Kategori: Politik

Begränsad yttrandefrihet för kristna

“Det är något utöver det vanliga att sitta i Högsta domstolen och lyssna till högt utbildade och erfarna jurister debattera huruvida någon som uttrycker Bibliska uppfattningar skall tillåtas sträva mot sitt valda yrke. Man tänker på hur samma Bibel varit fundamentet för så många av de lagar som denna domstol tillämpar dömande. Det låg en Bibel i rättegångssalen redo för människor att svära eden på. Ändå argumenterade jurister ifall det skall finnas en spärr för att uttrycka Bibliska uppfattningar i vissa yrken.”

cross-2598300_960_720Upprinnelsen till domstolsförhandlingen är att en student 2016 blev avstängd från en kurs vid Sheffield University för att han i en diskussion på Facebook försvarade traditionella kristna uppfattningar om ”samkönade äktenskap”. Detta rapporterar organisationen Christian Concern som nu stöttar studenten i målet.

Två månader efter att studenten Felix postade kommentaren på Facebook fick han ett e-postmeddelande från en tjänsteman på universitetet som informerade om att hans kommentarer undersöktes.

”Det är otroligt att tänka sig att ett brittiskt universitet anser att det är deras uppgift att ’undersöka’ studenters användande av sociala medier. Vilken typ av orwellsk värld lever vi i? Felix skrev inte på Facebook som representant för universitetet. Hans inlägg gjordes som privatperson. Ändå beslutade universitetet i Sheffield att inleda en utredning.”

Senare intervjuades Felix av universitetets ”utredare”. Felix förklarade att han hade arbetat med homosexuella personer i olika sammanhang, och att hans tro inte tillåter honom att diskriminera. En av utredarna uppgav:

-”Du har inte försökt att gömma någonting och jag tackar för din ärlighet och integritet. Jag tror inte att du kan agera på ett diskriminerande sätt, men du kan oavsiktligt diskriminera. Personen på mottagarsidan kan diskrimineras av dina kommentarer.”

Under hela förfarandet har inga bevis hittats på att någon faktisk diskriminering någonsin ägt rum. Men du kan vara säker på att universitetet och deras advokater kommer att ha gjort ”utredningar” för att försöka hitta några!

”En kommitté inrättades av universitetet för att fastställa om ett brott mot reglerna hade ägt rum. Den här panelen leddes av professor Jacqueline Marsh, som visar sig vara en mångårig och aktiv kampanjarbetare för HBTQ-rättigheter. Denna intressekonflikt avslöjades varken av professorn eller av universitetet, vilket väckte frågor om uppenbar bias och brott mot naturlig rättvisa. I februari 2016 fattade utskottet beslutet att ta bort Felix från sin studie.”

”Denna avstängning hindrar Felix från att fortsätta sina studier och att fullfölja sin önskade karriär inom socialt arbete. Och det är faktiskt värre än så. Felix är skyldig att avslöja att han avlägsnades från en universitetskurs vilket jobb han än söker. Han kommer för alltid att bli behandlad som en icke-konform medborgare på grund av hans Facebookinlägg till stöd för Biblisk sexualetik.”

Det är svårt att överdriva vikten av detta fall. Grundläggande friheter i samhället står på spel. Det handlar egentligen inte om en politiskt inkorrekt student utan om Bibeln som något problematiskt och politiskt inkorrekt. Detta handlar om statligt förtryck av kristna. Det visar den sanna intoleransen hos dem som argumenterar för tolerans.

Cristian Concern avslutar sin artikel något ödesmättat:

”Nu inväntar vi domen. Under tiden uppskattar vi ditt stöd och dina böner – också i sociala medier medan vi ännu kan!”

Red.

 

Maktambitionen och möjliggörarna. Om symbolers betydelse

I ’Gomorron världen’ (Sveriges radio, P1) idag, analyserades lördagens skeenden i Göteborg då olika extremistiska rörelser drabbade samman. Om än inte i sådan omfattning som hade befarats. I programmet ställs frågan hur farliga dessa extremistiska grupperingar är och vilken av alla dessa våldsbejakande, radikala fraktioner som är farligast i Sverige.

Anna-Lena Lodenius, journalist och författare som i många år studerat autonoma och nazistiska extremrörelser, svarar att den farligaste kan mycket väl vara den som inte använder våldsamma metoder:

-”De som lindar in det mer försåtligt och smyger sig in i det vanliga medvetandet och närmar sig etablissemanget – är det det som är problemet? Allt beror på perspektiv. […] Det som kan påverka samhället kanske snarare finns hos dem som är lite försiktigare.”

