’religion’”.

Rod Dreher, författare och redaktör på The American Conservative, skriver i en kommentar, att ”givet denna nya lag; om din 11-åriga son säger att han är en flicka och du inte går med på det, kan staten omhänderta ditt barn.” Dreher tar även upp den stora besvikelse som riktats mot den romersk-katolska kyrkan för sin tystnad kring den nya lagstiftningen. Och utifrån sin horisont i Amerika manar han till eftertanke: ”Tro inget annat än att det också kan hända här” (The American Conservative).

Kanske kan någon insatt person upplysa om det i något av de nordiska parlamenten förbereds för en motsvarande lag? Hur som är det aldrig för sent att räta ut det som blivit skevt. Eller agera pro-aktivt. Kom i alla fall ihåg var du läste om detta först…

Red.