Något som inte direkt uttalades i inslaget, men som också är närvarande i vårt samhälle, är islamistiska grupperingar. Säkerhetspolisen har nyligen uppgett att det i landet finns långt fler våldsbejakande extremister än vad som tidigare var känt. Siffran 3000 har nämnts och i relation till vad som sägs i radioinslaget utgör islamister en betydande andel. Även i denna kontext finns såväl våldsamma som mer ”moderata” krafter där ett exempel på de senare är Muslimska brödraskapet som vi vet har infiltrerat bland annat politiska partier och andra organisationer.

Symboler som redskap och bärare av politisk ideologi

Inför och under lördagens nazistdemonstration i Göteborg diskuterades symboler och dess bärande. Polisen uttalade sig om att det inte är enskildheter utan sammanhang som är avgörande för ingripande och lagförande. Detta med syfte på just symboler. Den amerikanske historikern Timothy Snyder (se tidigare artikel) skriver om symboler i sin senaste bok. I kapitlet ”Ta ansvar för hur världen ser ut” tar han utgångspunkt i nazismen och kommunismen i 1900-talets Europa. Hans ambition är att vi i vår tid skall ta lärdom och få förståelse för hur något tillsynes oskyldigt och alldagligt kan förvandlas till tyranni.

”Det kan hända att du en dag blir uppmanad att visa upp en lojalitetssymbol. Se till att sådana symboler omfattar dina landsmän, inte utesluter dem. Inte ens knapphålsmärkenas historia är oskyldig. I det nazistiska Tyskland bar människor märken med ”Ja” inför riksdagsvalet och folkomröstningen 1933 som etablerade enpartistaten.” (Timothy Snyder, Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet, Albert Bonniers förlag, 2017)

Det är inte sällan den tysta majoriteten;  medlöparna, som gör det möjligt att välta ett samhälle till något ingen egentligen önskade.

”Kommunismens sena historia, när ingen längre trodde på revolutionen, ger oss en sista lärdom av symboler. Även då medborgarna är demoraliserade och bara vill bli lämnade i fred kan offentliga markörer hålla en tyrannisk regim under armarna.” (Snyder, Om tyranni)

Snyder tar också kommunisterna i Tjeckoslovakien som exempel. De vann valet 1946 och gjorde därefter anspråk på hela makten. Efter statskuppen 1948 var, skriver han, många tjeckoslovaker överlyckliga. Trettio år senare skrev Václav Havel ”De maktlösas makt” i vilken förklaras hur en förtryckarregim kan leva vidare trots att en majoritet inte längre tror på dess mål och ideologi.

”I en liknelse låter han en grönsakshandlare sätta en lapp i skyltfönstret med texten ’Proletärer i alla länder, förena er!’. Grönsakshandlaren ställer sig inte bakom betydelsen i detta citat ur ’Det kommunistiska manifestet’. Han sätter lappen i fönstret för att kunna smälta in i vardagslivet utan att besväras av myndigheterna. När alla andra tar upp samma idé översållas det offentliga rummet av tecken på lojalitet, och motstånd blir otänkbart.” (Snyder, Om tyranni)

Havel kommenterade senare själv denna liknelse:

”Vi har förstått att den verkliga innebörden i grönsakshandlarens parolltext saknar varje samband med själva parolltexten. Trots det är den verkliga innebörden helt klar och allmänt begriplig. Detta kommer sig av att alla är insatta i den givna koden: Handlaren deklarerade sin lojalitet – och det var det enda han kunde göra om hans tillkännagivande skulle bli godtaget – på det sätt som makten kräver, dvs på ett sätt som visar att han har accepterat ’skenet’ som verklighet och godtagit de givna ’spelreglerna’. Men i och med att han har godtagit dem har han själv börjat delta i spelet, blivit en medspelare, fört spelet vidare och gjort det möjligt för det att fortsätta.” (Snyder, Om tyranni)

Och Havel undrar: Vad händer om ingen spelar med?

Symboler som redskap och bärare av politisk ideologi idag

Politiska symboler och budskap i butikers skyltfönster är idag otänkbart. Eller? Ja, att hitta nazistsymboler eller andra partibeteckningar har inte hört till vanligheterna. Så klart finner man ibland markörer för fackföreningar eller arbetsgivarorganisationer. Men generellt har vi inte behövt agera så lojalt för att passa in.

gay-1453594_960_720
Foto: pixabay

Men, faktum är att detta har ändrats. Det är idag inte alls otänkbart att butiker och företagare, liksom kommuner och andra offentliga inrättningar – till och med myndigheter – hänger upp politiska budskap, lite liknande Havels grönsakshandlare; budskap för att signalera acceptans och korrekthet. Det jag tänker på är regnbågsflaggan – HBTQ-rörelsens överordnade, politiska symbol. Som inte omfattar alla landsmän.

Insikten är plågsam. Men som Snyder påpekar: det är oerhört viktigt att våga ifrågasätta. Kunskapen finns om vad som kan hända om alla bara spelar med! Den stora utmaningen just nu är, för såväl enskilda som kollektivt, att erkänna att man drogs med och att det kan kännas lättare att fortsätta spela spelet. Däri ligger medlöperiets psykologi.

Franciskus Urban

Slaget om månggifte står för dörren

I dagarna genomförs en icke-bindande folkomröstning i Australien i fråga om ”könsneutrala äktenskap” (”samkönade äktenskap”). I ett progressivt land som Sverige kan tyckas att det är märkligt; att det ”ju” är en självklarhet att ”man skall få gifta sig med den man vill”. Men i Sverige sitter vi också på insikten om vad som blir nästa steg.

Att två ledarsidor, som i lördags, tar upp ämnet om månggifte (polygami) är ingen slump. Olika politiska krafter har under flera år propagerat för detta. Vänsterkrafter gör här gemensam sak med liberaler. Kanske ser de nu att svensken är ”mogen” för nästa steg, för ”frågan om antal följer logiskt på den om könsneutralitet”. Ingen hade väl inbillat sig att de progressiva skulle vara nöjda med att bara förändra synen på äktenskapet lite grand. En inte allt för försiktig gissning är att slaget om månggifte nu står inför dörren.

Lisa Magnusson tar, på ledarplats i Dagens Nyheter, utgångspunkt i valet i Australien. Hon menar att vi i Sverige inte är så progressiva som vi själva tror. ”Tyvärr diskuteras frågan om polygami nästan aldrig offentligt”, skriver hon och fortsätter med att ”i grunden handlar dock denna fråga om att det ska vara upp till vuxna, samtyckande människor att själva ordna sina relationer.” Det är ett av de vanligaste argument från vänster och liberaler. Och så avfyrar hon slutligen en uppfordrande känga till oss alla: ”Det är en läxa vi uppenbarligen fortfarande håller på att lära oss, både i Australien och i förment progressiva Sverige.” (DN, 2017-09-23)

Frågan är vad hon har för syn på hur långt progressivitet kan sträcka sig. När är det nog?

En annan röst [som verkar ha läst Gammalkatolsk idédebatt de senaste veckorna!] är Fredrik Haage på Smålandsposten. Hans ledare har en helt annan ingång och är klart läsvärd.

”Vänsterns normbrytare och högerns frihetsälskare kan vända och vrida på det hur mycket de vill, men det vore ett civilisatoriskt steg tillbaka för västerlandet. Om den observationen sedan renderar omdömen om ”unket” ditt och datt eller nyfiffiga ord som ”flockofob” eller vad man nu vill hitta på, så låt vara. Faktum kvarstår.” (Smålandsposten, 2017-09-23)

Det är bara att hoppas att Haage orkar stå emot i längden. Hans och andras röster som vågar stå upp för en klassisk syn på vad civilisation och moral är kommer att behövas. De är alla välkomna till GID för att finna inspiration och kunskap. Nu och i framtiden!

En annan inte oviktig instans i denna fråga är kyrkan. Det ligger väl i farans riktning att samfundet Svenska kyrkan kommer att först tillåta, sedan göra frågan om ”antalsneutrala äktenskap” till något obligatoriskt bland dess präster att välsigna. Kanske via någon temporär samvetsklausul. Det har ju hänt förut. Logiken, återigen.

Kyrkans syn i fråga framgår annars tydligt i söndagens predikan i Nordisk-katolska kyrkans församling, S:t Nikolaus i Karlskrona. Slaget står för dörren och nu behövs röster som vågar ta konsekvenserna av att stå upp för ordningen – den ordning som kommer att bevara oss om vi bevarar den.

[Edit 2017-09-30]: På Bokmässan i Göteborg säljs en nyutkommen bok: ”Farfar har fyra fruar” (Av Oscar Trimbel). Riksdagsledamoten Tuve Skånberg skriver på Facebook: ”Den vänder sig till de allra minsta. Tanken är att boken ska läsas på bibliotek, förskolor och i hemmen för att skapa förståelse och acceptans för islam och dess kultur av månggifte.”

Vi lär får höra mer om detta i en nära framtid!

[Edit 2017-10-01]: Författaren Oscar Trimbel meddelar idag via ”Somali Nordic Curlture” att försäljningen av titeln ”Farfar har fyra fruar” stoppas.
Red.

 

VARNING för starka bilder. Om det kollektiva självskadebeteendet.

Allt tycks gå allt snabbare och bli allt ytligare, samtidigt som vi är i behov av fördjupning och allvar.

I det politiska livet, som i det känslomässiga, moraliska och andliga går allting allt fortare. Det verkar vara en aldrig avtagande tempoökning där den som yttrar sig ännu rappare, ytligare och hårdare än föregående, tycks stå som segrare. I alla fall för stunden. Eller sekunden. För konsekvensen blir att också tiden som någon lyssnar; stunden på toppen och segrarna blir allt kortare. Framgångens sötma tar allt mer formen av kemiskt framställt sötningsmedel. Och det går samma väg som sötningsmedel i kroppen: det mesta kastas ut som urin men tillräcklig mängd kvarstannar och främjar cancer.

SelfharmarmEn människa har olika strategier för att hantera ångest och sådant som är obehagligt. De strategier som används kallas försvarsmekanismer. Det finns mer eller mindre skadliga. Att skoja bort en situation, exempelvis, är en försvarsmekanism – ett sätt att hantera ångest eller något obehagligt. Värre konsekvenser kan exempelvis bortförklaringar få. Eller att föra över sina egna tillkortakommanden (eller sin egen ångest) på andra, så kallad förskjutning. I riktigt allvarliga tillstånd av ångest kan människan ta till självskadebeteenden; helt enkelt börja skada sig själv för att dämpa ångest. Exempel på kända självskadebeteenden är att skära sig i armarna, utsätta sig för risker eller sexuella handlingar.

Kan ett samhälle, så att säga kollektivt, drabbas av ångest? Frågan är intressant, menar jag. I synnerhet som det i kölvattnet av postmodernismen nu inte kan vara på annat vis än att samhället ägnar sig åt ett kollektivt självskadebeteende!

Hur yttrar sig detta kollektiva, självdestruktiva beteende? Låt oss se på hur en individ som fastnat i självskadebeteende resonerar. För det första är det aldrig rationellt; det är alltid känslomässigt rotat. För det andra finns sällan en sjukdomsinsikt. För det tredje ägnas stor del av tiden åt förnekelse; att dölja skador och att bortförklara. För det fjärde finns, på grund av avsaknad av sjukdomsinsikt, ingen vilja att be om hjälp. Även om det skadliga beteenden i sig kan vara ett rop på hjälp…

Så till den kollektiva, samhälleliga dimensionen. Det så kallade moderna förhållandet till synen på sexualitet, kön och (i det sammanhanget) normbrytande, det är inte förankrat i rationalitet eller beprövad erfarenhet. Det är, tvärt om, baserat i känslomässiga argument som grundar sig i en förvrängd syn på individualitet och frihet. Är samhället, som kollektiv, i besittning av sjukdomsinsikt? Har det gjorts någon konsekvensanalys rörande vad som händer med barn som ännu inte fyllt tio år men som uppmuntras att, exempelvis, ifrågasätta det kön man föddes med? När så detta ifrågasätts och då det publiceras forskning som tydligt visar på det skadliga i detta, bortförklaras det med känslomässiga, politiska och maktrelaterade motargument. Och, slutligen, är det så att även om den tysta majoritet som menar att utvecklingen är på fel väg inte protesterar eller ber om hjälp, då kan vi i sanning tala om ett klassiskt medberoendeskap.

Det handlar inte bara om så kallade könsnormer. Alla områden som rör traditioner och moral är berörda. För att inte tala om hur myndighetspersoner, politiker och andra offentliga makthavare hanterar sina uppdrag. Exemplen är många inte minst på senare tid i fråga om rikets säkerhet, sjukvård och skola. Mycket försvinner i glömskans urinpöl. Men kvar är mycket som är cancerogent.

Jag tror faktiskt att man med fog kan tala om ett kollektivt självskadebeteende. Om än inte kliniskt så i alla fall bildligt. Hur som menar jag att det räcker för att ta saken på allvar. Den som lider av svårigheter att hantera sin ångest – vare sig det handlar om att skratta åt eländet (försvarsmekanismer) eller självskadebeteende – är i behov av hjälp. Och det förtjänas hjälp. Både för enskilda individer och vår västerländska civilisation.

Vad som nu, på allvar, måste till är en förståelse för att det behövs allvar, djup och eftertänksamhet. Det är mycket hög tid att ta en lång titt i backspegeln för att lära av hur och med vilken möda våra förfäder en gång byggde det Europa vi nu (förlåt språket) pissar på. Det finns helt enkelt varken respekt eller kärlek i det. Varken för historien eller våra efterkommande.

Franciskus Urban

 

Invandrade polygama familjer. Risk för tidernas etiska och juridiska klavertramp.

Just nu är nyheten om den man som kommit till Sverige med sina tre fruar och sexton barn och fått månggiftet registrerat hos svenska myndigheter på mångas läppar. Det pekas i sammanhanget på att hundratals polygama familjebildningar godkänts och att regeringen nu ger uppdrag åt Skattemyndigheten i uppdrag att utreda saken.

Sveriges television rapporterar att månggifte ”för närvarande är olagligt i Sverige” vilket kan sända signalen att det är något som kan komma att ändras. Samma mediebolag har tidigare förmedlat hur ”Öppna Moderaters förbundsstämma röstade för att verka för införandet av antalsneutrala äktenskap. Det heterosexuella, monogama äktenskapet har varit det allenarådande i västvärlden och det är först på senare tid som detta har börjat ifrågasättas. Frågan om relationer med flera personer har dock länge varit aktuell i hbtq-communityt, detta är ingen nyhet för den insatte. Den polyamorösa rörelsen, som är en del i hbt-communtityt, har under lång tid drivit rätten till förhållanden med fler personer än två.” (www.svt.se)

Det finns med andra ord politiska krafter som aktivt och öppet verkar för att bigami och polygami (månggifte) skall vara lagligt. I propagandan för detta används inte sällan begreppet ”antalsneutrala äktenskap” för att, i likhet med könsneutrala ”äktenskap” avdramatisera och normalisera.

Frågan som kan ställas nu är om inhemska politiska krafter kommer att ta strid för de hundratals polygama familjebildningar som ingåtts i andra länder men nu registrerats hos svenska myndigheter? Beroende på hur våra folkvalda väljer att sätta ner fötterna i frågan, är risken uppenbar att det blir prejudicerande och därför kommer att bana väg för att månggifte blir lagligt. Svensk lag skall ju vara lika för alla! Detta vore dock ett rejält klavertramp och ännu ett steg på vägen mot att bryta ner den västerländska kristna civilisationen.

Red.

 

Kyrka utan politiker – finns det?

I det val som genomfördes på söndagen i samfundet Svenska kyrkan gick de tre politiska riksdagspartierna: Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna tillsamman framåt. Därmed har partipolitiker en majoritet (53,7%) av platserna i kyrkomötet; samfundets högsta beslutande organ. (SVT, 2017-09-18)

Elisabeth Sandlunds skräder inte orden i sin ledare i tidningen Dagen:
”Efter söndagens kyrkoval är det bara att konstatera att läget i Svenska kyrkan har gått från illa till ännu värre. De politiska partierna har stärkt sitt grepp över kyrkomötet och rimligen även på stifts- och församlingsnivå. Kyrkans babyloniska (läs:partipolitiska) fångenskap fortsätter i minst fyra år till.” (Dagen, 2017-09-18)

Många röster har inför detta val höjts för att detta var möjligheten att rösta bort politikernas makt och styre, men uppenbarligen förgäves. Partipolitiken stärker sitt grepp.

Det finns många sätt att försöka förklara det felaktiga; hur tokigt det är att världslig makt kontrollerar ett religiöst samfund. I synnerhet som staten och Svenska kyrkan gick skilda vägar för dryga femton år sedan. Det som nu hänt är en bekräftelse på att skilsmässan inte är slutförd. Ett sätt är att ställa som krav på dessa politiska partier att driva frågan att även (exempelvis) samfund inom islam bör kontrolleras av politiker. Kanske kan det sättas i relation till den utredning som nu görs på kulturdepartementet om framtidens statliga stöd till samfunden?

Det är såklart beklagligt att se – även för en utomstående – hur många fromma som får se en av de uttalat vanliga grunderna för medlemmar att lämna SvK nu cementeras ytterligare. Det som i synnerhet gör saken tragiskt är okunskapen bland majoriteten av väljarna vad Kyrka är och innebär. Kyrka är en annan kategori än världslig demokrati. Idag har namnkunniga inom organisationen hörts uttrycka farhågan att medlemsflykten kommer att eskalera. Kanske sägs det i affekt. Kanske får de rätt.

Vad jag personligen önskar för alla dem som nu känner sig besvikna och desillusionerade är att inte handlöst störta sig ut i kylan; utan plan på var man skall landa. Tänk på att det för en kristen människa är essentiellt att höra till; att ha ett sammanhang. Och det finns ett sammanhang som är västligt och samlat runt den kanoniske biskopen; där varken diakoner eller präster är avlönade; där samtliga sakrament förvaltas; där den heliga mässan firas om söndagen; som står i den odelade Kyrkans tro och lära och som inte styrs av politiker.

Ja, Kyrka utan politiker finns. För Kyrkan är inte styrd av politiker. Hon har en överstepräst – Jesus Kristus. Välkommen att läsa mer om vad Kyrka är här på Gammalkatolsk idédebatt. Kanske kan det bli vägen hem för dig?

Red.

 

Omöjligt för politiker vända utvecklingen på egen hand.

Lars Adaktusson skriver på ledarplats i dagens Svenska dagbladet och varnar för EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers vision ”om ett europeiskt samarbete präglat av ökad överstatlighet”.

”Det var klarspråk när EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i veckan höll sitt årliga tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet. Tydlighet och klara besked är centralt i politiska sammanhang, ändå var Junckers tal i väsentliga delar problematiskt. Inte främst för att hans reformförslag kostar mycket pengar, utan för att de undergräver idén om att EU-samarbetet ska fokusera på stora gränsöverskridande utmaningar och låta medlemsstaterna sköta resten.”

Adaktusson citerar ”en av de mest initierade EU-granskarna, nyhetssajten Politico” som sammanfattade Junckers tal med orden: ”One speed. One currency. One president”. En fras som ger kalla kårar.

Även om Adaktusson och Juncker har olika syn på överstatlighet så har de en gemensam strävan, nämligen ett sammanhållet EU. Men de har också ett gemensamt handikapp i den strävan; de är bägge politiker.

EU är en politisk inrättning med problem. Men vad som är än större är att Europa har problem. Möjligen kan unionen vara till hjälp, men för att Europa skall återfå sitt självförtroende som civilisation; för att vända den negativa trenden med allt ifrån negativa födelsetal till sargad sammanhållning krävs helt andra svar än politiska. Det är med andra ord fel frågor som idag ställs och därför blir också svaren, upprepat fel.

Europe_Patron_saints_Mosaic
Europas skyddshelgon

En första fråga som måste ställas är ”vad är Europa?” Svaret är, i grund, inte byråkrati. Om det då inte är byråkrati som håller samman människor i Europa, vad är det då? Vad var det som formade och danade den europeiska civilisationen? Trots olikheter människor och länder emellan var grunden den kristna tron. Och därmed kyrkan. Det var vad de nordiska länderna togs in i samband med kristnandet.

”Efter hand vann europeiska ideal insteg i Skandinavien, och Sverige kom långsamt och senare än Danmark och Norge att införlivas i den europeiska gemenskapen, som ytterst var en kyrkligt bestämd storhet.” (Tegborg Lennart (Red.), ’Sveriges kyrkohistoria: Missionstid och tidig medeltid’, Verbum, 1998, Andra tryckningen 2001, s. 35)

Det är fundamentet där svaren också i vår tid måste sökas. Frågorna måste sålunda formuleras så att människor på nytt börjar använda samma kompass för att orientera sig i samtiden. Det kommer också att krävas att politikerna – inte minst i unionens olika beslutande organ – fattar, inte bara goda beslut i den riktningen men också att de behöver hjälp. Svårigheten ligger dock i att det bara är politikerna själva som har makten att fatta beslut om egen mindre makt.

Franciskus Urban